Vuxna som bara finns där

#gympaläraren

Minns med värme skolvärdinnan på Bergaskolan i Limhamn. En rund tant, som alltid hade ett leende till över och än hellre, en varm och öppen famn. Hon bara fanns där, och jag vet hur jag ibland sökte mig till henne. Inte för något specifikt, utan just för att hon fanns där. Såg mig. Lyssnade. Gav en kram eller en klapp på axeln. Ställde en allmän fråga, kollade läget, pejlade stämningen.

Var finns de idag för våra barn? Vuxna, som fullt ut äger sitt vuxenskap, samtidigt som de har tid att bara vara. Finnas där. Inte stressat gå vidare, inte hinna med, inte orka se, höra, göra. Utan bara finns där. Så där som Kalle under en termin verkar finnas på sin gamla högstadieskola, åtminstone av avsnitt ett att döma.

Förut fanns de kanske både på skola och hemma?

Skolvärdinnan, vaktmästaren, städaren. De där som fanns där, och så klart hade en funktion att fylla, men den sociala aspekten, att faktiskt se eleverna, kanske det allra viktigaste de bidrog med? Vaktmästaren som finns på plats i arla morgonstund, sätter på kaffet, och går en elev till mötes med en kopp nybryggt kaffe. Ett möte som kanske är det enda skälet eleven kommer till skolan överhuvudtaget – och när hen väl är där kan hen lika gärna gå på lektionerna också. Skolvärdinnan som rör sig på skolgården under rasterna, som sprider en känsla av samhörighet, i varm famn man alltid kunde gråta ut om man slagit sig, eller upplevt något otäckt.

Och hemma, mamma (eller pappa så klart) som fanns där när man kom hem från skolan. En chans att äta lite mellanmål tillsammans och lyfta något som kanske behöver lyftas, helt enkelt bara för att möjligheten finns där? Måste ju inte vara en förälder heller. Far/Morförälder. Eller en Astrid. Det var vad jag hade under en period åtminstone. I gårdshuset drevs det företag och Astrid var alltiallot på kontoret, skötte nog bokföring, fakturering och sånt där kan tänkas. Har inte riktigt koll. Men hon fanns där. Kunde alltid gå in på kontoret och det fanns någon som sa Hej Helena, hur har din dag varit?

Var finns de idag, de vuxna som bara finns där? Som ser, lyssnar och förmår bära det som  våra unga inte ska behöva bära i ensamhet? Hur finns jag där för de unga jag har i min närhet?

Uruppförande: Stabat Mater av Jens Eriksson

Veckan rivstartar, möte på möte, avrapporteringar och nyuppkomna problem att lösa, dokument att färdigställa, tester att utföra…. Allt sker på en och samma gång, och det är lätt hänt att pulsen trummar på lite extra, samtidigt som andningsfrekvensen blir allt snabbare, andas korta och grunda andetag. stabat mater

Då känns det alldeles underbart att avsluta måndagskvällen med en extra lång körövning. Att få andas in. Ut. In. Ut. Ta ton. Som om jag lyfter från vardag, jobb, spinnande hjärna och helhjärtat faller in i musikens värld!

Vi i Södra Sallerups kyrkokör ska, tillsammans med Friiskvartetten, framföra Jens Erikssons (@notfarbrorn som är vår körledare) nyskrivna Stabat Mater på långfredagen, 25 mars, i Husie kyrka kl 15, och vi övar och övar. Visst krävs det ännu lite finslip innan vi sätter hela mässan, men det hinns med, jag lovar. Vi har fått en länk till notlyssning och jag spelar satserna om och om igen. Den är vacker. Det finns partier i några av satserna som jag kan lyssna till hur många gånger som helst, hela min själ vibrerar, flyter bort på vågor av tonernas pärlband. Helt fantastiska fraser.

Jag ser fram emot att få delta i uruppförandet – stå där i kyrkan, låta musiken och sången porla under kyrkvalven…. som jag längtar! Jag hoppas att just du kommer och lyssnar? Det skulle göra mig så glad!

Nöjd – därför förändras jag!

Paradoxalt.BoldomaticPost_Ju-nojdare-jag-ar-med-den-och

Insikten att ju mer nöjd jag är med den och det jag är och gör, desto enklare är det att förändra, både i mitt varande och mitt görande. Som om jag är mindre beroende av att fortsätta vara så som jag kommit att känna mig själv, mindre fäst vid de etiketter och epitet som ålagts, av mig själv, av andra.

