Skriv-retreat inbokat!

Har under ett år eller så stått i funderingar kring att boka in mig på ett skriv-retreat nånstans. Gärna ett ställe i skön natur och med lite halvkass (eller obefintlig) uppkoppling. Bara vara. Skriva. Med dator och lite juste toner i bakgrunden, och sen… inget mer.

Jag. Datorn.
Ett blankt papper. (Datoriserat dito vill säga.)
Skriva. Skriva lite till. Och kanske ta en promenad runt knuten innan jag sätter mig tillrätta och skriver ytterligare lite till.

Tänker inte så mycket mer än ett dygn. Kanske två.
En får ju börja nånstans, tänker jag.
Har aldrig – jag säger: a l d r i g – åkt iväg på ett skriv-retreat.
Men ju mer jag skriver, desto mer pockar det på att skriva mer.

Innan jag började blogga så skrev jag mycket dokument, kvalificeringsprotokoll och -rapporter, kommunikationsplaner, kravspecifikationer, instruktioner och mycket annat. Har mången gång bortförklarat det där lite grann, då både bror och far min skriver böcker och mycket annat, med att ”jag har kanaliserat min kärlek till orden till mitt dokumentskrivande”.

Men nu, när jag bloggat i dryga tre år, så inser jag vad jag gått miste om under alla år då jag inte skrivit, för mig, utan enkom för jobbets skull (som projektledare och valideringsingenjör inom Life Science är det inte direkt några litterära underverk som författas, det kan jag gå i god för).

Ju mer jag skriver, desto mer älskar jag det.
Ju mer jag skriver, desto mer ser jag hur mitt språk utvecklas, blir allt mer mitt eget, min egen igenkänning i mina texter växer, dag för dag, blogginlägg efter blogginlägg. Och i takt med min växande lust och kärlek till skrivandet, sammanhangen, bilderna som målas i ord och skiljetecken, växer lockelsen att bara få grotta ner mig i skrivandet ett dygn. Eller två.

retreatOch vet du? Jag har tom en plats för en tilltänkt skriv-retreat tillgängligt. Av bästa slag, avskilt, i underskön natur, med skogen runt knuten och utlovat middagssällskap.

Jag menar – vad väntar jag på? Tja. Bra fråga. Har bara inte fått tummarna loss. Men så idag kom frågan: När kommer du? Och istället för att dra på det, så bläddrade jag igenom kalendern. Tjockt fram till nyår. Men vecka 2. Kanske. Kanske!

Så nu är det avsatt ett par dagar för skrivande i januari, och bara att lägga in de preliminära datumen i kalendern gjorde något med mig.
En känsla. Av frid. Av längtan. Av lust.
Snart. Bara jag. Datorn. Ett blankt papper.
Vad månde bli av detta?

8 years of adventure

logga respondi in color jpgEight years ago, on Monday October 1st of 2007, was the first day of being self-employed. The first day of operating under the name of Respondi AB, not supported in any way by a boss, an employer, colleagues.

My sense of right-doings had stopped me from actually contacting potential customers to ensure I had an assignment starting October 1st, until I had officially quit my previous employment. I did have a lunch date set up with one though, on this very first day, and I left that meeting with a one-month assignment. That turned into a three year full time gig, in one of the most challenging projects I’ve ever worked with (the building of a greenfield API facility outside Mumbai, India, for those of you who understands that life science-mumbo jumbo).

At the end of that gig, working fewer and fewer hours/week for my client, as the need for me became smaller and smaller (the very best of assignments, in my view, where I slowly make myself unnecessary, as the organization itself get’s to be self-sufficient, constructing and setting in place the structures and routines necessary to function in a good way), I made a decision to train as a coach. And since then, well, life hasn’t been the same. In the very best sense possible!

That also meant I no longer wanted to find long-term full-time assignments, such as the above-mentioned gig, but rather have shorter assignments of a different type. I still have a few ties to the Life Science-industry, but less and less, and I am slowly transitioning out of that business, fully.

That in itself is an interesting journey, it’s like I am actively decommissioning myself from Life Science. It’s like starting a new job, and going through the first time of doing everything, except turned upside down. I’m doing stuff for the last time (at least, that’s my sensation), and am aware of it, which gives it a bit of a bittersweet flavor. It’s my choice though, and I know it’s the right one for me. Now I just have to learn to say No when asked to hang on a bit longer in the industry…. and that might well be my toughest challenge here. Have you got any experience with this process of slowly retracting from a specific industry/business to share with me?