Inspirerad av Sara som i sin tur inspirerats av Annika att delta i bokbloggsjerka *vilken briljant idé!* gör jag raskt som Sara och funderar lite över det här med semesterläsningen. För vad vore egentligen en semester utan en bok eller två? För egen del vore det något oerhört udda, det kan jag ärligen tillstå, och dessutom inget jag suktar efter. Snarast tvärt om. Jag älskar att läsa, och har dessutom insett att jag favoriserar den fysiska boken framför läsplattan, men just vid längre resor så finns det många fördelar med en ebok, så är det.
När boken jag hade med mig på sommarsemestern till Seattle och Vancouver tog slut, loggade jag raskt in på Malmö Stadsbiblioteks hemsida och laddade ner en riktig tegelsten *även om den inte riktigt får samma tyngd som den fysiska* som jag njutit av ända till inflygningen till Kastrup förra veckan, då jag läste klart den. Det var sista delen i en trilogi av Ken Follett, Evighetens rand, som höll mig sällskap sena nätter och långa tåg- och flygresor.
Sedan hemkomsten har semesterläsandet fortsatt. Först idag orkade jag dock plocka upp Krista Tippetts Becoming wise, som jag liksom Sara läser. Den är så rik, i betydelsen mäktig, att jag inte alltid orkar med den. Jag vill vara till fullo närvarande då jag läser den, allt annat gör den inte rättvisa, så under jetlaggens tidevarv har jag förlustat mig med lite mer lättsamma, men ändock läsvärda, böcker, så som Och snön faller på Hester Street av Daisy Waugh samt Fågelburen av Lisa Jewell. Dessa sistnämnda står båda i tur på att bli bortglömda någonstans i stan av mig, med en Var så god och ta med mig hem-hälsning instoppade bland sidorna med en referens till Facebook-gruppen #glömenbok.
Men idag vad det dags för lite vishet igen, efter att jag kärnat ur fyra yoghurtburkar med krikon och länsat både krusbärs-, svarta samt röda vinbärsbuskarna på bär. Så jag la mig på soffan under äppleträdet med blyertspennan i högsta hugg och njöt av att läsa om kärlek, om sammanhang och om relationer. Bläddrar nu igenom de sidor jag läste idag och det finns så många stjärnor, hjärtan, understrykningar, utropstecken och citat-markeringar att det är svårt, näst intill omöjligt, att välja ett enda som jag vill dela med mig av.
Väljer ett. Men nä.
Bläddrar vidare.
Hittar ett annat. Nä. För långt.
Och det där, är för kort utan sitt sammanhang… bläddrar fram och tillbaka innan jag landar i något jag vet är sant. Något jag skrev WOW om i bokmarginalen, för oj så viktigt det är, för mig, att hålla det i minnet:
We’re constantly making each other.
Vi skapar konstant varandra.
Tänk. Vad betyder det, för dig? Att vi konstant skapar varandra (och därmed oss själva)?