Njuter alldeles särskilt nuförtiden av seriestrippen Nemi i Sydsvenskan, och härom dagen var det ånyo en strip som jag genast tog ett foto av för att blogga om:
Vad händer i dig när du läser det här:
Det som är bra med det förflutna, är att om man inte bär det med sig, så är det borta.
För mig är det väldigt befriande att läsa, men kanske det är för att jag upplever att jag släppt den starka anknytning till mitt förflutna som jag tidigare mötte världen med. Jag definierar mig inte längre utifrån händelser i det förflutna, utifrån släktskrönorna om vem Helena är och hur Helena agerar.
Eller, kanske det är att ta i och säga att jag helt släppt det, för det finns stunder då jag visst definierar mig själv just utifrån det förflutna. Men allt som oftast gör jag inte det, och tillfällena då det händer uppstår allt mer sällan.
Och det intressanta är att det blir lika knasigt för mig att definiera mig själv i förment positiva som i dito negativa ordalag, i förhållande till det förflutna. ”Jag har minsann gått stärkt ur det där tragiska som hände…” bär på lika många möjliga begränsningar av vem jag är, vad jag gör, som ”Ja, pga det som hände så vågar jag inte längre…”.
Jag försöker därför möta världen i stunden, och att vara öppen för det som händer och sker, både inom och utom mig. Ibland spökar något gammalt, och jag kan reagera helt orimligt utifrån den givna händelsen. Om jag tar tillfället i akt att titta lite närmre på det, kanske genom att fråga mig själv ”Hur gagnar detta mig?”, så kanske jag kan få syn på att det är ett ”spökbeteende”, som bottnar i något gammalt. Kanske det inte alls har någon bäring i den aktuella situationen. Då blir det ofta lättare för mig att släppa taget om storyn som jag hänger upp mig vid, berättelsen som jag gett en viss och betydelsefull mening.
Om det är lätt?
Nä. Och ja. Ibland är det supersvårt och stört omöjligt. Ibland hur lätt som helst att släppa taget om det förflutna och bara vara här. Och nu.
Oavsett vilket så bankar jag inte på mig själv längre. Jag är inte en bättre människa i de stunder då jag kan släppa taget om det förflutna, än i de stunder då det är som förgjort, då jag sitter fast förankrad i något gammalt, som jag inte kan, vill, orkar eller förmår släppa taget om. I båda scenariona är jag människa, rätt och slätt, och det räcker fint det.
Vad har du för relation till det förflutna? Bär du med dig händelser och upplevelser som tynger dig, som begränsar dig, som du låter dig definierar av och som kanske tom gör dig till något annat, någon annan, än den du egentligen vet att du är?
Now, if you’re anything like me, this makes you very intrigued, because that’s what happened to me. So I clicked on the link that Susan shared, and got this:
We are made to love, to live, to create, to laugh, to cry, to eat, to sleep, to connect, to caress, to be and to do. 
(Är det nu jag ska erkänna att jag slog upp ikosaeder för att säkra att jag hade rätt bild i sinnet? Ja, det gjorde jag. Och ja, jag tänkte mig nått sånt som det visade sig vara. *pjuh*)
Another of these small and highly average things I’m doing nowadays is my 
when I didn’t feel like walking in silence.
HERO - the coach 