Gränslöst värdefull!

Men Herre Gud! – Vad tror du på? är en podradio special från Sveriges Radio, med Mark Levengood och Henrik Johnsson, som jag tycker mycket om att lyssna till. Alltid intressanta samtal, som väcker spännande tankar i mig. Ibland stor igenkänning, något helt nytt andra stunder, men alltid kan jag se fram emot en stund av fina och innerliga möten, som jag gläds åt att få ta del av.

Var ute och gick en runda i solen och hade sällskap av Mark, Henrik och Jan Guillou, som dessutom bjöd in Åke Bonnier som en liten extra bonus. Och där fångades jag av en fras, en fråga, som omslöt mig: Är du gränslöst värdefull?gränslöst värdefull

Sirenens sång

När världen snurrar så snabbt att jag inte förmår fokusera. Utmattad faller jag ihop på sängen när jag kommer hem efter jobb, mäktar inte använda hjärnan, orkar inte ens tänka på att laga middag. Vill bara koppla bort allt, inte göra något. Är villig att göra vad som helst för att – om så bara för några timmar – känna att det inte finns något som jag förväntas göra. Då vet jag att jag tappat bort mig, gått vilse i utanpåverket, lurats av sirenen.

När världen snurrar så snabbt att jag inte förmår fokusera på det som faktiskt är viktigt. När kalendern är helt full, när jag febrilt försöker sålla, prioritera bort något, men allt är lika viktigt. Och jag är viktigast av allt. Spindeln i nätet som måste ha koll på allt, delta i allt, ha ett finger med i spelet på varenda lös tråd… Då vet jag att jag tappat bort mig, gått vilse i utanpåverket, lurats av sirenen.

När orden och fraserna jag använder speglar både den inre mentala och den fysiskt alltför höga pulsen. Det är mycket nu. Många bollar i luften. Jag hinner inte. Jag vet inte riktigt hur jag ska hinna, men ok, mellan tio och halv elva har jag en lucka, eller så kan vi ta ett lunchmöte imorgon. Då vet jag att jag tappat bort mig, gått vilse i utanpåverket, lurats av sirenen.

Utanpåverket lockade mig i många år. Som sirenen som lockar sjömännen till säker död med sin ljuva sång, så lockade utanpåverket mig, i decennier. Under skolgång såväl som på arbetsplatser. Duktiga flickan excellerade i en värld av utanpåliggande belöning, bedömning och beundran. Så lätt att fasta i att vara i farten, busy busy, men vad gör jag när jag och min hjärna spinner så där, egentligen? Vad är värdet? Vad bidrar jag med? Vilken energi är det jag skickar ut i världen runtomkring mig? Och var är Jag?

Livet ser ut så, säger du?
Nä. Inte mitt. Inte längre. Med några få och sällan förekommande undantag, som har ett värde i mina reflektioner kring detta alltför vanliga sätt att leva och arbeta. Lever just nu i ett sådant undantag. Det har jag sagt ja till. Men inte mer än en vecka, eller två, på sin höjd en månad. Det klarar jag. Men på sikt? Nej. Så vill jag inte leva. Och vet du? Valet är mitt.

 

Var får jag plats?

Åtta till fem. Måndag till fredag. Mer eller mindre. Oftare lite tidigare och ganska mycket senare. Cyklat hemifrån med andan i halsen, tidsoptimist som jag är, runt halv åtta, tjugo i åtta, bara för att sen ha full rulle hela dagarna. Möten. Telefonsamtal. Epost. Handlingsplaner. Ärendehantering och godkännande av dokument, avvikelser och snabba boliner för att komma med kreativa förslag på hur vi ska kunna ta oss framåt, trots hinder och besvärligheter, förseningar och nyupptäckta problem.

Så här har jag levt. I åratal.

Och det gör kanske du med? Eller har gjort?

Under de senaste två-tre åren så har mitt liv så sakteliga förändrats. Jag har inte haft ett långvarigt heltidsuppdrag sen… 2012? Minns inte. Men jag minns desto tydligare anledningen. Medvetet har jag valt bort långvariga heltidsuppdrag, något som är ganska vanligt inom ramen för den typ av konsultande som jag sysslat med. Mindre och mindre av den varan blir det, och även om jag fortfarande har ena foten i branschen jag kommer från, så har jag de senaste åren haft så mycket mer tid till mig.

Den gångna veckan har varit en flashback till mitt tidigare liv.
Ständigt i farten, massa bollar att hålla i luften, delegera, informera, kommunicera. Lirkandet för att få människor att ge lite extra, för att vi ska nå deadline.

