Kategoriarkiv: Lärandeprocess

A question worth asking

Publicerad den av
Svara

That’s a question worth asking.

The sentence reverberated in my head…. as I realized that only because it’s a question worth asking, it does not mean, necessarily, that it’s a question worth answering.

I am extra fond of questions these days, compared to before. Or, I don’t know. It’s quite likely, now that I think of it, that a lot of my colleagues from previous work places thought I was a pain in the ass asking a lot of questions. Most likely a lot of them quite tough to answer, as I have always had a tendency to go up to system level, finding flaws and possibilities for improvement.

…if only the questions were asked, awareness raised…. then I could get going!

Perhaps once in a while, questions were not heard, deliberately, out of fear for what raised awareness might lead to?

And did I ever get frustrated when awareness was not raised. When I was speaking and writing to deaf ears and blind eyes, refusing to take it in. Like the three monkeys, holding their hands over eyes, ears and mouth.

I can imagine the unwilling recipients of words and writing desperately desired me to hold my hand over my mouth, taking on the personal of that third monkey. But nah, that’s never really been my strong suit.

question worth askingBecause sometimes it’s all in the asking! Agree?

Constant comparisons

Publicerad den av
Svara

How much comparison do you do in a normal day? I know I do a lot of it. I think mostly out of habit. Perhaps also due to the natural tendency the brain has of putting things in boxes in order to know how to relate to it.

Anyway, I think a lot about this constant game (hunt?) for comparison that goes on in life all the time. This game causes me to strive to be better, more worthy, smarter, with bigger insights, better grades and so on. All in comparison with someone else, someone else who will then fall beneath me, in the race to the top of the game. I can get caught up in it just like the rest of us. But does it serve me?

Comparing

And really there is no reason to compare. I am already all I am – I’m like the sun behind the clouds, always there regardless if my splendor shines through in a specific moment or not – and why should I compare one sun to another?!

How does this habit of comparing influence the way we share bits and pieces of our lives? Today, with social media, sharing snapshots, comments, thoughts from my life is easier than ever. Facebook, Twitter, Instagram, RunKeeper, to name but a few. There’s a multitude of ways, and I use a lot of them.

The trick for me is to take part in what my crowd share, and rejoice or empathize with them or cheer them on, all depending on the situation at hand. But to not fall into the trap of comparing and, honestly, degrading my own life and my experiences due to someone elses life ”seeming to be better, bigger, brighter”. It’s a life.

I mean we are used to the pattern in society saying when people share we shall compare… And that’s the pattern I want to challenge, so that you compare when it serves you, not out of habit.

Knowing this still doesn’t stop me from feeling low sometimes, when I fall short in the comparison game. But understanding that it’s a mind game I’m playing, also means that I know, deep down, that the sun is always there. In me. In you. And why should I compare one sun to another unless it really is of value to me?

Holding a space of love

Publicerad den av
2

Being held in a space of love is for me a great place to be coached from. But being held in this way is something that I’ve experienced in many different settings.

My MasterMind-group is a great example of this, and I think that is part of the success that group is/has. Being held in a space of love means that I can be me, full out, without feeling like I have to guard my human experience. I can just be, and tell my MasterMinders where I am at. Full stop. Daring to say what I am experiencing in the moment, is a liberating sensation, and not one that I’ve been used to experiencing. At least not this unrestricted, unfiltered and vulnerable. I’ve always been one for laughing when that urge sets in, but crying, or acknowledging my feelings of shame, guilt, embarassment and such, not so much. Letting those feelings shine through somehow meant that I was bad, corrupt, broken. Or so I thought. And that was a thought I believed to be true.

My beloved friends in back office of #skolvåren are another example of this. That’s also a group where I can just be me. And it’s such a wonderful sensation, let me tell you.

And yes, I feel this, sometimes, within my family. Not always. It’s as if the close relationships sometimes makes it harder, because there are so many expectations between all involved. Or is this just my perception of it?

