Mitt hundrade inlägg

Publicerad den 7 april, 2013 av Helena Roth

Detta är det hundrade inlägget på min blogg. Tjohoo!
En milstolpe som jag är riktigt stolt över.

Jag ser fram emot att skriva hundra nya inlägg men tänkte landa lite i dessa först. Har suttit och bläddrat igenom min blogg och även dykt ner i statistiken.
6081 inlägg har lästs, sedan jag startade bloggen den 20 augusti 2012. Jag märker att jag får fler besök ju mer aktiv jag själv är på andra forum. Om jag twittrar och Facebookar och aktivt länkar till mina inlägg, ger det effekt på besöksstatistiken. Likaså när jag kommenterar på andra bloggar eller nätartiklar. Logiskt.

De fem mest lästa inläggen hittills är:

#skolvåren
Om HERO the coach (tekniskt sett en sida, inte ett inlägg. Struntar i det!)
Lyckorus
Samskapande
Bidra!

De fem minst lästa inläggen är:

Fem inlägg jag tycker om:

Fem inlägg som jag önskar fler skulle läsa:

Fem inlägg som ligger nära #skolvåren:

Fem inlägg med hög coachfaktor:

Fem inlägg som ligger mig nära hjärtat:

Det är väldigt svårt att sålla och välja vilka inlägg jag ska lyfta fram – jag märker att jag tycker riktigt mycket om många av mina inlägg. Det känns jättehärligt. Jag tar det som ett teckan på att det jag skriver kommer från hjärtat, att dessa nedpräntade ord verkligen är Jag.

Jag vill med denna bukett tacka dig för att du läser.
Jag vill tacka dig som länkar vidare till andra.
Och du som skriver en kommentar på bloggen, Facebook och/eller Twitter ska ha ett särskilt tack – att få ett gensvar på mina tankar och funderingar hjälper mig vidare.

Tack!

Varför blogg?

Publicerad den 6 april, 2013 av Helena Roth

Kloka Karin skrev i veckan på sin blogg om varför hon bloggar och vad det gett henne. Jag kommenterade hennes inlägg så här:

YES!! Utbrister jag med emfas!
Har haft styrelsemöte i mitt företag idag, och jag lovprisade vad bloggandet gjort för mig. Helt otroligt, vilken skillnad det gör när tanke ska sättas på pränt. Jag är ofantligt glad att jag började blogga, och att du gör det, och så många andra. Det ger mig insikter och uppslag och inte minst tankespjärn, och det gör att jag växer. Underbart!
Fortsätt blogga, facebooka och twittra, och använd det för att vidga dina egna zoner – hoppas andra kan bli lite inspirerade att testa själva. För det blir vad vi gör av det!

Jag tänkte dock att jag ska utveckla mina tankar från kommentaren, så det blir lite tydligare för mig själv.

Varför bloggar jag?

Bearbeta intryck
Jag har samlat intryck under så lång tid att jag kände ett behov av att börja släppa ut något också. Dvs, att inte bara länka vidare till kloka ting utan att faktiskt sätta mina egna ord på det.
Självcoaching
Jag lär mig så ofantligt mycket om mig själv! Att sitta och formulera mig i skrift gör att jag tvingar mig att reflektera. Vad är det jag skriver, vilka ord väljer jag, vad vill jag förmedla, vilken frågeställning önskar jag skicka med läsaren (och mig själv märk väl!)?
Sätta ord på tanke
Det gör mig mer uppmärksam på min omgivning. Om jag tänker en tanke, som fastnar av något skäl, så skriver jag ner den, eller talar in den i ett röstmemo. Då bevarar jag den och kan, när tillfälle yppar sig, gå tillbaka och tänka klart kring frågan. Ibland blir det ett blogginlägg av det, ibland inte.
Nå ut och påverka
Att publicera en blogg är så klart även ett sätt att nå ut och påverka. Det ger andra möjlighet att läsa, tänka, reflektera och kanske forma sig en åsikt. Kanske tom agera, om det vill sig riktigt bra!
Förstärkning och förtydligande
Det ger mig förstärkningsmöjligheter. Det vill säga när jag twittrar, facebookar, mailar eller pratar med någon så kan jag plocka in/referera till blogginlägg för att förstärka eller förtydliga min ståndpunkt, mitt budskap. Twittrar jag om syfte tex, kan jag länka till inlägget jag skrivit om syfte och kan därmed snabbare och enklare nå längre i min kommunikationen med medspelaren.

