Tio år senare!

Tänk vad mycket som kan hända på tio år. Idag är det nämligen tio år sedan jag gifte mig med min älskade. Och det känns oerhört bra!

För tio år sedan…

  • överraskade vi omvärlden med att gifta oss. Jag ringde runt och berättade för alla i bilen på väg till Vitemölle Badhotell.
  • var dottern 3,5 år och sonen inte ens tilltänkt.
  • stod vi just i begrepp att köpa vårt hus.
  • arbetade jag på en kontraktstillverkare i läkemedelsbranschen och kunde inte tänka mig någon annan arbetsplats.

Under dessa tio år har jag..

  • blivit tvåbarnsmamma.
  • bytt arbetsgivare och startat eget.
  • utbildat mig till professionell coach och helt bytt inriktning yrkesmässigt.
  • utvecklats nått så enormt!

Tycker om att reflektera kring det här. Det är ett sätt att vila lite i vem jag var då och vem jag är nu. Vad har varit viktigt för mig under årens lopp, vilka svårigheter har dykt upp, hanterats eller ignorerats och sedan lösts upp. Vad har jag tyckt om, inte tyckt om, glatt mig åt, lärt mig av, osv. Ja, det finns mycket att minnas.20130517-153012.jpgNu ser jag med glädje fram emot kommande tio år – älskar att gå på huppegupptäcksfärd genom livet! Gör du?

Velar, vacklar, väntar…

Sitter här vid datorn och får inget gjort… Eller, tja, jag twittrar för #skolvåren denna veckan, så jag kollar Tweetdeck nu och då. Har ett fönster öppet med Facebook, kollar mailen, både den privata och företaget, och svarar på något enstaka. Läser lite ur Gränsbrytnings fantastiska specialnummer om skola samtidigt som jag pratar med barnbarnet som sitter i soffan med farfar och tittar på Bamse.

Hela tiden med den diffusa känslan att det vore skönt att få dagens bloggande gjort, så att resten av dagen kan få gå i umgängets tecken.

20130510-114849.jpg

Men jag kommer liksom inte riktigt loss. Velar, vacklar, väntar på inspiration. Tänker att om jag bara skriver, ord efter ord, så kanske det blir något av det. Frågan är om det blir något som går att publicera. Känner mig lite som rödkålen nedan – snacka om invecklad. Frågan är vilken väg som leder framåt?

Invecklad!

Fastnar du någonsin på detta vis? Vad gör du för att ta dig ur det? Har du något riktigt bra tips så dela gärna med dig!

Att uppnå oenighet!

Krista TippettOn Being gör det igen. Hon väcker min nyfikenhet, ger tankespjärn som möjliggör insikter och aha-upplevelser. The future of marriage med David Blankenhorn och Jonathan Rauch är en helt fantastisk podcast!

20130425-231935.jpg

Här får du möta två individer, som kommer från två helt motsatta åsikter, i frågan om samkönat äktenskap. Krista är en väldigt smidig intervjuare som verkligen gör sin hemläxa inför varje intervju. Jonathan och David har debatterat mot varandra i 15 år eller så. Under den tiden har de byggt upp en vänskapsrelation, som ledde till att de till slut möttes i vad de själva kallar achieving disagreement, dvs, att uppnå oenighet. Och det som sticker ut här är deras insikt att för att verkligen kunna förstå varandras olika perspektiv, så måste man också veta vad man är ense om.

En helt fantastisk berättelse, vars budskap till mig är vikten av att kunna sätta sig in i hur frågan ser ut för motparten. Nog skulle världen se annorlunda ut då. Att dessa två män har kunnat mötas på detta vis, och visar varandra en sådan enorm respekt, det inger hopp om framtiden!

Har läst nånstans att om parterna i en kärleksrelation besitter förmågan att se på saker från den andres synvinkel, så är det ofantligt mycket större chans att båda parter upplever sig vara lyckliga och även anser sig ha en riktigt bra kärleksrelation. Och givetvis är detta allmängiltigt, och högst relevant i alla relationer.

När satte du dig senast in i ”den andres” perspektiv, i en fnurra eller ett bråk? Gjorde det någon skillnad?

Smälter intryck!

