Sverige 3.0

Publicerad den 12 april, 2013 av Helena Roth

Imorgon ska jag, tillsammans med 99 andra, föra ett fysiskt samtal om Sverige 3.0. Den hashtag som används är #sv3rige.

Jag är väldigt nyfiken på det hela – både själva konceptet, ämnet och de andra 99 deltagarna. Ska bli väldigt roligt! Är glad jag har möjlighet att delta, för ända sedan jag läste Per Falks blogginlägg om Stockholmseventet så har jag velat få chansen.

Och nu är den här.

Givetvis kommer jag försöka lyfta fram min framtidsvision, och #skolvåren, som ju är min främsta inspiration just nu!

Men framför allt kommer jag att få ta del av andras klokskaper och det längtar jag efter!

Har haft en intensiv vecka, inte minst gårdagen vars alla intryck jag fortfarande smälter! Så just nu ser jag fram emot att ladda med en Dance Walk längs Malmös gågata (the original one!). Tror det kan behövas för morgondagen lär bli intensiv!

Har du hört talas om Sverige 3.0? Vad tycker du om initiativet?

#StayConnected – tumme upp!

Publicerad den 11 april, 2013 av Helena Roth

I måndags la Linus Jonkman upp länk till anmälan av Stay Connecteds event i Malmö om Generation Z. Jag sög på karamellen fram och tillbaka, men på kvällskvisten beslöt jag mig för att boka en plats.

Det var verkligen ett bra beslut. Är mycket nöjd med dagen! Och det är länge sedan jag varit så nöjd med ett dagsevent bestående av kortare föreläsningspass, så detta är ett riktigt gott omdöme! Befinner du dig i Göteborg eller Stockholm så har du chans uppleva detta själv, för Generation Z kommer dit till hösten!

Några höjdpunkter kommer här, i bildform – skapat av fantastiskt skickliga Louise Wester:

Rasmus Ankersen startade dagen och gav tankespjärn så det stänker om det!

Linus Jonkman bjöd på insikter om generationer, levererade med en rejäl dos humor:

Lite roligt att jag på två evenemang i rad upplever att någon tecknar/målar det som händer – det är verkligen ett fantastiskt sätt att förmedla ett budskap. Louise har också gjort en fenomenalt cool liten film som ni måste se!

Det kommer det fler inlägg vad det lider med inspiration från detta evenemang – känns som jag har material och tankar till tusen blogginlägg…. Angenämt bryderi, jag vill bara få ner tankarna på pränt så jag kan trycka på Publicera-knappen och dela med mig! Men det kommer, ett inlägg i taget. Och ni vet hur man säger – den som väntar på något gott…

En av de tankar som dagen gav upphov till hos mig är huruvida den första globala generationen som nu växer upp, kommer att fortsätta på inslagen väg och tänka konkurrens (mellan länder, världsdelar osv), eller om de kommer tänka globalt även i den frågan? Det vill säga, blir drivkraften att konkurrera mindre relevant och önskvärd när fler och fler har många vänner, spridda över hela världen? Vad tror du?

Hur ser du på världen?

Publicerad den 10 april, 2013 av Helena Roth

Annika Lindblom skrev på Twitter och Facebook om en fundering som föreläsningen ADHD i arbetslivet triggade i henne. Det satte igång tankar hos bland annat Troed Troedsson:Jag hoppade in i dialogen, men tänkte vidareutveckla mina tankar här, och tar avstamp i Annikas fundering.

Jag har tyckt och tänkt mycket om ADHD, ADD, autismspektrum och dylika diagnoser, etiketter eller vad man vill kalla dem. Numera brykar de samlas under begreppet npf, dvs neuropsykiatriska funktionshinder.

Jag har tagit stort intryck bl a av Iris Johansson, vars bok En annorlunda barndom är fantastisk. Även boken (och dokumentären) Hästpojken, som handlar om autistiske Rowan, möjliggjorde tankespjärn.

Shamanen i Hästpojken säger till Rupert Isaacson, Rowans pappa:

Jag känner igen mig i din son, han är nu som jag var då

Det berörde mig och gjorde att jag än mer kände att vi i dagens moderna samhälle sluter oss för alternativa sätt att se på livet och omvärlden. Och vilken guldgruva det är – olikheterna berikar om vi bara har vett att faktiskt se värdet i dem.

