Månadsarkiv: september 2015

Yet another farewell

Publicerad den av
1

And so it was time for yet another farewell. This time a planned one, as opposed to the chock of having to part with Oliver the cat earlier this year.

rip samiSamifix, our sweet little Samifix, with failing kidneys and a birth defect in his hip bone (causing his hind legs to hang on via muscles only, the sockets and thigh bones were not connected) starting to cause him trouble, so I googled and found a local veterinarian who makes house calls. I made the appointment last weekend, and today was the day.

It felt good, even though it was sad, to have him fall asleep, lying in my lap surrounded by loved ones, in a safe environment. But oh, how I miss him, already!

Now he rests underneath the red currant bush, which is a spot he chose himself. This past month, that’s where we’ve often found him, making a little nest for himself in the tall grass. That’s where he was lying this morning after hubby let him out, resting comfortably in the garden. When I got up from bed, I spotted him and snapped the image below. This is the spot where he will rest, eternally.

vinbärsbusken

Thank you for choosing us as your human family.
You will be missed and remembered, forever in our hearts.
Rest in peace, sweet Samifix.
❤

 

Det vänder. Nu.

Publicerad den av
6

Det vänder.
Människor kommer till insikt, medmänskligheten väcks ur sin dvala.

Vågar jag drömma?BoldomaticPost_Vagar-jag-dromma-Vagar-jag-tr
Vågar jag tro?

Hoppet börjar skimra och växa framför mina ögon.
Med varje artikel, Facebook-status, videoklipp, tweet som visar på ett engagemang, en medmänsklig kärlek, #jagdelar, #jagvillhjälpa, #refugeeswelcome och mycket mycket mer, går vanmakten och frustrationen över i förhoppning.

Det är dags nu.
Medmänskligheten vaknar ur sin alltför långa dvala. Nu. Nu vänder det.

Alternativet vore att gå under, som civilisation, som art. När vi fastnar i Vi mot Dem, hot, hat och andra -ismer, så faller vi, gå under, splittras. Även det gör vi tillsammans, paradoxalt nog.

Vågar jag drömma?
Vågar jag tro?

Människans främsta tillgång är det faktum att vi gör varandra bättre, ensam är inte stark. Tillsammans kan vi mer, tillsammans blir vi mer än summan av de enskilda individerna.

Nu levlar mänskligheten, gränser faller, vi ser att vi finns här tillsammans, att vi behöver varandra, vi är Ett med En jord att leva på. Ihop. Tillsammans.

Det vänder. Nu.

Gräsrötterna agerar, kraftfullt, röster lyfts, med händer och fötter börjar vi säkerställa att de som är i behov kan bli mötta i kärlek och omtanke, med generositet och respekt.

Samtidigt som vi hjälper de som behöver hjälp, måste vi arbeta på att få slut på hjälpbehovet, att behöva fly från sitt land, av rädsla för livet. Vi behöver arbeta på flera fronter, samtidigt. Men alla behöver inte göra allt, var och en kan bidra där de gör allra mest nytta.

Nu är det dags för politiken att kliva fram, för politikerna att våga. Vi behöver agera på statsnivå, över gränser, Inspireras av Angela Merkel som inser att an bank aldrig kan vara lika viktig som en människa, hör vad påven har att säga om att öppna våra hem, lyssna till samhällets mångfacetterade röster, som allt starkare på alla sätt visar att vi förstår. Vi förstår att vi är alla beroende av varandra, att vi inte kan göra ont mot någon annan, utan att göra ont mot oss själva.

Vågar jag drömma?
Vågar jag tro?

Ja. Jag vågar. Ja, jag drömmer, ja, jag tror på en värld där vi tar hand om varandra och jorden vi alla är beroende av. Vi kan. Tillsammans.

Så ja. Jag vågar.
Jag drömmer.
Jag tror.
Gör du?

Oops, det kunde gått illa…

Publicerad den av
1

Igår cyklade jag hem från en hel dag av möten i ett av de uppdrag jag arbetar med. Kom inte så långt dock innan benen plötsligt försvann under mig… mitt i en korsning. Jag fattade först inte vad som hände, kände mest bara att det gjorde lite ont på vänster vad. Tog mig raskt till mittcentrifugen så jag kom ur vägen för bilarna. Fortfarande lite förundrad och villrådig. Men sen förstod jag. Tittade ned, jo då, borta var den. Tittade bak och där låg den.