Kanske är det enklare för att jag inte strävar bort, för att jag verkligen är nöjd med det som är? Kanske för att jag inte drivs av tron att gräset är grönare på andra sidan staketet, utan snarast av upptäckslusta och nyfikenhet? Nya epitet kanske smakar bra? Andra etiketter kanske ger upphov till nya erfarenheter? För vem vet vad som väntar bakom nästa krök, innanför den stängda dörren som plötsligt uppenbarar sig, bortom nästa möte?

Möten i medvetenhet

MötenMöten.
Så många möten.
Varje dag.
Egentligen i varje stund. För mol allena så möter jag ju mig själv.

Medvetenhet avgör mötets kvalitet. Min medvetenhet. Din medvetenhet. Gruppens – kollektivets – medvetenhet.

Ibland går möten på automatik. Vanor, rutiner och processer trillar på som de ska. Utan ansträngning sker det som är avsett att ske, precis som gången innan, gången innan det, gången innan det, osv.
När alla vet vad som ska bli till, kanske det som vill hända inte får plats?

Och så, ibland.
I ett rutinmässigt möte, vars like vi genomlevt gång efter annan, kan något nytt tillföras, och plötsligt så öppnar sig världen. Något nytt kan bli till, vill bli till. Det som vill hända händer.
I första mötet med en ny bekantskap. Själarnas gemenskap. Något uppstår, en känsla, vi klättrar på varandras tankar, vidare, ut, upp, in i det okända. Bryter ny mark. Tillsammans.
I en stunds stilla reflektion, i självsamhet, en inre dörr som öppnas. Helt plötsligt får jag syn på en del av mig jag tidigare aldrig vetat om. Som jag inte visste fanns. Som att vara en upptäcktsresande som oväntat stöter på en helt ny kontinent, outforskat territorium att bekanta sig med.

När jag är medveten, men öppen, i stunder där jag inte är benfast besluten att säkra att något förutbestämt ska ske, då… Då kan det som vill hända blomma.
Smyger sakta och försiktigt fram. Ibland.
Dundrar fram som en hjord galopperande hästar. Ibland.

Vad vill hända?
Låter jag det?

Ögats blick på föremålet

WH Auden säger det så vackert:

Man behöver inte se vad någon gör för att veta om det är hans kall,
man behöver bara betrakta hans ögon; 
en kock som reder en sås,
en kirurg som lägger ett öppningssnitt,
en kontorist som plitar på ett konossement
har samma hänförda ansiktsuttryck, och är helt förlorade i handlingen de utför.
Så vacker den är, ögats blick på föremålet.

Han besvarar frågan som jag funderat mer än en och två gånger på:
Är jag på rätt plats? Är det detta jag ska göra? Brinner jag för detta?

Ett annat sätt att formulera den frågan på är detta:
Vad är det jag inte kan undvika att göra?

Låter lite krystat på svenska. Tycker det låter bättre på engelska. Det är så jag har fått mig frågan till dels inledningsvis, den är frekvent förekommande inom #ULab och Theory U:
What is it that I can’t not do?

Har du något sånt? Något som du bara inte kan avstå från att göra?

wh auden

Tiden, denna gåva!

Tänk så mycket tid vi har.
Hela 24 timmar/dygn. Tjugofyra. Timmar. Per. Dygn.
En skatt, vilken rikedom, en gåva att göra något av!

Själv väljer jag åtta timmar till sömn. Den är given, för mig. Jag mår bra av det och njuter av det. Tycker om min säng, tycker om sömn. Restorativt. Uppbyggande.

Men resten av tiden då? Sexton timmar kvar. Vad gör jag av dessa timmar?
Lagar mat. Äter, ibland allena, andra gånger i gemenskap. Mediterar, ca tjugo minuter Headspace varje dag. Sen har jag min Sjua rörelse, som jag oftast gör i samband med daglig tvagning och påklädning.

Jag skriver. Bloggar. Inte allt jag skriver skickas ut i etern, men mycket. Vill skriva mer. Min skrivretreat i januari gav mersmak. Föresatte mig att blocka dagar i kalendern, för skrivande i längre sjok även hemma, men det har inte blivit av. Föresatsen kvarstår dock, liksom avsikten att ge mig själv två dagars skrivretreat varje kvartal.

Sociala media. Tar min tid. Och ja, faktiskt lite mer tid än jag känner mig bekväm med. Den planlösa tiden, den grämer mig. Att lägga 30 minuter på förmiddagen för att checka in, den vill jag ha. Men resten? Planlösheten skaver. Där är jag ovarsam med den gåva varje dag för med sig, gåvan som är tid.