There is the child. As is. And then there is my image of what that child should be, could be. As he/she is not. When I believe in the imaginary image that I am holding my child up against, constantly measuring, checking, judging to see whether or not my child ”fits the part”, I am NOT holding my child in a space of love. Rather the opposite.

There is the spouse. As is. And then there is my image of what that spouse should be, could be. As he/she is not. When I believe in the imaginary image that I am holding my spouse up against, constantly measuring, checking, judging to see whether or not my spouse ”fits the part”, I am NOT holding my spouse in a space of love. Rather the opposite.

And go figure, the more of this I practice, the more of this I get in return. So if I want to be held in a space of love, what better way than holding that space of love myself?

Holding a space of love

Because I can drop the imaginary images, I can shed them, and just be with what is. Be with my child. Be with my spouse. Just be and hold them, from a space of pure love. Because the love is there. That has never been the issue. But it’s been clouded, which has made it harder for said child or spouse to feel held in a space of love. Because love hasn’t been all they have been held within. And that has been the case. Except occationally, when all there has been has been that timeless and unconditional love, undiluted.

Now, this past year, as I’ve been shedding more and more of the layers I’ve been ensconsed within, layers that are no longer serving me, blocking the light within me to shine through, I have also dropped my attachment (most of it? all? is it possible to drop it all? it honestly feels like that most of the time) to the imaginary images, and I am with what is. And that kicks all of my relationships up into a different ball game. And you know what, I’m really curious as to what will unfold from this place and space.

I’m doing more and more holding from a space of love, and it has a calm and peaceful sensation to it. It’s like an exhalation after holding my breath for a while. Holding my breath requires a lot of tension. And the relief when I exhale is palpable. That’s how I feel when I hold a space of love. And I love that. So if I want to be held in a space of love, what better way is there than holding a space of love?

Be gentle with yourself

Publicerad den av
3

I do a lot of coaching sessions right now, and one of the things that almost always seems to come up in the conversations, is the general tone of the inner voice we all carry with us. Mine used to be a dictator, lashing out at me with a leather whip, and being real nasty, on a daily basis. But not anymore. Not a lot, at least. I’ve become gentle with myself, and I cannot even begin to describe the difference it’s made in my everyday life.

Being gentle with myself, for me, means that I don’t beat myself over the head with a shovel anymore, whenever I do, say, or even think, something ”bad”. Because I’ve come to understand that ”bad” is a construction. My thoughts and the resulting feelings are neutral. They just are. But we have, as a society I guess, placed a whole lot of meaning on them, giving them a value.

If I ask you to name three good feelings, I’m certain it’s not a problem for you. Perhaps emotions such as love, joy, happiness, generosity, care come to mind? Now if I ask you to name three bad feelings, perhaps you’ll come up with emotions such as hatred, anger, anxiety, vengence, desire, jealousy and so on?

Well. What I’ve realized is that this is nonsense. It’s not true. There is no such thing as a good or bad feeling. That’s all make belief. We’ve invented it. And I think the reason we’ve made up all these stories around these feelings, is because when acting upon the ”good” feelings, generally there is value to that action. It serves us in some way, that is more easily understood and felt than when acting upon the ”bad” feelings. Acting on hatred rarely serve us, and generally speaking there is less apparent value to acting on these feelings. And I agree with that. But, that still doesn’t mean the feeling and the thought it came from, are good or bad. They still just are. They exist. Period.

And I even venture as far as stating, that believing in the story of good and bad thoughts and feelings, is actually causing much more harm to us, than shedding that belief, and seeing the thoughts and feelings for what they are. A thought. And a feeling. Nothing more, nothing less. Just that.

For me, this makes it much more easy to feel what I feel without beating myself up over it. I can be nervous without being nervous about it. I can be angry without being angry at myself for it. And so on. This is what I mean with being gentle with myself. I feel what I feel, and that’s ok. I’m ok with that. Most of the time, that is… because sometimes I’m at a low state of consiousness and then perhaps I’m not ok with being angry and upset. And you know what? That’s ok too!

