Lappa och laga

Publicerad den av
1

Att lappa och laga är, på vissa områden, en företeelse jag inte är så förtjust i. Inom vissa områden tycker jag det fyller sin funktion att släppa loss helt från det som är, och förutsättningslöst titta på vad som skulle kunna uppstå, obegränsat av det som redan är och har varit. På andra områden så fullkomligt älskar jag lappandet och lagandet. Att återanvända, återbruka och förlänga livslängd på ett klädesplagg, en gammal bokhylla eller en sprucken tallrik. Eller. Älskar och älskar. Som koncept i alla fall. Den faktiska sysslan är lite av en utmaning, att påbörja. När jag väl gjort det dock, satt mig där, med nål och tråd i handen, eller med färgdoppad pensel i högsta hugg framför en slipad och rengjord gammal byrå, då rullar det på.

Så ock igår. Har tre favoritplagg, samma plagg, olika färger. Mina Ivanhoe of Sweden ullfleece:ar. Under vinterhalvåret är det sällan att jag går i något annat än en av dessa tröjor. Med resultatet att jag till min förskräckelse insåg att jag nött dem på armbågarna, alla tre. Lite olika grad, men alla var definitivt i riskzon för hål på armbågarna. Undertröjans färg lyste igenom! Så jag har använt lite andra varma tröjor senaste månaden i väntan på inspiration att sätta mig och lappa och laga dem. Varje morgon när jag klätt på mig har jag suktat efter mina Ivanhoe. För de är mina favoriter.

Igår lyckades jag överbrygga den initiala tröskeln att faktiskt ta fram nål och tråd (garn i detta fallet), satte mig och började luska ut hur jag bäst skulle förstärka armbågarna på mina tröjor, någorlunda snyggt. Jag testade nått, drog upp, försökte något annat, blev inte nöjd med det heller. Och så där höll jag på tills jag till slut insåg att det funkade bäst att från rätsidan förstärka hela området så osynligt som möjligt.lappa och laga

Lyckades hitta en hyfsat nära färgmatchning till den rosa tröjan, från en växtfärgningsfläta jag fått för många herrans år sedan av en fantastiskt skicklig textilkonstnär. Den bruna och den antracitgrå ullfleecen förstärkte jag med ett svart Alpacka-garn. De blev något bättre, främst för att det garnet var något tunnare och det gjorde det enklare att göra det nästintill osynligt. Gjorde mitt bästa i alla fall och fick alla sex armbågspartier gjorda. Nu kan jag äntligen använda dem igen! Gissa vad jag har på mig idag?

Saknar det som inte blev

Publicerad den av
2

Jag saknar det som inte blev. Det som kunde uppstått, om jag, om du, om vi, bara…

Men nej. Jag håller tillbaka, vågar inte säga, vågar inte röra, vågar inte lyfta. Håller tillbaka. I saknad. I rädsla. I oro. Vad skulle kunna hända, vad ska du månne tro. Lamslagen av alla dessa möjliga framtida tankar hos någon annan, tankar som uppstår, i nuet, enkom i mig. Det är det enda ställe jag vet hur tankarna ser ut, hur de låter, hur de känns. Och ändå håller jag mig tillbaka, låter mig hållas tillbaka, av mina egna projektioner av hur dina tankar möjligen, eventuellt, månne kunde komma att se ut, låta, kännas.

Jag saknar det som inte blev. Det som kunde uppstått, om jag, om du, om vi, bara… Samtalen som inte fördjupades. Skratten vi gick miste om. Älskogen vi inte upplevde. Chanser till närhet, till intimitet, till själarnas möte.

Det som varit.
Det har varit.
Insikten att jag saknar det innerliga i det som redan passerat, gör att jag, kanske, kanske, vågar leka mer i nuet, i kommande ögonblick av nu. Skapa utrymme för innerligheten i det som ännu inte uppstått. I de ögonblick av Nu, som bygger mitt liv. Pusselbit efter pusselbit växer min livserfarenhet sig större, vidare. Expanderar. Innerligt.