Jag skulle säkert kunna komma på många fler anledningar, men detta får räcka för idag.

Bloggar du? Varför? Eller, varför inte?

Vikten av ett ord

Publicerad den 5 april, 2013 av Helena Roth

Orden vi väljer, tonfallet vi säger dem med, blicken vi ger.

Visst spelar det stor roll. Oerhört stor roll.

Tänker på detta när jag läser om en konversation någon snappade upp på ett pendeltåg.

Och så tänker jag på detta:

Avgörs ordvalet av vår inställning, till livet, oss själva och våra medmänniskor?
För inställning spelar också stor roll.

Och hur faller härskar- respektive främjartekniker in i detta?

Jag har tänkt mycket på härskar- och främjartekniker under många år, och har aktivt försökt gå från härskartekniker till främjartekniker. Det är inte lätt dock, för det finns mycket härskartekniksmönster i mig och i den vardag jag lever och verkar i. Men jag har valt att sätta på mig främjartekniksglasögon och därmed bygger jag, sakta men säkert, vanor, rutiner och mönster av att agera bekräftande och främjande, snarande än nedvärderande och överlägset.

Det riktigt svåra är dock att bemöta härskarteknik med främjarteknik, istället för att falla in i de förstnämnda själv. Det är en riktig utmaning det, och för egen del krävs det att jag trycker på PAUS-knappen emellan åt för att lyckas. Dvs, jag hindrar mig från att reagera i affekt, där jag bara vräker ur mig oreflekterat. Jag behöver pausa, landa i tanken, fundera igenom vad jag egentligen tycker och tänker och vad jag vill förmedla. Sen kan jag trycka på PLAY igen, och agera. Då ökar chansen att jag agerar som en främjare snarare än en härskare.

Tänker du på vilka ord du väljer och hur du uttalar/uttrycker dem?
Vad är ditt bästa knep för att bygga främjarteknik-vanor hos dig själv?

Måsten…

Publicerad den 4 april, 2013 av Helena Roth

…finns de?

Eller är de bara fantasifoster som vi hittar på, för att vi inte egentligen vill säga vad det handlar om?

Är det inte så att det handlar om min vilja, eller ovilja, att göra något, och att det är när jag är ovilliga att göra något som jag sätter etiketten Måste på det? Som ett sätt att komma undan? Eller ett sätt att försöka göra mig viktig kanske?

Varför lurar vi oss själva på detta viset?
Vem gagnar vi egentligen?
Definitivt inte oss själva, om det är jag övertygad.

Under de senaste 2 åren har jag varit ganska noga med hur jag uttrycker mig. Jag har undvikit att prata i termer av Måsten, Det är mycket nu, Stressigt nu, Hinner inte med allt osv. Jag har valt att använda andra ord, och prata i termer av prioritering. Antingen prioriterar jag något eller inte, och det jag inte prioriterar motsvarar ju det jag ”inte hinner med” för att uttrycka det på annat vis.

Men för ett par månader sedan så föll denna min strategi. Jag började känna mig stressad, hade fullt med måsten i att-göra-listan och kände mig vansinnigt stressad. Och så fort jag började använda dessa termer, i ord och tanke, så är det som om jag hamnade rakt in i ekorrhjulet igen.

För två veckor sedan utmanade min coach dessa mina Måsten, och jag lovar, det var stört omöjligt för mig att uttala något annat än att jag har en massa Måsten jag måste göra. Men hans utmanande av Måstena gjorde att jag började tänka mer på detta, och veckans coachsession var helt annorlunda. Jag kunde inte komma på ett enda måste, förutom ett litet, som mer består av en aktivitet som jag vill göra med det finns en liten motståndsfickan i själva aktiviteten, något som tar emot.

Och det är faktiskt det som det hela handlar om för mig. Måsten är egentligen bara ett annat ord på de aktiviteter som jag är ovillig att göra. De där jag tvingar mig till, som går segt som kola, som dränerar mig på energi. De där sakerna som jag borde tacka nej till, delegera eller köpa in.

Så nu storstädar jag bland åtaganden och aktiviteter. Jag rensar bort sånt som jag känner ovilja (eller åtminstone inte så stor vilja att jag gör dem med glädje) mot. Jag filar på en inte-göra-lista, så jag ska komma ihåg vad jag ska hålla mig undan. Och jag listar aktiviteter på en axel som sträcker sig mellan villig till ovillig.

