Etikettarkiv: rädsla

Alla hjärtans dag

Publicerad den av
3

Alla hjärtans dag. En dag att ge sin älskade choklad och röda rosor? Eller en dag att med värme kliva ut i världen och möta människor på min väg, med hjärtat öppet och mottagligt? Jag satsar hellre på det sistnämnda. Och försöker möta varje dag så, inte bara denna överkommercialiserade februaridag.

alla hjärtans dagIbland enkelt. Hjärtat svämmar över, det finns värme och omsorg i outsinlig mängd. Med lätthet surfar jag fram på en våg av kärlek, och njuter av upplevelsen. Ibland svårt. När källan till synes sinat (till synes, sa jag!), och jag själv har tappat kontakten med välbefinnandet, med kärleken, med den outsinliga källan av värme och omsorg. Som finns där alltid, likt solen – bakom moln eller på andra sidan jorden emellanåt – men alltid där, om än dold för ögat. När jag går vilse bland rädsla och aggressioner; när känslan av frustration över ett samhälle som byggts på en grund av brist växer sig starkare och starkare. Då surfar jag inte på någon våg av kärlek inte…

Men det varar aldrig så länge. Jag har blivit så skicklig på att få syn på vågkrusningen i ögonvrån, hoppet i mig väcks och ett tu tre, så är den där igen, vågen av kärlek, och jag är fri att hoppa på den och bäras av den, in i en framtid med mer värme, generositet, omsorg, öppenhet, humor och glädje.

Bästa sättet att skapa den framtiden, är att leva som vore världen redan så. Att leva utifrån insikten att det finns oändligt av denna värme, av generositeten och omsorgen, öppenheten, humorn och glädjen. Det är så dessa känslor förmeras, det är så de växer och sprids vidare. Delad glädje är dubbel glädje, säger ordstävet. I sanning gäller det allt. Problemet är att när jag delar rädsla, skapar jag dubbel rädsla. Delar jag kärlek, skapar jag dubbel kärlek. Där har jag ett val. Ibland har jag inte tillräckligt med interna resurser för att vlja kärlek dock. Istället för att banka på mig själv när jag saknar resurser, och inte lyckas välja de känslor jag vill se mer av, så låter jag mig vara, nere, låg, sänkt. För om jag bara i varsam samvaro med mig själv håller ut ett tag, så vänder sinnesstämningen uppåt. Förr eller senare. Och då, då kan jag dela med mig, av överflödet av kärlek och värme.

Alla hjärtans dag – en dag att med värme kliva ut i världen och möta människor på din väg, med hjärtat öppet och mottagligt?

Släck inte hoppet om framtiden, snälla!

Publicerad den av
1

Vaknar. Har för en gångs skull satt väckarklockan. För säkerhets skull. Idag är det muntlig framställan i Migrationsdomstolen för ett av mina Gode Barn. Vi ska ta bussen om en timmes tid, möta det offentliga biträdet en stund innan det är dags att ta plats i domstolen.

Har aldrig varit i domstol. Pirrigt, och nervöst. Inte så mycket för vad som kan komma att krävas av mig där – troligen är jag kallad enkom som God Man, dvs för att finnas där för mitt Gode Barn. Ett stöd, en trygghet. Och det ska jag vara. Det är dagens intention: Support.

Men pirrigt, och nervöst. För vad som kommer efter. Inom ett par veckors tid kommer domen. Avslag på asylansökan, igen? Eller bifall? Nervöst, för jag vet hur mitt Gode Barn ser på det där. Hur hen ser att ett avslag, i praktiken innebär en dödsdom. Hur hen inte förstår hur någon kan tycka att hen ska kunna leva i Afghanistan. Att hen inget har där. Inget stöd. Hot. Rädslor och otrygghet. Och en förskräcklig landssituation.