Om jag leker i tanken, leker att jag ger, istället för att hålla tillbaka, säger, istället för att hålla tyst, att jag rör, istället för att känna mig paralyserad, lyfter istället för dess motsats. Om jag ger, mitt allt, istället för att hålla tillbaka. Om jag vågar släppa ut min själ på grönbete, i lekhagen? Ut och lek, experimentera, pröva.

Det är inte farligt, min själ. Det är bara ovant. Du har hållit tillbaka, så länge. Släpp bojan som mentalt håller dig tillbaka, låt ljudet trilla över tungans tröskel, den tröskel som hindrar ord från att rulla över tungan, ut, ut genom munnen. Låt orden bli hörbara, för någon annan än det inre. Detta inre som räds vad orden – månne – kommer stöta på. Men orden är redo att födas, de pockar på, vill ut, testa sina vingar, ut, flyga, upptäcka, sväva högt, dyka djupt. Släpp dem fria. Orden, handlingarna, de själsliga mötena.

Låt handen trotsa fysiken, sätta sig i rörelse. Det kostar energi att få ett stillastående objekt i rörelse, men energi är allt, allt är energi. Det som finns finns och det räcker. Den går inte att förstöra. Det kommer energi i retur, energin fylls på, jag lovar. Om bara rörelsen initieras. Våga lyft fingret, handen, ögonlocket. Titta, känn, smek, utforska. Släpp dem fria, rörelserna. Det ligger en skatt begravd inunder den stilla handen, bortom stillheten finns en värld av fysiska sensationer att utforska. Rörelsen är liv, i rörelsen blir vi till liv. Utforska rörelsen, liksom orden. Låt den ena porla från tungan, och den andra flöda från varje cell i kroppen. I rörelsen blir vi till.

Lyft, min själ, lyft från det som hållit dig tillbaka. Lyft dig, över barriären, genom motståndet, det mentala, som fjättrar dig till marken. Lyft, min själ, lyft från rädslans boja. Låt dig smekas av kärlekens vind, bäras av det som blir möjligt, berikas av energin i mötena som uppstår, själarnas möte.buren av kärlekens vind

Lyft, min själ, det är dags att säga adjö till saknaden av det som inte blev. Det är dags att skapa det som kan bli, det som vill födas. Innerligheten i det som komma skall.

Det är din tid nu, att lyfta, att expandera, att uppleva. Lyft, min själ. Lyft.

Att besöka det förflutna, på nytt.

Publicerad den av
2

Ibland fastnar jag. I ett minne. Befäster, om och om igen, berättelsen, känslan, betydelsen. Övertygar mig själv om att så här var det och därför är det fortfarande så, genom att återberätta historien gång efter annan.

Förra året, under mitt #cleanse4expansion-projekt hittade jag gamla brev från mitt ex. Kom på mig själv med att syna min återberättade historia och fnös åt den. Skrev i affekt ner mina känslor, en text jag hittills inte publicerat och kanske aldrig ska. Delade den i förtroende med några nära vänner samt min coach, Carla. Från vännerna fick jag den förväntade responsen. Stöd, pepp, vilken stövel. Sånt där som jag själv tänkt, tyckt, och befäst. Som sagt. Lätt hänt.

Men från Carla kom något helt annat. Hon såg bortom mina ord, mitt dömande av mig själv såväl som exet, sättet att förringa det som var. Hennes ord möjliggjorde ett perspektivskifte. För mig. I mig.

återblickHelt plötsligt kunde jag se på minnet, på relationen, på detta decennium av mitt liv, på ett nytt sätt. Från ett annat håll. Inte utifrån bitterhet, ånger, förakt rent av. Jag kunde istället kliva in i minnet, återbesöka det utifrån en mer varsam samvaro. Med mig. Då. Den jag var. Ung. Kär. Och senare; sviken. Rädd. Förtvivlad. Fast besluten att inte låta mig knäckas. Bitter till och med?

Med omsorg om mig själv, den jag var då, fick jag, den jag är nu, en helt ny minnesbild av det som varit. Dömandet, av relationen, exet, men framför allt mig själv, smälte undan. Fyllt sin funktion. Behövs inte längre. Dags för något nytt. Att varsamt låta mig själv se det som varit, rätt upp och ned. Alla känslorna, de ljuva likväl som de bittra. Utan pålagor, förklaring, bortförklaring. Det jag kände, det kände jag. Behöver inte göra något med de känslorna idag, mer än se dem och omfamna dem, sådana som de var. De skaver inte, har tappat all sin tyngd, de är inte längre en tung börda att bära.

