Etikettarkiv: bok

Vikten av tystnad

Publicerad den av
8

”Jag blir mållös och inser att samtalet inte kan hitta någon väg vidare. Istället tystnad vi, något som väldigt sällan händer i min familj. Vi har glömt hur viktig tystnad kan vara. Andrummet att låta tankarna landa. Vi liksom pratar oss fram till allt. Sedan tänker vi efteråt. Kanske är det därför vi ofta säger saker som vi ångrar.”

Tystnaden, denna gåva, som följt mig hela mitt liv, men i synnerhet blivit en kär och omhuldad vän de senaste åren. Minnen av långa självsamma promenader – längs järnvägsspåren i Limhamn som barn, ända ut till Ingesundsudden som tonåring i Arvika, långa vändor runt Malmös parker med barnvagn på släp, barfotavandring backe upp och backe ned på Bulltofta – där tankar får möjligheten att löpa fritt.

Ju mer bekväm jag blir med tystnaden, i och runt mig, desto lättare är det att låta tystnaden omfamna mig även i sällskap, omfamna ett oss, oavsett dess beståndsdelar. Med vissa är det enklare (Sus och jag uppkrupna i vars ett soffhörn) och med andra upplever jag det svårare… men jag låter den allt oftare göra mig sällskap, tystnaden, även i de stunderna.

Värdet av att inte fylla varje möjlig minut med ord har landat djupt i mig. Jag tystnar allt oftare även i konversationer, just för att ge mig själv (och dig) andrum att låta tanken landa. Ibland kommer helt nya tankar till mig i sådana stunder, möjliggjort av ett öppet sinne, ett sinne som släppt taget, som inte klamrar sig fast vid en specifik tanke eller idé, utan är öppet, nyfiket, på huppegupptäcksfärd.

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”En droppe midnatt” av Jason Timbuktu Diakité.

Korrekturläser bok.

Publicerad den av
9

Fått ett nytt uppdrag, att ”tekniskt korrekturläsa” en satt men ännu inte tryckt bok. Det vill säga, en bok som är redo för tryckning, men ska genomgå en sista syning för att försöka hitta, och eliminera, alla dubbla mellanrum, borttappade punkter, dubbelord och allt sånt där som är så retligt att finna efter att boken väl gått i tryck. Får en slant för arbetet jag lägger ned, vilket betyder att detta är första gången jag får betalt för att läsa en bok kan man väl säga. Bara det är ju lite roligt.

Och vilken bok sedan!

Tänker inte avslöja den än, det får komma när den släppts, men oj, så bra skriven. Vilken distinkt tonart (ja. Faktiskt. Språket är mycket speciellt, inte vackert, snarast målande och oerhört rakt-på-igt på ett smocka-i-magen-vis). Och ödet sen. Ja, gisses, min själ, vad människor får stå ut med. Det är inte klokt, vad vi människor kan göra mot andra människor – jag vet att vi är kapabla till det mest vedervärdiga, och likförbannat blir jag chockerad och indignerad varje gång jag ställs inför faktum. Bortsett från de gånger då jag bara blir in-i-hjärteroten-ledsen och börjar gråta.

För ja, det är en självbiografisk bok. Och den griper tag i mig så mycket att jag – efter att ha suttit i fem timmar igår med pennan i högsta hugg och följt ord för ord i texten, så att jag mäktat med att korrekturläsa hela två tredjedelar av den – när jag vaknade och skulle iväg till Skurup för ett helt annat uppdrag tillsammans med Pernilla Tillander, var lockad att ta med utskriften i bilen.

Korrekturläsning pågår.

Det gjorde jag nu då inte. Men när jag väl blivit hemskjutsad av Pernilla efter två intensiva 3,5-timmes-workshops på för- respektive eftermiddag, gått en promenad, fått i mig lite mat, låtit barnen bubbla av sig, sedan drog fram luntan när klockan var åtta så är det inte utan att ni borde förstå att detta är en bok i särklass. Trött som få, men helt enkelt för nyfiken på hur det går – vill veta! – för att låta dagen gå helt utan en djupdykning ned i berättelsen. Efter trekvart har jag korrekturläst totalt fyra femtedelar av boken och kanske kanske jag kan nå i hamn imorgon?