Vilken den?

Jo. Trampan. Högertrampan på cykeln min, låg, avbruten, mitt i vägbanan. Plockade upp den och ledde cykeln över gatan till trottoaren. Och började knata hem, för vad annars skulle jag göra?

Messade familjen och berättade. Maken svarade bums, orolig, ville veta att jag inte var skadad. Kunde lugna honom, men när jag sa att trampan bröts av mitt i en korsning kom raskt ett svar att det var detsamma för honom. För han har upplevt precis det samma, med en avbruten trampa, mitt i en korsning.

Hans cykel var 18 år gammal och väl använd och det gick inte att byta trampa för cykeln hade utgått ur sortimentet. Min cykel är ca 12 år gammal och också ganska väl använd. Min går dock att rädda, och är i detta nu hos bästa cykelmakaren i stan (på Lundavägen, nära restaurang Kina Floden). Håll tummarna för att jag kan hämta den, fit for fight och redo för nya tramptag, redan imorgon, för snacka om att jag känner mig begränsad utan cykel! Inte minst senaste året som billös har cykeln blivit mitt främsta transportmedel.

Oavsett vilket – känns det inte som en cykeltrampa ska hålla bra mycket längre än 12 år så säg? Eller är det bara jag som är lite kinkig och har högre krav på livslängden?

Ett gott hjärta ursäktar inget

Publicerad den av
4

Uppfattar mig själv med att tänka ”Jamen, jag vet ju att hen har ett gott hjärta, innerst inne” när jag ser bekanta dela rasistiska och/eller sexistiska bilder, länkar, texter på (först och främst) Facebook.

Kommer jag på mig själv.
Känner mig påkommen till och med, av ett flertal anledningar.
Till exempel dessa:

  • Jag har hyfsat lätt att undvika att kliva in i dömandet. Tankar som ”Jamen hen e ju bara dum i skallen, fattar inte bättre” och dylikt, dyker sällan upp hos mig. För jag vet att hen inte är dum i skallen.
  • Däremot så har jag svårare att undvika att hitta på en ursäkt för hens beteende, vill ha en förklaring, vill bortförklara tom. ”Jamen, hen har ju ett gott hjärta, egentligen.” Gud så tamt. Varför behöver jag hitta en förklaring till hens beteende och tankar? Varför är det viktigt för mig med en bortförklaring? Något som gör att jag kan sätta en etikett på beteendet, som om det därmed vore enklare att förstå, att fördra?
  • Har jag hamnat i något slags medberoende? Tankarna går till berättelser jag hört om alkoholiserade män som slår sina hustrur och andra situationer av medberoende.
    ”Hen är snäll innerst inne, faktiskt.”
    ”Hen menar inte att slå mig, faktiskt!”
    ”Jag vet att hen älskar mig, faktiskt.”
    ”Hen mobbar bara för att hen själv blev utsatt som barn, hen menar inget illa, egentligen.”

Och så landar jag i följande:

svart hjärtaVilken j-a dålig ursäkt ”ett gott hjärta innerst inne” är.

Det ursäktar ingenting. Det är en flykt. En utväg, från att se, och stå för, det som jag upplever i stunden, nämligen:

Jag tycker inte det är ok. Jag vill inte leva i en värld av vi mot dem, av rasistiska, sexistiska, fascistiska strömningar, ja, jag vill bli kvitt alla -istiska strömningar!

Jag har, i varje stund, ett val. Jag kan välja att späda på hat, förakt och -ismer. Eller så kan jag välja något annat. Vänlighet. Medmänsklighet. Kärlek och samförstånd. 

Och vet du. Det är där jag snubblar. Ett av de krux jag står inför är att jag inte vet hur jag bemöter någon som delar rasistiska bilder, länkar, texter. Vad ska jag göra? Ignorera? Hur vänligt är det? Dölja/Blockera/Säga upp bekantskapen? Är det medmänskligt så säg? Ge svar på tal? Hur gör jag det utifrån kärlek?

