Månadsarkiv: oktober 2014

A question worth asking

Publicerad den av
Svara

That’s a question worth asking.

The sentence reverberated in my head…. as I realized that only because it’s a question worth asking, it does not mean, necessarily, that it’s a question worth answering.

I am extra fond of questions these days, compared to before. Or, I don’t know. It’s quite likely, now that I think of it, that a lot of my colleagues from previous work places thought I was a pain in the ass asking a lot of questions. Most likely a lot of them quite tough to answer, as I have always had a tendency to go up to system level, finding flaws and possibilities for improvement.

…if only the questions were asked, awareness raised…. then I could get going!

Perhaps once in a while, questions were not heard, deliberately, out of fear for what raised awareness might lead to?

And did I ever get frustrated when awareness was not raised. When I was speaking and writing to deaf ears and blind eyes, refusing to take it in. Like the three monkeys, holding their hands over eyes, ears and mouth.

I can imagine the unwilling recipients of words and writing desperately desired me to hold my hand over my mouth, taking on the personal of that third monkey. But nah, that’s never really been my strong suit.

question worth askingBecause sometimes it’s all in the asking! Agree?

My greatest teacher

Publicerad den av
2

Today my daughter turns fifteen. Fifteen years ago my life had just turned upside down as me and my then husband split up just five weeks before Alma was born. In all that turmoil, there was one thing which was rock solid regardless of the spinning motion of the world around me, and that was becoming a mother to this little person, who turned out to be Alma (whose name means soul in Spanish).Darling girl

As time went by, the turmoil slowly resided, and everyday life kicked in as we created a life together. Over time, our lives have taken new turns leading us to where we are at today. And when I look at where I am at, as a human being, knowing and looking within myself, Alma has been a pivotal person for my personal development.

Beloved AlmaSo I thank you Alma, for being my greatest teacher. I’ve learned so much together with you, and when I first started to look within myself, being the best mother to you that I am capable of being was definitely a motivating factor for me.

Besides learning a lot from being your mother, I also have a lot of fun with you, and I truly look forward to having a lot more fun with you in the days, months and years ahead.

Being a part of each others lives also means we get to ride the high’s and low’s of life together, and I cherish all of it, as it makes life so much richer. I wouldn’t trade being your mother for anything in the world.

Loka Brunn

Happy birthday, my beloved Alma!

I love you, and I am grateful every day for having you in my life. ❤

 

Constant comparisons

Publicerad den av
Svara

How much comparison do you do in a normal day? I know I do a lot of it. I think mostly out of habit. Perhaps also due to the natural tendency the brain has of putting things in boxes in order to know how to relate to it.

Anyway, I think a lot about this constant game (hunt?) for comparison that goes on in life all the time. This game causes me to strive to be better, more worthy, smarter, with bigger insights, better grades and so on. All in comparison with someone else, someone else who will then fall beneath me, in the race to the top of the game. I can get caught up in it just like the rest of us. But does it serve me?

Comparing

And really there is no reason to compare. I am already all I am – I’m like the sun behind the clouds, always there regardless if my splendor shines through in a specific moment or not – and why should I compare one sun to another?!

How does this habit of comparing influence the way we share bits and pieces of our lives? Today, with social media, sharing snapshots, comments, thoughts from my life is easier than ever. Facebook, Twitter, Instagram, RunKeeper, to name but a few. There’s a multitude of ways, and I use a lot of them.

The trick for me is to take part in what my crowd share, and rejoice or empathize with them or cheer them on, all depending on the situation at hand. But to not fall into the trap of comparing and, honestly, degrading my own life and my experiences due to someone elses life ”seeming to be better, bigger, brighter”. It’s a life.

I mean we are used to the pattern in society saying when people share we shall compare… And that’s the pattern I want to challenge, so that you compare when it serves you, not out of habit.