Och samtidigt, för mig, det viktiga i att tillföra ett skratt, ett leende, en humoristisk glimt, så vi slappnar av om så bara för ett par sekunder. Hinner andas ut, landa, en kort stund, innan det är dags att rodda nästa röra.

Cyklade hem och insåg – jag är inte skapt för detta längre.

Jag klarar av det. Ja.
Och jag gör ett bra jobb. Absolut.
Jag gör skillnad, min insats skapar en rörelse, möjliggör förflyttning.

Men jag vill inte mer.
Jag får inte plats. Jag hinner inte med mig själv. Jag har vant mig vid ett långsammare tempo, där den inre rytmen agerar metronom, snarast än en extern deadline som kommer närmre och närmre för varje minut.

Och det har inte ens att göra med timmarna, egentligen. För jag har lagt 40-50 timmar i veckan många gånger de senaste åren också…. men på ett sätt som gör att jag får plats. Jag är en del av de timmarna, av det jag fyller dagen med, av det jag gör, för att jag väljer det. Det jag upplevt senaste veckan är som ett utanpåverk istället. Och det känns främmande för mig. Jag fördrar det inte längre. Har vant mig av… eller kanske snarast vant mig till något annat?

Jag är inte längre intresserad av utanpåverket, inte tillnärmelsevis så intresserad som jag är av innandömet. I mig. I dig. blundarDet är där min själ börjar sjunga, det är då mina celler vibrerar harmoniskt i takt, i mönster som jag kan erfara, när jag blundar. Och som jag blundar. Jag fuskar när jag mediterar och sluter ögonen redan innan den kommit igång… Blundar när jag gör min sjua i badrummet. Blundar i duschen, när jag tvålar och shamponerar, sköljer rent, torkar mig torr. Blundar när jag klär på mig. Blundar på körövningen, under uppsjungningen, då vi övar sats efter sats av Stabat Mater. Blundar då jag tar upp katten i famnen, begraver näsan djupt i hans päls. Blundar, och andas in. Djupt. Njuter av hans andning, av doften av katt, av det svaga purrandet.

Blundar.
Ett sätt att svara an på min själs begär efter mer innandöme?
Blundar, som ett sätt att få syn på mig själv, mitt inre?
Blundar.
Skapar ett utrymme för att möta mig, denna vecka fylld av utanpåverk?

Vuxna som bara finns där

#gympaläraren

Minns med värme skolvärdinnan på Bergaskolan i Limhamn. En rund tant, som alltid hade ett leende till över och än hellre, en varm och öppen famn. Hon bara fanns där, och jag vet hur jag ibland sökte mig till henne. Inte för något specifikt, utan just för att hon fanns där. Såg mig. Lyssnade. Gav en kram eller en klapp på axeln. Ställde en allmän fråga, kollade läget, pejlade stämningen.

Var finns de idag för våra barn? Vuxna, som fullt ut äger sitt vuxenskap, samtidigt som de har tid att bara vara. Finnas där. Inte stressat gå vidare, inte hinna med, inte orka se, höra, göra. Utan bara finns där. Så där som Kalle under en termin verkar finnas på sin gamla högstadieskola, åtminstone av avsnitt ett att döma.

Förut fanns de kanske både på skola och hemma?

Skolvärdinnan, vaktmästaren, städaren. De där som fanns där, och så klart hade en funktion att fylla, men den sociala aspekten, att faktiskt se eleverna, kanske det allra viktigaste de bidrog med? Vaktmästaren som finns på plats i arla morgonstund, sätter på kaffet, och går en elev till mötes med en kopp nybryggt kaffe. Ett möte som kanske är det enda skälet eleven kommer till skolan överhuvudtaget – och när hen väl är där kan hen lika gärna gå på lektionerna också. Skolvärdinnan som rör sig på skolgården under rasterna, som sprider en känsla av samhörighet, i varm famn man alltid kunde gråta ut om man slagit sig, eller upplevt något otäckt.

Och hemma, mamma (eller pappa så klart) som fanns där när man kom hem från skolan. En chans att äta lite mellanmål tillsammans och lyfta något som kanske behöver lyftas, helt enkelt bara för att möjligheten finns där? Måste ju inte vara en förälder heller. Far/Morförälder. Eller en Astrid. Det var vad jag hade under en period åtminstone. I gårdshuset drevs det företag och Astrid var alltiallot på kontoret, skötte nog bokföring, fakturering och sånt där kan tänkas. Har inte riktigt koll. Men hon fanns där. Kunde alltid gå in på kontoret och det fanns någon som sa Hej Helena, hur har din dag varit?