Temple Grandin har också visat mycket tydligt vilken skillnad det kan vara i hur vi uppfattar vår omvärld. Hon har använt sin världsuppfattning till att göra mycket för modern djurhållning (ffa för nötkreatur) – en industri som jag har mycket synpunkter på, men utan Temple vore det än värre, det är jag övertygad om.

Insikter om att det finns individer som ser sådant jag inte ser – och jag menar det bokstavligt – har gjort mig mer öppen för olikheter. Bara för att jag ser och uppfattar rött på ett visst sätt är det ju inte säkert att alla gör det. Jag vet ju faktiskt att det inte uppfattas lika av alla, för de som lider av röd-grön färgblindhet har svårt att särskilja just de färgerna.

Det får mig att fundera över vari min egen färgblindhet består?
Vad är det som Iris, Rowan och Temple ser som jag inte ser?
Vad är det som Iris, Rowan och Temple ser som inte du ser?

Värdegrund vad döljer du?

Publicerad den 9 april, 2013 av Helena Roth

Svara

Henry Bronett skriver vackra och poetiska tänkvärdheter på sin Facebookprofil och idag talade den rätt in i mitt hjärta. Jag twittrade raskt vidare för klokhet ska spridas.

Jag tror inte en äkta värdegrund döljer några avgrunder. Det tror jag inte.

Men om den skapas ytligt och inte är förankrad i en äkta och mänsklig identitet (gäller även för organisationer och företag, som ju består av människor), vad kan hända då?
Om den tas fram för att någon annan ålägger det, eller man tror man måste ha en, eller för den delen, för att man vet att man har en avgrund att dölja, ja… då kan det nog finnas saker under ytan.

Samtidigt så vill jag tänka att värdegrunder jag stöter på är äkta, att de genomsyrar en individs eller organisations vardag, att det är äkta, [paw rihk-titt] helt enkelt. Kanske är naivt av mig, men jag är nog hellre naiv än misstroende. Jag tror människor om gott, och det vill jag fortsätta med. Men någon gång emellanåt behöver jag tankespjärna på de mörkare nyanserna av livet, för de är en del av livet de med. Tack Henry!

Hur tänker du kring värdegrunder?

Dela med dig så jag får något nytt att ta tankespjärn mot!

1987

Publicerad den 8 april, 2013 av Helena Roth

Min vän Matilda skrev på Facebook om hennes liv ett givet år. Hon skrev öppet och modigt, visade sårbarhet och styrka. Sist skrev hon följande:

Det här är en liten kedja av händelser. Om du gillar min historia kommer du få chansen att berätta din. Jag ger dig en ålder och du berättar om du har lust.

Jag valde att gilla och fick därför ett eget år att skriva om.

Hon gav mig 1987.

Fick ett MMS häromdagen, från den vän som följt mig genom berg och dal, sedan årskurs sex. Hon har precis flyttat och fyndade ovanstående i en gammal plånbok som kom till dager. Jag är osäker på årtalen på dessa, men fotot till vänster är taget under min tid som utbytesstudent i USA, 1989-90. Det högra fotot är taget efter USA, troligen 91/92. Men de mittersta kan vara från 87/88, definitivt inte tidigare eftersom jag fick glasögon när jag flyttat till Arvika. (När familjens yngling såg detta började han skratta och utbrast ”Du har fjortis-glasögon, mamma!”.) Bilderna för mig tillbaka till slutet av åttiotalet åtminstone, om än kanske inte exakt till 1987.

Oavsett vilket, nu ska vi se:
1987 fyllde jag 15.

Jag gick i åttan/nian på Centralskolan i Arvika, dit jag och min mamma flyttat året innan. Jag gjorde allt för att förhala flytten, och anlände till staden en söndag. Började årskurs åtta på måndagen.

Jag var en malplacerad Limhamnsbo i en värmländsk småstad, tillika mitt i tonåren och detta värmländska äventyr var allt annat än lyckat.

