Ni starka och sköra ungdomar – välkomna!

Tankar för dagen på radion. Zanyar Adami berättar om sina upplevelser från ett boende för ensamkommande. Lyssnar, berörs, och ett tu tre tänker jag: Oj. Är var femte 16-åring i Sverige ensamkommande?

BoldomaticPost_en-framtid-berikad-av-ungdomaHickar till!

Inte av skräck och avsky, inte av domedagstankar om att detta kommer aldrig gå, det förstår väl var och en. Nej. Motsatsen. Fylls av tankar av omsorg och kärlek. Så vackert Zanyar målar upp framtiden, en framtid berikad av dessa ungdomar, dessa individer, starka, sköra, med upplevelser långt bortom allt jag nånsin genomlevt.

Som God Man har jag mött flera av dem. Blygseln, förvirringen, rädslan, frustrationen. Ömsom räddhågsna för vad som kan komma att ske framöver, famlande efter ord på ett språk som är helt främmande, ömsom förtvivlade i ovisshet över var nära och kära håller hus.

Det är en ynnest att få bistå och göra det jag kan för dem. Deras väg hit skiljer sig, deras anledning till att vara här olika, åtminstone på ytan. Men i botten detsamma. Otryggt, osäkert, inga framtidsutsikter. Olika behov, lite utifrån vilken ålder de är, men i grund och botten individer som landat i ett land som de inte känner. Ett land vars sociala koder är nya, okända, främmande.

Tufft. Absolut. Jag är inte någon verklighetsfrånvänd själ som tror att om vi bara håller varandra i händerna så blir allt guld och gröna skogar för alla. Inser till fullo att det kräver en rejält insats från alla, både de som kommer hit, och de som redan finns här, om vi ska se till att göra något bra av detta. Vi har alla en roll att spela i detta, och själv vill jag göra skillnad till det bättre. För jag tror, liksom Zanyar, att det finns en vacker framtid framför oss.

God Manskapet är ett av de sätt jag valt för mitt engagemang. Och mina Gode Barn betyder mycket för mig. Tre aktiva förordnanden, och en som redan blivit myndig och därmed ska klara sig utan en God Man. De finns alla i mitt hjärta, och jag hoppas verkligen att de också upplever den ömsesidighet som jag själv känner. Jag gör en insats, absolut, ansöker om dagersättning och särskilda bidrag, pratar med socialsekreterare och boendepersonal, följer med på utvecklingssamtal i skolan, håller koll på ekonomin för minstingen osv, men får också så mycket tillbaka. Lär mig massvis, och får en vidgad förståelse för världen vi lever i, både den värld de flytt från, men även den svenska som jag trodde jag kunde utan och innan. Trodde jag ja. Tji fick jag, insåg jag redan då första förordnandet kom i brevlådan. Det finns många aspekter av det svenska samhället och dess offentliga funktioner som jag aldrig kommit i kontakt med, helt enkelt eftersom jag är född och uppvuxen här.

Zanyar avslutar med att säga till de ensamkommande ungdomarna att de är framtiden. Jag vill nyansera det där, för jag tror att vi tillsammans bygger framtiden. Men det allra viktigaste är att ta tillvara på Nuet och göra det bästa vi kan av det, för det är med stunder av nu som vi bygger våra liv. För faktum kvarstår. Om var femte 16-åring i Sverige idag är ensamkommande – hur drar du ditt strå till stacken för att bygga en bra framtid för oss alla?

Cykeln och frihetskänslan

Minns den där gången när mitt Gode Barn fick syn på min cykel och ivrigt studsade fram till den och vädjade om att få skjutsa mig… Lite räddhågsen som jag är föreslog jag motsatsen, att jag skulle skjutsa hen, och så blev det. Fast inte många meter, ärligt talat. Jag är inte så himla bra på att cykla när cykeln är tungt lastad, så efter några hundra meter så bytte vi och det blev jag som fick skjuts.

Jag satt där och höll mig i sadeln och såg glädjen hos mitt Gode Barn.

Att få cykla, känna fartvinden i håret och uppleva frihetskänslan som cykeln ger.