Hur gör jag för att välja vänlighet, medmänsklighet, kärlek och samförstånd när jag ser något som är o-vänligt, o-medmänskligt, icke-kärleksfullt och definitivt o-samförståndigt?

Och så faller sista kulissen.
Påkommen. Av mig själv. Igen.
*ridå*
Icke-dömande, jo men tjena. Jag dömer ju så det stänker om det! Och hur bidrar det till samförstånd?

*Faller hårt. Rycker sen upp mig en smula för om inget annat så är det jag tänker och upplever just nu väldigt mänskligt, och garanterat inte unikt för mig… hoppas jag!*

Så hur gör jag då, i denna och liknande situationer, för att agera utifrån de värden som innebär att jag är i världen som den människa jag vill vara? Hur tänker du?

Där skulle inlägget publicerats. Med den frågan som slutpunkt. Jag hade nämligen tidssatt inlägget för publikation den 5 september 2015. Men jag gjorde inlägget till utkast igen, för jag velade i huruvida det var rätt läge för publikation, eller ej.velade

Men så såg jag Karin Adelskölds tweet, och insåg att jo, det är läge. Det är en fråga att fundera över. Och jag är inte den enda som funderar. Artikeln om hur kollegan blir ett internettroll som jag läste i helgen gav mig dessutom ännu mer vatten på min kvarn.

(Märk väl – begreppet trollande börjar missbrukas, allt som sker i syfte att hota och hata på nätet är inte synonymt med trollande, som är en mycket specifik typ av handling utfört av internettroll. Och jag vill inte påstå att de som väckte denna min fundering från början är troll.)

Därför kommer den så, frågan som jag inte har något riktigt bra svar på (och kanske det är för det inte finns ett sätt att agera? Behöver jag ta ställning i varje enskild situation? Fast nog kan jag väl hitta en grundläggande strategi att följa, som jag dock kan avvika från, om jag bedömer att ett annat agerande vore på sin plats?):

Så hur gör jag då, i denna och liknande situationer, för att agera utifrån de värden som innebär att jag är i världen som den människa jag vill vara? Hur tänker du?

Podcast 36/52 – Be a better person

Publicerad den av
2

Wanna make better stuff? Be a better person, Jonathan Fields says at the beginning of this weeks podcast tip of the Good Life Project (yet again a tip from GLP. Actually this is the third in a row – so if you haven’t listened to an episode yet, just do. They a_r_e really good, most of them!).

BoldomaticPost_Wanna-make-better-stuff-Be-a

Now, this is a Good Life Riff, meaning it’s only about five minutes long. Still. It’s worth listening to, and it sure puts a spin on things for me. Jonathan tells a story about guitars and guitar-makers in the riff, and says ”You can’t keep your personality outside of the work”. It’s said about handmade guitars, but does it stop there? Isn’t that true for all work done by a human being?

 

 

Ömsom sol, ömsom regn

Publicerad den av
2

En dag fylld av både solsken och regn, så mitt nyinköpta regnställ från Clas Ohlson kom sannerligen till användning bums!

regn och solFikat med finaste Wivan ❤ som flyger på nya äventyr imorgon, gått på fotbollsmatch mellan FC Rosengård mot KIF Örebro DFF på Malmö IP (2-1 till hemmalaget) tillsammans med maken, åt därefter kvällsmat med densamme på Noodlemarket på Triangeln, innan han tog sig till Sir Toby’s för att se Sverige-Ryssland-matchen och jag cyklade (i regn och regnställ) till Entré för att gå på bio. Solo. Osäker på om jag någonsin gått på bio ensam förut. Kanske möjligen någon gång. Förunderligt!

Såg Insidan ut av Disney/Pixar. Lite gullig. Och på sätt och vis visar den precis som det är, tror jag. I skallen våra alltså. Bortsett från att det är bra många fler än fem känslor som ”slåss om kontrollbordet” så klart. Och med den väsentliga skillnaden att det inte bara är känslorna som kan titta på mig via sin storbildsskärm, jag kan dessutom titta på dem samtidigt. Och det sistnämnda är faktiskt något av det största jag kommit till insikt om. Jag upplever det jag upplever, men kan samtidigt bevittna mig själv under upplevelsen.