Jag blev hon den lilla skånskan på skolan. Blev inte alls retad eller så, snarast tvärt om. Även niorna – ni vet, skolgårdens kungar och drottningar – visste vem jag var och hälsade på mig i korridorerna.

Men så fort tillfälle yppade sig flydde jag Värmland för Skåne. På lov och långhelger bodde jag i Limhamn hos min mammas fördettas föredetta och hennes man.
Hängde ni med? Det kan jag lova att Arvikaborna inte gjorde. Tror kanske det fanns ytterligare en i min klass som hade skilda föräldrar. Att min mamma och hennes fd hade umgåtts väldigt mycket med hans fd var liksom inte något som ens fanns i föreställningsvärlden. Oavsett vilket så var de ett stort stöd för mig, och jag är glad att jag hade vuxna att anförtro mig till.

Jag längtade till havet, och gick, i brist på just den varan, ner till Glafsfjorden och drömde mig bort.

Jag har alltid läst mycket, men jag läste nog mer under de första åren i Arvika (det blev tre år totalt) än någonsin tidigare. Biblioteket blev ännu en tillflyktsort, och det blev även musiken.

Jag fick vänner och skolan var inga problem, men jag var inte lycklig.

Överlag så handlade 1987 nog mycket om att försöka fly, in i mig själv, bort från omvärld och omständigheter. Precis som med alla erfarenheter har detta år bidragit till att göra mig till den jag är idag dock, och eftersom jag tycker om Helena av idag, så tackar jag 1987 för allt det gav mig!

Jag vill dessutom tacka Matilda för denna vandring längs Memory Lane. Jag upplever att det är spännande att se vad som dyker upp vid återblickar.

Det här är en liten kedja av händelser. Om du gillar min historia kan du få chansen att berätta din. Jag ger dig en ålder och du berättar om du har lust.

Mitt hundrade inlägg

Publicerad den 7 april, 2013 av Helena Roth

Detta är det hundrade inlägget på min blogg. Tjohoo!
En milstolpe som jag är riktigt stolt över.

Jag ser fram emot att skriva hundra nya inlägg men tänkte landa lite i dessa först. Har suttit och bläddrat igenom min blogg och även dykt ner i statistiken.
6081 inlägg har lästs, sedan jag startade bloggen den 20 augusti 2012. Jag märker att jag får fler besök ju mer aktiv jag själv är på andra forum. Om jag twittrar och Facebookar och aktivt länkar till mina inlägg, ger det effekt på besöksstatistiken. Likaså när jag kommenterar på andra bloggar eller nätartiklar. Logiskt.

De fem mest lästa inläggen hittills är:

#skolvåren
Om HERO the coach (tekniskt sett en sida, inte ett inlägg. Struntar i det!)
Lyckorus
Samskapande
Bidra!

De fem minst lästa inläggen är:

Fem inlägg jag tycker om:

Fem inlägg som jag önskar fler skulle läsa:

Fem inlägg som ligger nära #skolvåren:

Fem inlägg med hög coachfaktor:

Fem inlägg som ligger mig nära hjärtat:

Det är väldigt svårt att sålla och välja vilka inlägg jag ska lyfta fram – jag märker att jag tycker riktigt mycket om många av mina inlägg. Det känns jättehärligt. Jag tar det som ett teckan på att det jag skriver kommer från hjärtat, att dessa nedpräntade ord verkligen är Jag.

Jag vill med denna bukett tacka dig för att du läser.
Jag vill tacka dig som länkar vidare till andra.
Och du som skriver en kommentar på bloggen, Facebook och/eller Twitter ska ha ett särskilt tack – att få ett gensvar på mina tankar och funderingar hjälper mig vidare.

Tack!

Varför blogg?

Publicerad den 6 april, 2013 av Helena Roth

Kloka Karin skrev i veckan på sin blogg om varför hon bloggar och vad det gett henne. Jag kommenterade hennes inlägg så här:

YES!! Utbrister jag med emfas!
Har haft styrelsemöte i mitt företag idag, och jag lovprisade vad bloggandet gjort för mig. Helt otroligt, vilken skillnad det gör när tanke ska sättas på pränt. Jag är ofantligt glad att jag började blogga, och att du gör det, och så många andra. Det ger mig insikter och uppslag och inte minst tankespjärn, och det gör att jag växer. Underbart!
Fortsätt blogga, facebooka och twittra, och använd det för att vidga dina egna zoner – hoppas andra kan bli lite inspirerade att testa själva. För det blir vad vi gör av det!

