Kategoriarkiv: Coaching

Hjärtfladder

Publicerad den av
Svara

Igårkväll var det dags för SKYPE-samtal i min MasterMind-grupp för start-up-coaches. Vi är en liten grupp om tre, men vi omspänner större delen av jordklotet! Det är jag i Sverige, en kanadensare och en australiensiska. Lite svårt med tidszonerna, men halv tio på kvällen svensk tid funkar för alla.

Har under semestern haft stor nytta20130806-155901.jpg av de mellanrum jag tillåtit mig, och en av sakerna som detta resulterat i är en förnyad beslutsamhet att coacha mer. Jag älskar det, och jag ser vilken nytta det ger. Ja, faktiskt finns det bevis för att det hjälper bara att regelbundet prata med en lyktstolpe! Tänk då så mycket större nytta du kan få av att prata med en professionell coach.

Jag nämnde detta i gruppen och fick direkt coaching och feedforward som gjorde att mitt hjärta började fladdra alldeles extra. Du vet det där pirret som betyder att nu händer det spännande saker! Har du upplevt det?

Mellanrummen

Publicerad den av
8

Jag spann vidare på gårdagens blogginlägg om mycket snack. För utöver snack och handling krävs det det krävs något mer än snack och handling. Det krävs reflektion och eftertanke också.

Alla kan vara en förändringsagent. Men inte alla vill vara det. Och vet du – det är bra det med. För ibland krävs det att någon rycker en ivrig förändringsagent i rockärmen och säger ”Du, lugna dig nu, har du tänkt igenom detta ordentligt?”. Och kanske, kanske, det mötet och den pausen kan leda till något alldeles fantastiskt bra, som inte uppstått annars.

Mellanrummen och det oväntade

Det är i mellanrummen som det händer.
Mellan snack och handling.
I mellanrummen ges möjlighet till reflektion, stillhet, tystnad.
Det är där insikter kan födas.
Det är i mellanrummen som det oväntade uppstår.

Har du tänkt på det någon gång?

Ge tvekan en match!

Publicerad den av
2

Sofia Stenfors inspirerar mig om och om igen med sina fantastiskt vackra och tankevändande ordsammanstättningar. Nu gör hon det igen. Som en kommentar till ”Tänka sönder hur” skrev hon på Facebook:

Ett ständigt pågående fenomen i min tillvaro. ”Vad” är enkelt. ”När” är alltid asap och ”Hur” ger mig möjlighet till reflektion. Trist när ”Hur” tänks sönder, men det har jag bara ansett som en tvekan att ta på allvar. Tack för pepp att ge tvekan en match!

Vi fortsatte vår dialog, och Sofia la till:

Det brukar vara min motivation – ”Finns det en tvekan så är det ingen tvekan” – just do it!
Därför gillar jag detta ditt nyfunna begrepp för om man inte gör, inte testar.

Att ge tvekan en match. Gillar det begreppet. Håller mig själv tillbaka ibland, just på grund av tvekan, och inser nu hur jag faller på eget grepp. Härlig insikt! Jag lär mig aldrig flyga om jag sitter på min pinne och funderar över hur det kan göras. Det gäller att våga släppa taget om pinnen, kasta mig ut och testa mina vingar!

Ge tvekan en matchSå, dags att ge tvekan en match och börja skapa min coachpraktik, fullt ut. Sluta tveka. Sluta tänka sönder mitt hur. Alla dessa hur, som fjättrar mig i icke-görande. Hur ska jag paketera mitt coacherbjudande? Hur ska jag knyta samman mina olika hemsidor? Hur ska jag förmedla vad du kan möjliggöra för dig själv, som min coachklient? Hur skapar jag en verksamhet jag kan leva på? Hur? Hur? Hur?

Många hur att tänka sönder. Många hur som är väldigt enkelt att tveka kring. Men nu ger jag tvekan en match!

Vilken tvekan vill du ge en match?

Låt mig välja hatt!

Publicerad den av
3

Jag lär känna mig själv,
och jag är inte den
jag trodde jag var.

Den frasen kom ur min mun under dagens coachsamtal med min coach. Det är en förunderlig upptäcksfärd jag är på just nu, och jag gläder mig åt alla nya dörrar jag upptäcker i mitt inre. Han ställer frågor som gör att jag ifrågasätter sanningar om mig själv, och det är ofantligt värdefullt.