Tvetydigt, och kanske lite svårt att förstå. Har du läst Eckhart Tolles beskrivning av sitt aha-ögonblick, så vet du kanske vad jag menar? Just nu gäspar jag dock stort så jag tänker inte ens försöka ge mig in på att försöka förklara hur jag egentligen menar. En annan dag kantänka?

 

My greatest fears

Publicerad den av
1
Have joined up for the 30 days of being fearless-Facebook group started by Billie Allen. *And yes, it’s another numbered time-constrained challenge. You know I’m a sucker for these by now!*
One post in the Facebook-group read:
If you could overcome your greatest fears, how would your life be different? How would you be different?

Here’s my reply:

”Greatest fears”. It sounds so grand, so large.

I believe my ”greatest fears” are in reality fairly small… not daring to speak up, to make the most of the gifts I have to bring to the world, to stand up for someone in need for fear of being harassed myself, or ridiculed, etc.
 
FearsI am on a journey to walk thru my fears, not to ”overcome” them as such, but to live life, and pass thru them, not having them be a hindrance, but rather, a possible bump in the road onwards, that gives the journey it’s texture.
 
As I bump thru my fears, I become more me. Less restrictive, less mindful of what other people might or might not think about me, more in tune with my thoughts and emotions, daring to show my feelings, laugh out loud when I feel like laughing, sing to a great song when I hear it, regardless if I’m on a plane or alone at home. Less worried, less concerned with expecting stuff from myself and/or others, more exuberant, living life more fully, with up’s and down, more interested in people. Being less afraid, I’ve gotten to be a much better listener, no longer afraid of what might arise within myself from the stories I’m told.
 
It’s an ongoing journey and I enjoy every twist and turn of the road, being less concerned about what I would have deemed right or wrong, good or bad, in the past.
 
Namaste!
If you could overcome your greatest fears, how would your life be different? How would you be different?

En betraktelse, del tre av tre

Publicerad den av
1

Del ett och två har publicerats tidigare. Här kommer del tre av Charlotte Rudenstams betraktelse över mig:

När hjärtat är med

Första gången jag mötte Helena, för några år sedan, så förstod jag först inte riktigt vad hon sade. Det kändes som att hon kom från en värld som inte var min. Det hon sa var abstrakt i mina öron.

hjärtanSedan hände något. Det är som att hjärtat har landat i hennes ord. Som att fler dimensioner kommit in i hennes liv, i yrkespersonen, idealisten, hustrun och mamman Helena Roth och där hjärtat fått en allt viktigare plats. Det är som att hennes nya insikter har gjort det lättare för mig att ta emot hennes ord, att förstå henne och att känna hennes engagemang. Kanske har coachpromenaderna bidragit till den resan? Att hon i dag verkligen är Helena i hela kroppen, att det snabba huvudet, de glimrande idéerna, den intensiva blicken blivit integrerade i kroppen? Som att hon i dag är hel och att hon utifrån den helheten möter människor, möter klienter, möter arbetsgrupper, möter skolklasser, möter den som möter henne.

Detta har skett parallellt med att Helena inte bara utbildat sig vid Supercoach Academy i USA utan också mött 100 nya coachklienter, är en flitig bloggare, har varit backoffice på #skolvåren och nyligen avslutat #cleanse4expansion, där hon på riktigt jobbat för att ta bort det överflödiga och skräpet ur sitt liv.

Ibland tittar jag lite oroat på henne. Hur ska hon orka? Hur många intressanta böcker eller podcasts har hon möjlighet att servera mig? Hur många rensningstips? Hur många kniviga frågor? Hur mycket hjärta? Hur många tweets?

En dag på jobbet

Men så följer jag med henne en dag på jobbet, en dag när hon håller lektioner på en YH-utbildning i Hässleholm och jag kan se hur hon liksom kan vila i närvaron, även när det är 30 personer i rummet.

Det är lätt att bara se den där blixtsnabba Helena. Hon som är som en dynamo som driver en starkt lysande lampa. Men jag har sett, och kommer också att denna dag få se, en annan aspekt av henne: Den eftertänksamma, den lyssnande, den inkännande, den tysta. Det uppstår situationer där jag känner närkontakten med hennes hjärta, med hennes vilja att skapa gott och själv leva som hon lär.

