Blir nästan föbluffad över hur lätt jag har att hålla löften jag ger mig själv. Motionspassen med Seven, meditationen med Headspace, det (mer eller mindre) dagliga bloggandet här, den dagliga cleansen med efterföljande bloggande (projekt #cleanse4expansion som jag precis avslutat). Och så vidare. Och så vidare.

Jag tycker om att utmana mig själv, jag gillar sporren i det, att se uppräckningen av dag som följs på dag som följs på dag, att se resultaten så sakteliga växa fram, och den närmast givna rutinen som följer på det, där jag vet vad som ska göras, och det är inte en fråga om jag känner för det eller ej. Det långsiktiga perspektivet är så tydligt att det kortsiktiga blir mindre relevant. Men givetvis möblerar jag min dag så den passar mig på bästa sätt, har inte fallit in i rigiditet kring hur, när, var sakerna ska utföras. Där är jag flexibel. Men Att de ska utföras, det är som en konstant.

Fast. Är det egentligen mig själv jag är förbluffad över? Eller är jag mer förbluffad över att andra verkar ha det så mycket svårare att hålla sina löften till sig själva? Vad är skillnaden som gör skillnaden? Vad är det i mig som gör det självklart att hålla denna typen av löften? Vad är det i andra som ger dem sådana svårigheter? 
Eller det kanske bara är min tolkning? Kanske det inte alls är en ”svårighet” utan bara ett halvt löfte, ett löfte utan riktigt övertygelse bakom? Kanske mer ett ”Jag ska försöka…” än ett ”Jag kommer att…”? 

Mina löften är inte ”Jag ska försöka” utan definitivt ”Nu ska jag” det erkänner jag. Men jag är inte slav under dem, åtminstone upplever jag inte det. Jag började t ex spela gitarr dagligen i vintras också, utöver att annat, men det blev droppen som fick bägaren att rinna över, det funkade inte med alla andra aktiviteter jag tagit på mig (frivilligt!). Så då slutade jag. Utan att banka på mig för det. (Funderar över att ta upp gitarrspelandet nu under sommaren dock.)

Men, är det jag som är för tuff mot mig själv helt enkelt? Är det därför jag håller mina egen-löften? Är det en rest från mitt tidigare (inre) diktatoriska jag, då jag verkligen var hård mot mig själv? 

 Det känns inte så. Något i det påståendet skaver. Jag minns nämligen inte att jag var bra på att hålla egen-löften då. Faktiskt känns det mer snällt än hårt mot mig själv att stå vid mina egen-löften. Att jag ger ett löfte, till mig, och att det just därför är värt att hållas. För att jag är värd det. Det tyckte jag överhuvudtaget inte förut. Då var min inre dialog mer ute efter att sabotera för mig själv, hur paradoxalt det än kan låta. Mmm. Kanske det är skillnaden som gör skillnaden? Min inre dialog har blivit min störste förkämpe, och står oförtrutet vid min sida. Peppar, pushar, uppmuntrar. Kramar om när så behövs. Och när jag faller, vilket händer emellanåt, så hjälper den mig varsamt att ta sikte framåt igen, istället för att göra en grej av misslyckandet, trycka ner mig i skiten, förnedra mig. 

Kanske skillnaden som gör skillnaden ligger i mig, i resan från en inre dialog som snarast la fälleben på mig, till att nu göra allt för att jag ska lyckas med mina föresatser, vilka de än är?