Och jo. Migrationsverkets nya landsdirektiv kom efter deras initiala avslag. Min farhåga att det inte spelar någon roll. Att hen räknas som vuxen och därmed som en person som borde kunna klara sig i detta land. Ett av de mest otrygga på jorden. Där det, varje dag, kommer nyheter om nya hemskheter. Bomber som brinner av; dödar och skadar i mängder. Mest hazaras. Folk som skjuts ihjäl. Mest hazaras. Dag ut och dag in, nya rubriker. Fast inte här så klart. Det når näppeligen svensk media. Inte tillräckligt förskräckligt? Eller är det så krasst att det inte händer människor som är tillräckligt lika oss för att skapa den förfärande igenkänningen och därmed väcka sympati och empati? Så media låter helt enkelt bli att rapportera om det.

Och på sätt och vis gör det mig glad. Jag vill inte veta allt elände som sker över jordens yta. Jag väljer bort den typen av nyheter. Aktivt. Men mitt Gode Barn letar upp det. Får det i sina flöden, ständiga påminnelser om att landet som Sverige anser att hen ska åka tillbaka till, är ett land i sönderfall. Ett land utan en fungerande stadsapparat. Ett land utan framtidshopp…

hopp om framtidenJag förstår hen som samlar bevis för att det helt enkelt inte är möjligt att leva tryggt i Afghanistan. Samtidigt sänker hen sig själv. Förtvivlan växer. Desperationen blir allt större. Och rädslan – för vad ska hen göra om det blir avslag igen? Varför tror Migrationsverket att jag tagit mig till Sverige, om det gick att leva säkert i Afghanistan? Varför skulle jag ge mig ut på en sån resa, till ett land vars kultur jag inte känner, vars språk är helt okänt för mig, där jag ingen känner? Varför skulle jag söka asyl här om jag kunde leva i Afghanistan? Jag kan inte det. Där dör jag. Så vad gör vi, säger hen, liten och rädd, och tittar mig i ögonen, vad gör vi om det blir avslag igen? Och jag, jag sitter tyst. Har inget svar. För jag vet inte. Vet inte vad vi gör då. Så jag säger det enda jag kan säga: En sak i taget. Nu ska vi göra det bästa vi kan på muntliga framställan, så tar vi nästa hinder när det kommer, om det kommer.

Fast inom mig skriker jag, till allsköns makter, till vem som helst som kan påverka situationen och göra skillnad: Snälla, låt mitt Gode Barn få hopp om framtiden. Låt hen få stanna här; fortsätta lära sig svenska; kunna gå utanför huset utan rädsla för att bli dödas; bygga sig en framtid. Snälla!

Så stod det.

Publicerad den av
5

Fullt upptagen i möten hela förmiddagen, inte ett knyst hörde jag om det som utspelade sig i Bryssel på morgonen. Inte förrän halv ett, då jag värmde mat i mikron och samtidigt kollade Facebook. Såg att Bryssel-boende kusin lagt upp en statusuppdatering att de alla var säkra.

Tappade andan för ett kort ögonblick; rädd för vad jag skulle möta surfade jag in på Sydsvenskan. Bryssel

Minst 20 döda i Bryssel.

Så stod det.

Matt föll min hand till sidan, jag blundade och lät det ofattbara sjunka in.

Lyckades inte…
Ofattbart.

Det har hänt igen. Och än värre, det händer dagligen. Utifrån den västerländskt och eurocentrerade värld jag lever i, är det först när det sker inom den världens gränser som det uppmärksammas. Tack och lov, på ett sätt, för jag skulle inte orka med att höra om katastrof, förödelse, hat och våldsam död, dagligdags. Det är faktiskt därför jag valt bort nyhetsprogram, de senaste 20 åren. Samtidigt är det hemskt, för det ger en skev bild av världen.

Tron att det endast är här – i Bryssel, Trollhättan, Paris, Madrid, London, New York – som oskyldiga civila stryker med, alldeles i onödan, för att människor, grupper, organisationer, länder, spelar ett livsfarligt, våldsamt maktspel.

