Sitter och tittar på när en familj leker i vattnet. Bollen kastas fram och tillbaka. Vilda skratt. Bollen far. Vatten stänker.

Sen.
Plötsligt.

Något går galet, enligt en av de lekande. Orättvist. Ändrade regler. Surt. Riktigt syns fysiskt vilken skillnad det blev av tanken som kom – som därefter togs på allvar. Tanken kanske följdes av ännu ett par tankar som gjorde det än svårare att bara fortsätta leken. Genansen.

Leken fortsätter en kort stund till, fast den nu så tydligt haltar. En av spelarna har dragit sig ur leken, i sinnet, men inte tagit konsekvensen av det och sagt att hen inte vill mer.

Ser hur tankarna – och efterföljande känslor – växer, snurrar runt, det inre kaoset som ökar.

Jag sitter och iakttar och reflekterar kring det jag ser. Det som syntes utåt är ju kanske något helt annat än det som skedde på insidan, men å andra sidan… Resultatet antyder att jag inte är helt snett på det åtminstone.

Igenkänningen i mig är stor. Och som allra störst i insikten att jag ibland – om än mer sällan idag än tidigare – tar mig själv på allt för stort allvar.

I en annan sinnesstämning hade kanske lekkamraten bara skrattat av sig den upplevda oförrätten, utan att tanken överhuvudtaget hade kommit i närheten av en oförrätt.

Så snabbt det där förändras. I ena stunden på topp – i andra i bott. Är det helt enkelt så att vi i varje stund bombarderas av en oändlig mängd möjliga tankar – men en slinker genom nätet och blir sedd, resulterar i en känsla, och där. Just där. Där finns möjligheten att släppa taget om tanken som slank in och se vad nästa för med sig.

Ibland lyckas jag. Ibland inte. Men det är faktiskt en ganska cool upplevelse att iaktta mina tankar och låta dem komma och gå, utan att lägga så stor vikt vid dem. Att känna. Men inte förlora mig i känslan, framför allt när det inte är en känsla jag mår bra i.

Mmm.

Tankar. Vid vatten.

Med en IPhone i närheten så möjligheten att skriva ner mina funderingar i stunden, finns. Vilken ynnest!

Flashback från sommarsemester i Frankrike, juli 2015.