Now, what this ok-ness doesn’t mean, is that I give myself permission to act on whatever feeling I’m experiencing in the moment. No. That’s another ball game. I’m ok with feeling whatever I feel, but I now know I don’t have to act on every feeling I experience. I can just sit with it. If I’m angry, that’s ok. But that doesn’t mean I have to scream and shout. Sometimes I do, because I feel that’s what will be of service to me in the moment. Sometimes I don’t, because I don’t feel it will be of service to me in the moment. There is no right or wrong that is always right or wrong. It varies. (Barring actually inflicting harm upon another being. Does that really ever serve anyone?)

Knowing this, really really knowing it in my heart, means that I am no longer a slave to my feelings. I don’t have that urge to lash out, when I’m angry, at least not at all as frequent as it used to be. I have a choice to act on my feelings, and what will serve me in the moment will vary. That means there really is no right or wrong here, and with that realization, suspending judgement upon myself and other has fallen away, and only remains to a very small extent in my life. So I’m not only more gentle with myself, I am also much more gentle with you, and the rest of the world.

Except when I’m not, because I have a muddled mind, lacking clarity, and that’s ok. I know my clarity will return, in time, and I also know that it really serves me to be gentle with myself. At all times.

be gentle

Be gentle with yourself. Try it out. You don’t even have to believe you deserve it. Just try it. Ok?

Held in a space of love

Publicerad den av
2

Being held in a space of love, that beats most things I’ve experienced. That’s what a great coach (for me) will do. And that’s what I experience at Supercoach Academy as well. space of loveBeing held in a space of love opens up for discovery of things within that I didn’t know were there to find. It opens for grabbing onto a story of mine, shining some light on it, and watching it dissolve into nothingness, because that’s what stories are. They really are nothing, but for the fact that we place meaning onto them. They are a thought, that we believe to be real, and that’s why they seem ream. But they are a thought, and it’s only when I ”have something on that thought” that it seems real to me.

During the last weekend with SCA2014, I was listening to a chat between Michael Neill and George Pransky, when George said something to the effect of:
It’s the meaning you put on ”it”, that is causing your distress.

(”It” being whatever it is you put meaning to, whatever it is you are dicussing, bringing up, getting stuck on.)

I can see this in my life, nowadays. I can see myself when I am in distress, and know where that feeling comes from. It doesn’t mean I don’t experience distress anymore. Not at all! That happens, all the time, because it’s part of the human experience on earth. It happens to us all. Period. But I know where my distress is coming from, and knowing that makes it seem slightly less real for me. It makes me not take that distress as Fact, as something that Must be. It makes me see the distress as a feeling I am experiencing, because I have a thought of some sort. And I feel the feeling. That’s a given. But I no longer believe that feeling to be a Must. It’s not a feeling that is inevitable. It’s not a feeling which is the only true response given the situation. It’s A feeling. Not THE feeling.

And when I am held in a space of love, I can begin to question my beliefs, question the stories I’m telling myself to be real. And that process is a miraculous journey, that free’s me up, expands me, makes it possible to let go of restrictions that don’t serve me (anymore), and mostly, for me, it means my energy is not wasted on conserving the stories of my life. The energy can be used for much greater thing. I don’t have to waste energy trying to maintain a status quo that is a construct of my thinking, instead the energy can be used, in the moment, for whatever want’s to show up, whatever wants to happen.

Have you ever been held in a space of love?

Jag har behov av något annat

Publicerad den av
3

Det kom ett Facebook-meddelande från en vän, som i runda slängar sa att hen har ett behov av annat i sitt FB-flöde än det jag bidrar med, och att hen därför tänkte bryta FB-vänskapen, men att hen tyckte om mig som person och skulle fortsätta följa mig på Twitter.

Jag svarade, ärligt, att jag förstod till fullo, och inte alls tog illa vid mig, vilket hen var lite rädd för, utan snarast att jag verkligen uppskattar hur hen tar ansvar för att skapa det flöde som hen mår bäst av. Så snarast att jag uppskattar hen ännu mer som person för detta!