Minnen, ett drygt decennium av minnen av alla sorter och slag, lagda till ro.

Tittar. Lyssnar. Ryser. Upplever.

Publicerad den av
Svara

Tittar på Prince Ea och ryser. Rörd ända in i själen.
Håren på armar och ben står upp, rysningar porlar likt vatten över och genom kroppen, hjärtats kontraktioner tydliga i bröstkorgen när jag upplever det som finns bortom orden, bortom etiketterna.

Kroppens tydliga gräns upplöses, faller bort. Jag går i bitar. Öppnar upp. Upplever mer, upplever längre, vidare. Inte ens min hud är längre tillfreds med att vara enkom på ytan.

Jag är INTE svart. Jag är INTE vit.
Jag är mer. Jag är allt.

Ingen etikett kan definiera mig.
Ingen enskild etikett är stor nog att omfamna allt som är jag. Allt som är du. Allt som är vi.
Bortsett från den enda etiketten som pekar på det som vi alla är. Kärlek.

Självtillåtelse

Publicerad den av
Svara

Det är som en extra gåva det här! Ett givande samtal, för både coach och klient, som landar som nedplitade tankar, som i sin tur leder vidare till nya tankar, nya frågor, och en nyfiket utforskande livslust. Självtillåtelse, rätt upp och ned.

Läs Saras tankar och se hur de harmonierar, eller ej, med dina egna tankar om självtillåtelse:

Profilbild för Sara ModigSaras goda.

I gårdagens samtal med coach Helena kom vi bland annat in på självtillåtelse. Även om det faktiskt känns märkligt att jag ibland behöver ge mig själv tillåtelse – ”What’s keepin’ me”, liksom – så vet jag att om jag inte explicit ger mig själv denna tillåtelse, så kommer jag att mala på i ”borde/måste/ska bara-kvarnen” tills all ork är slut.

6373990631_899afca2bb_b (1)

Just nu tillåter jag mig att läsa pappersböcker. Jullovet gav osedvanligt rikliga tillfällen till läsning, och jag insåg då (på nytt) vilken vila läsningen ger mig. Tyvärr ”måste” det vara pappersböcker för att det ska funka. Det skulle verkligen vara himla praktiskt om jag kände samma vila vid läsning på padda, ajfån och dator – men jag verkar vara fel generation för det.

Jag tillåter mig att dansa och sjunga – mer om det kommer i ett separat blogginlägg. Jag tillåter mig att välja efter känslan i maggropen, snarare än efter rösterna som skriker…

Visa originalinlägg 123 fler ord

Tagen som gisslan?

Publicerad den av
2

Det vore så lätt.
Igår. Idag. Troligen imorgon med.
Att drunkna i det moras av hat, illvilja, missunnsamhet, misstänksamhet, rädsla, fördomar och våld som är överallt, runtomkring mig.
Varhelst jag ser, varhelst jag läser, varhelst jag går… Omringad.

Så enkelt det vore att låta mig tas som gisslan av detta.
Av hatet. Våldet. Rädslan.

Att dela vidare.
Att läsa, förfasas, fördöma.
Fastna i dramaträsket.

Det gör jag. Ibland. Minimerar mängden ilska, hat, missunnsamhet jag sprider vidare.

Att säga ”Det räcker nu!”.
Att skriva #inteerkvinna och lägga upp ett foto av mig själv på Facebook.
Att hålla Förintelsen i åminnelse och högt och innerligt ropa ut ”Aldrig mer!”.

Jag gör allt det där också. Ibland. Markerar, säger ifrån, tar ställning.

Till vilken nytta? Gör det skillnad? Leder det till det jag önskar se mer av?kärlekHjärnan fungerar så att det som vi lägger fokus på, det vi uppmärksammar och ständigt återkommer till, det uppfattar hjärnan som viktigt. För mig är kärlek, medmänsklighet, generositet, omsorg och respekt, värme, glädje, livslust och en tro på välviljan viktigt. Så vad föder jag min hjärna med? Vilken kosthållning har jag, på det mentala planet? Vilken mental kost bjuder jag mig själv och min omgivning på? Väljer jag hatet eller kärleken, rädslan eller medmänskligheten, misstron eller förtröstan?

