Månadsarkiv: februari 2018

Podcast: Ett samtal

Publicerad den av
15

I höstas tjoade vännen Caspian Almerud och bad om tips på personer att föra ett samtal med, i podcast-form, om olika väl valda ämnen/tema. Jag tipsade om ett antal, inklusive mig själv, inte minst för att Caspian är en spännande person att samtala med.

Ett par veckor senare låg det en propå i Messenger, där Caspian frågade Jag ska starta en samtalspodd, som jag skrev om för jättelängesedan. Skulle du vilja vara med? Föga förvånande sa jag Ohhhh, så spännande, och ja! Klart jag vill! 

Vi hade två möjliga samtalsämnen, skrivande och ansvar, och på vår första pod-inspelningsdate samtalade vi långt om länge på tema ansvar. Dock var inte tekniken välvilligt inställd så enkom de första tjugo minutrarna fastnade. Så jag fick helt enkelt komma tillbaka till Caspian för ännu ett spännande samtal, denna gången om skrivande.

Nu är vårt samtal släppt; det är premiäravsnittet av Caspians pod Ett samtal. Jag upptäckte det lite av en slump i veckan då jag satt mig på bussen till Sjöbo, på väg till en heldag ute hos kund. Så jag fick sällskap av mig själv, och Caspian, på bussen ut.

Och vet du… det är ett jättefint samtal. Jag blir glad av att lyssna, och gläds åt att så många av mina favoritsaker lyckades ta plats under vår konversation. Som #blogg100, som var kicken som gjorde att jag verkligen kom igång med att blogga 2013; Letters to a young poet, denna fantastiskt fina bok av Rainer Maria Rilke som jag verkligen rekommenderar; hur både #skolvåren och Lou Rossling är ett så tydligt exempel på en för-kraft för mig; om värdet i att uppnå oenighet, detta favoritavsnitt från On Being med Krista Tippett; hur jag tack vare Alan Seale dansar DiSCO och ställer mig själv frågan Gagnar detta mig?; när vännen Dominic Venter fick mig att inse skillnaden mellan att vara anti- respektive icke-rasist; så fantastiskt kul det är att DanceWalk:a (som gumman i lådan!); hur fantastiskt skicklig jag varit på att banka på mig själv mentalt och sist men inte minst, hur mycket jag tycker om uttrycket Slow down to the speed of Life. Tänk så mycket – och mycket mer än detta – som kan rymmas i ett samtal!

Men kanske är det bara jag som tycker det är ett jättefint samtal, som snirkelisnurklar runt temat skrivande, med ganska rejäla avstickningar både här och där?! Jag är nyfiken på vad som väcks i dig när du lyssnar till Ett samtal, och skulle bli jätteglad om du…
– lyssnar
– delar vidare
– skriver en rad till mig och/eller till Caspian med dina tankar och reflektioner.

Tillägg 14FEB2018:
Lyssna till podcasten i…
 ITunes: https://itunes.apple.com/se/podcast/ett-samtal/id1344488109?mt=2
Acast: https://www.acast.com/ettsamtal
Soundcloud: https://soundcloud.com/ettsamtal
RSS-feed: http://feeds.soundcloud.com/users/soundcloud:users:394349817/sounds.rss

Ringar på vattnet – Skurups Förskola

Publicerad den av
12

Under ett knappt år har jag, Helena Roth, tillsammans med Pernilla Tillander, följt personalen på Skurups Förskola inom ramen för det pågående ESF-projektet Inkludera och Mötas som pågår i kommunen sedan 2016. För förskolans personal genomför vi en insats som fått namnet ”Ringar på vattnet – den goda lärmiljön”.

Det är mycket personal i förskolorna i Skurups kommun, så för att kunna genomföra insatsen har vi mött personalen i tre grupper per omgång, och då har det ändå varit rejält stora grupper på mellan 40-70 personer. Det är mycket, i förhållande till den typ av lärandeprocess som jag och Pernilla planerat för, men det har gått förvånansvärt bra. För bra har det gått! Jag upplever en stor skillnad i personalen i stort, och Pernilla förmedlar samma känsla.