När jag väl sagt adjö till mitt Gode Barn den gången så pockade tanken om cykel på, om och om igen. Visst kunde jag säkert skaffa fram en cykel till just mitt Gode Barn, men lite av poängen är ju också att kunna hoppa på cykeln tillsammans med kompisar. Så min hjärna spann igång på ett högre plan, som så ofta, och jag funderade över om det vore möjligt att få till en cykelinsamling och ge ett gäng cyklar till HVB-hemmet (hemmen?) så att ungdomarna som bor där kunde få cykla lite?

frihetskänslanEller kanske tom ta det ett steg längre, se om t ex Cykelköket vore intresserade av att samverka på något vis i frågan? Lära ungdomarna att fixa gamla skruttiga cyklar, laga punkor och sköta om dem? För jag inser ju att någon behöver känna ett ansvar för cyklarna, annars är risken att de bara blir stående om (när) de får punka osv, vilket ju faktiskt händer med jämna mellanrum. Cyklar behöver omsorg, precis som allt annat.

Så. Vad tror du? Vore detta något att fundera vidare om? Har du tankar, idéer, kontakter, ingångar? Kanske vi kan arbeta tillsammans för att se vad som vore möjligt?

Lappa och laga

Att lappa och laga är, på vissa områden, en företeelse jag inte är så förtjust i. Inom vissa områden tycker jag det fyller sin funktion att släppa loss helt från det som är, och förutsättningslöst titta på vad som skulle kunna uppstå, obegränsat av det som redan är och har varit. På andra områden så fullkomligt älskar jag lappandet och lagandet. Att återanvända, återbruka och förlänga livslängd på ett klädesplagg, en gammal bokhylla eller en sprucken tallrik. Eller. Älskar och älskar. Som koncept i alla fall. Den faktiska sysslan är lite av en utmaning, att påbörja. När jag väl gjort det dock, satt mig där, med nål och tråd i handen, eller med färgdoppad pensel i högsta hugg framför en slipad och rengjord gammal byrå, då rullar det på.

Så ock igår. Har tre favoritplagg, samma plagg, olika färger. Mina Ivanhoe of Sweden ullfleece:ar. Under vinterhalvåret är det sällan att jag går i något annat än en av dessa tröjor. Med resultatet att jag till min förskräckelse insåg att jag nött dem på armbågarna, alla tre. Lite olika grad, men alla var definitivt i riskzon för hål på armbågarna. Undertröjans färg lyste igenom! Så jag har använt lite andra varma tröjor senaste månaden i väntan på inspiration att sätta mig och lappa och laga dem. Varje morgon när jag klätt på mig har jag suktat efter mina Ivanhoe. För de är mina favoriter.

Igår lyckades jag överbrygga den initiala tröskeln att faktiskt ta fram nål och tråd (garn i detta fallet), satte mig och började luska ut hur jag bäst skulle förstärka armbågarna på mina tröjor, någorlunda snyggt. Jag testade nått, drog upp, försökte något annat, blev inte nöjd med det heller. Och så där höll jag på tills jag till slut insåg att det funkade bäst att från rätsidan förstärka hela området så osynligt som möjligt.lappa och laga

Lyckades hitta en hyfsat nära färgmatchning till den rosa tröjan, från en växtfärgningsfläta jag fått för många herrans år sedan av en fantastiskt skicklig textilkonstnär. Den bruna och den antracitgrå ullfleecen förstärkte jag med ett svart Alpacka-garn. De blev något bättre, främst för att det garnet var något tunnare och det gjorde det enklare att göra det nästintill osynligt. Gjorde mitt bästa i alla fall och fick alla sex armbågspartier gjorda. Nu kan jag äntligen använda dem igen! Gissa vad jag har på mig idag?

Tagen som gisslan?

Det vore så lätt.
Igår. Idag. Troligen imorgon med.
Att drunkna i det moras av hat, illvilja, missunnsamhet, misstänksamhet, rädsla, fördomar och våld som är överallt, runtomkring mig.
Varhelst jag ser, varhelst jag läser, varhelst jag går… Omringad.

Så enkelt det vore att låta mig tas som gisslan av detta.
Av hatet. Våldet. Rädslan.

Att dela vidare.
Att läsa, förfasas, fördöma.
Fastna i dramaträsket.

Det gör jag. Ibland. Minimerar mängden ilska, hat, missunnsamhet jag sprider vidare.

Att säga ”Det räcker nu!”.
Att skriva #inteerkvinna och lägga upp ett foto av mig själv på Facebook.
Att hålla Förintelsen i åminnelse och högt och innerligt ropa ut ”Aldrig mer!”.