Skapande händer

Publicerad den av
17

Stickar.
Skapar eget mönster. Blir för litet. Drar ut strumpstickorna och repar upp garnet.
Börjar om, fyra maskor fler än första försöket. Omskapar mönstret.

Maska för maska, varv efter varv.
Åtta varv in tar jag fram hjälpstickan och skapar ett flätmönster.
Stickar vidare.

Maska för maska.
Varv efter varv.

Fascineras.
Rytmen, fingerfärdigheten.
Hålla strumpstickorna på plats, räta, aviga.
Garnet lagom spänt, ju jämnare desto bättre resultat.skapande händerSå växer arbetet fram, skapat, av mina händer.
Dessa händer. Allt de gjort för mig.
Arbete. Lek. Nytta och lust.

Dessa händer.
Dessa skapande händer.
Med förmåga att skapa ur kärlek, likväl som ur hat.
Ur livslust, såväl som rädsla.
Valet – är mitt. Och ditt.handledsvärmareVi kan skapa det som gör nytta, gläder, värmer, berikar. Det vackra.
Handledsvärmare blir en symbol. För värme, nytta, skönhet.
Det skapade.
Sprunget ur kärlek, omsorg och ljus.
Mina händer. Mitt val.
Dina händer. Ditt val.

Varför välja något annat än kärlek?

Ångestklumpen växer!

Publicerad den av
4

Sitter här med en växande ångestklump i magen.

Ensamkommande flyktingbarn tilldelas God Man till dess de fyller 18 år, sedan skall de klara sig själva, och anses inte vara i behov av en God Man längre. Som God Man är det mitt uppdrag att bland annat skriva in mina Goda Barn i skola.

Så nu sitter jag här, med ett uppdrag som snart löper ut, och försöker febrilt ordna så att mitt Gode Barn ska bli inskriven på språkintroduktionsprogrammet innan hen fyller 18 år. Som vuxen får du först vänta på uppehållstillstånd innan du får rätt att gå på SFI, Svenska För Invandrare, nämligen. Och det kan dröja år, i värsta fall.

I samband med 18-års-dagen flyttas också ansvaret för mitt Gode Barn över från kommunal socialtjänst till det statliga Migrationsverket. I samband med det blir det flytt av boende, från kommunalt ordnade HVB-boenden till Migrationsverkets asylboenden (om man inte själv ordnar boende, antar jag?! Det vet jag faktiskt inget om. Ännu.) och då kan det också bli aktuellt med flytt över kommungränser.

Och här uppstår ångestklumpen. När jag nu lyckats med konststycket att få mitt Gode Barn inskriven i ett eftertraktat språkintroduktionsprogram i en kommun, den kommun hens HVB-boende ligger i, samtidigt som Migrationsverket hittat en plats till mitt Gode Barn i ett asylboende i en annan kommun. Så pass långt från den tänkta gymnasieskolan att det inte finns en chans att hen kan börja skolan där hen just fått plats.tankarsomspinner

Tankarna spinner.
Ångestklumpen växer.
Vad gör jag om det inte finns något boende i skol-kommunen?
Finns det en chans att få hen inskriven i skola i den nya kommunen?
Vem ringer jag?
Vilka knappar kan jag trycka på?

Tankarna rusar när jag ser att det ringer. Det är handläggaren på Migrationsverket som ringer tillbaka. Tar samtalet och redan efter hälsningsfrasen släpper ångestklumpen sitt tag om mig.

Handläggaren säger ”Sån tur finns inte, det händer aldrig… utom just nu!”. En plats på ett boende i rätt kommun uppenbarade sig efter lite ansträngning, vilket betyder att platsen på språkintroduktionsprogrammet är säkrad!

Vi pratar lite till innan vi lägger på, och jag kan andas ut. Ångestklumpen ett minne blott.