Vi talade också om att tvingas välja, något jag varit obekväm med ända sedan barnsben. För mig har denna ovilja att välja inte inneburit stillestående paralysering, utan oftare att jag valt flera saker, istället för bara en. Just nu så håller jag dock på att bli bra på att säga nej till saker, som inte längre gagnar mig. Och det är ju också ett sätt att välja. Men det är många som gett mig rådet att jag måste fokusera, inte minst som företagare.

Under samtalet blev jag mer och mer klar över hur dessa två saker hänger ihop.

Jag protesterar nämligen mot att tvingas på en etikett. Det kryper i kroppen på mig. Jag vill kunna vara allt jag är, och det varierar, för varje stund. När jag tvingas sätta en titel på mig själv, känns det som en begränsning. För jag är ju så mycket mer. Jag varken kan eller vill välja ett epitet.

Jag vill möta varje dag med mitt väsens skål tom, som Dag Hammarskjöld sa.

Säg att det skulle handla om en hatt istället för en titel.

20130514-181615.jpg

Jag vill inte välja en enda hatt, att bära dag ut och dag in. Jag vill kunna välja, precis som jag väljer vilka skor som lämpar sig bäst för dagens aktiviteter. Kanske är det inte ens så att jag väljer en hatt på morgonen, utan den kommer till mig under dagen.

Har du en titel du känner dig bekväm med, som omfamnar allt du är?

Visualiseringsövning

Publicerad den av
3

Titta omkring dig. Hitta en punkt som symboliserar nuet. Gå dit.
Det är 2013.
Hur känns det?
Hur lever du, arbetar, roar dig, kommunicerar etc?

Tänk dig tillbaka sju år, till 2006.
Titta omkring dig. Hitta en punkt som symboliserar 2006. Gå dit.
Jämför ditt nu med ditt då.
Skillnader?
Vad visste du 2006?
Skulle du då (2006) ha kunnat tänka dig – och satt ord på – allt du har runt omkring dig idag (2013) som är fullständigt naturligt för dig i nuet?

Jag tror inte det. Åtminstone är det sant för mig.

Gå tillbaka till din 2013-punkt och titta på 2006.
Hur känns det?
Vad vet du idag om 2006?
Vad var helt okänt 2006, som du nu är trygg med, som är en del av din vardagsverklighet?

Tänk dig nu framåt sju år, till 2020.
Kan du veta idag, med din 2013-kunskap och insikt, hur livet ser ut 2020?
Hur du arbetar, roar dig, kommunicerar?

Jag tror inte det.

Titta omkring dig. Hitta punkten som symboliserar 2020. Gå dit.
Hur vill du känna dig nu, i 2020?
Vilket samhälle vill du vara omgiven av, leva i, ur ett känslomässigt perspektiv?
Hur känns det?

Tänk dig nu att du står där i 2020 och tittar tillbaka till nuet, 2013.

Ser du, att samma sak som du ser när du står i 2013 och tittar tillbaka till 2006, kommer att vara sant även 2020?
Att du inte 2013 kan sätta ord på hur:en för 2020.
Men att du kan sträva efter att ha en tydlig bild av känslan, av syfte, av varför.
Då kommer hur:en på vägen.

Hur känns det?

Radartornet - hur ska jag kunna veta vad som komma skall?

Det är lite som att sitta i radartornet och inte riktigt veta vad det kommer att dyka upp på skärmen framför dig.

Vågar du kasta loss?

PS – Tack Alan Seale för inspirationen till dagens visualiseringsövning.

Provocerad?

Publicerad den av
1

Undrar om det finns någon som helt lyckas undvika att provoceras, ja, det skulle väl vara Mahatma Gandhi eller nån i sådana fall. Men han var one of a kind, så vi lämnar honom därhän.

Få-saker-ur-händerna-Viktoria Struxsjö som snart knutit ihop hela säcken som heter #Skolvårens träff i Varberg 18-19 juni 2013, berättade för mig att hon tyckte jag var positivt provocerande. Det tog jag som en stor komplimang, eftersom jag ofta strävar efter att vara just det. Som coach använder jag mig av kraftfulla frågor, och min förmåga att formulera frågor har helt klart skärpts sedan jag blev professionell coach.