Utöver den stora insatsen har förskolechefer och enhetsutvecklare dessutom fått ta del av en fördjupning vi döpt till ”Vi gör bättre när vi kan” som löpt över fyra eftermiddagar under hösten 2017 – tre är genomförda, den fjärde och sista väntar efter vi hållit den sista ”storgrupps-omgången” som stundar den 10 och 13 november. I denna fördjupningsgrupp har insikterna haglat och både jag och Pernilla ser med stolthet och förundran på hur individer ”steppat upp”.

Att som ledare (och det är vi alla, om du tänker efter!) inse, att det främsta verktyg jag har, är mig själv: Jag är en förebild – det är stort. Och en förebild är man inte för att/när man ”aktivt försöker lära ut någonting” utan genom att v a r a det. När en person steppar upp, och bidrar med hela sitt jag, så fördjupas dessutom personens egen förståelse för de olika kommunikativa verktyg som delgetts alla deltagarna under processens gång.

Försöker jag och Pernilla ”lära ut någonting”? Ja, det är ju vad vi blivit anlitade att göra! Paradoxalt nog, så gör vi det bäst genom att vi, i varje stund, lever det vi lär. Dessutom är det, på samma vis som när man knäcker läskoden, så att den som en gång blivit medveten på djupet inte kan gå tillbaka till ”lägre medvetenhet”.

Steppat upp, förresten, så kan man väl inte säga?

Nä, det är inte korrekt svenska, det stämmer. Men det är verkligen det som skett. När en människa börjar se på sig själv som det viktigaste verktyg hen har, ett verktyg som gör all skillnad i världen för hur en arbetsdag förlöper, hur relationer frodas, hur möten blir lyckade eller ej, så är det just det som sker: människan steppar upp och låter världen ta del av hens unika potential till större grad än tidigare.

Och det är stort!

Det är stort att få äran att följa dessa individers utveckling, stort att se vilken skillnad det gör i gruppen, och därmed kunna ana vilken skillnad det gör för Skurups kommuns alla barn och vårdnadshavare. För det är många kommuninvånare som Skurups Förskolas personal möter till vardags, med cirka 850 barn inskrivna i förskola. Lägg därtill i snitt två vuxna per barn och det är flera tusen personer som berörs av en insats som denna.

Projektnamnet Inkludera och Mötas pekar på vad syftet med ESF-projektet är: att få Skurups kommuns, såväl som det privata näringslivets, anställda, att bli bättre på att mötas, att skapa kontakt och närhet, att förmedla en känsla av att vara inkluderad, att vara en viktig del av något större. Det inträffar endast om vi, som individer, steppar upp. Och det sker nu i Skurups Förskola, det vill jag lova!

Ovanstående text skrev jag den 6 november 2017, men det blev inte av att jag bloggade ut den. Då. Ringar på vattnet och Vi gör bättre när vi kan har varit två av de mest minnesvärda delarna av mitt 2017. Så därför skickar jag ut detta i världen nu, inte minst för att mitt och Pernillas samröre med Skurups Kommun fortsätter under 2018, något jag gläds enormt åt: I förskolan har vi en stor-workshop inbokad i september, och med fördjupningsgruppen, som vi döpt till den pedagogiska ledningsgruppen för Skurups Förskola, kör vi på med fyra eftermiddagar tillsammans under våren. Dessutom ska vi göra Ringar på vattnet 2.0 för skolorna i Skurup under vår- och höstterminen, också det inom ramen för Inkludera & Mötas. Det bubblar inombords när jag tänker på det – det ska bli så ofantligt roligt!

Övergångsåldern – prata om eller tiga ihjäl?