När jag tänker på mitt agerande, med mitt tredje öga som tittar på mig, lite utifrån, och ser med tacksamhet och stolthet på hur jag hanterade det där. Och det coolaste av allt är att det verkligen var min ärliga känsla i stunden. Inte tillstymelsen till självförebråelse a la
– Men Helena, usch vad hemskt, tänk vad korkade saker du måtte publicera i ditt FB-flöde som gör att hen inte vill fortsätta vara vän med dig där.
– Nä du Helena, alla selfies och wefies du tar och lägger upp, det borde du kanske sluta med, för tänk om det är det som hen reagerat på, det är nog så att du är alldeles för egotrippad!
– För att inte tala om alla blogginlägg från dig själv som du promotar, herregud, vad ska folk tänka om dig egentligen?

Och dylika tankar har jag inte haft sedan dess heller, för den delen. Inte ens nu när jag skriver detta tänker jag så, däremot har jag inte svårt att tänka tillbaka på hur det hade låtit i min skalle för ett par år sen. För då hade det låtit så här – och än värre, jag hade trott på det!

Det är för den sakens skull möjligt att tankarna svävat förbi, men då måtte det gått blixtsnabbt för jag har verkligen inget minne av det. Så oaktat att jag inte kan styra vilka tankar jag tänker, så är det liksom som att min hjärna är mer teflonliknande gentemot en viss typ tankar nuförtiden, medan den tidigare hade värsta kardborrväggen för denna typen av tankar. De fastnade lätt som en plätt och sen lät jag dem bygga bo.

För det är inte MIG detta handlar om. Det handlar om en person, som tänker kring det jag lägger upp på Facebook på ett sätt som inte gagnar hen just nu. Och då är det ju perfekt att hen tar sitt ansvar och agerar på detta.

Jag vet ju många som uppskattar mitt eviga delande på Facebook, så det ligger inte hos mig hur folk uppfattar och tänker kring sina egna flöden på Facebook (eller afk för den delen). Det ligger hos dig. Och jag tar inte ansvar för dig. Jag tar ansvar för mig. Och så länge jag följer min egen inre röst (den som talar med en ängels röst!) så gör jag just det, tar mitt ansvar alltså.

behov

Jag hedrar min vän som både har modet att se till och agera på sina egna behov. Kudos! Rakryggat och öppet, precis som jag gillar det. Har alltid gillat just raka rör, men skillnaden är att jag tidigare hade bankat på mig själv (likt de fiktiva tankarna i kursivt ovan) i en sådan här situation, och det gör jag alltmer sällan.

Hur hade du känt dig i en motsvarande situation, tror du?

Mästerpackaren!

Publicerad den av
5

Nja, det kanske är att ta i lite grann, men ärligt talat blev jag nöjd med mig själv när jag checkade in för en 10-dagars resa där jag checkar in ett bagage som väger 7,5 kg. Inklusive väskan. Sen har jag en liten ryggsäck med kamera, puttepadda, en kofta och lite smått och gott, på kanske 3 kg totalt, så jag reser iväg med ca 10 kg packning.

Mästerpackaren

Jag minns första gången jag packade riktigt medvetet, då jag och min då 8 månader gamla dotter skulle till Thailand och besöka hennes morbror i 2 veckors tid. Siffran 13 kg svävar i mitt minne, men det låter nästan lite väl bra, men, det är inte helt omöjligt ärligt talat. Mycket mer var det inte i alla fall, och då inkluderade det dotterns resesäng.

Men sedan dess har jag finslipat min packningsförmåga ytterligare och jag har några tricks som jag tänkte dela med mig av:
1) Bestäm dig för att packa i en liten resväska.

2) Kolla väderprognosen för resmålet så du inte behöver packa en massa bra-att-ha-kläder för ifall-ifall-väder. OBS – att välja bort solskyddsstiftet inför en resa till Sunny California är dock mindre smart…

3) Ta med dig lite tvättmedel (överkurs är en portabel liten tvättlina, har inte tagit klivet hit själv än!) så kan du handtvätta underkläder och plagg efter hand under resan. Detta betyder också att jag bara packar en fyra-fem ombyten av underkläder.