Oh nej!

Publicerad den av
3

Sitter här i soffan, ganska slut efter en dag i Köpenhamn med vänner, både gamla och nya. Mycket trevligt, och kul, eftersom vi tog oss till Fisketorvet och blev helt förstummade alla tre kring hur mycket Pokémon Go-aktivitet det var där. Framför allt uppe på taket, på parkeringsplatsen. Helt galet att se alla dessa människor som knatade runt – och vi gjorde dem gladeligen sällskap! – och snurrade Poké-stop och kastade bollar. Och så fick jag ju fatt i både Unown och Kangaskhan.

Funderade på att blogga om det, men tänkte Nej, det orkar jag inte riktigt. Och jag bloggade ju om Pokémon Go igår, folk kommer tro jag är helt galen. Så istället började jag bläddra i Evernote på jakt efter blogginspiration. Kom på att jag ju har lite fina stycken från boken Half of a yellow sun kvar att blogga om. Men så slog det mig, att när jag läste ut den häromdagen, sittandes i solen i trädgården, så gjorde jag pyttepyttesmå hundöron (fy skäms, jag vet att det är strängeligen förbjudet) i biblioteksboken eftersom jag varken hade mobilen (för att ta foto direkt) eller penna och papper (för att skriva ner sidorna, för att ta foto lite senare) tillgängliga… och sen cyklade jag till biblioteket och lämnade tillbaka den (ett par dagar försenad dessutom).

Först nu insåg jag, att jag ju glömde att ta foton på de där passagerna i boken – Oh nej! Jag får väl helt enkelt ställa mig i kö till boken igen och hoppas att mina pyttehundöron fortfarande finns kvar, om jag nu råkar få hem samma exemplar från biblioteket så klart. Det är värt ett försök, för jag minns känslan i mig när jag läste, markerade sidorna, tog in det skrivna – vackert, tragiskt, djupt och mänskligt.

Nåväl. Gjort är gjort, och det gagnar mig inte på något vis att banka på mig för att jag glömde bort att ta foton innan jag lämnade tillbaka boken. Så jag släpper det, och bestämmer mig för att ta mig till sängs för att ge mig i kast med en annan bok jag läser just nu, en bok i en helt annan genre: Tankeläsaren, av Kristen Cashore.

Men jag vill samtidigt passa på att rekommendera boken Half of a yellow sun, eller En halv gul sol, som den heter på svenska, av Chimamanda Ngozi Adichie, för den är mycket läsvärd. Inte minst för att den ger mig ett alltför sällsynt perspektiv, inifrån ett av de afrikanska länderna, en hel kontinent som i det närmaste är oerhört frånvarande i den litteratur jag läser. Västerländsk, men även österländsk kultur, tycker jag mig känna ganska väl, i stora drag, för det finns massvis med böcker ur de perspektiven. Men Afrika? Not so much, och det är något jag vill förändra för egen del.

Om du upplever detsamma, så tycker jag du ska plocka upp denna, eller någon annan av Chimamandas böcker; Americanah kan jag till exempel varmt rekommendera!

Erkänn ditt mörka, svarta.

Publicerad den av
2

”Samtidigt hörde hon den egna rösten, den röst som hon ibland tröstade andra med, en vuxenröst som resonerade och lugnade. En röst som hon använt för att göra Nirmol till just den storslagna människa han blivit. En mammas viskning. Hon påminde sig själv om ett gammalt djungelknep som hon brukade ge dem som brottades med ohanterlig vrede.

’Skriv två brev till världen. Skriv ett om hur du verkligen känner djupt därinne, skriv om din smärta och ditt hat, din besvikelse och vrede, skriv om de lägsta önskningarna du har. Driv ut det mörka ur dig men visa det inte för någon. Alla känslor får finnas, hut hatiska de än är, men man måste inte agera på dem. Och skriv sedan ett som är ditt högre jag, ett som är just så moget och balanserat som du vet att det måste vara. Först när du erkänt ditt mörka, svarta, kan du göra det som är rätt.’”