Publicerad den av
11

Under 2017 hade jag, flertalet gånger, samtal om övergångsåldern med olika väninnor. Insikten slog mig då, att klimakteriet är lite som ett stort mörkt hål – nått jag hört talas så klart, men i princip inget jag någonsin talat om med någon, innan förra årets samtal då. När jag tänker efter, så vet jag inte ens när mina kvinnliga släktingar och väninnor – med få undantag – kom in i klimakteriet. Inte heller vet jag hur det varit för dem, om det varit problematiskt eller utan bekymmer. Varför vet jag inte det? Och finns det något jag kan lära mig av dem som är inne i övergångsåldern, och av de som tagit sig genom dem?

Ja. Det är klart det finns! Så, ett perfekt tema för årets första ChattyMeals event i egen regi helt enkelt, något jag kläckte tillsammans med en av sagda väninnor. Jag synkade innehåll och meny med henne och sa sen att jag behövde hitta ett lämpligt foto att illustrera det hela med. Hon föreslog då att jag skulle stoppa huvudet i kylskåpet och be någon i familjen ta ett foto. Sagt och gjort:

Frågade henne sen om just detta var ett tips, och jodå, ”det är skönt när det bränner” fick jag till svar. 🙂 Så, kom du med, ta chansen att prata övergångsåldern, att dela med dig av farhågor och rädslor om du liksom jag ännu inte riktigt är där, likväl som tips och tricks från dig som är mitt uppe i det, eller genom det, för vad man kan göra för att lindra besvär som svallningar, sköra slemhinnor och jag vet inte allt. För ärligt talat, det är verkligen så – jag vet inte så mycket om det! Men vill veta, inte minst för att jag, född 1972, inte lär ha lång tid kvar innan det är jag som på riktigt sliter upp kylskåpsdörren i jakt på momentan svalka!

 

Tillstånd smittar.

Publicerad den av
10

Tillstånd smittar. Är ditt värt att smittas av?

I pausen under förmiddagens smakprov på insatsen ”Ringar på vattnet” kom en av deltagarna fram till mig och gav mig det citatet, som hen fått sig till dels vid en föreläsning med någon från Glada Hudiksgymnasiet. Jag skrev raskt upp det på tavlan, för jag tyckte det var så fint, samtidigt som det ger en rejäl dos tankespjärn. Och tankespjärn tycker jag om, som du kanske vet!

Jag och Pernilla Tillander, med stöd i Marie Cornmark, processledare för ESF-projektet Inkludera & Mötas, bjöd in till dagens smakprov, just för att insatsen varit så enormt framgångsrik för förskolans del under 2017. Nu kommer det bli en 2.0 för skolan i Skurups kommun också, och med lite tur så gjorde vi förmiddagens deltagare riktigt hungriga på mer. 🙂

Efter en snabb lunch körde vi därefter igång eftermiddagens arbete som bjöd på ett kärt återseende med Skurups Förskolas pedagogiska ledningsgrupp, bestående av förskolechefer och biträdande dito samt enhetsutvecklare, som vi senast träffade i november 2017. Idag var första tillfället av fyra träffar inbokade under våren, och jag ser redan fram emot nästa runda. Det här är ett gäng människor som jag är enormt stolt över (något de också fick höra under ”laget runt”-avslutningen); som med sin personliga grupputveckling (jo, det är avsiktligt jag skriver så. Individer utvecklas som personer, och i och med det, så kan grupperna de befinner sig i utvecklas också. En grupp kan inte utvecklas om gruppmedlemmarna står stilla själva – det finns det ingen risk för när det gäller Skurups Förskola vill jag med bestämdhet hävda!) sprider ringar på vattnet som kommer många tusentals personer till gagn, såväl arbetskamrater, förskolebarn och -föräldrar, samt familj, släkt och vänner.

Så nog är det förståeligt att jag än en gång landar i soffan med ett stort leende på läpparna, och ett mantra som går på repeat inombords:
Jag har världens bästa jobb – och jag fullkomligt älskar det!