Så är det så klart inte. Men att läsa ögonskildringen från mannen på flygplatsen, som inte hade kunnat skriva nånting mer, nånsin, om han stått tio meter närmre smällen… det är skrämmande. Det kommer nära. Och det får mig att inse att när man hamnar i en sådan situation – då vill man ta sig därifrån. Ta sig till säkerhet, tillsammans med nära och kära. Ta sig till en trygg plats, med tak över huvudet, mat att äta och där risken att det trillar bomber från skyarna är försumbart liten. Det vet jag att jag hade strävat efter.

Med tanke på dagens fruktansvärda händelser i Bryssel – händelser som är vardagsmat på många andra ställen på vår jord – önskar jag att vi alla inser att människor sällan fejkar en flykt av illvilja. Det är klart det finns några som flyr med andra motiv än just att fly för sitt liv. Men de är inte alla. De som har bakomliggande motiv är en bråkdel av alla människor som idag – jorden runt – flyr för sina liv, för att de lever i krigszoner, i områden där det är förenat med livsfara att kliva ut genom ytterdörren.

Med tanke på det – ska vi då köra guilt by association, stänga våra gränser för alla, dra alla över en kam, av rädsla för några få? Eller ska vi leva utifrån devisen innocent until proven guilty, och hjälpa vår nästa, ge en hjälpande hand till den som behöver det? Ska vi stänga våra gränser, för att vi är rädda att dela med oss av vårt överflöd? För att vi inte är villiga att göra uppoffringar?

I grund och botten handlar det dock, för mig, om jag väljer att tro på människans inneboende möjlighet att göra gott eller om jag ska välja att misstro alla? Jag har för länge sedan bestämt mig, och min utgångspunkt är högst egoistisk. Jag mår bra, och min värld växer, expanderar, av att tro människan om gott. Jag mår dåligt, och min värld krymper, om jag väljer misstrons väg.

Jag väljer att tro alla om gott. Det är mitt val. Även idag. Undrar hur världen sett ut om fler – vågar jag säga alla? – skulle välja att tro människor om gott?

Skapande händer

Publicerad den av
17

Stickar.
Skapar eget mönster. Blir för litet. Drar ut strumpstickorna och repar upp garnet.
Börjar om, fyra maskor fler än första försöket. Omskapar mönstret.

Maska för maska, varv efter varv.
Åtta varv in tar jag fram hjälpstickan och skapar ett flätmönster.
Stickar vidare.

Maska för maska.
Varv efter varv.

Fascineras.
Rytmen, fingerfärdigheten.
Hålla strumpstickorna på plats, räta, aviga.
Garnet lagom spänt, ju jämnare desto bättre resultat.skapande händerSå växer arbetet fram, skapat, av mina händer.
Dessa händer. Allt de gjort för mig.
Arbete. Lek. Nytta och lust.

Dessa händer.
Dessa skapande händer.
Med förmåga att skapa ur kärlek, likväl som ur hat.
Ur livslust, såväl som rädsla.
Valet – är mitt. Och ditt.handledsvärmareVi kan skapa det som gör nytta, gläder, värmer, berikar. Det vackra.
Handledsvärmare blir en symbol. För värme, nytta, skönhet.
Det skapade.
Sprunget ur kärlek, omsorg och ljus.
Mina händer. Mitt val.
Dina händer. Ditt val.

Varför välja något annat än kärlek?

Sömnlöshet utan stress

Publicerad den av
5

sömnlös utan stressNatten till igår låg jag sömnlös. Läste ut en bok, låg och vilade och slumrade säkert till emellanåt, men långt från mina åtta timmars sömn, det kan jag garantera. Och det var inga problem det. Jag stressar inte upp mig längre när jag har en sådan här natt. Det hjälper så klart att jag fortfarande har julledigt och inte har något inbokat som jag vill prestera på topp för.

Natten till idag låg jag också sömnlös. Låg mest och vilade, och stressade inte upp mig inatt heller. Men tankarna gick till förra årets början, då jag också hade ett par sömnlösa nätter, vilket stressade mig enormt mycket då.