Jag gör det; skriver av mig, ger mig själv svart på vitt det jag känner. Men samtidigt inte om jag ska ta djungelknepet bokstavligt, eftersom det är sällan jag brottas med ohanterlig vrede.

Tror det var länge sedan jag verkligen var i kontakt med mitt mörka, svarta. Ohanterlig vrede är sällsynt i mitt liv, men alla de andra känslorna som drar åt det dunkla – aggression, ilska, förtvivlan, sorg, förakt – de har jag mer kontakt med, och de kommer ner på papper.

Emellanåt blir sådana texter också publicerade på bloggen, men alltsom oftast inte. Åtminstone inte medan känslan är aktiv i mig. Med distans, kanske; om texten i sig fyller någon slags funktion, om det finns ett värde i att skicka ut den i världen, om det är rätt. Inte annars. Och jag vet att jag inte måste agera på dessa känslor. Men skrivandet i sådana stunder fyller definitivt sin funktion – för det tar mig vid hand och leder mig till mitt högre jag. Publicerar fler av de texterna, men långt ifrån alla. Än. För jag sparar det jag skriver, och vem vet, endera dagen blir det kanske något av det utöver ett dagligt blogginlägg. En bok? Två? Idéerna, utkasten och planerna finns där.

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på:
Boken ”Den som går på tigerstigar” av Helena Thorfinn.

#blogg100 – Förfluten version av mig.

Publicerad den av
6

Patrik ställer en fråga i boken Bortom tanke som jag inte vet hur jag ska kunna besvara: ”Vem är du om du inte får titta i dina minnen?”

Han fortsätter och säger precis det som jag känner, inombords, när jag försöker besvara frågan:
”Prova att ställa dig den frågan och lägg märkt till hur svårt det är att svara på – hur lätt det är att börja beskriva sig själv ur en förfluten version av sig själv.”

Tafatt angriper jag frågan vem jag är om jag inte får titta i mina minnen… och världen blir till ett gungfly. Världen som jag känner den, där så mycket baserar sig på allt jag har i bagaget.

Just nu. Det är dithän frågan pekar mig.
Just nu… är jag en 44-årig kvinna, som sitter i min säng och skriver, efter en skönt långsam morgon, med Headspace, ett par kapitel ur boken Born to run, med utsikt över trädtoppar och skorstenen på grannhuset.

Men vad säger det liksom?
Inte ett dyft.

Han säger dock inte att jag inte får titta framåt.
Så… jag är också en 44-årig kvinna som idag ska på tre projektmöten av olika karaktär, alla inom ramen för det projekt i läkemedelsbranschen jag arbetat med de senaste fyra åren….

App app app!! Där kom ju det förflutna ikapp mig trots allt. *sudda sudda*

Hm.
Det här är inte lätt.
Tankespjärn av högsta rang, så här en tisdagmorgon då sopbilen bullrar på gatan utanför mitt hus. Då katten högljutt jamat Släpp ut mig, barnen vaknat och tagit sig till skolan efter ett par sömndruckna God morgon, och grannarnas träd blommar vitt och fyller ut hela utsikten utanför mitt ena sovrumsfönster.

Vem är jag om jag inte får titta i mina minnen?
Jag vet faktiskt inte.

Den jag är, det jag gör.
Där är jag ju. I det. Varandet och görandet.
Men i ögonblicket Nu så får det ju bara plats en pytteliten del av allt varande och görande som jag har kapacitet till, allt som ryms inom mig. Hur förmedlar jag det, utan att titta till det som varit?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 35 av 100.
Boken ”Bortom tanke” av Patrik Rowinski.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com.

#blogg100 – Ett centrum av stillhet.

Publicerad den av
5

”Vi har alla ett centrum av stillhet omgivet av tystnad.” skriver Dag Hammarskjöld, och beskriver då, i Pelle Bengtssons ord, vårt väsens mitt, stillhetens punkt.

