Jag. Är. Inte. En. Svår. Intellektuell. Typ.

Emellanåt har jag nog velat tro att jag är det. Men det är bara att konstatera, efter Deleuze– och Lévinas-magplasken borde jag lärt mig läxan. Men kanske krävs det en tredje-gången-gillt? Bevisligen gör det det…

”Från 1815 till 1914 utvidgades Europas direkta koloniala kontroll från cirka 35 procent av jordens yta till cirka 85 procent.”

Nåväl. Nu har jag plågat mig genom Orientalism av Edward W. Said, en bok som skrevs 1978, om än att mitt exemplar gavs ut 1997.

”Kort sagt, orientalismen kan bättre förstås som en uppsättning begränsningar och tankehinder än som en positiv doktrin. Om kärnan i orientalismen är en outplånlig indelning i västerländsk överlägsenhet och orientalisk underlägsenhet, måste vi också vara beredda att notera hur orientalismens utveckling och senare historia har fördjupat denna uppdelning och till och med förstärkt den.”

Orientalism försöker gå till roten med de vanföreställningar kring ”Orienten” som spridits under århundradena, och jag tar till mig tillräckligt mycket för att inse följande:
1) Orienten finns inte. Det är ett alltför allomfattande begrepp, både geografiskt, kulturellt och religiöst – det finns inte en Orienten.
2) Det Orienten som ändock ”finns” är skapat av Occidenten (dvs resten av världen, eller närmare bestämt ”Västerlandet”, i motsats till ”Österlandet”), och är i stor utsträckning en skapelse i syfte att rättfärdiga Västerlandets (tänkta och bevisligen egenupplevda) överlägsenhet.

”Erövringen av jorden, vilket för det mesta innebär att ta den från dem som har ett annorlunda ansikte eller något plattare näsor än vi, är inget vackert om man ser alltför noga på det. Det som rättfärdigar det är bara idén. En idé bakom alltsammans; ingen sentimental föreställning utan en idé och en osjälvisk tro på idén – någonting som man kan sätta upp framför sig, böja knä inför och offra till…” – Joseph Conrad, Mörkrets hjärta

Jag förstår av det femtiosidiga förordet att Edward W. Saids förgörande kritik mot orientalismen inte är något man kan/ska ställa sig okritisk till i sig, men inte är det vacker läsning inte, och inte heller smickrande.

”[…] mänskliga samhällen, åtminstone de mest avancerade kulturerna, sällan har erbjudit den enskilde några andra redskap än imperialism, rasism och etnocentrism för att handskas med andra kulturer.”

Jag erkänner samtidigt villigt att den här typen av bok är vida över min förmåga – jag förstår inte, varken ord och sammanhang, jag lyckas inte ta till mig det som skrivs över huvud taget. Det går mig förbi. Samtidigt så lockar de sista sidorna mitt intresse mer än resten av boken och Said formulerar ett antal frågeställningar som jag finner intressanta. Tankespjärn på hög nivå helt enkelt: ”Hur framställer man andra kulturer? Vad är en annan kultur? Är uppfattningen om en särpräglad kultur (eller ras, religion eller civilisation) användbar, eller leden den alltid till självberöm (när man behandlar sin egen kultur) eller till fientlighet och aggression (när man diskuterar en ”annan”)? Spelar kulturella, religiösa och rasliga skillnader större roll än socio-akonomiska eller politiskt historiska kategorier? Vad gör att en del idéer blir betraktade som ”normala” och hur kommer det sig att en del av dem till och med betraktas som ”naturliga” sanningar? Vilken är den intellektuelles roll? Tjänar han som bekräftelse på den kultur och den stat han ingår i? Vilken vikt måste han fästa vid en oberoende kritisk medvetenhet, en oppositionell kritisk medvetenhet?”

Inför kommande läsutmaningar (mmm, nått blir det nästa år, men annorlunda än årets tre-delade utmaning!) kommer jag i n t e att ha med böcker likt Orientalism. Hade jag inte föresatt mig att plöja och blogga om denna och de övriga 25 svenska böckerna jag bestämde mig för att läsa under året, så hade jag inte ens kommit genom förordet på Orientalism innan jag lagt den åt sidan och plockat upp en ny bok. Så är det.

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.