Första dagen – check

60 timmars tankespjärn löper över tre dagar och den första dagen av världen första 60-timmars-tankespjärn-retreat är nu till ände. Spännande det här. Att skapa något, som skiljer sig från allt annat jag tidigare gjort, likväl från allt jag någonsin tagit del av. Att låta tiden vara en faktor; tiden, och tystnaden. Att inte nödvändigtvis behöva fylla varje stund med ännu ett verktyg, en berättelse eller en övning. Med 60 timmar tillgodo finns utrymme för det.

Pratat. Delat. Reflekterat.
Nosat på tankespjärn, på olika vis.
Titta på egna värderingar och begränsande berättelser.
”Sanningar” och ordval som inte längre gagnar.

Ser att vissa saker tar skruv.
Känner det själv, för den delen.
För tro inte att jag kan hålla 60 timmars tankespjärn utan att själv få minst lika mycket tankespjärn som jag avser att ge. Det går inte.

Bara att låta tiden vara en del i själva upplevelsen, att inte stressa, att inte ha och följa ett strikt schema, utan verkligen köra på i flow. Får jag? Kan jag? Vill jag?

Ja. Ja. Ja!

Utmanar mig själv med att svara tre gånger ja.
Bara det väcker otaliga frågor:
Vad får ett event som detta vara? Hur får jag vara? Hur lite, eller mycket, levererar jag? Är det tillräckligt?

Frågor som det inte finns några definitiva svar på. (Bästa sortens frågor!)

Är detta för alla?
Nej.
Långt ifrån.
Men inte för att det inte hade kunnat ge alla nånting, för det tror jag att det kan. Poängen med tankespjärn är att öppna upp, ta in, se värdet av multipla perspektiv, och vem har inte nytta av det?
Att jag svarar Nej, handlar snarast om att alla inte är villiga att låta sig ta emot, inte vågar öppna upp, ta in, se värdet av multipla perspektiv. Oaktat att det hade kunnat göra livet rikare, fullödigare, både mer utmanande och roligt. Villigheten krävs. Utan den är det förspilld tid. 

Hur kan jag veta det? Kan jag veta det?
Eller kan bara du? Och hur vet du det?
Kanske är det så enkelt som det låter: om du lockas av tankespjärn, ja, då är det goda odds att det här är något för dig. Om du tycker det är rena rama nyset, ja, då är det inte för dig. Behöver jag (eller du) göra det svårare än så?

On compassion

compassion

Continuing my collaboration with Sus and her marvelous ladies, prompted by a query from my coach on yesterday’s doodle on judgement. She read what I’d written and added: …and practice self-compassion for our sweet, humble humanity when we notice we have ”fallen into judgment” yet again….

She continued with wondering what my compassion sketch would look like, and that thought crept into my conscious mind during this morning’s meditation. So I brought out my IPad, Paper and Pen, and started doodling. A few botched attempts, and then I sent the text above out into MIX. Send a note to Sus asking if she was up for another collaboration. She said she’d gladly give it a go, and immediately got it right, with little Miss Balancing-Act above.

That’s what it can feel like for me, balancing in life. Putting one feet out in front of me, not knowing if I’ll wobble and fall, or stand steady, ready for the next foot to move ahead. But the real balancing act is about meeting both situations (the wobbly as well as the steady journey ahead) with compassion, for me, and for everyone else.

Realizing how I’m not the only one stumbling through life – occasionally falling down, sometimes in a flow – but this goes for everyone. We are all balancing our way through life. All of us.

Now, there’s a thought to sit with…

Strange world

Sitting at Stansted Airport waiting for a delayed flight, headed for Copenhagen. Have spent a lovely week in England, mainly in Ely and the Peak District, both of which I definitely recommend.

But airports sure are strange worlds… They remind me of huge ant hills, or bee hives. People going in hordes along specific routes, stressed out, carrying so much luggage. Some eager, perhaps going for a holiday. Some travel-weary and homeward bound. Some have family and friends to travel with, others might be leaving them behind, or are headed for a longed after reunion.

20140728-154913-56953642.jpg

The noise and constant movement here is a stress to my system, I can feel myself gearing up internally, trying to cope with it all. Kids screaming, people talking, walking, running to catch a flight…

Our flight is even more delayed and I vow to myself to go with the flow of it. That’s the only sensible thing to do, and it will be most beneficial for me. We’ll all get home, sooner or later. In due time.

But it sure is a strange world, isn’t it?

Touching the silence

The other week I had a coaching experience that was something else. It touched the silence, and it’s a genuine privilege when that happens. I don’t know if you’ve ever been there? It can happen in any situation, but I’ve personally only noticed it in conversations.

What I notice is that each participant (and it can be more than one, I’ve experience this in larger groups as well) goes quiet. Not necessarily silent, but more quiet. Voices go softer, more quiet, and there is an almost tangible silence to the conversation, there is something else there. If I was religious I’d say God became present, or participating, and in a way, maybe that is just what happens. Only, I believe we all carry ”God” within us. That higher power embodies us all, but we don’t always feel it, experience it, or even remember it’s there.