Heldag i Helsingborg

Publicerad den av
4

Idag har jag varit en heldag i Helsingborg tillsammans med Pernilla Tillander, den första för året, men långt från den sista. Kalender än fylld med datum då vi ska ses, antingen i Helsingborg eller i Malmö för att konceptutveckla såväl som bygga välmående tillsammans, likväl som en radda datum då vi ska vara ute hos kund för att genomföra olika insatser. I år stundar bland annat arbete både med förskola som skola i Skurups kommun inom ramen för ESF-projektet Inkludera & Mötas som går in på upploppet nu.

Vi käkade lunch på Vegeriet (oh gisses, vilken smarrig lunch, rekommenderas varmt!) och på sätt och vis så gav mitt Yogi-te oss riktmärket för vad det egentligen är vi gör:
Communicate sacredness, build it, share it and spread it. 

Ett annat sätt är att uttrycka det på är att vi levererar glädje; att vi öppnar för nya perspektiv och därmed insikter; att vi arbetar med personlig grupputveckling; och att vi gör oss allra bäst när utvecklingen sker i process över tid, då det ger oss möjligheten att tillsammans med deltagarna bygga trygga och dynamiska grupper som leder till framgång, något som återkoppling från 2017 års arbete med förskolan ger vid hand.

Allt går sönder (bok 3 av 26)

Publicerad den av
9

”Okonkwos namn var känt i alla nio byarna och vida däromkring. Hans berömmelse vilade på egna bedrifter. Redan som artonåring hade han bragt sin by stor ära genom att kasta Katten Amalinze, den berömde brottaren som i sju år hade ansetts oslagbar av allt folk mellan Umnofia och Mbaino. Katten kallades han för att han aldrig kom ner på rygg. Honom kastade Okonkwo i en sammandrabbning som var så hetsig och vild att de äldste var ense om att ingen hetsigare och vildare hade skådats alltsedan stammens urfader kämpade sju dygn i sträck mot de vilda djurens ande.”

Så börjar den, boken Allt går sönder (originaltitel: Things fall apart) av Chinua Achebe. Chinua Achebe var en nigeriansk poet; Allt går sönder hans första roman, utgiven 1958. Boken låter mig som läsare få en inblick i igbo-folkets seder och bruk, samtidigt som jag får följa hur igbo-samhället faller samman i samband med kolonialisering och kristna missionärers framfart under 1800-talet och hundra år framåt.

Efter att jag läst både Americanah och En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie öppnades mina ögon över min ignorans – hur jag i stort är helt illiterat gällande afrikansk litteratur, med vissa undantag. Tipsades om Things fall apart, och satte upp den på min vill-läsa-lista på Goodreads, samtidigt som jag inte gjorde något aktivt åt det. När så 2018 gjorde sitt intåg och med det, min bokläsarutmaning, så plockade jag fram en massa svenska böcker jag hade hemma. Bland dem fanns denna, i en hög böcker jag lånat av vännen och tillika både bokälskare och bokskapare, fotografen Anders Roos, tillsammans med lite andra spännande böcker från ”udda länder”, alla utgivna av bokförlaget Tranan. Först när jag började läsa Allt går sönder gjorde jag kopplingen: en svensk utgåva av Things fall apart, denna bok som jag från höger och vänster fått mig rekommenderad.

Så vad tycker jag då? Det är en bok som är lätt att läsa, som i mångt ger mig känslan av att sitta och lyssna till en berättelse, snarast än ”att jag läser stor litteratur”. Rytmen, stilen och hur de två berättelserna i boken vävs samman; allt känns ovant, och samtidigt lättillgängligt. Nyfikenhet väcks inom mig, inför denna annorlunda kulturella kontext, samtidigt som frustrationen och ilskan över kolonisatörernas ignoranta och förödande maktfullkomlighet blommar ut inombords.

Tänk, hur skulle världen sett ut om inte…
Dithän (om om inte fanns) går jag inte mer än för att i fantasin bygga nya, annorlunda världar. Och i den aspekten så ger Allt går sönder mig mycket byggstenar att fantisera kring!