4) Färgkoordinera! Denna vändan blir en vit/blå-resa för min del, där jag har med 3 byxor och 4 toppar, som alla är fullt ut kombinerbara. Och ärligt talat kunde jag gott klarat mig med två byxor och tre toppar, men det kändes som jag behövde fylla ut väskan lite. Jag lägger ut kläderna på sängen när jag planerar min packning och säkerställer att allt kan användas tillsammans.

5) Galaklänningen får stryka på foten. Nu är detta inte en stor grej för mig, eftersom jag rent generellt är ganska ointresserad av kläder och mode, men istället för att ha med nått ”snyggt om jag ska på en lite snofsigare middag” så ser jag till att någon av mina kombinationer är snygg nog för att duga även om jag ska på något lite finare. (Enda undantaget var när vi faktiskt var bjudna just på galamiddag på St Johns College i Cambridge, där bror min numera huserar. Fast min gala-outfit bestod av en indisk salwar kameez som inte tar stor plats ändå så det var lugnt den gången med!)

6) Använd alltid reseförpackningar på hygienartiklar! Det går inte åt så mycket shampoo, balsam och tandkräm under en resa så du behöver ha med dig dina ordinarie förpackningar. Finns ingen anledning att tynga ner ditt bagage (och därmed använda mer flygbränsle t ex, alldeles i onödan) med det! Sen är jag ju behjälpt även här av mitt smink-ointresse, så själv packar jag endast det allra mest nödvändiga i necessären. Ja, necessär har jag mer eller mindre ratat det med, kör med 1 liters ziplock-påsar istället, eftersom jag så ofta undviker att checka in mitt bagage. Så behöver jag aldrig tänka på den saken heller!

7) Lägg ut en sarong i resväskan när du ska börja packa, som du sen sveper om packningen så den ligger innesluten som i en liten inre kokong. Omutifall att olyckan är framme och din resväskas låsanordning går sönder eller nått, så ökar dina chanser att få med dig alla saker hem ändå, om det ligger säkrat av en sarong (eller ett underlakan). För väskan ska verkligen gå sönder rejält för att sarong-kokongen inte ska räcka till att hålla allt samlat.

8) När du väl ska packa så kör flygvärdinnepackning, dvs rulla allting! Det är inte klokt vilken skillnad det gör. Hjälpte svägerskan packa urvuxna barnkläder som skulle till yngre kusiner, och vi vek och vek och fyllde resväskan, modell större. Minst en fjärdedel av allt som skulle med låg kvar på golvet när vi mer än rågat resväskan. Så kom jag att tänka på rull-knepet (som jag inte använt tidigare) och minsann om det inte gjorde susen! Allt åkte ur väskan, rullades och lades ned i väskan igen. Och yup! Allt gick ned, och väskan var ändå inte så rådag som den var när vi vek packningen.

9) Packa ner en sjal! Jag har alltid med mig en sjal, oavsett vilket väder det är på resmålet. En lättare sjal värmer mer än man tror, och ska jag till resmål med icke-sommar-temperaturer så åker min yllesjal med, som är världsbäst och har räddat oss mången gång. Den dubblerar även som täcke/kudde vid behov!

10) Notera när du packar upp vid hemkomst om du har oanvända kläder/saker med dig hem. Detta är en av de främsta metoderna jag har till att kunna fortsätta fintrimma och minimera min packning! För det ger mig svart på vitt på vad som behövs/inte behövs, och så kalibrerar jag liksom om min packningshjärna.

Jag drömmer om den dagen så familjen ger sig iväg på resor med enkom en rygga var, så som Leo Baubata bloggat om att han och hans familj gör. Men vi har en liten bit kvar till dess. Men det är sällan vi checkar bagage längre, när familjen är på flygande fot, oavsett reslängd. Bara det är ganska skönt faktiskt!

Men kanske du har några andra bra packningsknep att dela med dig av till mig, som kan göra att jag närmar mig mitt minimalistiska mål?

Har rädsla varit en stor faktor i ditt liv?