Jag gör allt det där också. Ibland. Markerar, säger ifrån, tar ställning.

Till vilken nytta? Gör det skillnad? Leder det till det jag önskar se mer av?kärlekHjärnan fungerar så att det som vi lägger fokus på, det vi uppmärksammar och ständigt återkommer till, det uppfattar hjärnan som viktigt. För mig är kärlek, medmänsklighet, generositet, omsorg och respekt, värme, glädje, livslust och en tro på välviljan viktigt. Så vad föder jag min hjärna med? Vilken kosthållning har jag, på det mentala planet? Vilken mental kost bjuder jag mig själv och min omgivning på? Väljer jag hatet eller kärleken, rädslan eller medmänskligheten, misstron eller förtröstan?

Skapande händer

Stickar.
Skapar eget mönster. Blir för litet. Drar ut strumpstickorna och repar upp garnet.
Börjar om, fyra maskor fler än första försöket. Omskapar mönstret.

Maska för maska, varv efter varv.
Åtta varv in tar jag fram hjälpstickan och skapar ett flätmönster.
Stickar vidare.

Maska för maska.
Varv efter varv.

Fascineras.
Rytmen, fingerfärdigheten.
Hålla strumpstickorna på plats, räta, aviga.
Garnet lagom spänt, ju jämnare desto bättre resultat.skapande händerSå växer arbetet fram, skapat, av mina händer.
Dessa händer. Allt de gjort för mig.
Arbete. Lek. Nytta och lust.

Dessa händer.
Dessa skapande händer.
Med förmåga att skapa ur kärlek, likväl som ur hat.
Ur livslust, såväl som rädsla.
Valet – är mitt. Och ditt.handledsvärmareVi kan skapa det som gör nytta, gläder, värmer, berikar. Det vackra.
Handledsvärmare blir en symbol. För värme, nytta, skönhet.
Det skapade.
Sprunget ur kärlek, omsorg och ljus.
Mina händer. Mitt val.
Dina händer. Ditt val.

Varför välja något annat än kärlek?

Ångestklumpen växer!

Sitter här med en växande ångestklump i magen.

Ensamkommande flyktingbarn tilldelas God Man till dess de fyller 18 år, sedan skall de klara sig själva, och anses inte vara i behov av en God Man längre. Som God Man är det mitt uppdrag att bland annat skriva in mina Goda Barn i skola.

Så nu sitter jag här, med ett uppdrag som snart löper ut, och försöker febrilt ordna så att mitt Gode Barn ska bli inskriven på språkintroduktionsprogrammet innan hen fyller 18 år. Som vuxen får du först vänta på uppehållstillstånd innan du får rätt att gå på SFI, Svenska För Invandrare, nämligen. Och det kan dröja år, i värsta fall.

I samband med 18-års-dagen flyttas också ansvaret för mitt Gode Barn över från kommunal socialtjänst till det statliga Migrationsverket. I samband med det blir det flytt av boende, från kommunalt ordnade HVB-boenden till Migrationsverkets asylboenden (om man inte själv ordnar boende, antar jag?! Det vet jag faktiskt inget om. Ännu.) och då kan det också bli aktuellt med flytt över kommungränser.

Och här uppstår ångestklumpen. När jag nu lyckats med konststycket att få mitt Gode Barn inskriven i ett eftertraktat språkintroduktionsprogram i en kommun, den kommun hens HVB-boende ligger i, samtidigt som Migrationsverket hittat en plats till mitt Gode Barn i ett asylboende i en annan kommun. Så pass långt från den tänkta gymnasieskolan att det inte finns en chans att hen kan börja skolan där hen just fått plats.tankarsomspinner

Tankarna spinner.
Ångestklumpen växer.
Vad gör jag om det inte finns något boende i skol-kommunen?
Finns det en chans att få hen inskriven i skola i den nya kommunen?
Vem ringer jag?
Vilka knappar kan jag trycka på?

Tankarna rusar när jag ser att det ringer. Det är handläggaren på Migrationsverket som ringer tillbaka. Tar samtalet och redan efter hälsningsfrasen släpper ångestklumpen sitt tag om mig.

Handläggaren säger ”Sån tur finns inte, det händer aldrig… utom just nu!”. En plats på ett boende i rätt kommun uppenbarade sig efter lite ansträngning, vilket betyder att platsen på språkintroduktionsprogrammet är säkrad!