Skriver detta på tåget på vägen hem, efter 4 intensiva dagar i Stockholm. Många intryck att bearbeta och smälta. Nya bekantskaper att ta tillvara. Insikter att reflektera över.20130423-132443.jpg

Fredagen ägnades åt förberedelser inför Barnverkets riksmöte, framför allt tillsammans med Martin. Lördagen och söndagen var det just riksmötet som stod främst på agendan. Och i söndags träffade jag ju @frokenann för första gången in the flesh! Ann är en av de fyra kvinnor som med stor glädje och entusiasm drar runt #skolvåren, bakom scenen, så att säga. Det var första gången någon av oss träffades fysiskt.

Måndag hade jag ynnesten att följa med Ann till hennes arbete, där hon är klasslärare för klass 3A på Edboskolan i Östra Skogås. Fick mycket att tänka på, och en stor dos igenkänning eftersom min son går i årskurs två. En fundering jag fick när jag stod och tittade på skolkomplexet, där dryga 900 elever F-9 går, är:

Är vi människor evolutionärt skapade för att samlas i stor skara med andra i samma ålder i en skolbyggnad? Är det verkligen det bästa sättet till lärande och utveckling?

Eftersom skoldagen slutade runt halvtvå kunde vi ta det lite lugnt ett par timmar innan vi begav oss till Babylon för en miniträff med #skolvårare. Och vilken träff det blev! Vi var totalt 12 #skolvårare som träffades och snackade, pratade, skrattade, tankespjärnade, funderade, reflekterade, fotograferade, spånade, snackade lite till, frågade, svarade och kramades!

20130423-132244.jpg20130423-132311.jpg

Att träffas fysiskt är verkligen en kick, efter att i olika utsträckning ha interagerat över nätet, på Twitter och Facebook. En av insikterna jag fick igår är att det ju inte alls är ett nytt fenomen detta med att knyta vänskaper per distans. Brevvänner är ju ett väldigt gammalt koncept, det enda som skiljer sig åt är ju egentligen att vi kan kommunicera i realtid numera.

Jag upplever en enorm tacksamhet och förundran över att det som jag drömt om, som mynnat ut i #skolvåren-initiativet, uppfattas och uppskattas av olika människor på precis de sätt som jag har fantiserat om. Det ger en enorm kick ska ni veta, att vara en del i detta från allra första början. Dessutom ger det bekräftelse av att vi är många som drömmer om och agerar för att ta oss dit, ett steg i taget. Och det – det är hoppfullt!20130423-132404.jpg

Vågar du drömma och vara hoppfull inför framtiden?

Hur ser framtiden ut?

För ett tag sedan släppte Kommissionen för socialt hållbart Malmö sin slutrapport. Samma dag skrev de en artikel under Aktuella frågor i Sydsvenskan, och när jag läste den så fångades mitt intresse framför allt av två saker.

20130301-162645.jpg

Det tål att sägas igen:

För att få önskad effekt av de insatser som görs krävs ett nytt synsätt och ett styrsystem som sträcker sig över flera budget- och mandatperioder.

Ju mer jag tänker och funderar, pratar och reflekterar kring en värld där vi faktiskt tar itu med dagens och morgondagens problem och skapar en framtid som är hållbar och lärande, ju mer landar jag i följande: Vi har ett skolsystem, ett politiskt system och ett ekonomiskt system som inte hjälper oss att faktiskt skapa ett hållbart lärande samhälle. Och de hänger ihop. Mitt fokus är skolsystemet, men jag vet ju att frågan är större än så. Allt hänger samman. Det är ju därför jag tycker den intressanta frågan är vilket samhälle vi vill skapa, och hur ett skolsystem ska se ut för att ta oss dit.

Jag tror vi behöver göra mer, annat, annorlunda, otänkt, oprövat, och på helt andra premisser än det rådande politiska och socio-ekonomiska systemet är uppbyggt kring. Och jag vet att jag inte är ensam att tänka i dessa banor.

Har bara skummat rapporten, men ska definitivt läsa den noggrannare. Under #sv3rige kom den upp, mer än en gång, inte minst eftersom Anna Balkfors, som fungerade som huvudsekreterare för kommissionen, var en av deltagarna.

20130301-162703.jpg

Det som jag tycker är allra viktigast i detta stycke är:

… verka för en hållbar utveckling ur alla perspektiv.

Just så. Långsiktighet. Hälsosamt leverne – där vi inser att vi är fysiska, psykiska och sociala varelser. Alla delarna behövs för att vi ska uppnå balans. Hållbarhet. Utveckling. Om vi, som individer och samhälle, möter upp varje individ där just den individen befinner sig – vad skulle hända då?