Och just i den jämförelsen, mellan mig själv idag och mig själv för ett år sedan, under liknande omständigheter, finner jag nöje i att göra. Inte minst för att jag minns hur uppjagad jag var för ett år sedan. Ojojoj, som jag vände och vred på mig och gjorde just det där som man så lätt gör, dvs, jag gjorde ett problem av det hela eftersom jag började tänka att det är ett problem. Och då skapar jag ett problem av det hela, istället för att bara acceptera det som Är, vilket vid det tillfället var samma som de senaste två nätterna: En natt då jag ligger vaken. Varken mer eller mindre. Kroppen klarar det, ett par nätter, och förr eller senare kommer jag att somna.

Skulle min sömnlöshet fortsätta natt ut och natt in, i veckor. Ja, då skulle jag ha svårt att fortsätta göra det jag gör just nu, dvs bara låta det vara som det är. Då skulle jag kanske kontakta vårdcentralen för att ta reda på vad som felar mig och försöka hitta en lösning.

Men efter en eller två sömnlösa nätter är jag inte där. Behovet är inte sådant. Jag hyser all förhoppning att jag i natt kommer att sova väldigt gott, men om jag mot förmodan inte gör det, så gör jag det nog imorgon natt.

Och vet du, att leva i nuet på detta vis, utan att jaga upp mig (vilket definitivt inte gör att jag sover bättre, det vet jag sedan länge!), är förunderligt skönt. Välbefinnande, det är ordet jag letar efter. Jag upplever nuet utifrån en hög grad av välbefinnande, fast jag inte sovit på två nätter.

För ett år sedan, samma situation, två sömnlösa nätter, och jag lovar, inte i närheten av denna känsla av välbefinnande. Då var jag uppjagad, stressad och orolig. Rädd att något var fel på mig, rädd för att jag inte skulle sova gott nånsin mer, att jag skulle haverera mentalt och fysiskt pga sömnbrist.

Efter två nätters sömnlöshet.

Amenhallåliksom, rim och reson, var fanns det? Tja, det fanns inte helt enkelt. Och nu? Nu känner jag inte att jag behöver lägga på ett lager av rim och reson alls, för jag har ett välbefinnande som gör att jag inte oroas av mina två sömnlösa nätter. Utan att jag talat mig själv till rätta, utan att jag lagt på ett lager av logiskt resonemang på det hela. Välbefinnandet bara finns där, en stabil grund att utgå ifrån, i varje stund.

Spännande som det kan bli!

Har du varit med om något liknande, där du återupplever en liknande händelsekedja efter ett år eller två, och har förmågan att reflektera och notera hur din reaktion och ditt agerande skiljer sig mellan tillfällena?

Har rädsla varit en stor faktor i ditt liv?

Publicerad den av
2

Fick en fråga i ett FB-meddelande om jag skrivit något om rädsla, och insåg när jag sniffade runt på min blogg att jag skrivit ganska mycket om det ämnet. Så jag skickade iväg en drös länkar, och fick tillbaka en reflektion i frågeform:

Har rädslan varit en stor faktor i ditt liv?

Det gav mig anledning att reflektera. Och visst är det så. Rädsla har varit en stor del av mitt liv, främst av två skäl:

1) att jag trott att rädslan var Sanning, dvs, att känslan kommer från en tanke som jag måste tror på.

2) att jag haft en grundinställning som ibland viskat i mitt öra och ibland bankat mig i huvudet, skrikandes ”Du är inte ok!”.