Vi pratar lite till innan vi lägger på, och jag kan andas ut. Ångestklumpen ett minne blott.

…det är vad mitt uppdrag som God Man handlar om. Som jag uppfattat det. Ett ärofyllt uppdrag, som jag inte tar lätt på. Det förpliktigar, på det allra bästa av sätt. Ett ansvar jag tagit på mig. Nu tänker jag svara an, om och om igen, för att göra det som krävs. Mer kan jag inte göra. Men mindre ska jag inte göra heller.

Med både skolgång och boende tryggat kan jag snart, med varm hand, önska mitt Gode Barn grattis på födelsedagen, veta att jag svarade an och gjorde det som krävdes. Med lite tur kanske Avdelningen för Överförmyndarärenden ringer snart med ett nytt Gott Barn i behov av en God Man (Kvinna!) som mig?

Bortom alla vackra ord…

Bland annat i samband med senaste insändaren i Sydsvenskan, även publicerad här, får jag från flera håll höra att jag ‘verkligen lever min värdegrund/mina värderingar‘. Började fundera på vad det verkligen betyder. För…. leva sin värdegrund? Det gör vi ju alla. Det är ju värdegrunden: Det sätt jag agerar i vardagen. Svårigheten är väl att det vi ibland tror och vill ska vara vår värdegrund inte alltid är den värdegrund vi faktiskt lever.

Seth Godin lyfte det under #SethInLondon-dagen när han fick frågan hur man vet vilken värdegrund en person har/tar. Hans svar var kort och koncist: Ignorera allt de säger och titta på allt de gör. Carl Jung har uttryckt något liknande. Värdegrunden ligger bortom alla vackra ord och uttrycks i dina handlingar.

Så jag funderar vidare. Får jag höra detta omdöme för att många lever en annan värdegrund än den jag ger uttryck för? Att det jag agerar i världen sticker ut? Att grundbultarna i min värdegrund, den tänkta och uttryckta – den obändiga kraften i möjligheter och lösningar som finns inom räckhåll för oss alla och att försöka sprida kärlek, värme och ljus i världen – är det som är det ovanliga? Att få faktiskt lever utifrån det? Eller?

Alltså. Jag undrar verkligen vad det är som gör att jag får höra det där. Får du höra det? Kanske är jag bara blind för det, och det är något vanligt förekommande? Kanske jag är ovetande, för det är först de senaste åren, kanske tom året, som jag uppmärksammats på detta viset. För igen, alla lever sin värdegrund. Inte nödvändigtvis den värdegrund du önskar leva. Men så som du lever är hur din värdegrund ser ut.

Jag lever min värdegrund, precis som alla andra. Svårigheten uppstår när jag pratar om min värdegrund som vore den något den inte är. I jämförelse med någon som lever utifrån den värdegrund jag tror mig leva, kan det bli synligt för mig att jag inte lever som jag lär. Har folk gått vilse i själva begreppet? Har vi missförstått ordet värdegrund? Tror det är ett tillstånd vi kan nå, när det istället faktiskt är utgångspunkten i allt vi gör. Tror den kan definieras i ord men inte behöver levas. När det i själva verket är så att definitionen av din värdegrund kommer av hur du lever, dina val i vardagen, i stort som smått. Det är där din värdegrund definieras.

Kanske är det så att allt för många lever utifrån en mellanmänsklig värdegrund, den som bygger på igenkännandet. Gamla Siv på hemmet minner dig om din egen gamla farmor och därför blir du berörd av nyheter att hon far illa i vård och omsorg. Alternativet är den medmänskliga värdegrunden, som kräver mer av dig. Att välja den medmänskliga värdegrunden kräver att du ibland avstår vissa sammanhang eller sällskap, visar civilkurage nog att försaka sådant som är oetiskt, odemokratiskt osv. Den kräver av dig att du ser inte bara att Siv på hemmet har ett värde, som människa, utan även att den romska kvinnan som tigger utanför ICA, i hopp om att få ihop tillräckligt med pengar för att kunna skicka hem så yngsta barnet kan få välbehövlig astmamedicin, också har ett värde, som människa. De är båda människor, har ett grundläggande värde som sådana och därför värda all kärlek och omsorg. medmänskligheten

Kanske är det inte svårare än att när någon säger ‘Stort Helena, du lever verkligen din värdegrund!‘ till mig, så är måhända det underförstådda ett budskap till dem själva som säger ‘Just ja, så kan man ju faktiskt göra, svårare än så är det inte.‘. Att det i all sin enkelhet pekar på små vardagliga handlingar, medvetna val i stunden, som fler kan testa? För det är så, att vill du leva en annan värdegrund så är det fullt möjligt, för var och en av oss. Allt som krävs är medvetna val. Allt som krävs är att ignorera det jag säger, titta på det jag gör och med en varsam självkritisk blick se om jag faktiskt lever den värdegrund jag önskar leva.