Och förresten – hur ser du på framtiden och vilken roll spelar skolan? Om du vill, skriv ned den och maila skolvaren at gmail.com så kan den komma med i #skolvårens artikelserie.

Strategin Bådeock!

Den 19 oktober publicerade jag ett inlägg som hette Bådeock! Eftersom detta ord ständigt dyker upp, så skriver jag om inlägget lite och kör en repris:

Blir så fascinerad av tendensen att tänka antingen eller som jag stöter på lite överallt. Själv har jag mycket större fallenhet åt både ock-tänkande. Nuförtiden, märk väl. Helena för bara fem-tio år sedan var en antingen eller-typ.

För egen del ser jag behovet av både ock-tänkande på alla plan. I hemmet, skolan och på jobbet. Oavsett om det gäller datorer i skolan, kosthållning, vikten av motion och fysisk träning, jobba, spela Wordfeud på telefonen, virka, fågelskåda eller läsa böcker. Alla lockas inte av alla dessa aktiviteter, men oavsett vilket, för mycket av det goda blir alldeles för bra helt enkelt. Lagom är bäst. Det är närmast en universalregel.

Anna Kaya bloggar från #SETT2013, och hänvisar till Ante Runnquist som pratar om just detta. Ante säger:

Vi måste bli bättre på ”både och” i skoldebatten i stället för ”antingen eller”.

Och eftersom jag brinner för just skolutveckling, så håller jag mig kvar i det resonemanget. För jag håller med Ante. Det är för mycket ställningstaganden bland skoltyckare, där man utifrån sin egen ståndpunkt drar slutsatser för resten av Sveriges befolkning. En av #skolvårens grundteser är att det inte finns ett rätt sätt, det finns bara mitt sätt, som är rätt för mig, men inte nödvändigtvis för dig.

Låt oss dela våra bilder av det samhälle vi vill ha, och hur ett skolsystem kan vara utformat som leder oss dit. Låt oss lyssna till vad andra tycker och tänker i frågan. Då kommer vi, tror jag, att hitta en gemensam målbild för vad vi ska med skolan till, vilket samhälle vi vill skapa. Kanske multilogen även kan ge oss insikt och acceptans att det går att nå dit med olika färdsätt och på olika vägar?

Vore det möjligt tror du? Själv svarar jag JA på den frågan.

GreynessFör betänk följande; det handlar inte om antingen eller, utan både ock. För de allra allra flesta av oss är världen inte svart eller vit, utan består av ett myller av gråa nyanser. Grått som dessutom symboliserar vishetens färg.

Våga var lite nyfiken! Både på din egen framtidsvision, och andras. Inled en dialog med de som har en helt annan vision än du. Kanske möts ni på halva vägen och går därifrån med ökad insikt! Båda två!

Bejaka de gråa nyanserna, och vidga din egen färgskala. Ställ frågan, till dig själv eller någon annan, vad du ser i framtiden?

Hammurabi och tankevurporna

Morgontwittrade mig in i en dialog som föranledde en hjärnspinn:

Codex Hammurabi

De senaste tre åren har jag hållit en två-dagars kurs i Kvalitets- & miljösystem på en Yrkeshögskola, och jag börjar berättelsen med en historisk vandring, med startpunkt just hos kung Hammurabi. I Codex Hammurabi finner vi nämligen de första skriftliga bevisen på krav om kvalitetssäkring. en av lagparagraferna beskriver konsekvenser av byggfusk. Om ett hus rasade och skadade/dödade människor, och det kunde kopplas till en fuskande byggherre, så skulle byggherren böta med sitt eget liv. Ganska tufft, och jag är glad att vi (de flesta länder åtminstone) gått från öga för ett öga-tänket.

Att jag kopplade till Hammurai gjorde dock att jag började fundera över den utveckling som skett inom kvalitetssäkring. Under årtusendena har olika saker legat i fokus, och det har gått från att vara just en kvalitetskontroll som utförs i efterhand, där man kontrollerat om saker håller måttet, till att bli mer och mer av en kvalitetssäkring under processens gång. Ju tidigare du upptäcker ett fel, eller möjligt fel, desto mer kostnadseffektivt är det.

En av tankevurporna jag gjorde, ligger i kopplingen mellan kontroll och betyg.

