”Samtidigt hörde hon den egna rösten, den röst som hon ibland tröstade andra med, en vuxenröst som resonerade och lugnade. En röst som hon använt för att göra Nirmol till just den storslagna människa han blivit. En mammas viskning. Hon påminde sig själv om ett gammalt djungelknep som hon brukade ge dem som brottades med ohanterlig vrede.

’Skriv två brev till världen. Skriv ett om hur du verkligen känner djupt därinne, skriv om din smärta och ditt hat, din besvikelse och vrede, skriv om de lägsta önskningarna du har. Driv ut det mörka ur dig men visa det inte för någon. Alla känslor får finnas, hut hatiska de än är, men man måste inte agera på dem. Och skriv sedan ett som är ditt högre jag, ett som är just så moget och balanserat som du vet att det måste vara. Först när du erkänt ditt mörka, svarta, kan du göra det som är rätt.’”

Jag gör det; skriver av mig, ger mig själv svart på vitt det jag känner. Men samtidigt inte om jag ska ta djungelknepet bokstavligt, eftersom det är sällan jag brottas med ohanterlig vrede.

Tror det var länge sedan jag verkligen var i kontakt med mitt mörka, svarta. Ohanterlig vrede är sällsynt i mitt liv, men alla de andra känslorna som drar åt det dunkla – aggression, ilska, förtvivlan, sorg, förakt – de har jag mer kontakt med, och de kommer ner på papper.

Emellanåt blir sådana texter också publicerade på bloggen, men alltsom oftast inte. Åtminstone inte medan känslan är aktiv i mig. Med distans, kanske; om texten i sig fyller någon slags funktion, om det finns ett värde i att skicka ut den i världen, om det är rätt. Inte annars. Och jag vet att jag inte måste agera på dessa känslor. Men skrivandet i sådana stunder fyller definitivt sin funktion – för det tar mig vid hand och leder mig till mitt högre jag. Publicerar fler av de texterna, men långt ifrån alla. Än. För jag sparar det jag skriver, och vem vet, endera dagen blir det kanske något av det utöver ett dagligt blogginlägg. En bok? Två? Idéerna, utkasten och planerna finns där.

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på:
Boken ”Den som går på tigerstigar” av Helena Thorfinn.