Kategoriarkiv: Lärandeprocess

Boys and girls

Publicerad den av
Svara

Boys and girls. Blue versus pink. Cars against dolls. Rowdy or mild-tempered. How we almost expect a teenage boy to have scruffy clothes and stink of sweat, while we would be horrified if it was a teenage girl. Excusing certain behavior with ”boys will be boys”, while expecting girls to help fellow boys in Kindergarten put on gloves, tie their shoes and zip up jackets.

I could go on forever, listing things, habits, colors and much more, that for some reason have been deemed either to be for boys. Or for girls. Men and women too, of course.

I don’t want to do that though.

What I want to do is have you read this article: 10 Words Every Girl Should Learn. And once you’ve done that, you read this article as well: Beating the Toy Aisle Blues (and Pinks).

Read them?

I read them, and went bonkers. Then I stumbled upon this as well:

iwrotehtearticle

Oh. I just remembered another example of the absurd world we live in, as well. I read another article (or a Facebook-update?) the other day, about a lady who had stopped moving over whenever she came upon people when walking, to see what would happen. Guess what she found out? Women move over. Men do to. But not all of them. I think she was up to a count of having collided with 26 men (and zero women), when she shared her observation with the world. And you know what? I actually tried it out the other day, when I was talking a walk in the park close to home. I was walking along, came upon a man coming at me, and I suddenly got it into my head to try it out for myself! We would have collided if he hadn’t moved, which he did, in the last instant. I am grateful for him for moving over, but what I found most interesting was how uncomfortable it felt NOT to move over. Extremely uncomfortable.

So. There I go. I am a person who moves over. Which in itself is not a bad trait, not at all. But it’s interesting, the feeling I got when I didn’t. When I was hell bound on standing my ground so to speak. Makes me think about my own behavior, how much of it which is truly Me, and how much is culturally accepted behaviors I’ve learnt the hard way, which might, or might not, serve me, but which I perform automatically, without giving it any thought. Makes me think of the way of the world, and the culture I am a part of co-creating on a daily basis, moment by moment.

Oh well. There’s plenty do to in the world, to make it a better place, a place where I can be me. Regardless of what that means (within moral and legal constraints of course – unless the law is discriminating itself, which unfortunately is the case in many places where for instance homosexuality is outlawed, just to name but one absurd example). Being me. And a place where you can be you. Period.

So. Here’s a challenge (or rather, many!). For me. Definitely. But perhaps also for you? I’m gonna observe my surroundings for a few days, to see if I can spot this:

BoldomaticPost_Socialized-male-speech-dominan

 

Moderation or All-or-Nothing?

Publicerad den av
Svara

Today I pushed myself beyond my normal routine of doing a #Seven in the morning (Seven is an app – using the hashtag #SevenApp – which gives me 12 exercises to do, 30 seconds each, with 10 seconds of rest in between each), and did Seven times five instead of just one time around.

I did the workouts that have unlocked in my app (every second month of daily Sevens, a new workout with 12 new exercises gets unlocked):Seven times five
Full body
Upper body
Lower body
Random (random picks of the unlocked exercises, my favorite workout!)
Stretch

And I have to tell you – that was really nice. I’m gonna try to do a round of Seven times five on a weekly basis, if nothing else for the wonderful feeling I have in my body right now. Arms, legs, chest, stomach and back, well, really my entire body has that heavy feel to it, from being utilized and stretched a bit beyond its normal use.

Doing a little bit of exercise on a daily habit works really well for me. And after 219 days of daily Seven’s I can feel the difference. So much so that today, I was able to do Seven times five, which I would have been hard pressed to accomplish 220 days ago.

Goes to show that a little bit, done in moderation, really does make a difference in the long run. Even though we often fool ourselves into thinking it’s All or Nothing. And I know for myself, that when I set very ambitious goals, and then one day fall through, based on my belief in the All or nothing-scenario, I usually become a drop out from my own goal. And doing these smaller, more moderate habits, have really helped me come to terms with my faulty thinking around All or Nothing, which generally, doesn’t serve me. So, I simply shrug my shoulders at those thoughts, when they come sneaking in, which they do from time to time. But I generally don’t entertain them.

What about you? Moderation rings a bell, or you’re an All or Nothing-kind of person? What usually serves you better?

Möt varje handling som vore den ny

Publicerad den av
Svara
Inflygning Kastrup

Inflygning till Kastrup – bälte, stol, bord: Check!