Möten. Och då menar jag inte projektmöten, utan möten person till person. Coachsamtal (ibland är jag coach, ibland klient), Walk n Talks. HangOut’s, eller än hellre, min favorit HangIn’s. En timme eller två, där själ möter själ, där något kan hända i mellanrummet, där min förståelse för och upplevelse av livet vidgas, expanderar. Explorativt. Ibland väldigt processinriktat, konkret, beslut fattas, handlingsplaner dras upp. heart to heartJust nu har jag hela 12 dylika sammanhang av skiftande karaktär, som regelbundet återkommer på olika frekvens i min kalender. Ibland dyker ett nytt sammanhang upp, engångsföreteelser, eller som inledning till ett nytt regelbundet återkommande sammanhang av själsmöten. Tolv stycken. Nej. Tretton. Glömde en. Kanske finns fler? Ja! Fjorton! Oavsett siffran: tänk! Fjorton sammanhang där jag upplever att min själ får näring, mitt hjärta stärks i all den värme och omsorg jag badar i, jag berikas av dessa tillåtande miljöer, att utforska, uppleva och vara i.

Sen finns projektmötena också. Jobbet liksom. Det som just nu genererar merparten av min inkomst. Att i de mötena vara jag. Där en utmaning, för mig, i den kontexten. Min hjärna utmanas, jag drar kopplingar, ser udda samband, föranar sådant som vi därmed kanske kan förebygga. Det har jag alltid bidragit med. Men att i den typen av sammanhang bidra även med den jag är nu och inte bara med den jag var då, där kan saker och ting uppstå, inte minst eftersom den jag var är det som ligger till grund för att jag har denna typen av uppdrag idag.

Finns ännu mer tid över. Och där gäller det att icke förglömma rörelsen, mestadels utomhus. Cyklar kors och tvärs genom staden. Promenerar, mol allena eller i sällskap, och snart snart väcks trädgården till liv igen… eller. Den har redan börjat, det spirar både här och där medan annat förmultnar. Allt står som redo att explodera, samlar en sista gnutta kraft inför vårens växtexplosion. Där vill jag spendera mer tid, med fingrarna i jorden. Plocka äpplen, bär, krikon, grönsaker och örter – snart nog är de första nässlorna redo för att plockas! Lagom tills de tagit slut i frysen, där förra årets förvällda dito senaste halvåret gett mig glimtar av en annan årstid. Kirskålen kommer något lite senare, men så finns det ännu kvar något fler portioner i frysen av förvälld kirskål.

Tjugofyra timmar. Varje dags tidsgåva. Till dig. Mig. Oss alla.

Den dagen kommer då vi inte längre får tjugofyra timmar.
Men givet att den dagen inte är idag – vad väljer du då att göra av dagens gåva?

Ni starka och sköra ungdomar – välkomna!

Tankar för dagen på radion. Zanyar Adami berättar om sina upplevelser från ett boende för ensamkommande. Lyssnar, berörs, och ett tu tre tänker jag: Oj. Är var femte 16-åring i Sverige ensamkommande?

BoldomaticPost_en-framtid-berikad-av-ungdomaHickar till!

Inte av skräck och avsky, inte av domedagstankar om att detta kommer aldrig gå, det förstår väl var och en. Nej. Motsatsen. Fylls av tankar av omsorg och kärlek. Så vackert Zanyar målar upp framtiden, en framtid berikad av dessa ungdomar, dessa individer, starka, sköra, med upplevelser långt bortom allt jag nånsin genomlevt.

Som God Man har jag mött flera av dem. Blygseln, förvirringen, rädslan, frustrationen. Ömsom räddhågsna för vad som kan komma att ske framöver, famlande efter ord på ett språk som är helt främmande, ömsom förtvivlade i ovisshet över var nära och kära håller hus.

Det är en ynnest att få bistå och göra det jag kan för dem. Deras väg hit skiljer sig, deras anledning till att vara här olika, åtminstone på ytan. Men i botten detsamma. Otryggt, osäkert, inga framtidsutsikter. Olika behov, lite utifrån vilken ålder de är, men i grund och botten individer som landat i ett land som de inte känner. Ett land vars sociala koder är nya, okända, främmande.

