Skriv-retreat inbokat!

Har under ett år eller så stått i funderingar kring att boka in mig på ett skriv-retreat nånstans. Gärna ett ställe i skön natur och med lite halvkass (eller obefintlig) uppkoppling. Bara vara. Skriva. Med dator och lite juste toner i bakgrunden, och sen… inget mer.

Jag. Datorn.
Ett blankt papper. (Datoriserat dito vill säga.)
Skriva. Skriva lite till. Och kanske ta en promenad runt knuten innan jag sätter mig tillrätta och skriver ytterligare lite till.

Tänker inte så mycket mer än ett dygn. Kanske två.
En får ju börja nånstans, tänker jag.
Har aldrig – jag säger: a l d r i g – åkt iväg på ett skriv-retreat.
Men ju mer jag skriver, desto mer pockar det på att skriva mer.

Innan jag började blogga så skrev jag mycket dokument, kvalificeringsprotokoll och -rapporter, kommunikationsplaner, kravspecifikationer, instruktioner och mycket annat. Har mången gång bortförklarat det där lite grann, då både bror och far min skriver böcker och mycket annat, med att ”jag har kanaliserat min kärlek till orden till mitt dokumentskrivande”.

Men nu, när jag bloggat i dryga tre år, så inser jag vad jag gått miste om under alla år då jag inte skrivit, för mig, utan enkom för jobbets skull (som projektledare och valideringsingenjör inom Life Science är det inte direkt några litterära underverk som författas, det kan jag gå i god för).

Ju mer jag skriver, desto mer älskar jag det.
Ju mer jag skriver, desto mer ser jag hur mitt språk utvecklas, blir allt mer mitt eget, min egen igenkänning i mina texter växer, dag för dag, blogginlägg efter blogginlägg. Och i takt med min växande lust och kärlek till skrivandet, sammanhangen, bilderna som målas i ord och skiljetecken, växer lockelsen att bara få grotta ner mig i skrivandet ett dygn. Eller två.

retreatOch vet du? Jag har tom en plats för en tilltänkt skriv-retreat tillgängligt. Av bästa slag, avskilt, i underskön natur, med skogen runt knuten och utlovat middagssällskap.

Jag menar – vad väntar jag på? Tja. Bra fråga. Har bara inte fått tummarna loss. Men så idag kom frågan: När kommer du? Och istället för att dra på det, så bläddrade jag igenom kalendern. Tjockt fram till nyår. Men vecka 2. Kanske. Kanske!

Så nu är det avsatt ett par dagar för skrivande i januari, och bara att lägga in de preliminära datumen i kalendern gjorde något med mig.
En känsla. Av frid. Av längtan. Av lust.
Snart. Bara jag. Datorn. Ett blankt papper.
Vad månde bli av detta?

Kärlek och nyutsprungna bokblad!

Igår var jag hos Wivan, min Mastermind-compadre, som bor vackert i Stenskogen utanför Höör. Tog tåget upp och hade en hel dag inbokad med henne, utan någon egentlig agenda. Men att något skulle kreeras kändes ganska givet. Wivan har beskrivit dagen så fint på sin blogg, kolla in själv: http://wivansandberg.wordpress.com/2014/04/15/forsta-gronskan-i-bokskogen/

20140416-152130.jpgMitt klisterverk, dvs, mitt sätt att nätverka, bottnar i kärlek. Delar av alla de tankefrön, anteckningar och idéer som fastnade på papper, något att spinna vidare på under våren!

20140416-152140.jpg20140416-152148.jpg

Wivans balansakt för att fotografera några av de absolut första nyutsprungna bokbladen – som jag smakade, för första gången någonsin. Lite citrus-syrligt, med en tydlig grön smak, på något vis. Smaka vet ja, men passa på nu när bladen är alldeles ljusgröna och fint sladdriga liksom!

20140416-152202.jpgBlommande harsyra – vilken ljuvligt vacker liten blomster.

20140416-152216.jpgJag och Wivan on top of the world – uppe på ett av hyggena.

20140416-152224.jpg20140416-152242.jpg

Trollskog. Påminner om morfar. Får trevliga minnesbilder från svampplockning. Småland och soldattorp. Till höger ser ni Wivan ligga i backen och njuta av solen, bredvid henne de nyfiken yrvaket uppstickande ormbunksskotten som hon la ut i sitt blogginlägg.

20140416-152234.jpgJag njöt till fullo av vår dag tillsammans, och det bubblar i mig av iver att fortsätta spinna på de tankar som väcktes, de idéer som kläcktes och den lust jag har att fortsätta leva och arbeta utifrån en mix, en blandning, lite av detta, det där och något tredje. Är inte våren fantastisk så säg – som har förmåga att väcka liv i så mycket?