När jag skriver detta sitter jag på flyget på väg hem från Hamburg. Småskrattar för mig själv när den manliga flygvärdinnan ber oss spänna fast säkerhetsbältena, resa stolsryggarna och fälla upp borden.

Han lyckas få med hela radängan – som ändock är ganska många ord, du har säkert hört den själv – i en enda utandning, åtminstone är det så jag upplever det. Först drog han harangen på engelska, varpå jag småfnittrade. Sen kom den på svenska, och jag fnittrade än mer, eftersom det lät likadant.

Och så slog det mig – vissa saker har jag svårt att ta till mig, när de uttalas på det där sättet, som om han sagt det sjuhundramiljarder gånger förut. Vilket han säkert har. Men det låter nästan som vitt brus. Jag lyssnade visserligen denna gången, men tror egentligen jag hörde vad han sa mer utifrån mitt eget minne av alla gånger jag flugit, snarare än att jag hörde vad han specifikt sa, just i stunden.

Och jag vet inte jag, jag vill nog inte gå så långt som till att säga ”Möt varje sak/handling som vore den ny för dig” för det vette hundan om jag vill möta en kirurg som verkar vara gröngöling på jobbet…. men samtidigt vill jag definitivt inte möta en kirurg som är så luttrad att hen inte ser mig, utan bara de tidigare tretusen patienterna hen mött under sin yrkeskarriär. Så kanske det ändå ligger något i det?

Jag vet åtminstone att det hade låtit väldigt mycket proffsigare om flygvärdinnan uttalat den där harangen med lite inlevelse, snarare än närmast automatiserat, som något som bara ska göras. Frågan som väcks i mig är följande:

Finns det egentligen något ställe eller något tillfälle, där inlevelse och en känsla av nyfikenhet/glädje/iver hade varit till nackdel?

Mind-made monsters

Publicerad den av
1

Here’s another recent thing I stumbled upon, which gives even more support to the exclamation that a change in expectation can make blind people see:

It’s about Sargy Mann, a painter, blind since 25 years. After going completely blind, he once more tried his hand at painting, and experienced the same as that which the Invisibilia-podcast on How to become batman also talks about: that the blind can see. Here’s Sargy Mann’s experience in his own words, which you can also hear yourself in the YouTube-clip:

BoldomaticPost_So-I-brush-aquamarine-up-ther

The way the mind and our thoughts shape our world, never ceases to amaze me. And it’s not about believing I can or not. (Even though that certainly can help or hinder my progress.) It’s about testing. It’s about picking up that paint brush filled with aquamarine, it’s about exploring the world which is there regardless if I see it or not (consider totally blind Daniel Kish riding a bicycle, a good example that blows my mind when I think about it!).

Is it perhaps about understanding, that whether I believe it or not, that’s thought and not truth, and there is only one way to find out: by doing.

Not having mind-made monsters limit me, living my life, for fear of something or other.
Not having to fight those mind-made monsters either, because then I create a battle ground in my mind, and try to get ready to fight. But – what I forget then is this simple fact: If the monsters are mind-made, then the fight is as well. It’s all make-believe.

Understanding this means that my relationship with my mind-made monsters is rapidly changing, and has been changing for the past two years or so. I now see them for what they are. Not for what I believe them to be. And that makes a big difference. It makes it much easier to not limit myself because of mind-made monsters. It doesn’t mean I don’t create monsters, because I do. I just don’t engage with them any more, in that imaginary battle, that is so energy consuming. I’ve spent enough energy in pointless battles with imaginary monsters, and I fail to see how that serves me or anyone else in any way.

So more or less (depending upon my state of mind in the moment!), I just don’t do imaginary battle anymore. Do you?

Den inre kompassen

Publicerad den av
4

Andréas Nyberg är en vän från sociala media, som jag uppskattar varmt, då han ständigt ger mig tankespjärn. Ofta i form av till synes självklara one-liners som dock ofta slår så hårt att hela min värld kan flippa upp och ned när jag läser och verkligen tar till mig vad han skriver.

Han bloggar på Fritidspedagogik.se och jag läste just en mycket tankeväckande artikel om det störda ätandet. I detta inlägg sticker följande mening ut för mig:

BoldomaticPost_Med-denna-mangd-av-yttre-styr

För där sätter han fingret på mycket som är galet i världen idag, där jag upplever att även många vuxna har en inre kompass som tappat sin naturliga koppling till magnetiska nordpolen.