Själv fallerar jag. Ofta. Trampar i klaveret i parti och minut. Men ändå, som någon slags grundton, så finns den där, den värdegrund jag faktiskt vill leva. Och lever. Den är mycket tydligare för mig idag än någonsin innan, och min medvetenhet för när jag tar en ton som inte alls är i samklang med grundtonen, är numera hög. Jag är inte längre döv för den symfoni jag själv utgör, den symfoni som utspelar sig med varje andetag, varje yttrande, varje handling. Olika toner, stor skillnad i nyanser. Många budskap.

Lyssna och ta in dig själv. Vilken symfoni spelar du?

Medmänskligheten flödar!

Jag är God Man (Kvinna!) och som sådan har jag numera kontakt med personer jag aldrig tidigare stött på, som arbetar på myndigheter jag aldrig tidigare varit i kontakt med. Utan att jag riktigt satt ord på det hade jag, innan jag blev godkänd som God Man, en farhåga att jag skulle stöta på paragrafryttare, individer som inte såg människan bakom Migrationsverkets dossiernummer, människor som gett efter för frustrationen av att arbeta inom ett system som definitivt inte är skapt för den situation vi står i just nu, som gått vilse i byråkratins labyrintgångar och tappat sikte om det som var anledningen till att man en gång i tiden valde att arbeta med människor.

Jag inser det nu, nu när jag, efter en veckas intensivt kommunicerande med myndighetsanställda på socialtjänst, migrationsverk och skolansvariga, känner mig trygg i dess motsats. Jag har möts av sådan värme, sådan medmänsklighet, sådan välvilja, gentemot mitt Gode Barn, att ögonen tåras. Klumpen i halsen växer, gråten närmar sig, för att medmänskligheten finns och frodas. Trots den tuffa situation som så många arbetar inom, trots det till synes omöjliga att ordna det på bästa sätt för varje ensamkommande barn som tagit sig hit, i hopp om ett bättre liv, i hopp om en framtid.

Har ett Gott Barn som hamnat i kläm i systemet, just pga den orimliga situation som vissa kommuner ställts inför, då de tagit en alltför stor del av ansvaret att ge asylsökande allt de behöver för att kunna skapa sig en framtid i ett nytt land. Har förberett mig för att fajtas för hens skull, för att säkra att hen inte ska drabbas hårt av det som hänt, men icke. Hittills har jag inte behövs fajtas alls, utan verkligen dess motsats. Personer som gör mer än de behöver, mer än deras befattning kräver, har lugnat min oro, har fått mig att tro att det mycket väl kan gå vägen, att det som behöver ske faktiskt kan komma att ske. Insikten att jag inte är den enda som vill att det ska gå bra för mitt Gode Barn, att andra också ser vad som är bäst för hen och gör allt i sin makt för att vi ska kunna åstadkomma detta.

Stilla mitt hjärta. Gläds åt det du möts av!

stjärnorVärmen. Omsorgen. Humorn. Möten med människan bortom titeln; socialsekreterare, boendeansvarig, introduktionsprogramsansvarig, handläggare, boendepersonal, kontaktperson. Ni lyser som stjärnor på en mörk himmel och ni är många. Så många att ni lyser upp vägen framför mig, vägen som ger mitt Gode Barn möjlighet till en bra framtid, till meningsfylld sysselsättning och lärande.

För vet du? Medmänskligheten flödar! Den är överallt.

I dessa tider av fasansfulla nyhetsrubriker, ökande rasism och främlingsfientlighet, motsättningar inom och utom landet, kvinno- och näthat som tar idel nya och än mer avskyvärda vägar, så flödar medmänskligheten starkare. Den finns där. I större omfattning än dess motsats.

Kanske det svåraste just nu är att upptäcka den, att våga se att den finns där i rikligt mått?

Av Gud givet?

