Omfamna, bejaka, älska än mer?

Cyklade som en gnu, sen som vanligt. Kom fram andfådd och svettig. Möttes i dörren av två katter och Ingela. Lite småprat så där, det var ett tag sedan vi sågs. Jag klädde av mig och hon drog ner persiennerna lite grann. Satte mig på soffan, näck som dagen jag föddes, och Ingela tog upp skissblocket och ett kol. Började rita. Jag satt, stilla, och medan hon ritade så stämde vi av lite, vad det var som gjorde att hon kastat ut den där efterlysningen på Facebook. Den där jag såg, om att stå krokimodell, som jag omedelbart svarade Ja på.

Första krokiteckningen klar. Fin. Känner igen mig. Påminner mig om den lerskulptur som står på (barnens) momos spiselkrans, skapt av min momo. En av dem som jag alltid tyckt så mycket om. Berättar för Ingela, att min momo var konstnär, hur jag ofta satt modell för henne som litet barn. Påklädd. Läsande en bok. I rittagen. Stående i trädgården redo för skolavslutning, finklädd med ros i hand att ge till fröken på avslutningsdagen.

Nästa posering. Står upp. Foten på soffkanten. Tänker att benet jag står på kommer ge vika först, men det är faktiskt händerna som börjar pirra när jag poserat en stund.

Dags för nästa pose. Vi enas om att jag ska ligga på soffan, men hur? Lite busigt, ber Ingela. Hm. Hur då då? På ett sätt som jag kan klara av att hålla stilla i en fem-tio minuter…. Vi får till det och Ingela skissar vidare. Får sprattla loss med benen emellanåt, då blodet inte riktigt förmår ta sig ända upp i fötterna, som sticker upp högt över huvudet mitt. Ingela hummar nöjt och uppskattar, med rätta, resultatet.

Din kropp passar mig. Jag hittar linjerna i din kropp, säger hon där hon sitter bakom staffliet och tittar fram emellanåt.

Blir glad av att höra det, för jag hade liksom det på känn. Berättade faktiskt för EB i höstas att jag har ”stå krokimodell” på min Bucket List (långt innan Ingela la ut sin efterlysning med andra ord, något jag nu kan bocka av!), och hon uppmuntrade mig. Sa att jag hade en kropp som skapt att teckna av, med bra kurvor.

Ja, säger Ingela, jag håller med henne. Du har en kropp som gör det enkelt att ta ut svängarna med, medan hon testar två vitt-på-svart-teckningar. Helt annat, inte bara tvärt om, utan verkligen något helt annat än svart-på-vitt. Hon tecknar och tecknar, och när jag får se skisserna blir jag förvånad. Såg ut som hon satte många mer streck på det svarta pappret, men det var nog som hon suddade fram skuggor med fingrarna istället.

Någon av skisserna av mig kommer, säger hon, att finnas med på vernissaget och utställningen 50 shades of white som kan ses i Lund 7-19 januari. Ta dig dit och se om du kan hitta mig! (På väggarna, alltså.)50 shades of whiteVi gör en sista posering, Ingela skissar vidare, och sen klär jag på mig. Nöjd. Glad. Tacksam för erbjudandet och att jag tog tillfället i akt. Jag har haft som tanke att kontakta studieförbunden och se om de har behov av en krokimodell, länge länge. Har aldrig gjort något av den tanken, men Ingela ger mig en boost och säger att det tycker hon bestämt att jag ska.krokimodell

En tacksamhetens tanke går till de krokimodeller som min momo tecknade och skulpterade av, som gav upphov till tavlor och skulpturer som minner om momo, om hennes konsnärliga öga och förmåga, Alla dessa alster som förgyller månget hus och hem. Tänk om jag skulle kunna göra detsamma för andra konstnärer? Och jo, på kuppen får även jag något. Tror jag. Vet kanske? En mer avslappnad relation till min kropp, min nakna kropp, med alla dess kurvor och veck. Ett sätt att uppskatta min kropp än mer, genom att se hur andra ser den. Släppa lite på förlåten. Omfamna, bejaka, älska än mer?

Dagens Hell Yeah!

kalender 2017Suttit i ett par timmar och bläddrat genom det gångna årets foton på jakt efter foton på kidsen. Dags för den årliga traditionen – att välja foton till, skapa och beställa kalendrar för 2017 till nära och kära. Hela nitton stycken blev det i år.

När jag tryckt på BESTÄLL så surfade jag in en snabb sväng på Facebook, och minsann om det inte dök upp, erbjudandet jag inte kan motstå, dagens Hell Yeah: En vän söker krokimodell till nästa vecka!

Jag kastade mig på tangenterna och knappade in mitt Hell Yeah!
Ni förstår, för något år sedan så bara dök det upp, önskan att sitta krokimodell någon gång. Noterade det på min Bucket List, krokimodellsom jag inte skapat med någon större tankemöda direkt, men som ändock ville formuleras. Har bockat av familjesemester i Seattle (2016 – check på den!) och projektet lära mig plinkeplonka på gitarr är pågående sedan i höstas (tar lektioner i liten grupp varannan måndagkväll efter kören!). Och på tisdag kommer jag kunna bocka av ”Stå krokimodell” minsann. Och vem vet – kanske får jag blodad tand?

Bucket list?

I’ve never had an urge to write a bucket list. No idea why, just never felt like it. Until the other day. Then it suddenly popped into my head as something that I wanted to do. So I did, that is, I started to write one.

Yesterday I told my husband about it and read the items I’d put on it. Opened up for some interesting conversations. That in itself made it all worth it. Good conversation starter!

Then today, hubby told me there was one thing on my list that he would really like to do, and it’s something to do with the entire family. So who knows. Perhaps we’ll all go to this wonderful town within the next year or two:

Seattle

I visited there in September 2014 and would love to go back. So there you have it, one of the bullets on my bucket list. Do you have a bucket list? And regardless of your answer, why do/don’t you have a bucket list?