Så sitter jag här. Igen. Har gjort merparten av morgonrutinen, med undantag för dagens sjua och den gröna smoothies. Det kommer, när jag väl lämnat sängen. Sängen ja, denna min borg! Jag älskar att dra mig på morgonen, ligga och läsa, skriva, meditera. Föresatsen för dagen är 30 burpees insprängt i dagens sjua, en fem-kilometerspromenad och att installera min transkriptionspedal, inköpt i höstas, men ännu inte testad. Idag ska det bli av. Under januari månad har jag lovat Anders och Anders att transkribera alla hittills gjorda intervjuer för Våra Berättelser, och utifrån det jag tidigare transkriberat – utan pedal – så ser jag fram emot att testa hur det går till med pedalen.
Jaha. Se där. Lite ville komma ur mig, trots allt. Det är ju ett sätt att bli bättre på att skriva. Att helt enkelt bara skriva. Oavsett om det som kommer verkar relevant, om det är sammanhängande, fyller något syfte, eller bara är blaj. Ut med det. Kanske går det att använda, kanske inte, men ju mer du gör dig till vän med processen, skrivandet, att låta orden flöda ut genom dig, desto bättre blir du på det.
Eller? Kanske inte nödvändigtvis? Men så som jag skriver, vilket också innefattar att jag läser det jag skriver, förbättrar det, putsar, byter plats på stycken, växlar från ett ord till ett annat, och sen publicerar, mer eller mindre varje dag, så stämmer det åtminstone. Jag skriver enklare, ledigare, och mer större flyt idag än för 4,5 år sedan, då jag började blogga. Och då har alltid orden varit mina vänner. Jag tycker om ord. Tycker om att läsa. Har tyckt om att skriva också, fast jag innan bloggeran inte skrev så mycket för egen del. Mest för mina arbets- och uppdragsgivare och det var helt andra typer av texter, det vill jag lova.
Gläds åt utvecklingen. Tycker så mycket om skrivandet. Läsandet. Utforskandet. Att inte riktigt veta vad som vill ned på pränt, och ändå skriva. Låta det komma, och ibland överaskas, för ibland är det riktiga små pärlor. Juveler att dela med världen, i hopp om att också andra kan få glädje av det. Kan lära sig något, få styrkan att ta ett första steg i en ny riktning, kanske vågar se sig i spegeln och möta det som syns där.
Jag hoppas det åtminstone. Det är vad skrivandet ger mig. Allt det där. Och mer därtill. Så förhoppningen är så klart att även du, som läsare, kan få dig till del en gnutta av den energin. Jag vet ju att det är så det funkar för mig, när jag läser något skrivet av andra, något som talar till just mig. Annat jag läser talar inte alls till mig, så det är givet att det finns de som inte får ut något alls av mina inlägg. Då hoppas jag du drar vidare och finner något som passar just dig, just nu; något som ger dig det tankespjärn och den värme du behöver för att på bästa vis nära dig själv på alla plan!
För det är grundstenen i att leva ett gott liv. Att nära mig själv, och därmed ge mig själv förmåga, styrka, kraft att bidra till att världen blir, än mer, den värld jag vill leva i – en värld av kärlek, värme och ljus.
Härligt med fritt skrivande. Man vet liksom inte vad det ska bli när man börjar. De blogginläggen blir ofta väldig intressanta tycker jag. Inte så tillrättalagda.
ExAkt!