Knowing this still doesn’t stop me from feeling low sometimes, when I fall short in the comparison game. But understanding that it’s a mind game I’m playing, also means that I know, deep down, that the sun is always there. In me. In you. And why should I compare one sun to another unless it really is of value to me?

Stanna hemma eller inte?

Publicerad den av
4

Det är onekligen lätt att tänka både en och annan tanke kring det här med föräldraskap. Idag har minstingen, snart tio år, varit hemma med mig. Och jag slås av tanken att jag inte vet om det var ett bra beslut att jag lät honom vara hemma?

I måndags sa han att han hade huvudvärk innan han gick till skolan. Men han gick i alla fall. När han kom hem på kvällen efter fotbollsträningen berättade han att han varit hos skolsyster och tagit tempen under skoldagen, och det var inte helt enkelt att förstå om han faktiskt hade feber eller inte. Skulle tro på inte, eftersom han inte blev hemskickad. Men ändå. Nått lurt var det kanske med honom i måndags?

Igår kräktes han under lunchen… urk. Jag vet. Läbbans. Men det hör liksom till berättelsen. Han ringde mig och sa att han kräkts och frågade om han kunde komma hem? Visst sa jag, och fick även bekräfta detta med hans lärare. Jag är ju min egen arbetsgivare och jobbar mycket hemifrån, så flexibiliteten finns ofta där. Plus att han dessutom är så pass stor och redig att om han inte är alltför sjuk så klarar han sig ganska bra på egen hand numera.

Men när han väl kom hem så var han mer eller mindre som vanligt. Aptiten fick han tillbaka ganska omgående. (Förtydligande: Han kräktes när han satt och åt lunch, smakade på fisken som han tyckte var riktigt äcklig, så frågan är om det bara var att det vände sig i magen på honom?) Fast jag var ute en sväng på eftermiddagen och då hittade jag honom sovandes i sängen när jag kom tillbaka. Och att ta en tupplur är inte direkt något som hör till vanligheterna. Även igår klagade han dessutom på huvudvärk, men…. Nått lurt var det kanske med honom igår?

Igårkväll så velade han fram och tillbaka om skolgång eller inte idag, och jag vill gärna att han ska kunna känna efter vad som känns rimligt, just för att inte skapa ännu en person som fastnat i ”jag ignorerar totalt signalerna min kropp sänder till mig”-mönstret, som jag har en uppfattning att många fastnat i. Själv hade jag möjlighet att helt arbeta hemifrån idag, så för den delen så var det inga problem. Och efter en stund så klämde han ur sig att han nog gärna skulle vilja stanna hemma och ta det lugnt en dag till.

Med tanke på att detta är en person som gillar skolan, allt som oftast är väldigt aktiv och sportig, så kändes det bra att han kände efter och landade i detta. Så idag har han varit hemma. Vi sov lite extra länge han och jag, och sen har han inte gjort många knop direkt. Men hade säkert kunnat vara i skolan också. Och det är här mina tvivelstankar kryper fram….

– Skulle jag ha låtit honom gå till skolan idag i alla fall?

– Blir han nu en sån där slö och slapp typ som inte kommer att pusha sig själv överhuvudtaget?

– Förstör jag hans arbetsdisciplin för resten av skolgång och senare in i yrkeslivet genom att be honom känna efter?

Barnen

Hur mycket ligger det i dessa tankar? Och hur mycket ligger det i de andra, som också tittar in med jämna mellanrum, som t ex:

– Klokt av dig att låta honom känna efter och att det är viktigt att lyssna inåt.

– Minns goda vännen som berättat att hen alltid fick vara hemma med sin lantbrukar-mor i två dagar efter tillfrisknande, för att verkligen bli frisk och samla krafter, innan återgång till skolan.

– Tänk så mycket friskare vi alla skulle vara om fler barn (och vuxna!) såg till att må bra innan de gick tillbaka till förskola/skola/jobb.