Smoothien lyser nästan giftgrön i plastflaskan när hon tar en klunk. Jag frågar inte vad den innehåller, men inser att där kan finnas allehanda fynd från trädgården. Att den är nyttig är det ingen som helst tvekan om.

Vi är alltså på väg till Hässleholm, där hon möter studenter på Yrkeshögskolan Syd på el-, respektive automationsingenjörsprogrammet. Hon är anlitad som underkonsult till ÅF och kursen – under fyra halvdagar – handlar om kvalitetsarbete, Lean, ISO och liknande.

Inkännande och närvarande

Salen fylls långsamt på med män i olika åldrar. De yngsta ser ut att nyligen ha slutat på gymnasiet, andra har ganska många års arbetslivserfarenhet med sig.

Framme vid vita tavlan och datorn står Helena lugn och stabil och, som det ser ut ur mitt perspektiv, med bra koll på läget. Hon drar igång datorn, tar fram dokumentet där dagens kursavsnitt ligger och väntar, med bilder, citat, youtubeklipp, frågor och med möjligheter att anteckna medan studenterna reflekterar kring olika frågor.

Innan lektionen börjar småpratar hon med några av dem som sitter längst fram. Det är som att hon kan ta emot dem en i taget, verkligen lyssna, vara med dem, intresserat svara eller ställa en fråga. Som att hon har en ovanlig förmåga att verkligen fokusera, att närvara, trots att det är mer stökigt i någon annan del av rummet.

Blicken är riktad och intensiv. Armarna lever sitt eget liv, hon har stora gester, hon tycks veta vad hon talar om. Trots att det bara är andra halvdagen, har hon redan lyckats skapa en familjär stämning i gruppen. Hon är väl förberedd och samtidigt beredd att när som helst spela på volley.

– Vi drar igång med en backspegel. Vad minns ni sedan förra gången?

Jag vandrar ut ur skolan och känner att Helena är komplex. Ena stunden lugnet och tryggheten personifierad, i den andra den nyfikna utforskaren och så i den tredje den ettriga expansiva världsförbättraren med helhetssyn. Det som fångar mig mest är att hon ler med hela hjärtat. Hon är. På riktigt.

– CHARLOTTE RUDENSTAM

En betraktelse, del två av tre

Publicerad den av
1

Del ett har publicerats tidigare. Här kommer del två av Charlotte Rudenstams betraktelse över mig:

Tror gott om människan

– Jag har länge haft känslan av att vilja rädda världen och numera har jag fått en helhetssyn på det. Det innebär att jag själv vill göra ett positivt avtryck och det sker till exempel genom mitt val av kost, att bilen är såld och att jag cyklar mer. Idag lever jag i världen utifrån hur jag skulle vilja att den ser ut. Jag tror gott om människor. Jag åker på smällar emellanåt och det är det värt, för jag mår så mycket bättre av att tro på människor, att se det goda och att göra gott.

Med två barn i skolåldern och som ordförande i den lokala föräldraföreningen kunde Helena se att skolan kan bli bättre, kan vara annorlunda. Tillsammans med en grupp andra, som också såg en icke utnyttjad potential i skolan, startade hon nätverket #skolvåren, som levt mycket av sitt liv i ett ymnigt twitterflöde och som också har resulterat i flera helgkonferenser på tryggt avstånd från Twitter, afk (dvs away from keyboard), eller snarare, konferenser och möten där deltagarna twittrat som bara den och gjort att Twitter, för några dagar, fyllts av massor av framtidstankar om skolan och vad vi ska ha den till.

Skoldebattör

– Jag tar del av skoldebatten i Sverige på nationell nivå. Det har att göra med min vilja att göra något bättre, och att jag tydligt har sett att vi inte måste lära människor en massa för att få en värld jag drömmer om. Vi kan ta det ur människan. Skolsystemet snarare begränsar människan, än låter hennes fulla potential få plats och utrymme. Det är den kopplingen som gör att mitt hjärta brinner för det.

rörelseMen Helena brinner inte bara för skolan. Hon vill bidra till att människor förverkligar sina drömmar. Hon vill vara med när en rörelse föds eller fortsätter. Det gör hon ganska ofta i rollen som coach, coaching som ofta bokstavligen sker i rörelse. Coachwalken är ett av hennes främsta element. Under promenerande samtal möter hon klienter som med hjälp av hennes frågor leder sig själva till nya insikter, till att sätta nya mål och ibland välja ny riktning i livet.