Att jag ställer frågor som folk kan uppfatta som provocerande gör dock att jag måste vara oerhört vaksam på mig själv och mina egna reaktioner. Min reflexmässiga reaktion när någon reagerar på en provokation från mig, utifrån något jag sagt eller gjort, är att antingen gå i försvar eller attack. Jag lär mig dock väldigt lite utifrån dessa båda ståndpunkter har jag insett. Det ger mig ofantligt mycket mer de gånger jag lyckas hålla mig lite kall och se på det hela utifrån. Då kan jag lyssna, ställa ännu fler frågor och försöka förstå varifrån min medspelare kommer från.

Jag kan också känna efter i mig själv, vad det är som börjar bubbla inifrån som ett svar på interaktionen. Allra bäst funkar det när jag lyckas hålla fast vid insikten ”En människas reaktion säger mycket om hen, och inget om mig!”. För den kan jag ju sen vända just till mig själv också – min reaktion säger allt om mig och inget om någon annan! Och så får jag ännu mer att fundera över! Och om jag inte lyckas hålla mig kall, ja, då slänger jag händerna i luften och utbrister ”How fascinating!” helt enkelt.

Se dig själv!Om du är vaksam på dina reaktioner så kan en provokation vara enormt givande, se det som den gåva det är, en möjlighet till utveckling och lärande.
Titta på dig själv, gärna lite utifrån. Ställ dig själv en fråga i taget, t ex de nedan. Lyssna och känn efter vad som händer i dig.
Hur känns det?
Var känns det?
Hur reagerade du? Och varför?
Triggar det mönster som egentligen handlar om något helt annat än nuläget?
Om händelsen inträffar igen – hur skulle du vilja agera då?
Vad har du lärt dig av händelsen?

Tiondel

Publicerad den av
Svara

Detta är mitt tionde inlägg i #Blogg100-utmaningen, av totalt etthundra (på hundra dagar). Det betyder att jag har gjort en tiondel av bloggandet, och att jag har nio tiondelar kvar.

Det känns helt rätt att vara en del av #Blogg100, och jag har redan lärt mig en massa. Att blogga mha WordPress-appen i min telefon, att tidsinställa inlägg, att inte bara reflektera över dagen/aktiviteter/händelser utan att faktiskt skriva en rad eller två om det. Bara för att nämna några lärdomar.

Jeff Young, VD på Hewlett-Packard, utmanade 1979 sina anställda genom att sätta följande mål*:

Vi ska minska otillförlitligheten av våra maskiner
till en tiondel, på tio år.

Tror du det var görbart?
Visar sig att de lyckades nå målet på nio år. Därefter fortsatte de med liknande mål, bland annat för mjukvarufel samt service.

Ett sånt här mål kallas för ett barriärbrytande mål. Det är så stort att det nästan känns som det är omöjligt. Men de flesta barriärer vi stöter på är mentala, och de barriärerna är ofta skapade av oss själva eller organisationen vi arbetar med.

Jeff förklarar målsättningen så här:

Jag ville tvinga människor att se på sina arbeten på ett annat sätt. Storleken på utmaningen ändrade sättet på vilket medarbetarna […] såg på varandra.

Effektiv barriär - som går att forcera

Förutom att hoppa på #Blogg100 så satte jag i veckan ett professionellt barriärbrytande mål. Under en coachingsession, hos min egen coach, formulerade jag ett mål som kittlar dödsskönt i kistan! Det handlar om att bygga en coachingpraktik, och jag lovar återkomma till ämnet, så ni kan följa min resa.

Har du, eller någon du känner, satt ett barriärbrytande mål någon gång? Eller skulle du vilja? Skriv en rad om det om du vill – ibland blir mål verkliga först när vi sätter dem på pränt, och i ännu högre utsträckning när vi gör dem offentliga.

*Källa: Bo Bergman Bengt Klefsjö Kvalitet från behov till användning, tredje upplagan, 2001

Glasögon!