Ibland förundras jag över människor som verkar tro att lagar, förordningar, direktiv och regelverk är heliga, som vore de skrivna av Gud. Ohörbara, och därmed inget vi ens i tanken ska fundera över att förbättra, förändra, hålla aktuella och uppdaterade, så att de verkligen stödjer samhällets och individens utveckling på bästa sätt.

Nej, istället är det som att vi har fått det lagliga rummet givet åt oss, och endast inom ramen för det, är det ok att agera. Smäll på fingrarna ges om du ens tänker tanken att det kanske kanske kunde göras lite annorlunda, kanske kanske fanns ett annat sätt att göra det på än det i nuläget aktuella. Linjalen viner i luften, Magister Ond smäller till, och ler i mjugg.

Men?BoldomaticPost_Lagar-forordningar-direktiv-o

Jag förstår det inte.

Hur tänker man?

Lagar, förordningar, direktiv och regelverk är skapade av människor. Människor precis som du och jag, människor med en personlig berättelse, en etisk och moralisk världsåskådning, förhoppningar, drömmar, besvikelser, bra och dåliga dagar, ja, människor som är människor helt enkelt. Människor som fått ett uppdrag, en uppgift, att skapa ett lagutrymme, som studerar och läser in sig, spånar och filar, skickar på remiss och tar till sig alternativt förkastar andras åsikter och tankar och sen spikar något. I lag (eller direktiv, policys osv).

Skulle det vara för evigt tycker du? Om det gjorts en gång så behöver det aldrig göras ånyo? Är det verkligen någon som faktiskt tänker så, eller är det bara så provocerande att andra människor verkar ha lättare att kliva utanför ramen, som enklare tar ett kliv ut i något okänt, som de inte känner till men just därför är desto mer nyfikna på? Hur det skulle kunna göras, om det inte gjordes som det ser ut idag? Om det gjordes med en annan utgångspunkt, ett tydligare syfte, med en önskan att förenkla så mycket so möjligt?

Ansvar

Therese Linnér skrev på Facebook:
”Med risk för att bli helt lynchad så skriver jag nu detta”, och sen följde en text som hon senare publicerade på sin blogg under följande rubrik: Kompetenta barn blir passiva barn

”Den handlar mer om den icke tilltro som visas vad det gäller elevers förmåga att själva ta ansvar utifrån ålder och mognad. Elever som blir passiva och sitter och väntar på att bli serverade, som helst inte ska anstränga sig utan det finns en förhoppning om att problemet kommer lösas genom att någon annan fixar det. Det är en tickande bomb.”

Läs hela hennes inlägg! Nu. Innan du läser vidare. För det som komma skall är min reflektion på hennes tankar:

Det du sätter fingret på är för mig så mycket mer än bara vår syn på barn. Det är vår syn. Tydligen. På allt och alla.

Det gäller elever i skolan. Men även på alltför många arbetsplatser sker samma sak. ”Chefen bestämmer”. Man vågar inte fatta egna beslut för vi har skapat en rädslans ekonomi/styrning som är allenarådande.

Vi behöver, alla och envar, för egen del titta över hur Jag agerar i förhållande till detta. Överallt. På alla plan. Hemma. På jobb. Med släkt och vänner. Är jag en möjliggörare eller begränsare? Tar jag ansvar för någon annan? Ansvar som inte är mitt att ta? Eller tar jag hand om mig genom att ta det ansvar som är mitt att ta, och låter alla andra göra detsamma?

Jag sätter handen på hjärtat och säger…. shit.BoldomaticPost_Ibland-later-jag-inte-andra-t

Jag faller i fällan. Igen och igen.

Både i förhållande till mig själv (när jag vill att någon annan ska ta ansvar som är mitt att ta) och i förhållande till barnen, maken, släkten, arbetskamrater…. skit också. Listan kan göras lång. Jag låter inte andra ta sitt ansvar och ibland vägrar jag att ta mitt.

Men. Jag är medveten om det i hög utsträckning. Och mer och mer medveten blir jag. Den medvetenheten använder jag till att agera på det jag ser. I denna kontext betyder det, för mig, att jag allt oftare  tar mitt ansvar där det är mitt att ta och avstår från att ta det som är någon annans ansvar att ta.

Hur mycket ansvar tar du, som faktiskt inte är ditt att ta?
Och hur mycket ansvar undlåter du att ta ansvar, som faktiskt är ditt att ta?