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Uppföljning av 2018 års intentioner – januari

Publicerad den av
2

Hur har det så gått, med årets intentioner, så här när en månad har passerat? Sugit lite på karamellen och landat i att jag vill göra en uppföljning efter varje månad – så Upholder jag är! -, så här kommer den första.

  • jag fortsätter att vara varsam med mig själv – det är en livsinställning jag alltid bär med mig.
    ⇒ Jajamensan! Den sitter där, i ryggmärgen.
  • jag lever ett mer medvetet digitalt och analogt liv – väljer vilket som passar bäst utifrån given situation.
    ⇒ Jag tänker definitivt mer på detta. Har tagit bort ett par appar från min fån, högst medvetet, och märker hur det emellanåt rycker i ”vill bara kolla…”-tarmen. Så medvetenheten är förhöjd!
  • digital 24-timmars-sabbat blir ett vanligt inslag i min vardag. Månatligen? Veckovis? Det ger sig, men minst två per månad.
     ⇒ Njae, under januari månad höll jag en 16-timmars digital sabbat, inte mer.
  • sovrummet är en fredad analog zon, där huserar varken dator, padda eller telefon och behöver jag en väckarklocka får jag lösa det på annat vis än med telefonen.
    ⇒ Jömen sörrni, detta går bra! Pillade fram en analog tickande väckarklocka som stod nere i badrummet, som jag använt mig av då jag velat säkra att jag vaknar ett visst klockslag. Och i princip har jag mest läst bok (och där är jag ju en fysisk bok-älskare!) och sovit i sovrummet, allt gott på denna fronten.
  • jag inte köper en endaste online-kurs som innebär att jag själv ska titta på diverse videoklipp och reflektera i min enskildhet. Det. Funkar. Inte. För. Mig. Jag har lärt mig det nu.
    ⇒ Lockats… och avstått! Så det var bra att jag formulerade detta för mig själv.
  • jag, trots ovanstående, ska börja om på, och fullgöra ”A year to clear what is holding you back” som införskaffades under 2017.
    ⇒ Började bra, en vecka eller två. Sen föll jag igen. Men den finns där i bakhuvudet, så den ska nog få plats i livet.
  • jag – i gott sällskap – ska på ”analog” skrivarkurs med Bob Hansson på Mundekulla.
  • Pernilla Tillander och jag ska fortsätta arbeta tillsammans – växa, lära oss, och ha fantastiskt kul under tiden – i Skurups Kommun inom ESF-projektet Inkludera & Mötas.
    ⇒ Under 2018 kommer vi arbeta både med förskola och skola!
  • jag ska läsa 26 svenska samt 26 engelska böcker, en per vecka; böcker som jag redan har i min ägo. Varje söndag blir det en bloggreflektion om veckans bok.
    ⇒ Har gått bra detta. Bok nummer 1 Arbetsmarknadscoaching och 2 Berättelse om ett äktenskap på svenska, samt bok nummer 1 The Icarus deception och 2 Creating tomorrow’s schools today på engelska är lästa och bloggade.
  • jag utöver de 52 ”böcker jag redan äger som ska läsas” sätter årets #Goodreadsreadingchallenge för 2018 till ett hundra böcker.
    ⇒ Går bra ännu så länge, har läst 8 av 100 böcker för året, så jag håller mig hyfsat till schemat.
  • jag låter min Upholder-tendens (Löfteshållare) få fritt spelrum, vilket märks t ex i ovanstående, som för mig inte är ett straff utan en utmaning, något som lockar, som kittlar, som pirrar inombords!
    ⇒ Har skapat lite loggar för att hålla koll på vad jag gör och när, och det roliga är just hur det sätter igång champagnebubblet inombords! La t ex till en för ”hur ofta spelar jag gitarr”, och svaret där är nio tillfällen hittills under 2018, utöver två gitarrlektioner.
  • jag satsar på att vara ChattyMeals-värdinna och/eller gå på andras ChattyMeals åtminstone månatligen.
    ⇒ Nä, har varken agerat värdinna själv eller gått på något ChattyMeals under januari. Har inte orkat det förstnämnda och de event som varit har inte varit i Malmö, så de har fallit från därför.

