Idag har jag varit i Varberg på Anhörigriksdagen 2015, och jag kommer skriva mer om det kommande dagar. Har träffat fantastiskt engagerade människor och har fått två böcker som jag definitivt kommer att blogga om dessutom. Just nu sitter jag på tåget hem och grunnar på det som Björn Natthiko Lindeblad förmedlade som gick rakt in i mig:

Detta var ett budskap som Natthiko fick av en abbott i något av de kloster han bodde på under åren som buddhistisk munk. Att ta fram det vackraste i människan (i mig), oaktat vad det är, generositet, humor, vänlighet, glädje och så vidare. Om det är något jag gör, dagligdags, tänker på att ta fram (dvs att utöva i någon form) det vackraste i mig, då ljusnar det inombords efterhand, sa Natthiko och berättade hur det gjort stor skillnad i hans eget liv. 

Så enkelt. Och kanske, även svårt. Men samtidigt – vilken skillnad det gör. För kanske var det därför som detta gick rakt in, för jag har själv upplevt det. Jag har bara inte satt ord till det på detta vis. Så tack. SItter just nu occh reflekterar över vad det vackraste i mig är. Ganska härlig fråga att kasta ut i universum. Får se vad jag får tillbaka. 

Vad är det vackraste i dig?