”…det är vad mitt uppdrag som God Man handlar om. Som jag uppfattat det. Ett ärofyllt uppdrag, som jag inte tar lätt på. Det förpliktigar, på det allra bästa av sätt. Ett ansvar jag tagit på mig. Nu tänker jag svara an, om och om igen, för att göra det som krävs. Mer kan jag inte göra. Men mindre ska jag inte göra heller.”

Med både skolgång och boende tryggat kan jag snart, med varm hand, önska mitt Gode Barn grattis på födelsedagen, veta att jag svarade an och gjorde det som krävdes. Med lite tur kanske Avdelningen för Överförmyndarärenden ringer snart med ett nytt Gott Barn i behov av en God Man (Kvinna!) som mig?

Så släcks ljuset i dina ögon…

Publicerad den av
3

Har du nånsin varit med om att det i ditt liv finns något som är så tungt, svårt, jobbigt, hemskt, ledsamt eller besvärligt, att du bara vill låtsas som ingenting? Ignorera det, helt och hållet. Visslande gå omkring och titta upp mot himlen, istället för titta på det, känns det, erfara det, påminnas om det…

Ibland är det nog helt rätt tänkt. För vissa saker försvinner faktiskt med tiden. Blir inaktuella, livet går vidare, någon flyttar, du får andra intressen eller bara andra perspektiv…

Ibland är det nog helt rätt tänkt. För det är för tungt just nu. För att den där önskan att låtsas som ingenting är det bästa för dig just nu. För det är för tungt, svårt, jobbigt, hemskt, ledsamt eller besvärligt för dig. Just nu.

Ibland är det nog helt rätt tänkt. För under tiden som du låtsas som ingenting, så växer du till dig, får nya erfarenheter, bygger upp dig igen, läker sår, om än i det undermedvetna.

Men ibland… ibland händer det att slöjan du har för ögonen, slöjan som gör att du kan låtsas som att allt är på topp, rycks bort. Abrupt. Medvetet. Omedvetet. I bästa välvilja, eller i syfte att nypa till.

När det sker, så är det som om ljuset i dina ögon släcks.
Men än värre är att hela du släcks. Som om chocken blir för stor. När du låtsas som ingenting, du skrattar, skämtar, snackar om allt och inget – utom just detta – täcks du av den där slöjan; den skyddar dig, håller dig uppe, invaggar dig i säkerhet.

Och så. När slöjan rycks bort. Hela du släcks. Fysiskt.
Jag ser det. Erfar det.
Det går inte längre att låtsas som ingenting, ens som åskådare.

Ögonlocken sluts. Nacken mjuknar, förmår inte hålla huvudet högt. Hakan mot bröstet. Armarna tappar all muskelstyrka. Benen – som nyss var som trumpinnar mot golvet, ett sätt att släppa ut myrorna ur dina brallor – stillnar. All kraft lämnar dig. All förmåga att röra dig, som bortblåst. Undantaget är tårarna som trillar, sakta, över dina kinder. Du torkar dem förstulet, vill inte visa din svaghet, vill inte vara utan slöjan, vill inte vara i det som är för tungt för dig att vara i.nedsläckt ljus

Jag famlar i mörkret. Kan inget göra. Känner maktlösheten svepa över mig. Du mitt Gode Barn, en av många Goda Barn som kommit till Sverige, på flykt utan krig, elände, misär. Med saker i bagaget jag inte ens kan föreställa mig. Saker jag önskar jag kunde sudda bort, från dina erfarenheter, från allas erfarenheter, från att nånsin ha hänt, från att nånsin hända igen.

Kan inte. Det har skett. Det sker. Det kommer att ske. Kan inget göra åt det.
Men kan finnas där, för dig. Hjälpa dig bygga din styrka, mentalt, känslomässigt. Bistå dig, som God Man, som medmänniska. Även när det, stundvis, faktiskt är jag som rycker bort slöjan. I min önskan att bistå, att kunna hjälpa dig återknyta band som brustit under flykt, under turbulens, under kaos.

Så släcks du ned… och jag ångrar mig:
Varför frågade jag, varför sa jag, varför, varför, varför… 

Kanske för att jag vet, att detta inte är en börda som kommer försvinna. Inget problem som hux flux löses av sig själv. Inte heller känslomässiga band som kan ersättas av andra relationer, inte på något vis.