  • På väg ut på en löprunda!

    cykling och promenerande, likväl som den dagliga sjuan och Headspace-meditationerna, fortsätter vara mina dagliga medspelare i livet.
    ⇒ Jajamensan! Dessutom har jag lagt till ännu ett mål, som bara växte fram. Att springa (minst) en runda varje vecka, vilket jag också gjort under hela januari månad.

  • min ekonomiska resurshushållning går till större klarhet – på alla plan. Här har jag ett arbete att göra i att klargöra, för mig själv, vad detta faktiskt betyder så jag vet vad det faktiskt är jag strävar efter.
    ⇒ Bakläxa – tar itu med detta under februari månad.
  • min äldsta tar studenten. Gisses. Som tiden går. Det ska firas! 
    ⇒ Har haft inledande planeringsmöte allt enligt Susannes eminenta studentplaneringschecklista!
  • jag – kanske viktigast av allt! – ska njuta av livet, utforska, upptäcka, expandera, och på alla vis låta mig själv ha så roligt det bara går att ha!
    ⇒ Under januari har det i sanning varit mycket fokus på utforskandet och expansionen, inte minst som lärare på YH-kursen ”Kartläggning och dokumentation av processer”.

 

Nu kan jag inte…

Publicerad den av
2

Januari månad är slut, och med det mitt läraruppdrag som tog mycket tid i anspråk. Tid som gjorde att jag släppte fokus på dagligt bloggande, något jag inte gjort under så lång tid sedan jag började blogga dagligen för fem år sedan. Ibland känns bloggandet som ett måste, samtidigt som jag alltsom oftast tycker det är enormt givande. Jag får syn på mig själv, mina tankar, både de medvetna och de omedvetna, med skrivandets hjälp. Men under januari månad så släppte jag taget, och det kändes väldigt skönt.

Nu…. nu kan jag inte längre peka på att jag är så upptagen, att jag jobbar 10-15 timmar per dygn för att förbereda och genomföra undervisning. Och likförbaskat så har jag ännu så länge bara bloggat sporadiskt. Det krävs mer av mig nu, att faktiskt ta mig tiden att skriva, lägga ut, dela vidare, dagens blogg, än innan, då det mer eller mindre gick på rutin.

Och det är just det som är både tjusningen och faran med dagliga vanor – att vi bara kör på innebär att det går åt mindre energi, beslutet a t t göra behöver inte fattas varje dag, för det är redan fattat. Det är tjusningen. Det blir resurseffektivt. Faran är att det går slentrian i det, att vi gör – utan närvaro, utan själ, inlevelse och medvetenhet. Att vi gör, utan att reflektera över om vanan fortfarande ger oss något, om den fortsatt gagnar oss.

Så nu, när jag under en dryg månads tid (släppte taget om bloggandet redan över jul kan jag erkänna) endast sporadiskt bloggat, har jag ju chansen: Nu finns tillfället att reflektera kring det dagliga bloggandet. Är det något jag vill återinföra som rutin i mitt liv? Om ja – varför? Om nej – varför inte?

Tar tacksamt emot gåvan det innebär att titta över mina dagliga vanor, för i samband med att jag öppet, nyfiket och intresserat funderar över dagligt bloggande, tar hjärnan sig friheter och börjar nosa på annat närliggande; min dagliga Sjua (morgongympan), Headspace-mediterandet, den gröna smoothien, intentionen att komma ut minst 30 minuter om dagen – gärna mer, något som avsaknad av bil i en så pass liten och lättcyklad stad som Malmö bidrar till! – och nu under 2018 i samband med bokläsarutmaningen, mitt läsande. Hur jag använder sociala media och dator/fån/padda. I stort, vad jag väljer – medvetet! – att lägga min tid på, såväl digitalt som analogt.