Ja. Där står jag. Fullt med tankar som väcker helt olika känslor i mig. Gagnade det honom eller inte att stanna hemma idag? Vem vet, men faktum kvarstår, hemma var han. Och det känns bra. Så jag släpper de två olika tankeströmningarna, inte minst för att dagen går mot sitt slut, och beslutet inte kan göras ogjort.

Hur skulle du gjort?

Holding a space of love

Publicerad den av
2

Being held in a space of love is for me a great place to be coached from. But being held in this way is something that I’ve experienced in many different settings.

My MasterMind-group is a great example of this, and I think that is part of the success that group is/has. Being held in a space of love means that I can be me, full out, without feeling like I have to guard my human experience. I can just be, and tell my MasterMinders where I am at. Full stop. Daring to say what I am experiencing in the moment, is a liberating sensation, and not one that I’ve been used to experiencing. At least not this unrestricted, unfiltered and vulnerable. I’ve always been one for laughing when that urge sets in, but crying, or acknowledging my feelings of shame, guilt, embarassment and such, not so much. Letting those feelings shine through somehow meant that I was bad, corrupt, broken. Or so I thought. And that was a thought I believed to be true.

My beloved friends in back office of #skolvåren are another example of this. That’s also a group where I can just be me. And it’s such a wonderful sensation, let me tell you.

And yes, I feel this, sometimes, within my family. Not always. It’s as if the close relationships sometimes makes it harder, because there are so many expectations between all involved. Or is this just my perception of it?

There is the child. As is. And then there is my image of what that child should be, could be. As he/she is not. When I believe in the imaginary image that I am holding my child up against, constantly measuring, checking, judging to see whether or not my child ”fits the part”, I am NOT holding my child in a space of love. Rather the opposite.

There is the spouse. As is. And then there is my image of what that spouse should be, could be. As he/she is not. When I believe in the imaginary image that I am holding my spouse up against, constantly measuring, checking, judging to see whether or not my spouse ”fits the part”, I am NOT holding my spouse in a space of love. Rather the opposite.

And go figure, the more of this I practice, the more of this I get in return. So if I want to be held in a space of love, what better way than holding that space of love myself?

Holding a space of love

Because I can drop the imaginary images, I can shed them, and just be with what is. Be with my child. Be with my spouse. Just be and hold them, from a space of pure love. Because the love is there. That has never been the issue. But it’s been clouded, which has made it harder for said child or spouse to feel held in a space of love. Because love hasn’t been all they have been held within. And that has been the case. Except occationally, when all there has been has been that timeless and unconditional love, undiluted.

Now, this past year, as I’ve been shedding more and more of the layers I’ve been ensconsed within, layers that are no longer serving me, blocking the light within me to shine through, I have also dropped my attachment (most of it? all? is it possible to drop it all? it honestly feels like that most of the time) to the imaginary images, and I am with what is. And that kicks all of my relationships up into a different ball game. And you know what, I’m really curious as to what will unfold from this place and space.

I’m doing more and more holding from a space of love, and it has a calm and peaceful sensation to it. It’s like an exhalation after holding my breath for a while. Holding my breath requires a lot of tension. And the relief when I exhale is palpable. That’s how I feel when I hold a space of love. And I love that. So if I want to be held in a space of love, what better way is there than holding a space of love?

Lyssna efter det du inte redan vet

Publicerad den av
3

Som ett direkt resultat av utmaningen att få 100 coaching-konversationer inbokade har jag numera samtal i parti och minut. Långa samtal blir det då jag sätter av två timmar till varje konversation. Allt som oftast håller jag dem som CoachWalks på Bulltofta, men viss andel blir CoachTalks via SKYPE.

Vissa samtal blir helt magiska, de lyfter och flyger högt, i tanke och känsla. Det sker något påtagligt, och oftast kommer den där fantastiska tystnaden fram. Andra är helt ok, blir goda samtal, men utan den där känslan av att något riktigt stort inträffar. Och några få känns närmast som platt fall, de tar inte fart för fem öre.