Tufft. Absolut. Jag är inte någon verklighetsfrånvänd själ som tror att om vi bara håller varandra i händerna så blir allt guld och gröna skogar för alla. Inser till fullo att det kräver en rejält insats från alla, både de som kommer hit, och de som redan finns här, om vi ska se till att göra något bra av detta. Vi har alla en roll att spela i detta, och själv vill jag göra skillnad till det bättre. För jag tror, liksom Zanyar, att det finns en vacker framtid framför oss.

God Manskapet är ett av de sätt jag valt för mitt engagemang. Och mina Gode Barn betyder mycket för mig. Tre aktiva förordnanden, och en som redan blivit myndig och därmed ska klara sig utan en God Man. De finns alla i mitt hjärta, och jag hoppas verkligen att de också upplever den ömsesidighet som jag själv känner. Jag gör en insats, absolut, ansöker om dagersättning och särskilda bidrag, pratar med socialsekreterare och boendepersonal, följer med på utvecklingssamtal i skolan, håller koll på ekonomin för minstingen osv, men får också så mycket tillbaka. Lär mig massvis, och får en vidgad förståelse för världen vi lever i, både den värld de flytt från, men även den svenska som jag trodde jag kunde utan och innan. Trodde jag ja. Tji fick jag, insåg jag redan då första förordnandet kom i brevlådan. Det finns många aspekter av det svenska samhället och dess offentliga funktioner som jag aldrig kommit i kontakt med, helt enkelt eftersom jag är född och uppvuxen här.

Zanyar avslutar med att säga till de ensamkommande ungdomarna att de är framtiden. Jag vill nyansera det där, för jag tror att vi tillsammans bygger framtiden. Men det allra viktigaste är att ta tillvara på Nuet och göra det bästa vi kan av det, för det är med stunder av nu som vi bygger våra liv. För faktum kvarstår. Om var femte 16-åring i Sverige idag är ensamkommande – hur drar du ditt strå till stacken för att bygga en bra framtid för oss alla?

Ekologisk varumärkeskonspiration?

Först försvann Pågens ekologiska fullkornsskorpor från hyllan. Kvar fanns bara Änglamarks egna, och jag tänkte att det bara var något övergående. Inte minst eftersom Änglamarks fullkornsskorpor, vilka vi köpt av misstag några gånger, inte är goda överhuvudtaget. Vi gav dem till hönsen till slut, för ingen i familjen ville äta dem. Så de vill jag inte köpa. Men Pågens fullkornsskorpor har inte synts till på flera månader på vår lilla COOP, så det är nog ingen tillfällig slump utan som medvetet beslut. Alltså får familjen Roth inte längre några fullkornsskorpor (om vi inte handlar just den varan på en annan butik vill säga).

Här om dagen skulle jag köpa krossade och passerade tomater. Samma sak där. På COOP finns endast deras eget varumärke om jag vill ha ekologiskt. Så skulle jag köpa smör. Och nu blev det faktiskt uppenbart att detta måste vara en medveten strategi, en varumärkeskonspiration för ekologiska produkter helt enkelt. Tidigare har det bara funnits ARLAs ekologiska smör. Nu fanns bara Änglamarks, som jag aldrig tidigare sett. Att Änglamark tar fram en ny ekologisk produkt i sitt sortiment har jag inget emot, men varför får jag ingen valmöjlighet, bara för att jag handlar ekologiskt? Kolla själv hur hyllan ser ut, det finns massvis med icke-ekologiska valmöjligheter, men för ekologiskt endast Änglamark (översta hyllan åt vänster till, lite svårt att se men där finns det).

Varumärkeskonspiration

Klev vidare och skulle ta ett paket röda linser också. Gissa vad jag upptäckte? Jo, det enda ekologiska alternativet var Änglamarks röda linser.

Välj en annan butik då, kanske du säger. Jo det går kanske, men lika illa är det på ICA Maxi, även där har jag börjat notera trenden att andra ekologiska märken försvinner, för att endast lämna ett alternativ: I love Eco på ICA och Änglamark på COOP. Sen vi sålde bilen handlar jag mer på COOP, för det ligger lite närmre hem, därför kommer de flesta av mina exempel därifrån. Men jag har noterat detsamma på ICA. De är lika goda kålsupare, med andra ord.

Tillägg efter publicering:
Samtidigt är det så att det finns en ekohörna på vårt COOP med Kung Markatta och Renee Voltaire och andra ekologiska märken, så på sätt och vis känns det som att det finns fler ekologiska valmöjligheter på lite udda saker – vilket jag storligen uppskattar – samtidigt som det minskar på basvarorna.