Publicerad den av
2

Fick en fråga i ett FB-meddelande om jag skrivit något om rädsla, och insåg när jag sniffade runt på min blogg att jag skrivit ganska mycket om det ämnet. Så jag skickade iväg en drös länkar, och fick tillbaka en reflektion i frågeform:

Har rädslan varit en stor faktor i ditt liv?

Det gav mig anledning att reflektera. Och visst är det så. Rädsla har varit en stor del av mitt liv, främst av två skäl:

1) att jag trott att rädslan var Sanning, dvs, att känslan kommer från en tanke som jag måste tror på.

2) att jag haft en grundinställning som ibland viskat i mitt öra och ibland bankat mig i huvudet, skrikandes ”Du är inte ok!”.

Med utgångspunkt i detta, så är det inte konstigt att jag varit rädd för att se mig själv för den jag är. Eftersom min grundton varit – men inte längre är – att jag inte duger så är det mig själv jag varit rädd för. Jag ”visste ju” att jag var kass, och att då se på mig själv ännu mer skulle ju bara ge mig än mer bevis för detta faktum. Inte konstigt att jag varit rädd för att verkligen möta andra, livrädd för vad det skulle kunna väcka i mig, göra att jag tvingades upptäcka än mer i mig själv som jag inte ansåg dög, eller vad ok, eller bra.rädslan

Så är det inte längre. Och jag är så tacksam för att jag kommit över det, men samtidigt så är jag snäll mot mig själv och tänker kärleksfullt på den Helena som jag varit. Jag tänker att jag gjort så gott jag kunnat, hela tiden, och att det inte gagnar mig överhuvudtaget att banka på mig själv för det som varit. För det är förbi. Det hände. Det händer inte.

Fick en liten följdfråga om jag hade några rädslor kvar. Och det har jag så klart, massvis. Men jag tar dem inte på så blodigt allvar längre (och inte mig själv heller) och det gör all skillnad i världen för mig.

Har rädsla varit en stor faktor i ditt liv?

 

 

Dare to ask!

Publicerad den av
1

I’m discovering something new about myself as I’ve begun to play a game in my coaching, which also means I am pushing my edges by asking for things I’ve never even dreamed of daring to ask. And I discover lots of things as I do this.

pushing at the edge

Firstly that the edge (within me, the one saying ”No Helena, you most definitely cannot ask for That!”) I perceive is a figment of my imagination, created by thought, but it is not and will never be the Truth, something real. It’s made up.

Secondly that I don’t die for asking. No matter how much my inner voice tries to tell me I must not ask for outrageous things. On the contrary actually. Asking makes me feel as if I live even more. And it makes me laugh, as the made-up-edge is pushed a bit further within my imaginary world.

Thirdly it’s a great way to collect No’s. That may sound very strange, but listen to this: Yes lives in the land of No. So if I go in search for the No’s, and even cherish them when I meet them, I’ll gladly go in search for more No’s. And you know what? Somewhere within all those No’s there will be a Yes. And the more No’s I collect, the more Yes’es I’ll encounter!

So, here’s to me asking and asking and asking some more, discovering where my edges are and challenging them, cherishing every No I meet along the way!

What are you afraid of asking for?

Playground!

Publicerad den av
1

Sydney Banks said:
Life is a playground

IMG_3345

Since life is a playground, that means we don’t have to take life so seriously. And you know what, getting that insight has made a huge difference in my life. Because that also means I don’t have to take my self so bl**dy seriously either! I no longer have that burning urge to prove myself right (except once in a while. Hey. I’m not perfect! Or rather, I am, with all my imperfections. And so are you!). I get to feel what I feel, full out, but at the same time, I know where those feelings come from. They come from my thinking in the moment. And a new thought is just a moment away. And playing actually means that new thought has a much better chance at popping into my consciousness than it would if I was stuck in the feeling of the moment.

Play is light hearted, curious, bubbly. It’s laughter and adventure, make belief and new experiences. Discoveries and spur-of-the-moment-decisions.

Play is life. Play is love. All of life is a playground – and I get to play full out. Question is, am I? Are you?