Har funderat lite på det där, och tänker för det första att jag ju inte vet vad som sker i min klient under och efter vårt samtal. Bara för att jag inte upplever att samtalet verkligen gör intryck, så vet ju inte jag vad klienten upplever. Och för det andra så visar det också på det som är vår mänskliga upplevelse, nämligen att det går upp och ned och det är livet. Ibland går det bra, ibland mindre bra, ofta är jag klarsynt men inte alltid och detsamma gäller ju klienten. Så är det helt enkelt, och det är jag numera ok med, vilket onekligen frigjort en massa energi som jag kan använda på saker/tankar som gagnar mig mer.

Men givetvis är det inte min avsikt att samtalen ska falla platt. I ett samtal mellan två människor har ju dock båda ett ansvar för det som utspelar sig. Och idag kom jag på en av bitarna som kanske leder till de där samtalen som aldrig lyfter, nämligen huruvida klienten eller jag, enkom lyssnar efter det som vi redan vet, eller om vi lyssnar efter det vi inte vet.

Lyssna efter det du inte vet

Det gör enormt stor skillnad när jag lyssnar efter det jag inte vet, i mötet med en annan människa (eller för den delen i mötet med mig själv). Större delen av mitt liv har jag febrilt försökt ignorera det faktum att jag inte vet allt… orden Jag vet inte har skrämt mig, eftersom jag trott att det betytt att jag varit utan värde, fel, ointressant, oduglig.

Så upplever jag inte längre situationer när jag inte vet något, och numera förekommer också Jag vet inte mer och mer i min vokabulär. Tanken att jag kan försöka lyssna efter det jag inte vet hjälper mig definitivt. Den finns där som en påminnelse att inte söka bekräftelsen i det jag redan vet – för hur växer jag av det? Det är ju när jag tar klivet in i för mig okända områden/tankar/sfärer, som jag och min förståelse expanderar.

Vad händer när du lyssnar efter det du inte redan vet?

Säsongens sista?

Publicerad den av
1

Skön helg. Solen skiner. Krispig höstluft och ljuvliga höstdofter. Lånebilen alldeles fullsmockad med äpplen från momos trädgård. Varje äpple nogsamt invirade ett och ett i tidningspapper, för att hålla hela vintersäsongen. God mat. Gott sällskap och sköna samtal.

Äpplen

Äppleskörd

Morgonpromenaden med Trassel, i sällskap med make och son. Dottern tog kvällspromenaden med hunden igårkväll och avstår därför. Sonen väljer promenadväg, lotten faller på skogen. Knatar rundor i trollskogen, doften, färgerna, friden. Och svampen – en ensam liten sopp hittar vi. Den får följa med på hela rundan, och ska torkas när vi landar i hemmet igen.

Sopp

Avslutar med en liten sväng ner på stranden. Nästan vindstilla.

Strandpromenad

Jag vill bada, utropar minstingen. Så vi knatar hem och tar med badkläderna ner till bryggan. Jag hoppar i, maken likaså. Sonen bangar. Dottern fridyker på söndagskvällar så hon följde med mest som moraliskt stöd.

Plurrsugen

Kallt. Troligen en 14-15 grader. Inte mer. Kallt som sagt, fötterna och benen domnar nästan. Men skönt ändå. Livsbejakande. Uppfriskande.Redo för plurret

Väl åter hos momo har hon kokt några ägg, så vi dukar fram lite fil och mackor och äter en lättare lunch innan vi styr kosan söderut igen. Med en bil fylld med många kilo äpplen, deras doft är påtaglig. Naturens guld!

Säsongens sista?

Livet är gott, och jag undrar om doppet var säsongens sista?