Detsamma som Ambrose Pike försökte förklara för Alma Whittaker, när han yppade sin längtan efter att höra sig själv leva, eller hur?!

Den mänskliga grundinställningen är stillheten, som vi sedan fyller. För så är det att vara människa. De inre rösterna pockar på, de yttre väcker ännu fler inre till liv, och så blir det liksom trångt inombords. Så många röster, så många tankar, fragment, högljudda rop, ivrigt, ängsligt, som små barn som står och drar i ärmen i hopp om att få berätta nånting.

Och vi ger dem vår uppmärksamhet. Den som skriker högst och mest ihärdigt får vår uppmärksamhet, och ständigt än det någon som gör just det – alltid finns det en röst som är lite högre, lite mer enveten än de andra. Och så lyssnar vi, ger uppmärksamhet, lägger vår tid, energi, kraft och ork på detta något… utan att ställa oss frågan om det gagnar oss. Om det verkligen är här vi ska rikta vårt fokus. Om det ger mer än det tar. Om det ger vägledning i den riktning vi önskar röra oss i.

Vad händer när vi istället väljer att lyssna inåt, inte efter den mest högljudde, utan efter visheten? (Och visheten talar alltid, enligt Michael Neill, med en ängels röst.) När vi slutar släcka bränder i vårt eget liv, och istället ger oss hän till det liv vi vill leva? När jag förstår att jag inte måste lyssna till den inre kakafonin, vare sig den mest högljudde eller den tystaste av röster. Att jag kan välja – om det är en tanke (som ger en känsla) som jag vill utforska djupare, en tanke (och en efterföljande känsla) som gör gott. Som jag gagnas av. Som gör livet lite mer livfullt. Att stillheten alltid finns där, under, bortom, förbi det inre bruset.

När jag är nära mitt eget väsens mitt – vad vill hända?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 17 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com. 

#blogg100 – Livet blir till först när det berättas.

Publicerad den av
2

Livet blir till först när det berättas, säger Kerstin Ekman, citerad i Mot enkelhetens punkt av Pelle Bengtsson. Hur min livsberättelse omfattar allt som är jag, allt jag upplevt, mitt ljus och mitt mörker, mina tårar och mitt skratt, alla åldrar och all strävan. I den kommer också erfarenheter av kärlek och av det som är kärlekens motsats att finnas, skriver Pelle och fortsätter; I och genom sin berättelse träder människan fram inför sig själv och inför andra.

Vikten av att befinna sig i en atmosfär där min berättelse, så som jag förstår den, ser den, upplever den, tas emot, i tillit, är A och O. Om inte så lär jag hålla tyst, eller hur? Modet som krävs för att kliva fram, låta min livsberättelse träda fram, ord efter ord, insikter och lärdomar, paradoxer och motsägelser. Var har jag det modet? Skapar jag sammanhang, där det modet inte bara efterfrågas utan också uppmuntras?

Pelle ställer en viktig fråga: Är det möjligt att ”visa upp” sig utan att bemötas med moralisering, fördömelse och förkastelse? Tittar jag på mitt eget liv, som en slags tidslinje, så är det egentligen först sista fjärdedelen av livet som jag befunnit mig till största delen, i den typen av omgivning. Befunnit mig i… och skapat. Det är ett sam-skapande som tagit plats, något som velat bli till; som, när jag tittar i backspegeln, givit mig, och de andra i dessa konstellationer, just detta. En plats, ett sammanhang, där det är möjligt att visa hela mitt jag, utan att mottas med ett dömande, utan istället i en varm och kärleksfull omfamning. Av allt jag är. Och vet du – jag har inte ett sådant sammanhang. Jag har flera. Flera! En ovärderlig skatt att värna om, utveckla, underhålla, använda mig av. Vilken ynnest, vilken rikedom!

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 9 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på helenaroth.com. 

Orden kommer

Publicerad den av
1

När jag väl sätter mig, så kommer de. Orden. Tankarna som snurrar runt, en får fäste, fingrarna börjar löpa över tangentbordet. Och tre timmar senare är 18 utkast till den kommande boken på plats. Sara, den goda, sitter mittemot mig och låter sina fingrar löpa lika snabbt över sitt tangentbord.