Jag tänkte dock att jag ska utveckla mina tankar från kommentaren, så det blir lite tydligare för mig själv.

Varför bloggar jag?

Bearbeta intryck
Jag har samlat intryck under så lång tid att jag kände ett behov av att börja släppa ut något också. Dvs, att inte bara länka vidare till kloka ting utan att faktiskt sätta mina egna ord på det.
Självcoaching
Jag lär mig så ofantligt mycket om mig själv! Att sitta och formulera mig i skrift gör att jag tvingar mig att reflektera. Vad är det jag skriver, vilka ord väljer jag, vad vill jag förmedla, vilken frågeställning önskar jag skicka med läsaren (och mig själv märk väl!)?
Sätta ord på tanke
Det gör mig mer uppmärksam på min omgivning. Om jag tänker en tanke, som fastnar av något skäl, så skriver jag ner den, eller talar in den i ett röstmemo. Då bevarar jag den och kan, när tillfälle yppar sig, gå tillbaka och tänka klart kring frågan. Ibland blir det ett blogginlägg av det, ibland inte.
Nå ut och påverka
Att publicera en blogg är så klart även ett sätt att nå ut och påverka. Det ger andra möjlighet att läsa, tänka, reflektera och kanske forma sig en åsikt. Kanske tom agera, om det vill sig riktigt bra!
Förstärkning och förtydligande
Det ger mig förstärkningsmöjligheter. Det vill säga när jag twittrar, facebookar, mailar eller pratar med någon så kan jag plocka in/referera till blogginlägg för att förstärka eller förtydliga min ståndpunkt, mitt budskap. Twittrar jag om syfte tex, kan jag länka till inlägget jag skrivit om syfte och kan därmed snabbare och enklare nå längre i min kommunikationen med medspelaren.

Jag skulle säkert kunna komma på många fler anledningar, men detta får räcka för idag.

Bloggar du? Varför? Eller, varför inte?

Vikten av ett ord

Publicerad den 5 april, 2013 av Helena Roth

Orden vi väljer, tonfallet vi säger dem med, blicken vi ger.

Visst spelar det stor roll. Oerhört stor roll.

Tänker på detta när jag läser om en konversation någon snappade upp på ett pendeltåg.

Och så tänker jag på detta:

Avgörs ordvalet av vår inställning, till livet, oss själva och våra medmänniskor?
För inställning spelar också stor roll.

Och hur faller härskar- respektive främjartekniker in i detta?

Jag har tänkt mycket på härskar- och främjartekniker under många år, och har aktivt försökt gå från härskartekniker till främjartekniker. Det är inte lätt dock, för det finns mycket härskartekniksmönster i mig och i den vardag jag lever och verkar i. Men jag har valt att sätta på mig främjartekniksglasögon och därmed bygger jag, sakta men säkert, vanor, rutiner och mönster av att agera bekräftande och främjande, snarande än nedvärderande och överlägset.

Det riktigt svåra är dock att bemöta härskarteknik med främjarteknik, istället för att falla in i de förstnämnda själv. Det är en riktig utmaning det, och för egen del krävs det att jag trycker på PAUS-knappen emellan åt för att lyckas. Dvs, jag hindrar mig från att reagera i affekt, där jag bara vräker ur mig oreflekterat. Jag behöver pausa, landa i tanken, fundera igenom vad jag egentligen tycker och tänker och vad jag vill förmedla. Sen kan jag trycka på PLAY igen, och agera. Då ökar chansen att jag agerar som en främjare snarare än en härskare.

Tänker du på vilka ord du väljer och hur du uttalar/uttrycker dem?
Vad är ditt bästa knep för att bygga främjarteknik-vanor hos dig själv?

Måsten…

Publicerad den 4 april, 2013 av Helena Roth

…finns de?

Eller är de bara fantasifoster som vi hittar på, för att vi inte egentligen vill säga vad det handlar om?