Be gentle with yourself

Publicerad den av
3

I do a lot of coaching sessions right now, and one of the things that almost always seems to come up in the conversations, is the general tone of the inner voice we all carry with us. Mine used to be a dictator, lashing out at me with a leather whip, and being real nasty, on a daily basis. But not anymore. Not a lot, at least. I’ve become gentle with myself, and I cannot even begin to describe the difference it’s made in my everyday life.

Being gentle with myself, for me, means that I don’t beat myself over the head with a shovel anymore, whenever I do, say, or even think, something ”bad”. Because I’ve come to understand that ”bad” is a construction. My thoughts and the resulting feelings are neutral. They just are. But we have, as a society I guess, placed a whole lot of meaning on them, giving them a value.

If I ask you to name three good feelings, I’m certain it’s not a problem for you. Perhaps emotions such as love, joy, happiness, generosity, care come to mind? Now if I ask you to name three bad feelings, perhaps you’ll come up with emotions such as hatred, anger, anxiety, vengence, desire, jealousy and so on?

Well. What I’ve realized is that this is nonsense. It’s not true. There is no such thing as a good or bad feeling. That’s all make belief. We’ve invented it. And I think the reason we’ve made up all these stories around these feelings, is because when acting upon the ”good” feelings, generally there is value to that action. It serves us in some way, that is more easily understood and felt than when acting upon the ”bad” feelings. Acting on hatred rarely serve us, and generally speaking there is less apparent value to acting on these feelings. And I agree with that. But, that still doesn’t mean the feeling and the thought it came from, are good or bad. They still just are. They exist. Period.

And I even venture as far as stating, that believing in the story of good and bad thoughts and feelings, is actually causing much more harm to us, than shedding that belief, and seeing the thoughts and feelings for what they are. A thought. And a feeling. Nothing more, nothing less. Just that.

For me, this makes it much more easy to feel what I feel without beating myself up over it. I can be nervous without being nervous about it. I can be angry without being angry at myself for it. And so on. This is what I mean with being gentle with myself. I feel what I feel, and that’s ok. I’m ok with that. Most of the time, that is… because sometimes I’m at a low state of consiousness and then perhaps I’m not ok with being angry and upset. And you know what? That’s ok too!

Now, what this ok-ness doesn’t mean, is that I give myself permission to act on whatever feeling I’m experiencing in the moment. No. That’s another ball game. I’m ok with feeling whatever I feel, but I now know I don’t have to act on every feeling I experience. I can just sit with it. If I’m angry, that’s ok. But that doesn’t mean I have to scream and shout. Sometimes I do, because I feel that’s what will be of service to me in the moment. Sometimes I don’t, because I don’t feel it will be of service to me in the moment. There is no right or wrong that is always right or wrong. It varies. (Barring actually inflicting harm upon another being. Does that really ever serve anyone?)

Knowing this, really really knowing it in my heart, means that I am no longer a slave to my feelings. I don’t have that urge to lash out, when I’m angry, at least not at all as frequent as it used to be. I have a choice to act on my feelings, and what will serve me in the moment will vary. That means there really is no right or wrong here, and with that realization, suspending judgement upon myself and other has fallen away, and only remains to a very small extent in my life. So I’m not only more gentle with myself, I am also much more gentle with you, and the rest of the world.

Except when I’m not, because I have a muddled mind, lacking clarity, and that’s ok. I know my clarity will return, in time, and I also know that it really serves me to be gentle with myself. At all times.

be gentle

Be gentle with yourself. Try it out. You don’t even have to believe you deserve it. Just try it. Ok?

Rädsla, hissen, tredje ögat osv

Publicerad den av
1

TröttHar haft en alldeles fantastisk dag, med en talk, en walk, ett lunchmöte, en walk till och sen en middagsdate. Helt magiska möten.

Så det finns  mycket jag skulle vilja skriva om idag, men jag är helt enkelt alldeles för trött.

Så mina tankar om rädsla som budskap, hissliknelsen och min relation till mitt tredje öga får helt enkelt vänta till en annan dag.

För nu är det läggdags. Godnatt!