När vi söker lösningen på allt utanför oss själva lär vi oss aldrig att hantera den inre kompassen, den blir snarast något att försöka stänga av (med mat, alkohol, sömnmedel, antidepressiva medel osv) eftersom vi tappat förmågan att förstå vad den försöker säga till oss! Och det är ju inte ens så att vi medvetet som små barn letar utanför oss själva, utan det är något omgivningen mycket tidigt lär oss. Föräldrar försöker, i all sin välvilja och kärlek, sätta plåster på såren, även de sår som inte behöver plåster. Och där börjar vi resan mot en allt mer förvirrad och overksam inre kompass. Vi vill, som vuxna, lösa våra barns problem, trösta, skydda och uppfostra dem i enlighet med gängse normer, och allt detta gör vi i välvilja. Tror jag som tror människan om gott. Men leder det dithän vi egentligen önskar när vi lär barn av med att lyssna till sin inre visdom?

Vad skulle hända om vi istället för att skapa yttre styrmekanismer försökte stärka de inre styrmekanismerna, det som Andy kallar vår naturliga inre kompass, den som alla är födda med? Om vi istället för att skapa punkt efter punkt av externa regelverk – där vi blir åthutade till skuld och skam vid tillfällen då vi inte följer dessa regler –  lär oss att använda och lita till den inre kompassen?

Podcast 11/52 – what am I blinding my children to?

Publicerad den av
1

I’ve already recommended the entire Invisibilia-podcast series in one of these podcast recommendations, and I do suggest you listen to each and every show. But here’s a specific episode which is just mind-blowing. At the end, the hosts had me dancing in the street (was outside taking a walk while listening) as I answered YES to the question:

Do you think if we changed our expectations blind people could come to see?

The episode is called: How to become batman and centers around Daniel Kish, a blind man (since he was 13 months old) who since early age uses echolocation to get around.

BoldomaticPost_What-am-I-blinding-my-childreWhen I listen to how his mom raised him, I got really quiet, and looked deep within at how I raise and have raised my children.

Paulette Kish faced the question if she was going to raise him like a seeing child, allow him to explore his world with very few restrictions on him for blindness?

Now. My children are not physically blind. So that specific question has never been a question for me to ponder. But still, as I listen to this show, and hear the story of Daniel, and of his mother, I cannot help but wonder what I am blinding my children to, by the expectations I place upon them? And correspondingly, what am I opening them up to, by other expectations? Are these expectations intentional or unintentional from my part? How aware am I of my expectations, and the result that can spring from them?

Eftersträvar du komplett samsyn?

Publicerad den av
4

Gårdagens blogginlägg om en lärares vardag har, tyvärr, endast lett till igenkänning. Hittills inte en enda som hört av sig och sagt att det där inte överhuvudtaget är likt en lärares vardag. Och det är synd, hade så gärna haft fel!

Imorse pingade Mikael Bruer mig på Twitter:

Jag gladdes (samtidigt som jag önskade att jag haft fel, som sagt), tackade, och sedan fortsatte vi prata lite grann, om det där med samsyn:

Och här nånstans landade en insikt om samsyn som en duns i magen på mig:

För så är det. Jag eftersträvar inte komplett samsyn. Vore riktigt läbbigt att träffa någon som i allt – ALLT! – tycker som jag. Och vad mer är, jag tycker ju inte som jag alltid heller! Så jag är inte i samsyn med mig själv alltid, med jämna mellanrum. Det beror bland annat på min sinnesstämning, och vilken tanke jag för tillfället slås – eller förförs? – av. Jag står för det jag säger och tycker, men samtidigt erkänner jag villigt att jag inte alltid fortfarande tycker som tidigare tyckt eller sagt. Och så vill jag ha det. Jag ser det som ett bevis för att jag utvecklas, för att mina åsikter slipas och skärps, att jag inte likt en åsna envist håller fast vid en uttalad ståndpunkt, utan tillåter mig att växa, expandera, i tanke och åsikt.

Samtidigt så uppskattar jag att nå samsyn i samspel med andra, det ger en bra utgångspunkt för framtida avstamp. Kan funka lite som en given koordinat, som man kan gå tillbaka till vid behov. Det var nog en av anledningarna till att jag blev glad över samsyn med Mikael Bruer kring det orimliga i en lärares vardag.