Var finns de idag, de vuxna som bara finns där? Som ser, lyssnar och förmår bära det som  våra unga inte ska behöva bära i ensamhet? Hur finns jag där för de unga jag har i min närhet?

Uruppförande: Stabat Mater av Jens Eriksson

Veckan rivstartar, möte på möte, avrapporteringar och nyuppkomna problem att lösa, dokument att färdigställa, tester att utföra…. Allt sker på en och samma gång, och det är lätt hänt att pulsen trummar på lite extra, samtidigt som andningsfrekvensen blir allt snabbare, andas korta och grunda andetag. stabat mater

Då känns det alldeles underbart att avsluta måndagskvällen med en extra lång körövning. Att få andas in. Ut. In. Ut. Ta ton. Som om jag lyfter från vardag, jobb, spinnande hjärna och helhjärtat faller in i musikens värld!

Vi i Södra Sallerups kyrkokör ska, tillsammans med Friiskvartetten, framföra Jens Erikssons (@notfarbrorn som är vår körledare) nyskrivna Stabat Mater på långfredagen, 25 mars, i Husie kyrka kl 15, och vi övar och övar. Visst krävs det ännu lite finslip innan vi sätter hela mässan, men det hinns med, jag lovar. Vi har fått en länk till notlyssning och jag spelar satserna om och om igen. Den är vacker. Det finns partier i några av satserna som jag kan lyssna till hur många gånger som helst, hela min själ vibrerar, flyter bort på vågor av tonernas pärlband. Helt fantastiska fraser.

Jag ser fram emot att få delta i uruppförandet – stå där i kyrkan, låta musiken och sången porla under kyrkvalven…. som jag längtar! Jag hoppas att just du kommer och lyssnar? Det skulle göra mig så glad!

Nöjd – därför förändras jag!

Paradoxalt.BoldomaticPost_Ju-nojdare-jag-ar-med-den-och

Insikten att ju mer nöjd jag är med den och det jag är och gör, desto enklare är det att förändra, både i mitt varande och mitt görande. Som om jag är mindre beroende av att fortsätta vara så som jag kommit att känna mig själv, mindre fäst vid de etiketter och epitet som ålagts, av mig själv, av andra.

Kanske är det enklare för att jag inte strävar bort, för att jag verkligen är nöjd med det som är? Kanske för att jag inte drivs av tron att gräset är grönare på andra sidan staketet, utan snarast av upptäckslusta och nyfikenhet? Nya epitet kanske smakar bra? Andra etiketter kanske ger upphov till nya erfarenheter? För vem vet vad som väntar bakom nästa krök, innanför den stängda dörren som plötsligt uppenbarar sig, bortom nästa möte?

Möten i medvetenhet

MötenMöten.
Så många möten.
Varje dag.
Egentligen i varje stund. För mol allena så möter jag ju mig själv.

Medvetenhet avgör mötets kvalitet. Min medvetenhet. Din medvetenhet. Gruppens – kollektivets – medvetenhet.

Ibland går möten på automatik. Vanor, rutiner och processer trillar på som de ska. Utan ansträngning sker det som är avsett att ske, precis som gången innan, gången innan det, gången innan det, osv.
När alla vet vad som ska bli till, kanske det som vill hända inte får plats?

Och så, ibland.
I ett rutinmässigt möte, vars like vi genomlevt gång efter annan, kan något nytt tillföras, och plötsligt så öppnar sig världen. Något nytt kan bli till, vill bli till. Det som vill hända händer.
I första mötet med en ny bekantskap. Själarnas gemenskap. Något uppstår, en känsla, vi klättrar på varandras tankar, vidare, ut, upp, in i det okända. Bryter ny mark. Tillsammans.
I en stunds stilla reflektion, i självsamhet, en inre dörr som öppnas. Helt plötsligt får jag syn på en del av mig jag tidigare aldrig vetat om. Som jag inte visste fanns. Som att vara en upptäcktsresande som oväntat stöter på en helt ny kontinent, outforskat territorium att bekanta sig med.

När jag är medveten, men öppen, i stunder där jag inte är benfast besluten att säkra att något förutbestämt ska ske, då… Då kan det som vill hända blomma.
Smyger sakta och försiktigt fram. Ibland.
Dundrar fram som en hjord galopperande hästar. Ibland.

Vad vill hända?
Låter jag det?