Det är ganska uppfriskande med lite vårstädning, måste jag säga. 🙂

Vad har du för relation till Måsten? Har du några? Och finns det egentligen Måsten?

#enfemma

Publicerad den 3 april, 2013 av Helena Roth

Hakade du på #enfemma när den drog igång i februari? Det gjorde jag, och jag tänkte hela tiden att jag skulle skriva om det, men tiden gick, jag gjorde troget mina femmor, men inte skrev jag något om det. Nu är det dock slut på förhalandet, nu blir det av!

Ovanstående skrev jag för ett par veckor sedan då jag gjort någon övning som brände extra mycket i både bål och ändalykt. Jag har under dessa veckor haft träningsvärk så det stänker om det – och jag måste säga att det har jag faktiskt gillat. Det ger mig svart på vitt att jag utmanat muskler i behov av utmaning.

Jonas Larsson, pappa till #enfemma, har dessutom gjort två saker jag verkligen är tacksam över:

Han har sammanfattat alla övningar från #enfemma i ett blogginlägg
Han har utlovat någon slags fortsättning av #enfemma, men ännu inte preciserat i vilken form

Jag ser fram emot fortsättningen, men till dess så börjar jag helt enkelt om från början igen, dagens övning var dips.

Denna typ av träning, som görs hemma, inte tar så lång tid, men ändå verkligen kan ge effekt, passar mig som hand i handske. Jag har varken lust eller vilja att ta mig till ett gym för att styrketräna eller gå ett gym-pass. Nä, #enfemma, QiGong, och minst 30 minuters promenad eller cykling per dag, det funkar finfint för mig. Ibland simmar jag en kilometer dessutom, något som blivit väsentligt mycket skönare men också mer ansträngande, sedan dottern min lärde mig crawla ordentligt.

Vilken typ av träning passar dig bäst?

För-kraft vs Mot-kraft

Publicerad den 2 april, 2013 av Helena Roth

För ett par veckor sedan träffade jag Lou Rossling, som sa något som legat och grott i mig sedan dess. Hon berättade att hon inte vill engagera sig i strejker och mot-rörelser, för hon vill vara för, snarare än mot saker och ting.

Det där har jag landat i nu:

För mig handlar det i stor utsträckning om skillnaden mellan symtomlindring och rotorsaksåtgärder. Precis som med allt annat så behövs bådadera, det inser jag! Men om vi har för mycket mot-krafter, dvs sådana som arbetar med det direkt avhjälpande och de som är emot något, kanske utan att ha ett alternativ i tanken, så är jag rädd att vi som samhälle inte kommer vidare. Någon/Några måste arbeta med det förebyggande och skapa alternativ till det befintliga.

Jag är nyfiken på hur du ställer dig till för- respektive mot-kraft?
Går du igång på motståndsrörelser, eller är du mer inne på att förebygga och/eller att skapa något helt nytt?

PS – Å andra sidan väcktes nya tankar kring ordet mot idag när jag var hos min coach. Men de tankarna sparar jag till ett framtida blogginlägg.

Bokinsikter

Publicerad den 1 april, 2013 av Helena Roth

Jag läser mycket och har så alltid gjort. Min mamma säger att från den dagen jag lärde mig läsa släppte jag inte böckerna.

Minns mina tonår där boken var en vän som gav mig en möjlighet att drömma mig bort, från skilsmässor, flyttar och bara allmän tonårsångest. Gick till och med timslånga promenader med boken i hand, djupt försjunken i läsandet. Det hände ibland att jag gick in i en lyktstolpe eller två, men det bekom mig inte nämnvärt.

Läser just nu To sell is human av Dan Pink. Det duggar insikter må ni tro! Är halvvägs genom boken men har redan en dryg handfull sidor att gå tillbaka och detaljstudera. Skriver upp sidnumret under tiden, så jag inte missar några guldkorn.

Har läst Pink tidigare och uppskattar hans lättförståeliga språk likväl som hans torra humor. Och ni har väl inte missat hans lysande klipp om motivation?

För den delen – detta är bara en av böckerna jag läser just nu. Har haft en kortare period under ett par år, där jag enkom haft en bok igång, men innan dess, och nu, så har jag flera böcker igång samtidigt. Beroende på humör och behov väljer jag bland dem. Och jag har faktiskt nått det stadium där jag inte tvångsmässigt tvingar mig igenom alla böcker jag börjar läsa.

