Igår cyklade jag hem från en hel dag av möten i ett av de uppdrag jag arbetar med. Kom inte så långt dock innan benen plötsligt försvann under mig… mitt i en korsning. Jag fattade först inte vad som hände, kände mest bara att det gjorde lite ont på vänster vad. Tog mig raskt till mittcentrifugen så jag kom ur vägen för bilarna. Fortfarande lite förundrad och villrådig. Men sen förstod jag. Tittade ned, jo då, borta var den. Tittade bak och där låg den.

Vilken den?

Jo. Trampan. Högertrampan på cykeln min, låg, avbruten, mitt i vägbanan. Plockade upp den och ledde cykeln över gatan till trottoaren. Och började knata hem, för vad annars skulle jag göra?

Messade familjen och berättade. Maken svarade bums, orolig, ville veta att jag inte var skadad. Kunde lugna honom, men när jag sa att trampan bröts av mitt i en korsning kom raskt ett svar att det var detsamma för honom. För han har upplevt precis det samma, med en avbruten trampa, mitt i en korsning.

Hans cykel var 18 år gammal och väl använd och det gick inte att byta trampa för cykeln hade utgått ur sortimentet. Min cykel är ca 12 år gammal och också ganska väl använd. Min går dock att rädda, och är i detta nu hos bästa cykelmakaren i stan (på Lundavägen, nära restaurang Kina Floden). Håll tummarna för att jag kan hämta den, fit for fight och redo för nya tramptag, redan imorgon, för snacka om att jag känner mig begränsad utan cykel! Inte minst senaste året som billös har cykeln blivit mitt främsta transportmedel.

Oavsett vilket – känns det inte som en cykeltrampa ska hålla bra mycket längre än 12 år så säg? Eller är det bara jag som är lite kinkig och har högre krav på livslängden?