Edboskolan – se mig!

Idag hade jag ett skolbesök inbokat, på Östra Grundskolan i Skogås. Men innan det var dags för det mötet (reflektion kommer, jag lovar) så följde jag med Fröken Ann till hennes klass på Edboskolan och lyckades därför med konststycket att besöka två skolor idag! Var med på morgonsamlingen och därefter en liten stund med mig i centrum. Eller… vem var det egentligen som var i centrum?

Information om Creative Commons – något jag gärna sett i alla klassrum.

Ann har som vana att besökare i hennes klassrum ”bjuder på något” och detta något är alltså inte frukt, kakor eller pennor, utan en berättelse. Jag funderade en vända på vad jag kunde dela som 28 härligt livsbejakande och nyfikna 7-åringar skulle kunna finna intressant. Och så slog det mig: jag ville berätta om mina husdjur, och se om eleverna kunde komma på vilka tre typer av husdjur jag har hemma. Så vi hade mer av en gissningslek än att jag berättade något. Katt satte de ganska snart, marsvin satt också ganska omgående men sen. Oj så klurigt. Fick gissningar på gris, antilop mm, innan någon sa papegoja. Och det stämmer ju inte, men väl samma typ av djur, så någon insåg att det var en fågel jag har. Men vilken? Och där kom det ena mer fantasifulla efter det andra (örn, duva, kanariefågel, undulat, påfågel bland annat) innan jag fick ge ytterligare en ledtråd. Ann kokte nämligen något till mig igårkväll då vi kom hem till henne (har varit på blixtvisit i Stockholm, och huserade hos Ann), och mina husdjur levererar sånt som hon kokte…. och då kom någon på ägg och sen satt Höna där så klart! En av gossarna fick min telefon med ett foto på våra tre höns att visa alla kamraterna, och sen var det dags för rast. 

Gulligaste kiss-och-bajs-gosedjuren/nyckelringarna. Tycker jag. Och tydligtvis Ann också. Och så världens finaste strumpor – oh, sådana skulle jag vilja ha!

Mitt bestående intryck från timmarna på Edboskolan är elevernas önskan och glädje i att få bli sedda. Många ivriga ansikten som ville gissa, dela sina erfarenheter (Visste du att jag kan prata skånska? frågade en av eleverna, och berättade att hens morbror (tror jag) fått en skånsk fru. *underbar kuriosa!*), föreslå namn till våra höns (ja, dåligt av oss, men de har faktiskt inte riktigt fått några namn som satt sig. Kanske för de är intill förvillning lika?), berätta om att grannarna på landstället minsann också hade höns, tuppar, lamm och ankor osv. 

Och jag såg. Försökte åtminstone. Se dem. Möta dem. Tacksam för att jag fick följa med en stund i denna etta!  

Ann har gjort så fina tavlor som hänger i klassrummet. Och Pippi möter alla besökare, för hon sitter på klassrumsdörren.

 

Noterade ännu en sak dock och det är hur vansinnigt rörliga små barn är. I konstant rörelse; händer, fötter, pilla på kompisens hår, lägga sig på golvet (samlingen tog plats runt en tjock matta på golvet). Funderade på samma sak härom morgonen då jag försökte få min tio-åring att ligga still i sängen brevid mig på morgonkvisten så jag kunde göra min morgon-meditation i någorlunda lugn och ro. Samma med honom. I rörelse. Hela tiden. Honom bad jag ligga still… och fick sen en gnutta dåligt samvete. För är det inte så att i dessa tider rör vi oss rent generellt alldeles för lite? Så vad händer när vuxna, som jag, möter dessa i-konstant-rörelse-barn och med alla medel försöker få dem att stillna? Hur kan vi använda deras naturliga tendens att vara i rörelse bättre? Och därmed också öppna för att komma i ro i sig själva?

Ja, många frågor och funderingar. Som det brukar blir när jag är ute på äventyr. För så är det, att besöka olika lärande-verksamheter är verkligen ett äventyr för mig, tro inget annat. Jag lär mig. Ser saker. Möter individer. Känner in. Och en sak är säker. Ann är bra på det där som Astrid Lindgren förespråkar: Ge barnen kärlek, mer kärlek och ännu mer kärlek. Så kommer folkvettet av sig själv.

Härliga ungar, nyfikna, frågvisa, ivriga och omtänksamma. Tack för att jag fick besöka er idag!



Detta blogginlägg, nummer 60 av 100, är en del av #blogg100-utmaningen som just nu pågår i Sverige

Generositet föder utveckling

Skrev om humlande igår, och använde mig av skärmdumpar av de tweets där vi diskuterade begreppet. Jag brukar oftast fråga om lov att använda folks tweets, även om det inte behövs, strikt juridiskt sett. Men tycker ändå det känns bra.

20130428-101943.jpg

20130428-101957.jpg

Generositet kan ta många olika former. Sharing is caring är ett begrepp som är väl använt, framför allt på nätet, men det begränsar sig inte dit. Det handlar om hur vi genom att dela med oss, dvs vara generösa, visar omsorg och omtanke.

Själv tänker jag mycket kring detta även i förhållande till affärsvärlden, där öppenhet leder framåt på ett sätt som gör att jag funderar över hur länge till vi kommer ha immaterialrätt med patent, varumärkesskydd osv i den form vi har idag. Titta på Linux som bygger på öppen källkod, Wikimedia, Creative Commons, Khan Academy och öppna arkiv med ritningar på både det ena och det andra.

Jag försöker leva i enlighet med detta, att dela med mig av det jag har, kan, tänker, tycker och känner, till de som vill, kan eller rent av behöver det. De tre ord mitt företagande baseras på är ärlighet, professionalism och omsorg. Orden stammar ur mig, eftersom det är jag som definierar mitt företag.

Be honest and do good shit!

Det är Jocke Jardenberg som säger så. Jag gillar Jockes citat och funderar vidare kring hur jag kan arbeta vidare med att vara ärlig och göra gott, på alla plan. Eller fundera förresten, för mig handlar det mer om att ha dessa orden långt fram på hornhinnan helt enkelt.

Ingelas ord är tänkvärda nog att läsa ytterligare en gång:

Generositet med tankar, idéer och kunskap är utvecklingens viktigaste bränsle!

Hur bidrar du till utveckling med dina tankar, idéer och din kunskap? Vilka är dina arenor?