Mycket av kvalitetssäkringsprocesserna inom industri och näringsliv har nått så pass långt att det nu finns momentan återkoppling på det som produceras. I samma stund som en temperatur eller ett varvtal är fel, korrigeras detta, eller så stängs processen ned, tills rätt betingelser är återställda. På detta vis minimeras kassation t ex.

Jag har inte riktigt tänkt klart här, men nog är mycket av betyg, och kanske även individuella utvecklingsplaner och utvecklingssamtal, att likna vid kvalitetskontroll?

De sistnämnda borde vara mer den där realtidsåterkopplingen som sensorer slår vakt om i processindustri, men jag har inte själv upplevt att det verkligen är så. Det jag personligen sett av IUP:er och utvecklingssamtal känns fortfarande ganska reaktivt på något vis.

Jag vet att det finns lärare runt om i landet som med modern teknologi lyckas göra feedback och feedforward mer som realtidsåterkoppling! Elias Giertz skriver faktiskt om det just idag, efter att han lyssnat till Katarina Lycken#SETT2013. Jag hoppas detta väcker nyfikenhet så att fler lärare vågar testa ett mer direkt återkopplande, som det Katarina berättar om.

En annan tankevurpa jag gjorde är varför vi har sådant stort behov av kontroll? Var kommer det från? Är det så att vi har en grundläggande misstro till saker och ting? Är det medfött? Var det en överlevnadsfråga? Eller är den misstron ett skapat mönster, som vi likväl skulle kunna göra om till något annat? Gagnar det samhället fortfarande eller återskapar vi det generation efter generation av gammal hävd? Jag ska fundera över fler frågor att ställa mig själv kring denna andra tankevurpa.

Ja, som ni märker, här finns mer att upptäcka för mig. Så snälla, ge mig lite tankespjärn i frågan så att mina tankar kan mogna! Vilka frågor väcks i dig när du läser detta?

Bevingade ord

Minnen har man i sinnet, inte i ting. Gåvor får man in i hjärtat, inte i en ask. Kärlek ser man i gärningar, inte i tillbakablickar. Trygghet finner man i förändringen, inte i bevarandet. – Sofia Stenfors

Så oerhört vackert skrivet. Tack Sofia för dessa kloka ord, och för att jag fick använda dem här.

För tänk så ofta vi vänder på det hela. Fäster oss så vid saken och askens innehåll, glömmer bort att agera kärleksfullt och fastnar i det som är som det alltid varit.

Inte minst det sistnämnda ”Trygghet finner man i förändringen, inte i bevarandet.” sätter sig rätt i mig, så förändringsagent jag är. Undrar vilken värld vi skulle få om detta blev norm och kutym. Om vi vande oss vid de små stegvisa justeringarna, som så ofta är den avgörande faktorn för ständig förbättring. Med en nyfikenhet på vad som komma skall kopplad till förmågan att ifrågasätta det som redan finns. (Förändring måste inte komma i kaotiska paradigmskiften, även om de också behövs ibland.)

Silverpenningar

Den tanken sporrar mig att fortsätta reflektera och uppmana andra till reflektion. För jag skulle vilja uppleva den världen. Skulle du?

Hur ser du på världen?

Annika Lindblom skrev på Twitter och Facebook om en fundering som föreläsningen ADHD i arbetslivet triggade i henne. Det satte igång tankar hos bland annat Troed Troedsson:Diagnoser och skolanJag hoppade in i dialogen, men tänkte vidareutveckla mina tankar här, och tar avstamp i Annikas fundering.

Jag har tyckt och tänkt mycket om ADHD, ADD, autismspektrum och dylika diagnoser, etiketter eller vad man vill kalla dem. Numera brykar de samlas under begreppet npf, dvs neuropsykiatriska funktionshinder.

Jag har tagit stort intryck bl a av Iris Johansson, vars bok En annorlunda barndom är fantastisk. Även boken (och dokumentären) Hästpojken, som handlar om autistiske Rowan, möjliggjorde tankespjärn.

Shamanen i Hästpojken säger till Rupert Isaacson, Rowans pappa:

Jag känner igen mig i din son, han är nu som jag var då

Det berörde mig och gjorde att jag än mer kände att vi i dagens moderna samhälle sluter oss för alternativa sätt att se på livet och omvärlden. Och vilken guldgruva det är – olikheterna berikar om vi bara har vett att faktiskt se värdet i dem.