Publicerad den av
5

Använder mig av det enklaste, men samtidigt svåraste verktyget, för att åstadkomma en förändring, befästa en vana, något som kräver ett nytt beteende hos mig själv. Jag kallar det för glasögonmetoden. (Om du klickar på ordet får du nedanstående bild som en pdf från min publika Dropbox.)

Går i korta ordalag ut på att jag bestämmer mig för vad det är jag vill ändra, förbättra eller fokusera på. Jag sätter på mig ett par mentala glasögon, där mitt fokus finns inristat på glaset (eller kanske är det en färg, eller en form), och går ut i världen. Allt jag då upplever, filtreras genom mina glasögon. Jag ser på mig själv och på andra, på mitt arbete, mina relationer och mina vanor, genom detta filter (beroende på vad det gäller så klart).

GlasögonmetodenSe på det som att köpa ett par nya skor. I början går du in dem, de skaver, känns konstiga, kanske är styvare än föregående par, ger dig skavsår. Det känns jobbigt och tungt. Är du ihärdig vänjer du dig snart. Om du fortsätter använda dem blir de till slut dina favoritskor, som du inte kan tänka dig att göra dig av med. Bekväma skorNär du nått dit har du befäst din nya vana. Då behöver du inte några glasögon längre. Kanske, bara kanske, känner du då för att variera dig och sätta på dig ett par andra glasögon. Vill du ha ytterligare inspiration kring det här med att befästa en vana, så rekommenderar jag att du tittar på Leo Baubatas blogg ZenHabits, t ex hans inlägg om att starta. Leo har inspirerat mig mycket.

Har du testat glasögonmetoden? Funkar det för dig? Eller har du andra idéer om att sätta nya vanor? Dela gärna med dig av dina tankar i en kommentar nedan!

ÄtaSovaDö

Publicerad den av
Svara

Sett ‘Äta Sova Dö‘, och det är definitivt inte en feelgood-film, snarast tvärt om. Oerhört välgjord och trovärdig, lite för realistisk nästan.
Funderar kring hur jag skulle coacha detta gänget om jag hamnat i den positionen – skulle definitivt inte dra klyschorna som jobbcoachen i filmen gjorde. Det skulle dock vara ett uppdrag att bita i, onekligen.

Har skrivit tidigare om meningen med mitt liv, och är tacksam för att jag lyckats definiera det. Jag känner absolut att det finnas bra mycket mer i mitt liv än att äta, sova och dö. I ett så privilegierat land som Sverige känns det som det inte borde finnas någon som ofrivilligt hamnar i en äta-sova-dö-situation. Men det finns det. Allt för många, tror jag. Så Gabriela Pichler som skapat filmen har lyckats, för hon ville visa på svenskt klassamhälle av idag. Och det lyckas hon verkligen med.

Att få upp ögonen för att dessa klyftor faktiskt finns är ett steg på vägen för att förändra samhället till det bättre.
För det tror jag går – så obotlig optimist jag är!

20130126-145446.jpg

Vattenmelonen

Publicerad den av
8

Minns ni Marian Keyes bok Vattenmelonen från 1995? Det gör jag. Jag fick den av en nära släkting när jag och min man just separerat, efter 10 år tillsammans. Det som gjorde separationen lite extra jobbig var att jag var i åttonde månaden med vårt första barn. Boken handlar om just en sådan situation, och det var så himla skönt att läsa om någon – må så vara en fiktiv person – som genomlevt det jag just då gick igenom.

Det var i sanning en livskris, och jag tackar för att jag fick genomgå den! Det var väckarklockan jag behövde för att titta inåt, känna efter på riktigt vem jag är, hur jag är, mår jag bra, vad gör mig lycklig, hur vill jag leva mitt liv, vad vill jag ge mitt ofödda barn, och så vidare.

Där började också resan som gett mig den viktigaste insikt jag någonsin fått, nämligen att det går att lära gamla hundar att sitta, bara man är ihärdig nog! Den insikten kom sig ur att jag bestämde mig för att vända min inställning från minus till plus, från negativ till positiv. Och jag lyckades. Denna erfarenheten gagnar mig och mina coachklienter, eftersom jag med total säkerhet kan säga att det går att göra stora förändringar, bara man vill det tillräckligt väl.

Trassel

Tror du att det går att lära gamla hundar att sitta? Dela gärna dina tankar nedan!