But we do. And when we touch the silence, that higher power within is very much alive and thriving. This is not something that require a specific setting to come about though, as it’s always there. We have the potential to tap into this higher power at all times, because it’s within us. Always. It’s also what connects us. All of us. At all times.

*giggling a little*

This might come across as though I’ve suddenly been born again, somehow, and you might think all sorts of things about that. But, I don’t care about that, I won’t let my thoughts about what you might or might not think, limit me or my writing. This is my experience and I use this blog as a way to journal, I guess. I journal my experiences, my insights, my ponderings, my questions.

I wrote above that I’ve only experienced this in conversations. 20140501-065402.jpgBut, now that I think about it, that’s not true. I just realized it to being akin to the feeling of flow. And flow is something that I’ve experience by myself many times. I don’t always remember instances of flow, but since I’ve been out flying quite a lot this year, I have noticed that I do tend to end up in flow, on planes, when I bring out my miniPad and write blog posts. Times just wiz by, and I am left with a number of journal-entries/blog posts. Call it whatever you may. But in one sense, they represent moments of me touching the silence, capturing it onto paper, saving them for posterity. Like photographs. A snapshot of my state of mind, at that very moment.

Have you experienced touching the silence, and if so, would you please tell me about it? I’d love to know if this way of describing it resonates with you?

 

Flow och modmuskelgympa!

Vilken dag med Skolvision. Vilken energi. Så mycket kärlek, nyfikenhet, upptäckarglädje och värme. Vilken flow! Arbetar du i skolans värld i någon form och vill få lite inspiration, från en eldsjäl till en annan, då tycker jag du ska anmäla dig till något av de två kvarvarande konventen, i Malmö 3 mars och i Göteborg den 5 mars. Nedan en liten bildkavalkad från vår dag i Tensta Träff:

20140205-221153.jpg20140205-221321.jpg20140205-221232.jpg20140205-221254.jpg20140205-221343.jpg20140205-221246.jpgSitter på tåget hem nu. Har twittrat och facebookat en smula om dagen, och filat på en offert. Men bäst av allt – satt brevid en man som jobbade på sin dator. Helt plötsligt fladdrade Intiativ Samutveckling förbi på hans skärm. Oj, tänkte jag, är det en iS:are så vill jag ju säga hej. Men… då måste jag ju avslöja att jag smygkikat på hans dator. Vågar jag? Vågar jag inte? Ska jag?

Hehe. Gissa om jag vågade?

Klart jag gjorde. Och vilket fantastiskt möte det visade sig bli! Vi avslutade när han skulle kliva av, och skakade tass på att han ska kontakta mig för ev samarbete under Almedalen. Se där vad bra det blev! Och min farhåga att han skulle bli sur för jag snokat på det som fladdrar förbi på hans datorskärm var helt fiktiv, för det var snarast precis tvärt om! Som det så ofta är.

När flexade du senast dina modmuskler (tack Pamela von Sabljar för termen!)?

Flow

Vilken dag! Har haft ett härligt flow hela dagen och dessbättre är den ju inte till ända än. 🙂

Har haft tre härliga möten i verkliga livet. Har deltagit i inspirerande dialog och fått kick-i-häcken-uppmaningar på Facebook. När jag sedan agerade på kick-i-häcken-uppmaningen och skickade iväg en epost med en förfrågan fick jag omedelbar positiv återkoppling dessutom.

Nu njuter jag av den goda kraften som följt mig under dagen, känner in hur det bubblar i mig, var sätter sig känslorna av flow i kroppen min?, låter den skölja över mig själv och min familj, och tänkte också delge er den, därav detta blogginlägg. Att skriva detta fungerar ju också som en stunds reflektion för mig.

by HERO_Respondi, reflektion, flow, energi

Att sätta mig med penna och papper, eller bakom tangentbordet (fast då gäller det att hålla sig från att kolla mailen, undvika min tendens till ”ska bara”-beteende, som att kasta en flukt på Facebook, Aftonbladet, googla den där filmen som någon snackade om eller något annat!) och verkligen samla mina tankar. Få ner på pränt det som hänt, det jag känt, det jag tänkt. Det gillar jag.

Jag har velat göra det mer än jag gjort hittills dock. Därför startade jag denna blogg (och de andra bloggarna jag också har igång/på G för den delen), som ett sätt att minska steget till handling för mig. Nu har jag en liten sporre som säger ”Är det inte dags att skriva ett blogginlägg? Vad har hänt idag som jag vill reflektera lite grann över, som kan ge mig själv och kanske andra något att tänka på?”. Härligt!

Hur reflekterar du över dagen som gått? Dela gärna med dig i en kommentar, kanske ditt sätt att reflektera kan ge inspiration till någon annan!