Eftersträvar du komplett samsyn?

Podcast 10/52 – a pledge and a challenge

Publicerad den av
2

“I have no intake at all of any feedback or criticism from anyone who’s not in the arena.”

That’s one of the quotes from this episode of Good Life Project with Brené Brown that really hit home for me: Brené Brown – On Gratitude, Vulnerability and and Courage.

She talks about what type of feedback she’s getting, and how she’s gotten very self knowledgeable as to what type of feedback she’ll even begin to consider to take in. The ones filled with love, with ”you’ve changed my life”, or the even grander ”you’ve saved my life”, she doesn’t want to read. It’s too much for her, and it’s not constructive, in the sense it doesn’t give her anything to work further with. The ones filled with hatred, she’s not looking at, at all, there’s no sense in that, whatsoever. What she does like are the constructive ones, suggesting she look into someone else research, a book or a study she should have included in her own research, and so on.

All of that makes perfect sense to me, but what really hit home was that quote that I shared at the top:

BoldomaticPost_I-have-no-intake-at-all-of-an

What she’s saying there is this: if you are not vulnerable, putting yourself out there, in any way, shape or form, I’m not going to listen to what you have to say about me being vulnerable and putting myself out there.

I remember when I first listened to this episode. I heard what she said. All of a sudden, it made such perfect sense to me! Anyone not daring to be vulnerable, sharing themselves in that honest, open and authentic way (in any kind of arena, in any form, but putting themselves out there!) that Brené herself does so well, is not a good judge/critic of my vulnerability, of me putting myself out there. But if you do put yourself out there, if you are amongst those daring to be vulnerable, I am very interested in taking in what you have to share.

Today, on the International Women’s Day of 2015, that’s the message I want to help spread – if you dare to be vulnerable, then please also dare to reject the criticism and hatred of those who dare not, those who share not. Hatred doesn’t come from those who dare, it doesn’t come from those who share. No, from those on the arena, you will receive love, respect, compassion and empathy.

BoldomaticPost_I-will-dare-to-be-vulnerableSo this is my pledge:
I will dare to be vulnerable.
I will put myself out on the arena.
I will share and be love.

And here’s my challenge to you:
Dare to be vulnerable.
Put yourself out on the arena of your choice.
Share and be love. 

I’m hoping more people will dare to be vulnerable, because I think that’s the way forward to that loving society that I envision. So. Is this a challenge you’re willing to take on?

 

 

#blogg100 har förändrat mitt liv!

Publicerad den av
14

blogg100-logotype-300x256Hoppade på #blogg100 andra gången Fredrik Wass initierade det och sedan dess är mitt liv inte detsamma. Hakade på även förra året. Och nu är det dags för #blogg100 igen, fjärde året i rad, och självfallet hakar jag på, fast det för mig inte är en utmaning att blogga dagligdags längre. Sedan min första vända med #blogg100 så har dagligt bloggande blivit en rutin, nästan lika given som tandborstning. Men det är givande att vara del i ett sammanhang, och att upptäcka nya bloggar, nya människor, och kanske få till mig nya tankar och idéer.

Alltså.
”Kanske”?
Varför skriver jag så?
*haha*

Jag vet ju att jag kommer få till mig nya idéer och tankar av denna vändan med. Det går liksom inte att komma undan, för det är så vi funkar. Det dyker ständigt upp nya tankar, och att blogga dagligen är faktiskt ett av de bästa sätten jag upptäckt som hjälper mig att få syn på mina tankar och idéer. Det är som om jag fångar vissa tankar i flykten, och låter dem få ta lite mer plats under en stund, ibland tio-femton minuter, ibland uppemot en timme eller två. Ibland ligger den på lut i dagar, veckor, månader, och liksom förbereder sig för att landa i skriven form på min blogg.

Det som dessa infångade och nedplitade tankar har gemensamt är att de belyser vem jag är, var jag är, vad jag vill. Och det är definitivt en starkt bidragande faktor till att mitt liv inte längre är detsamma. På dessa två år har så ofantligt mycket hänt – men det har det gjort under tidigare två-års-perioder av mitt liv också. Skillnaden som gör skillnaden är min ökade medvetenhet om just vem jag är, var jag är, vad jag vill.

Vem är du? Var är du? Vad vill du?
Kanske något du är nyfiken på att ta reda på mer om?

I så fall rekommenderar jag dig varmt att testa #blogg100-utmaningen i år!