(Och hur butikerna väljer att dela upp varor efter märken snarare än efter produkt gör mig frustrerad, springer som en tätting mellan hyllorna i febril jakt på än det ena, än det andra, som aldrig står tillsammans så jag kan jämföra och därmed välja enklare. Men det är en annan fråga…)

Därav att jag ställer mig själv – och världen – frågan:
Är det så att detta är en medveten ekologisk varumärkesstrategi? Är det ICA och COOPs tanke att endast de egna ekologiska varumärken ska finnas på hyllorna? Att jag som kund ska inte få en chans att själv välja mellan olika ekologiska varumärken? Varför i sådana fall? Hur är detta bra för mig som kund? Och varför gäller det endast (i nuläget, vissa av) de ekologiska varumärkena?

Cykeln och frihetskänslan

Minns den där gången när mitt Gode Barn fick syn på min cykel och ivrigt studsade fram till den och vädjade om att få skjutsa mig… Lite räddhågsen som jag är föreslog jag motsatsen, att jag skulle skjutsa hen, och så blev det. Fast inte många meter, ärligt talat. Jag är inte så himla bra på att cykla när cykeln är tungt lastad, så efter några hundra meter så bytte vi och det blev jag som fick skjuts.

Jag satt där och höll mig i sadeln och såg glädjen hos mitt Gode Barn.

Att få cykla, känna fartvinden i håret och uppleva frihetskänslan som cykeln ger.

När jag väl sagt adjö till mitt Gode Barn den gången så pockade tanken om cykel på, om och om igen. Visst kunde jag säkert skaffa fram en cykel till just mitt Gode Barn, men lite av poängen är ju också att kunna hoppa på cykeln tillsammans med kompisar. Så min hjärna spann igång på ett högre plan, som så ofta, och jag funderade över om det vore möjligt att få till en cykelinsamling och ge ett gäng cyklar till HVB-hemmet (hemmen?) så att ungdomarna som bor där kunde få cykla lite?

frihetskänslanEller kanske tom ta det ett steg längre, se om t ex Cykelköket vore intresserade av att samverka på något vis i frågan? Lära ungdomarna att fixa gamla skruttiga cyklar, laga punkor och sköta om dem? För jag inser ju att någon behöver känna ett ansvar för cyklarna, annars är risken att de bara blir stående om (när) de får punka osv, vilket ju faktiskt händer med jämna mellanrum. Cyklar behöver omsorg, precis som allt annat.

Så. Vad tror du? Vore detta något att fundera vidare om? Har du tankar, idéer, kontakter, ingångar? Kanske vi kan arbeta tillsammans för att se vad som vore möjligt?

#Blogg100 drar igång… utan mig

Sara Modig hoppar på årets #blogg100 och gör en fin liknelse att stå på startlinjen till ett mentalt Vasalopp när startskottet går. Första året jag hoppade på #blogg100 (andra året det hölls) var det precis så det kändes för mig. Hade inte en aning om hur det skulle gå, eftersom jag dels var nybliven bloggare (startade denna bloggen i augusti 2012) och dessutom endast hade fått ur mig drygt tjugo inlägg fast min intention var att blogga mycket mer. Jag fick helt enkelt inte tummen loss. Jag trodde att bara det faktum att jag hade startat en blogg skulle vara tillräckligt för att få mig att faktiskt blogga, men det blev väldigt tydligt för mig att så inte var fallet.

#Blogg100 var helt enkelt vad jag behövde för att komma in i rytmen att blogga dagligen och sedan dess gör jag just det. Dryga 1000 blogginlägg senare kan jag verkligen se vilken skillnad detta gjort för mig. Kort sagt bidrog #blogg100 till att förändra mitt liv.

BoldomaticPost_att-sta-bredvid-och-heja-pa-fHar bestämt mig för att inte hoppa på årets utmaning, dels för att jag vet att jag bloggar dagligen ändå, liksom, men också för att jag numera har två bloggar, en på svenska och en på engelska. Jag bloggar fortfarande dagligen, men på endera av dessa två, inte på båda, vilket gör statistiken lite lurigare. (Förra året bloggade jag faktiskt på två bloggar också och båda uppdaterade jag dagligen, så jag vet redan att jag klarar av det. Handlar mer om en känsla nu, att det inte är mängd jag ska satsa på numera.) Så… hur underligt det än känns att i n t e haka på #blogg100 i år, så ska jag stå fast vid det. Får stå bredvid och heja på från sidolinjen istället. En utmaning i sig?