På andra sidan…

Ljuvligt väder igår. 15 grader, solsken, vindstilla.
Bangade kallbad nere på Ribban, trots det.

Så idag, när jag ändå skulle åt det hållet, packade jag ner handduk.

Men idag. Oj!
Blåste sådär som det bara kan göra i en kustnära stad. Kallt i vinden. Om än säkerligen 15 grader i lä. Men med en stark föresats att bada kallbad… så ställde jag mig således just i lä, och gjorde 3 x Wim Hof-andlingsrundor (3 x 30 in/ut följt av 2 minuter utan luft i lungorna), innan jag drog med mig cykeln de sista meterna till nakenbryggan på Ribban.

Blåst!
Solsken!
Klarblå himmel!
Havets vågor slog mot bryggan!

Tar av mig.
Mössa, jacka, skor, strumpor, jeans, trosor, halsduk, kofta och t-shirt.

Kallt?
Mm-hm!

Gå fram mot bryggan, ut på den, lutar kroppen rakt in i pålandsvinden.
Tar tag i trappräcket, med båda händerna, och tar kliv efter kliv nedför trappstegen.

Steget ovanför vattenytan översköljs plötsligt av en stor våg – och mina fötter likaså.

Så jag tar ett kliv ner till. Och ett till.
Vatten till midjan, när ännu en våg slår mot mig och säkerställer att jag är blöt upp till axelhöjd.

Kallt?
Mm-hm!

Så jag andas. Står kvar, 5 – 10 – 15 sekunder.
Låter ett par vågor slå över mig, innan jag vänder blicken upp mot bryggan, resoluta kliv upp ur vattnet.

Vinden i ryggen, kallt.
Skönt.

Tar mig tio meter till min cykel… och känner lugnet – stillheten – en annan dimension av livet. Krocken mellan den fysiska kylan och känslan av att allt är lugnt, allt är bra, allt är precis som det ska.

Huttrar?
Nä. Inte överhuvudtaget.

Befinner mig på andra sidan. Andra sidan hjärn- och kroppsbarriärer kring vad jag kan, eller inte kan, vad som är möjligt, eller inte möjligt.

Så jag vänder mig om, och kör en favorit i repris.

Ut på bryggan, nerför trappan, i vattnet som nu känns varmare än den vindkylda luften.

Andas. In. Ut.
Stannar i längre än första doppet, 20 sekunder? 30?

Upp igen… och istället för att svepa handduken om mig drar jag med handduk, kläder och cykel runt buskagen. Hittar lä. Brer ut handduken på marken och sätter mig ner. Blir sittande en stund, med en känsla av att det likväl kunde varit en varm sommardag.

Tillslut slår känslan av kyla till, tår och fingrar säger ifrån.

Reser mig. Sveper handduken om mig för att torka bort kvarvarande vattendroppar och sandkorn, innan jag i lugn och ro klär mig.

Cyklar hem, mycket nöjd med att jag fick till ett kallbad även under mars månad.

Att ge värme

Jag vill ge värme. Jag vill vara värme.
Med värme, kärlek, omsorg, vill jag möta mig, och världen. Den lilla, likväl som den stora.

Det är lätt att svara med kyla, när jag mötas av den. Men… om jag vill värme – då får jag ju vara det. Det valet är mitt.

Det innebär också att jag kanske ger värme, även när returen ger kyla. Så jag blir som en mänsklig värmeväxlare, som omvandlar det kalla till varmt. Skickar – medvetet, enträget, kärleksfullt – ut mer varmt i världen, i hopp att det gör det kalla något mindre kallt. Att det kan värma, något lite, där vindar viner kallt och kylan breder ut sig.värmeväxlareJag vill ge värme. Jag vill vara värme.
Mitt val.

Kanske är det där ett sånt där principval. Ett val som jag gör en gång, och sen inte behöver göra, igen. För det är gjort. Jag. Väljer. Värme.

Och visst. Jag vet att det kommer stunder då jag saknar resurser att ge värme. Det är ok. Men med grunden lagd *värme* är det enklare att komma tillbaka dit, när resurserna byggs upp igen. Då slipper jag slösa energi på att fatta ett beslut i varje stund – varmt nu? eller kallt? eller? – för valet *värme* är redan fattat.

Ditt val?

Säsongens sista?

Skön helg. Solen skiner. Krispig höstluft och ljuvliga höstdofter. Lånebilen alldeles fullsmockad med äpplen från momos trädgård. Varje äpple nogsamt invirade ett och ett i tidningspapper, för att hålla hela vintersäsongen. God mat. Gott sällskap och sköna samtal.

Äpplen

Äppleskörd

Morgonpromenaden med Trassel, i sällskap med make och son. Dottern tog kvällspromenaden med hunden igårkväll och avstår därför. Sonen väljer promenadväg, lotten faller på skogen. Knatar rundor i trollskogen, doften, färgerna, friden. Och svampen – en ensam liten sopp hittar vi. Den får följa med på hela rundan, och ska torkas när vi landar i hemmet igen.

Sopp

Avslutar med en liten sväng ner på stranden. Nästan vindstilla.

Strandpromenad

Jag vill bada, utropar minstingen. Så vi knatar hem och tar med badkläderna ner till bryggan. Jag hoppar i, maken likaså. Sonen bangar. Dottern fridyker på söndagskvällar så hon följde med mest som moraliskt stöd.

Plurrsugen

Kallt. Troligen en 14-15 grader. Inte mer. Kallt som sagt, fötterna och benen domnar nästan. Men skönt ändå. Livsbejakande. Uppfriskande.Redo för plurret

Väl åter hos momo har hon kokt några ägg, så vi dukar fram lite fil och mackor och äter en lättare lunch innan vi styr kosan söderut igen. Med en bil fylld med många kilo äpplen, deras doft är påtaglig. Naturens guld!

Säsongens sista?

Livet är gott, och jag undrar om doppet var säsongens sista?