Ibland är det mycket specifika citat eller verktyg/metoder jag tar med mig från en bok, ibland en känsla, och andra gånger ett jävlarannamma. Och ibland ingenting alls. Men de flesta böcker berör på ett eller annat vis.

Jag är glad åt att även barnen är bokslukare och storläsare, men då både jag och maken, tillika hela tjocka släkten är det, så är det inte direkt överraskande. Gener och miljö samverkar nog här!

Boken/Texten är viktig och ger en drös med gåvor:

Uppmuntrar fantasin
Ger ett språk med utvecklad vokabulär
Skapar möjlighet till insikter
Kan ge förståelse av andra tider, händelser och platser än de jag befinner mig i
Är ett sällskap

Vill du så dela gärna med dig av någon insikt du fått från en bok!

Lux Aurumque

Publicerad den 31 mars, 2013 av Helena Roth

Tom i huvudet och lätt villrådig över vad jag ska skriva om. Har en massa utkast och ännu fler idéer, men orkar inte riktigt hugga fatt i någon av dem.

Därför väljer jag istället att dela med mig av något särdeles sällsamt, nämligen en virtuell kör skapad av Eric Whitacre, med 185 deltagare från 12 länder. Sverige är ett av länderna, representerad (åtminstone) av en föredetta kollega till maken min.

Detta är bara ett av flera verk framförda av en virtuell kör under ledning av Eric, det finns fler godbitar, för er som tycker detta är lika fantastiskt som jag gör. Detta är ett så härligt exempel på de möjligheter som öppnar sig med moderna och nya verktyg.

Jag sjunger själv i kör – om än inte en virtuell dylik – och njuter enormt av det. Körövningarna varje måndagskväll är en av veckans energigivare. Sådana ska man värna om! Vad har du för energigivare?

Kauwboy

Publicerad den 30 mars, 2013 av Helena Roth

Andra biobesöket på Spegeln denna vecka, idag i sällskap av både make och son. Dagens begivenhet var filmen Kauwboy. Även detta en högst sevärd film.

Huvudpersonen i filmen heter Jojo, och hans mamma har skrivit en sång om honom. Här i annan tappning än i filmen, men oerhört vackert!

Just call my name and I will come

Vad händer när det inte fungerar? När man ropar och ingen kommer? Och vad händer med de som inte ens förmår ropa?

Det är tungt att se hur mycket barn får bära, när föräldrar/föräldern eller andra viktiga vuxna inte mäktar med att bära sin del, fullt ut. I Kauwboy får vi se det, gång efter annan. Hjälper samhället tillräckligt? Har personligen bevittnat flera exempel där familjen som enhet – eller för den delen som enskilda individer som nära berörs – får alldeles för lite stöd då en tragedi av ett eller annat slag inträffar. Och vem/vad består samhället av? Vad kan befintliga offentliga strukturer bidra med i högre utsträckning? Och vad kan vi som närstående eller bara som medmänniskor, hjälpa till med? Hur gör vi på bästa sätt?

You’re the one that made me fly

Pia Sundhage sa i Min sanning att vi gör varandra bra. Och jag funderar över om det inte är något vi bör ta till oss, lite till mans. Inse att det faktiskt är så. Och med det kommer ett ansvar, för motsatsen är då också sann.

Vad kan vi göra för att göra varandra bra?

Pretty!

Publicerad den 29 mars, 2013 av Helena Roth

Svara

Upworthy visar Kate Makkai som deltar i en nationell poetry slam 2002 i USA och gör det så bra så det nästan är löjligt. På dryga tre minuter sliter hon sönder och samman den ytliga livsstil vi skapat oss. Det liv där hudens ytfinhet, näsans storlek och tändernas vita perfekta rader är viktigare än att jag ser mitt egenvärde.

Se den:

Vi deltar alla mer eller mindre i detta samhälleliga spel, tror jag. För egen del så försöker jag se bortom ytan, både på mig själv och min omgivning. Men det är inte lätt inte. Själv så sminkar jag mig i princip aldrig, väljer kläder och skor baserat på bekvämlighet och utifrån miljömedvetenhet snarare än senaste mode, ja, om jag shoppar överhuvudtaget, för det ger mig väldigt lite glädje. Men örhängen har jag alltid på mig, och det är klart att jag tycker om när folk i min omgivning ger mig uppskattning, både ut- och invändigt.

Vad gör du för att undvika att spela med i detta spel?

HERO – the coach

I will hold a space for you, for exploration, discovery and insight

Etikettarkiv: #Blogg100