Kraschen!

KraschenLäste ut den häromkvällen, boken som egentligen skulle hetat Konkursen. Men stigmatiseringen kring konkurser hade kanske gjort att boken därmed blivit osäljbar. Paradoxalt nog är det det som gör boken så värdefull, för detta är en riktigt välskriven bok om kriser, konkurser och andra baksidor av entreprenörskap. För hur många pratar om den biten av kakan så säga? I princip ingen. Bortsett från Björn Flintberg, författare till Kraschen, så klart.

Det är nästan två år sedan boken släpptes, och den har stått i bokhyllan min sedan dess. Jag är glad att jag äntligen tog fram den, för den ger en välbehövlig pusselbit till bilden av en entreprenör. Det snackas oerhört mycket om friheten, att vara sin egen chef och bestämma över sin tid alldeles själv. Lika mycket lyfts fram om nackdelen med att ständigt jobba, aldrig kunna ta semester, att slita hund för en spottstyver. Men i princip aldrig har jag hört någon berätta om vad som händer när det skiter sig, när företaget går i konkurs. Men det är precis vad Björn gör.

På ett personligt och samtidigt sakligt och matnyttigt vis bjuder han in läsaren till att följa hans företags uppgång och fall. Det är lätt att vara efterklok, säger man ibland, fast jag är inte helt säker på det. Det kräver nämligen att man vågar vara riktigt ärlig och släpper allt behov av att försvara sig själv och sina handlingar. Just det lyckas Björn med. Han verkar se nyktert på det hela, och bjuder på sina lärdomar, både från tiden då det gick bra för företaget (lite för bra, som du kommer förstå när du läst boken) och när det började vända nedåt. Det ska du ha stort tack för!

Flippen

Gisses, vilken enorm insikt jag slogs av. Det är nästan löjligt för det är en så given grej egentligen. Givetvis twittrade jag raskt ut det också:

teaching is not telling

Om det inte går att ”lära ut” något, dvs, teaching is not telling – hur i allsin dar kommer det sig att så ofantligt mycket av det som fortfarande försiggår i klassrum runt om i Sverige, på alla nivåer, fortfarande är just detta?

Dan låter dock hälsa att det inte är hans ordval, citatet dök upp på Twitter för ett tag sen och satte sig i honom. Och nu har jag tagit det till mig. Rejält. Massiv insikt. Googlade fram det, och hittade ursprunget:

Teaching is helping people learn, and you have not taught if people have not learned. Teaching is not telling.
– Eleanor Duckworth

Det som föranledde diskussionen var #Skolchatt den 28 februari, som hade som ämne ”Föräldrar ska inte känna igen sig i skolan” som Troed Troedsson sa på Vara lyfter skolan i januari. Vi började prata om hur mycket (eller de facto hur lite!) relationsbyggande (här i kontextet bygga relation mellan lärare och förälder) som lärs ut på lärarutbildningen, och det var utifrån det som Dan svarade mig att det inte går att ”lära ut” sånt. Man måste praktiskt få pröva, öva, testa, leka, trilla av hästen och hoppa upp igen, osv.

Exakt. Just det. Så varför görs inte detta överallt, hela tiden? Varför hålls det föreläsningar utan interaktivitet? Varför är föräldramöten så ofta monologer av information som ska delges föräldrarna? Hur kommer det sig att enså stor andel av alla (power-point-)presentationer som skapas på företag föranleder envägsmonologer, där dessutom allt som sägs redan står?

Jag har läst om flippade föräldramöten och fakultetsmöten utöver flippade klassrum och det gläder mig. Eftersom jag INTE befunnit mig i ett klassrum under min yrkesverksamma karriär utan på företag, framför allt inom livs- och läkemedelsbranscherna, så vet jag att här finns enorm potential till förbättringäven utanför skolvärlden. För detta är INTE ett problem för skolan! Detta är ett problem för samhället i stort. Eller rättare sagt – här finns en rejäl utmaning att hugga tag i, som skulle ge minskat resursslöseri!

Därför vill jag ge dig en utmaning att flippa ditt nästa möte – oavsett i vilken bransch just du är yrkesverksam i! Antar du utmaningen?