Med utgångspunkt i detta, så är det inte konstigt att jag varit rädd för att se mig själv för den jag är. Eftersom min grundton varit – men inte längre är – att jag inte duger så är det mig själv jag varit rädd för. Jag ”visste ju” att jag var kass, och att då se på mig själv ännu mer skulle ju bara ge mig än mer bevis för detta faktum. Inte konstigt att jag varit rädd för att verkligen möta andra, livrädd för vad det skulle kunna väcka i mig, göra att jag tvingades upptäcka än mer i mig själv som jag inte ansåg dög, eller vad ok, eller bra.rädslan

Så är det inte längre. Och jag är så tacksam för att jag kommit över det, men samtidigt så är jag snäll mot mig själv och tänker kärleksfullt på den Helena som jag varit. Jag tänker att jag gjort så gott jag kunnat, hela tiden, och att det inte gagnar mig överhuvudtaget att banka på mig själv för det som varit. För det är förbi. Det hände. Det händer inte.

Fick en liten följdfråga om jag hade några rädslor kvar. Och det har jag så klart, massvis. Men jag tar dem inte på så blodigt allvar längre (och inte mig själv heller) och det gör all skillnad i världen för mig.

Har rädsla varit en stor faktor i ditt liv?

 

 

Hindret? Rädsla!

Publicerad den av
4

Under ett samtal kom vi in på rädslor, och min samtalspartner sa ”Oftast är det rädsla som hindrar oss”. Och då slog det mig. Oftast? Nä, vet du vad, jag undrar om det inte är dags för lite svart vitt perspektiv från mig för en gångs skull, så jag kastar ur mig följande påstående:

Det är alltid rädsla som hindrar oss.

image

Rädslan i sig är inte problemet dock. Det är både naturligt och normalt att känna rädsla. Problemet som jag ser det är att vi lite till mans är för snara att tro på rädslan och låta den stoppa oss. Visst finns det fog för det ibland, men vid sådana tillfällen bör du ringa polis, brandkår eller ambulans helt enkelt.

Problemet är alla de andra gångerna. Stunderna av möjlighet, som går förlorad för att jag – och kanske du? – väljer att tro på rädslan. Rädslan som i mångt och mycket allt för ofta handlar om ett möjligt (men ofta ganska osannolikt scenario) som eventuellt kan komma att inträffa i framtiden. Dessutom har den dessutom ofta med andras tankar att göra.

Hen kommer tro jag är helt [infoga valfritt adjektiv]!

Jag vågar påstå jag är långt ifrån ensam om att ha tänkt den tanken, där jag ofta infogar beskrivande ord som knäpp, tjock, galen, feg, ynklig, maktfullkomlig, löjesväckande, klumpig, bestämmande osv.

Varför ska jag låta mig hindras av vad jag tror att någon annan eventuellt kommer att tro om det jag står i begrepp att göra?

Vad skulle hända med dig, om du trotsade rädslan lite oftare (och då menar jag inte den där det är läge att slå 112, så klart)?

Hur påverkas ditt liv om du vågar lite mer idag än du vågade igår?

Väntan

Publicerad den av
2

Bestämt möte. Anländer några minuter före utsatt tid, genast uppstår dilemmat: sätta mig ute och vänta, eller gå in? Bestämmer mig för att sätta mig på uteserveringen och vänta.

20130824-153150.jpg

Och där sitter jag. Och väntar. Kollar runt för att inte missa hen. Tiden går. Kollar lite Twitter, facebookar lite, kollar runt igen.

Skickar ett FB-meddelande för att dubbelkolla att vederbörande inte sitter där inne och väntar.

Och tiden går. Efter 20 minuter inser jag att jag är väldigt dålig på att ta vara på tiden, jag är ingen bra väntare när osäkerheten gör mig sällskap.

Har jag tagit rätt på dag? På tid? Dubbelkollar. Jodå. Skickar ännu ett FB-meddelande och frågar om något annat dykt upp.

Tystnad. Paxar två stolar och går snabbt inför att säkra att hen inte väntar där inne. Men nej då. Ingen där.

Påminns om hur det var att arbeta i Indienprojektet jag var inblandad i under 3-4 år. Vilken frustration det kunde ge upphov till, och så mycket väntan.

