Ångestklumpen växer!

Sitter här med en växande ångestklump i magen.

Ensamkommande flyktingbarn tilldelas God Man till dess de fyller 18 år, sedan skall de klara sig själva, och anses inte vara i behov av en God Man längre. Som God Man är det mitt uppdrag att bland annat skriva in mina Goda Barn i skola.

Så nu sitter jag här, med ett uppdrag som snart löper ut, och försöker febrilt ordna så att mitt Gode Barn ska bli inskriven på språkintroduktionsprogrammet innan hen fyller 18 år. Som vuxen får du först vänta på uppehållstillstånd innan du får rätt att gå på SFI, Svenska För Invandrare, nämligen. Och det kan dröja år, i värsta fall.

I samband med 18-års-dagen flyttas också ansvaret för mitt Gode Barn över från kommunal socialtjänst till det statliga Migrationsverket. I samband med det blir det flytt av boende, från kommunalt ordnade HVB-boenden till Migrationsverkets asylboenden (om man inte själv ordnar boende, antar jag?! Det vet jag faktiskt inget om. Ännu.) och då kan det också bli aktuellt med flytt över kommungränser.

Och här uppstår ångestklumpen. När jag nu lyckats med konststycket att få mitt Gode Barn inskriven i ett eftertraktat språkintroduktionsprogram i en kommun, den kommun hens HVB-boende ligger i, samtidigt som Migrationsverket hittat en plats till mitt Gode Barn i ett asylboende i en annan kommun. Så pass långt från den tänkta gymnasieskolan att det inte finns en chans att hen kan börja skolan där hen just fått plats.tankarsomspinner

Tankarna spinner.
Ångestklumpen växer.
Vad gör jag om det inte finns något boende i skol-kommunen?
Finns det en chans att få hen inskriven i skola i den nya kommunen?
Vem ringer jag?
Vilka knappar kan jag trycka på?

Tankarna rusar när jag ser att det ringer. Det är handläggaren på Migrationsverket som ringer tillbaka. Tar samtalet och redan efter hälsningsfrasen släpper ångestklumpen sitt tag om mig.

Handläggaren säger ”Sån tur finns inte, det händer aldrig… utom just nu!”. En plats på ett boende i rätt kommun uppenbarade sig efter lite ansträngning, vilket betyder att platsen på språkintroduktionsprogrammet är säkrad!

Vi pratar lite till innan vi lägger på, och jag kan andas ut. Ångestklumpen ett minne blott.

…det är vad mitt uppdrag som God Man handlar om. Som jag uppfattat det. Ett ärofyllt uppdrag, som jag inte tar lätt på. Det förpliktigar, på det allra bästa av sätt. Ett ansvar jag tagit på mig. Nu tänker jag svara an, om och om igen, för att göra det som krävs. Mer kan jag inte göra. Men mindre ska jag inte göra heller.

Med både skolgång och boende tryggat kan jag snart, med varm hand, önska mitt Gode Barn grattis på födelsedagen, veta att jag svarade an och gjorde det som krävdes. Med lite tur kanske Avdelningen för Överförmyndarärenden ringer snart med ett nytt Gott Barn i behov av en God Man (Kvinna!) som mig?