Vad det ska bli? En bok. En jag själv skulle vilja ha och använda. Det dröjer lite tills den finns fysisk dock, vi har precis bara börjat skrivprocessen. Mersmak ger det. Så tur att vi ska vara här hela helgen!

Kraschen!

Publicerad den av
1

KraschenLäste ut den häromkvällen, boken som egentligen skulle hetat Konkursen. Men stigmatiseringen kring konkurser hade kanske gjort att boken därmed blivit osäljbar. Paradoxalt nog är det det som gör boken så värdefull, för detta är en riktigt välskriven bok om kriser, konkurser och andra baksidor av entreprenörskap. För hur många pratar om den biten av kakan så säga? I princip ingen. Bortsett från Björn Flintberg, författare till Kraschen, så klart.

Det är nästan två år sedan boken släpptes, och den har stått i bokhyllan min sedan dess. Jag är glad att jag äntligen tog fram den, för den ger en välbehövlig pusselbit till bilden av en entreprenör. Det snackas oerhört mycket om friheten, att vara sin egen chef och bestämma över sin tid alldeles själv. Lika mycket lyfts fram om nackdelen med att ständigt jobba, aldrig kunna ta semester, att slita hund för en spottstyver. Men i princip aldrig har jag hört någon berätta om vad som händer när det skiter sig, när företaget går i konkurs. Men det är precis vad Björn gör.

På ett personligt och samtidigt sakligt och matnyttigt vis bjuder han in läsaren till att följa hans företags uppgång och fall. Det är lätt att vara efterklok, säger man ibland, fast jag är inte helt säker på det. Det kräver nämligen att man vågar vara riktigt ärlig och släpper allt behov av att försvara sig själv och sina handlingar. Just det lyckas Björn med. Han verkar se nyktert på det hela, och bjuder på sina lärdomar, både från tiden då det gick bra för företaget (lite för bra, som du kommer förstå när du läst boken) och när det började vända nedåt. Det ska du ha stort tack för!

Böcker ska läsas!

Publicerad den av
1

Rensade bokhyllan i sovrummet idag, och ett antal böcker skickade tydliga signaler till att att det var dags för dem att lämna det Rothska hemmet. Har lagt ut dem på Facebook i hopp om att någon gärna vill ta emot dem.

Desto fler böcker från bokhyllan skickade än tydligare signaler att i år är mitt år. Jag la undan de som ropade särdeles mycket i en egen hög, som jag sedan la ut på sängen:böcker att läsa 2016

36 böcker, varav 12 på svenska. Allsköns blandning av poesi, skolutveckling, filosofi och tankespjärn. Under många år avstod jag från bokköp, men sedan något år tillbaka så lockar böckerna mig, de ropar till mig, och vissa vill bo hos mig, och inte bara komma på tillfälligt besök från biblioteket. Men böcker är till för att läsas, inte bara stå där i hyllan och se fina ut. Även om jag nog tycker att jag tar till mig lite av böckers innehåll även via osmos, så känns det lite tramsigt att fortsätta köpa alla dessa fantastiska böcker om jag inte läser dem. Vissa av dessa har jag dock börjat på, men inte slutfört.

Får se var det hela landar, men min intention är att läsa samtliga dessa 36 böcker under 2016.

2016 böcker på svenskaNär jag gått och lagt mig på kvällen läser jag alltid en stund, men just då lämpar sig skönlitteratur bättre än tankespjärn, det som alla dessa böcker har gemensamt. Så jag behöver hitta en annan rutin, en annan stund för att läsa dessa. Och det lockar. Mycket! Jag älskar böcker, jag älskar att läsa och jag älskar tankespjärn, så med glädje ska jag skapa mig vanan att läsa dagtid.

Jag lär blogga om upplevelsen under året och/eller om åtminstone vissa av böckerna, men är redan nu nyfiken på om du läst någon av dessa? Är det någon av böckerna som du tycker är riktigt läsvärda, eller dess motsats, någon som du tycker jag ska undvika?