Någon berättade en historia för mig när jag var som djupast insyltad i projektet. Slutklämmen löd att en indier som kommer en timme eller två försent ser det som att hen gett den väntande en gåva. En eller två timmar att bara vara och bara njuta av.

Men det är där jag faller. När jag väntat utan att veta varför jag väntar så njuter jag inte. Jag låter mig snarast bli uppjagad!

Slår en sista orolig lov runt mig, hoppas febrilt få syn på hen som jag stämt träff med. Ingen tur.

Nä. Nu får det vara nock. Tänker först beställa fika till mig själv, för att njuta ordentligt. Men det känns inte rätt det heller. Jag drar helt enkelt. Jag får ingen ro i kroppen här.

Och just när jag gör mig redo att gå får jag svar. Hen har glömt vår träff. Och genast kan jag andas ut – jag har inte gjort något fel. Och tänker att där finns det mer att utforska, för hur gagnar mig rädslan för att det är jag som gjort något fel?

Hur hanterar du liknande fall av ofrivillig väntan?

Rädslorna

Publicerad den av
2

Ursprungligen publicerades detta inlägg i september under titeln Rädslor. Det ligger så ofantligt mycket i det att jag vill dela det med er igen, i något omskriven form!

Rädslor kan sätta stopp för mycket. Både stort som smått. Det händer mycket just nu och jag ser synkroniciteten i att det pratas transformation på många olika arenor. Nedanstående citat delades av Alan Seale i ett nyhetsbrev.

mark nepo

Betänk vilka möjligheter som kan öppnas för oss om vi vågar tänja våra komfortzoner lite grann. Det måste inte vara stora kliv eller halsbrytande äventyr. Det kan räcka med det lilla.

Förändring börjar i mig, i dig, i hen.

Det är en liten dänga #skolvåren återkommer till gång efter annan. Och det är ju så. Det som hindrar oss från att kliva en tum in i det okända är alltsom oftast just rädslor.

Våga gör som Mark Nepo säger så klokt: kliv utan tvekan en tum in i det okända.

Ett sätt att göra det är att sluta tänka ”Vad kommer jag få?” och istället utgå från ”Vad bidrar jag med?”. Liten men avgörande skillnad i utgångspunkt.

#skolvåren är i stor utsträckning ett sådant här okänt som jag, och många med mig (!!), klivit in i. Utan att riktigt veta vad det innebär, var det kan leda, eller ens vad just jag kan bidra med. Men klivit in har vi gjort, och tillsammans samskapar vi något, som inte låter sig göras om vi fastnar i rädslorna vi alla bär på.

Vissa har redan hunnit klivit av också. Det kanske inte kändes rätt, eller utmanade lite för stora eller många rädslor. Det är ok det med. Jag tror att vi alla kan bidra till allting, men vi behöver också hålla vårt fokus så att vi satsar på de områden vi brinner mest för. På det viset bidrar vi alla till förbättring och förändring där vi kan bidra mest.

Har du gjort det någon gång, klivit en tum in i det okända? Vad ledde det till?

Rädslor

Publicerad den av
7

Rädslor kan sätta stopp för mycket. Både stort som smått. Det händer mycket just nu, och jag möter många som står i begrepp att vända blad inom olika områden. Därför blev jag så glad när Alan Seale delade nedanstående citat i ett nyhetsbrev i veckan.

mark nepo

Betänk vilka möjligheter som kan öppnas för oss om vi vågar tänja våra komfortzoner lite grann. Det måste inte vara stora kliv eller halsbrytande äventyr. Det kan räcka med det lilla.

Våga gör som Mark Nepo säger så klokt: kliv utan tvekan en tum in i det okända.

Har du gjort det någon gång? Som egenföretagare har jag gjort det många gånger – att starta eget utmanade ganska många rädslor – men även som privatperson så klart. Det är sådana här tillfällen som gör att jag växer. Och det gillar jag! Berätta gärna hur du tänker kring att ta små kliv för att utmana dina rädslor!