Temple Grandin har också visat mycket tydligt vilken skillnad det kan vara i hur vi uppfattar vår omvärld. Hon har använt sin världsuppfattning till att göra mycket för modern djurhållning (ffa för nötkreatur) – en industri som jag har mycket synpunkter på, men utan Temple vore det än värre, det är jag övertygad om.

Insikter om att det finns individer som ser sådant jag inte ser – och jag menar det bokstavligt – har gjort mig mer öppen för olikheter. Bara för att jag ser och uppfattar rött på ett visst sätt är det ju inte säkert att alla gör det. Jag vet ju faktiskt att det inte uppfattas lika av alla, för de som lider av röd-grön färgblindhet har svårt att särskilja just de färgerna.

Det får mig att fundera över vari min egen färgblindhet består?
Vad är det som Iris, Rowan och Temple ser som jag inte ser?
Vad är det som Iris, Rowan och Temple ser som inte du ser?

1987

Min vän Matilda skrev på Facebook om hennes liv ett givet år. Hon skrev öppet och modigt, visade sårbarhet och styrka. Sist skrev hon följande:

Det här är en liten kedja av händelser. Om du gillar min historia kommer du få chansen att berätta din. Jag ger dig en ålder och du berättar om du har lust.

Jag valde att gilla och fick därför ett eget år att skriva om.

Hon gav mig 1987.

20130408-191914.jpg

Fick ett MMS häromdagen, från den vän som följt mig genom berg och dal, sedan årskurs sex. Hon har precis flyttat och fyndade ovanstående i en gammal plånbok som kom till dager. Jag är osäker på årtalen på dessa, men fotot till vänster är taget under min tid som utbytesstudent i USA, 1989-90. Det högra fotot är taget efter USA, troligen 91/92. Men de mittersta kan vara från 87/88, definitivt inte tidigare eftersom jag fick glasögon när jag flyttat till Arvika. (När familjens yngling såg detta började han skratta och utbrast ”Du har fjortis-glasögon, mamma!”.) Bilderna för mig tillbaka till slutet av åttiotalet åtminstone, om än kanske inte exakt till 1987.

Oavsett vilket, nu ska vi se:
1987 fyllde jag 15.

Jag gick i åttan/nian på Centralskolan i Arvika, dit jag och min mamma flyttat året innan. Jag gjorde allt för att förhala flytten, och anlände till staden en söndag. Började årskurs åtta på måndagen.

Jag var en malplacerad Limhamnsbo i en värmländsk småstad, tillika mitt i tonåren och detta värmländska äventyr var allt annat än lyckat.

Jag blev hon den lilla skånskan på skolan. Blev inte alls retad eller så, snarast tvärt om. Även niorna – ni vet, skolgårdens kungar och drottningar – visste vem jag var och hälsade på mig i korridorerna.

Men så fort tillfälle yppade sig flydde jag Värmland för Skåne. På lov och långhelger bodde jag i Limhamn hos min mammas fördettas föredetta och hennes man.
Hängde ni med? Det kan jag lova att Arvikaborna inte gjorde. Tror kanske det fanns ytterligare en i min klass som hade skilda föräldrar. Att min mamma och hennes fd hade umgåtts väldigt mycket med hans fd var liksom inte något som ens fanns i föreställningsvärlden. Oavsett vilket så var de ett stort stöd för mig, och jag är glad att jag hade vuxna att anförtro mig till.

Jag längtade till havet, och gick, i brist på just den varan, ner till Glafsfjorden och drömde mig bort.

Jag har alltid läst mycket, men jag läste nog mer under de första åren i Arvika (det blev tre år totalt) än någonsin tidigare. Biblioteket blev ännu en tillflyktsort, och det blev även musiken.

Jag fick vänner och skolan var inga problem, men jag var inte lycklig.

Överlag så handlade 1987 nog mycket om att försöka fly, in i mig själv, bort från omvärld och omständigheter. Precis som med alla erfarenheter har detta år bidragit till att göra mig till den jag är idag dock, och eftersom jag tycker om Helena av idag, så tackar jag 1987 för allt det gav mig!

Jag vill dessutom tacka Matilda för denna vandring längs Memory Lane. Jag upplever att det är spännande att se vad som dyker upp vid återblickar.

Det här är en liten kedja av händelser. Om du gillar min historia kan du få chansen att berätta din. Jag ger dig en ålder och du berättar om du har lust.