Är det inte så att det handlar om min vilja, eller ovilja, att göra något, och att det är när jag är ovilliga att göra något som jag sätter etiketten Måste på det? Som ett sätt att komma undan? Eller ett sätt att försöka göra mig viktig kanske?

Varför lurar vi oss själva på detta viset?
Vem gagnar vi egentligen?
Definitivt inte oss själva, om det är jag övertygad.

Under de senaste 2 åren har jag varit ganska noga med hur jag uttrycker mig. Jag har undvikit att prata i termer av Måsten, Det är mycket nu, Stressigt nu, Hinner inte med allt osv. Jag har valt att använda andra ord, och prata i termer av prioritering. Antingen prioriterar jag något eller inte, och det jag inte prioriterar motsvarar ju det jag ”inte hinner med” för att uttrycka det på annat vis.

Men för ett par månader sedan så föll denna min strategi. Jag började känna mig stressad, hade fullt med måsten i att-göra-listan och kände mig vansinnigt stressad. Och så fort jag började använda dessa termer, i ord och tanke, så är det som om jag hamnade rakt in i ekorrhjulet igen.

För två veckor sedan utmanade min coach dessa mina Måsten, och jag lovar, det var stört omöjligt för mig att uttala något annat än att jag har en massa Måsten jag måste göra. Men hans utmanande av Måstena gjorde att jag började tänka mer på detta, och veckans coachsession var helt annorlunda. Jag kunde inte komma på ett enda måste, förutom ett litet, som mer består av en aktivitet som jag vill göra med det finns en liten motståndsfickan i själva aktiviteten, något som tar emot.

Och det är faktiskt det som det hela handlar om för mig. Måsten är egentligen bara ett annat ord på de aktiviteter som jag är ovillig att göra. De där jag tvingar mig till, som går segt som kola, som dränerar mig på energi. De där sakerna som jag borde tacka nej till, delegera eller köpa in.

Så nu storstädar jag bland åtaganden och aktiviteter. Jag rensar bort sånt som jag känner ovilja (eller åtminstone inte så stor vilja att jag gör dem med glädje) mot. Jag filar på en inte-göra-lista, så jag ska komma ihåg vad jag ska hålla mig undan. Och jag listar aktiviteter på en axel som sträcker sig mellan villig till ovillig.

Det är ganska uppfriskande med lite vårstädning, måste jag säga. 🙂

Vad har du för relation till Måsten? Har du några? Och finns det egentligen Måsten?

#enfemma

Publicerad den 3 april, 2013 av Helena Roth

Hakade du på #enfemma när den drog igång i februari? Det gjorde jag, och jag tänkte hela tiden att jag skulle skriva om det, men tiden gick, jag gjorde troget mina femmor, men inte skrev jag något om det. Nu är det dock slut på förhalandet, nu blir det av!

Ovanstående skrev jag för ett par veckor sedan då jag gjort någon övning som brände extra mycket i både bål och ändalykt. Jag har under dessa veckor haft träningsvärk så det stänker om det – och jag måste säga att det har jag faktiskt gillat. Det ger mig svart på vitt att jag utmanat muskler i behov av utmaning.

Jonas Larsson, pappa till #enfemma, har dessutom gjort två saker jag verkligen är tacksam över:

Han har sammanfattat alla övningar från #enfemma i ett blogginlägg
Han har utlovat någon slags fortsättning av #enfemma, men ännu inte preciserat i vilken form

Jag ser fram emot fortsättningen, men till dess så börjar jag helt enkelt om från början igen, dagens övning var dips.

Denna typ av träning, som görs hemma, inte tar så lång tid, men ändå verkligen kan ge effekt, passar mig som hand i handske. Jag har varken lust eller vilja att ta mig till ett gym för att styrketräna eller gå ett gym-pass. Nä, #enfemma, QiGong, och minst 30 minuters promenad eller cykling per dag, det funkar finfint för mig. Ibland simmar jag en kilometer dessutom, något som blivit väsentligt mycket skönare men också mer ansträngande, sedan dottern min lärde mig crawla ordentligt.

Vilken typ av träning passar dig bäst?

HERO – the coach

I will hold a space for you, for exploration, discovery and insight

Kategoriarkiv: 2013#Blogg100