Det finns något i hennes intensitet som smittar. Något i hennes ärlighet. I hennes sätt att ställa frågor som lockar fram svar på djupet.

En betraktelse, del ett av tre

Publicerad den av
1

Del ett av Charlotte Rudenstams betraktelse över mig:

Helena vänder sig mot mig, tittar intresserat och håller kvar blicken. Hon är där, för mig, just nu. Det finns en intensitet i hennes närvaro som känns elektrisk.

Sedan rullar orden ur henne, blixtsnabba och träffsäkra. Hon vet vad hon ser och vågar leverera det.

– Jag har gjort ett sådant lappkast i mitt liv. Tidigare behövde jag bevisa att jag var någonting. Jag måste vinna, få dig att tycka som jag, för det gav mig ett värde. Annars var jag värdelös. Det finns inte på kartan idag.

Ett av de ord jag lärt av Helena Roth är tankespjärn. Hon tycks älska när någon är av en annan uppfattning än hon, när hon får möjlighet att reflektera, vrida och vända på något och ibland, som en slutsats, stå kvar på samma ställe som innan och andra gånger, nicka och säga ”tack för insikterna” och vara beredd att följa med på ännu en resa, mot än fler insikter.

Den som försöker boxa in Helena har ett svårt arbete. Nej, inte ur aspekten skicka ett meddelande till, för hon inboxar gärna, jag menar ur aspekten göra sig en fast och färdig föreställning om vem hon är.

­– När jag coachar vill jag gärna komma i kontakt med det äkta i mig själv och i klienten. Jag kan finnas där med en fråga, med tystnad, med ett påstående och hela tiden återkomma till frågan: Vem är du? Vad är du? Lever du så? Det kan väcka insikter om att det finns ett gap mellan hur personen lever och vem hen egentligen är, och det kan innebära ett första steg mot att bli mer äkta.

100% engagemang

Helena tillåter sig att växa, att expandera, att ompröva och att rensa. När hon går in i ett projekt gör hon det med totalt engagemang och har dessutom en förkärlek för det omöjliga. Eller snarare, en förkärlek för att testa om det omöjliga är möjligt.

Då och då visar hon att målen är möjliga att nå. Som under 2014, då hon bestämde sig för att på tre månader träffa 100 nya coachklienter och ta med dem på coachwalks. Mission accomplished. Eller under 2015 då hon genomfört 90-dagarsprojektet #cleanse4expansion.

– En kompis sa till mig att hon stressas av mina omöjlighetsprojekt. Det är hennes tankar, jag stressas inte. Om jag tycker det är kul att hoppa på en utmaning som varar i hundra dagar, varför inte? Det ger mig varken lycka eller olycka. Tidigare hade jag mer behov av kontroll och nu lever jag mer i det okända, där mitt bestående minne är att jag inte slaviskt följer projekten. Jag tar till mig det jag vill.

Storslagna visioner

Projekten visar ändå att Helena har en storslagen sida. Hon ser företeelser på systemnivå. Hon ser hur saker fungerar och inte fungerar och har förmågan att se vad som skulle må bra av förändringar eller justeringar.

solros– Jag ser helheterna i det stora och så har jag varit sedan jag jobbade i läkemedelsbranschen. När jag ser brister skapar jag system som ska fungera. En gång jobbade jag på en maskinutvecklingsfirma och sa till en kollega att jag ville rädda världen. Hon sa ”man behöver inte göra det så stort”. Där kändes det så begränsat. Jag vill upp i det stora. Jag vill mer.

Helena är utbildad biolog och valde en inriktning som liknar en apotekares, för att hon hade en idé om att jobba som etnofarmakolog, men kom direkt efter examen att börja arbeta som anställd i läkemedelsbranschen. Själv har jag bara mött frifräsaren Helena Roth: Den intensiva engagerade blomma som driver frågor hjärtat klappar för, oavsett hur många belackare hon möter.