Utflykt: Pisa på Scaniabadet

Två kvällar gångna veckan har det blivit Pisa-picknickScaniabadet i Malmö, ett djuphavsbad med tre bryggor som alla ligger olika högt över vattenytan att dyka och hoppa från, och ett rejält trädäck där det nästan alltid finns plats att tillgå, och bäst av allt: inte ett sandkorn så långt ögat kan nå. Scaniabadet är en riktig pärla! Det är drygt 8,5 kilometer hemifrån dit, så vi får skön cykeltur både dit och hem vilket ger en extra bonus.

Första kvällen var det förvånadsvärt vindstilla när vi kom fram, och det var en riktigt skön kväll, trots att temperaturen aldrig klättrat över tjugo grader på hela dagen. Varmt i vattnet vore en överdrift att säga, men det hindrade inte minstingen med kompis från att ligga i plurret i säkert en timmes tid.

Andra kvällen väsentligt mycket varmare i luften, lite mer bris från annat håll, och lika kallt i vattnet. Stor skillnad i mängden besökare vid badet dock – denna kvällen var det mycket mer folk tillstädes. Och det med all rätt – för det är riktigt fint här ute en ljum sommarkväll.Med badkläder och en god bok, en boll eller två för de som hellre vill lattja lite grann, och så Pisa på det. Bättre än så blir det inte. Eller… skulle väl vara andra kvällen då det var så pass varmt att vi gladeligen avslutade med en glass borta vid Bar Italia. När vi begav oss hem stod Good Night Sun precis i begrepp att starta, på en av bryggorna dansades det foxtrot eller något liknande, borta vid Vanna Beach var det salsa för hela slanten och överallt var det folk i rörelse. Malmö är en fin sommarstad ytterst väl lämpad för utflykter!

Inspirerad av Pia Kammeborn och Dennis Kammeborns vackra bok Picknick – Utflykter & Inflykter, är mitt sommartema satt till just det. Det kommer allt bli fler utflykts- eller inflyktsinspirerade blogginlägg på temat.

Rätt upp och ner

Rätt upp och ner. Här är jag. På Scaniabadet i Malmö, Västra Hamnen.

vindblåstSatt där och såg mig omkring, och påmindes om ett blogginlägg jag läste förra sommaren. Om kroppar. Om hur olika de är. Hur vackra de är, just på grund av sina olikheter. Och hur stor variationen verkligen är. Det var en mamma som skrev och uppmanade just andra mammor att visa sig, på stranden, i baddräkt, i bikini, och att inte skämmas för gäddhäng och sträckmärken på mage och lår, stora eller små eller ojämna bröst, eller inga alls för den delen. Magar och rumpor som putar ut eller in. För det är ju så, att genom att visa att jag är ok med den jag är, så som jag ser ut, så skickar jag signaler till omgivningen, inte minst till mina egna barn. (Minns du vem som skrev det där så får du gärna länka i kommentarerna nedan, skulle så gärna läsa det igen, och ge cred!)

Det där satt jag och tänkte på idag. Så jag tänkte bjuda lite på mig själv. Rätt upp och ner. Med slapp mage som huserat två barn, orakade armhålor, små bröst och håret på ända. I den mån det framgår vill säga. Kunde kanske bett maken ta foto, men jag är ju en selfie-fantast, så ni får stå ut med lite udda vinklar och vrår.

jag

Det här är jag. Oretuscherad. Precis som jag är. Älskad! Av både mig själv och av andra.

Undrar lite om det är det förstnämnda som är anledningen till att jag vågar skriva/visa detta? Alltså, att jag faktiskt älskar mig själv. Hade jag vågat stå rätt upp och ned framför dig, här på bloggen, om jag inte var trygg i att jag älskar den jag är?