Kanske för att det är del av mitt uppdrag, mitt åtagande, att hjälpa dig bygga både ett nu och en framtid. Vissheten att det är en stor utmaning om dåtiden upplevs som en börda alltför tung att bära.

Men kanske också för att jag vet hur bördan är beskaffad. Inte i detaljer, men i form, processen bakom själva upplevelsen av bördan som en börda. Vet att jag kan bistå dig i det. Vet att vad som än händer så kan du må bra. Kan inte lova att det händer, som vi alla vill ska hända. Men vet, verkligen vet, med hela mitt jag, att oavsett vad som händer, så är ditt välbefinnande aldrig längre än en tanke bort.

Som jag längtar till den dag då vi obehindrat kan tala med varandra. Till dess kan, och ska jag, med alla medel som står mig till buds, finnas där för dig. Det är mitt att göra.

Bortom alla vackra ord…

Publicerad den av
9

Bland annat i samband med senaste insändaren i Sydsvenskan, även publicerad här, får jag från flera håll höra att jag ‘verkligen lever min värdegrund/mina värderingar‘. Började fundera på vad det verkligen betyder. För…. leva sin värdegrund? Det gör vi ju alla. Det är ju värdegrunden: Det sätt jag agerar i vardagen. Svårigheten är väl att det vi ibland tror och vill ska vara vår värdegrund inte alltid är den värdegrund vi faktiskt lever.

Seth Godin lyfte det under #SethInLondon-dagen när han fick frågan hur man vet vilken värdegrund en person har/tar. Hans svar var kort och koncist: Ignorera allt de säger och titta på allt de gör. Carl Jung har uttryckt något liknande. Värdegrunden ligger bortom alla vackra ord och uttrycks i dina handlingar.

Så jag funderar vidare. Får jag höra detta omdöme för att många lever en annan värdegrund än den jag ger uttryck för? Att det jag agerar i världen sticker ut? Att grundbultarna i min värdegrund, den tänkta och uttryckta – den obändiga kraften i möjligheter och lösningar som finns inom räckhåll för oss alla och att försöka sprida kärlek, värme och ljus i världen – är det som är det ovanliga? Att få faktiskt lever utifrån det? Eller?

Alltså. Jag undrar verkligen vad det är som gör att jag får höra det där. Får du höra det? Kanske är jag bara blind för det, och det är något vanligt förekommande? Kanske jag är ovetande, för det är först de senaste åren, kanske tom året, som jag uppmärksammats på detta viset. För igen, alla lever sin värdegrund. Inte nödvändigtvis den värdegrund du önskar leva. Men så som du lever är hur din värdegrund ser ut.

Jag lever min värdegrund, precis som alla andra. Svårigheten uppstår när jag pratar om min värdegrund som vore den något den inte är. I jämförelse med någon som lever utifrån den värdegrund jag tror mig leva, kan det bli synligt för mig att jag inte lever som jag lär. Har folk gått vilse i själva begreppet? Har vi missförstått ordet värdegrund? Tror det är ett tillstånd vi kan nå, när det istället faktiskt är utgångspunkten i allt vi gör. Tror den kan definieras i ord men inte behöver levas. När det i själva verket är så att definitionen av din värdegrund kommer av hur du lever, dina val i vardagen, i stort som smått. Det är där din värdegrund definieras.

Kanske är det så att allt för många lever utifrån en mellanmänsklig värdegrund, den som bygger på igenkännandet. Gamla Siv på hemmet minner dig om din egen gamla farmor och därför blir du berörd av nyheter att hon far illa i vård och omsorg. Alternativet är den medmänskliga värdegrunden, som kräver mer av dig. Att välja den medmänskliga värdegrunden kräver att du ibland avstår vissa sammanhang eller sällskap, visar civilkurage nog att försaka sådant som är oetiskt, odemokratiskt osv. Den kräver av dig att du ser inte bara att Siv på hemmet har ett värde, som människa, utan även att den romska kvinnan som tigger utanför ICA, i hopp om att få ihop tillräckligt med pengar för att kunna skicka hem så yngsta barnet kan få välbehövlig astmamedicin, också har ett värde, som människa. De är båda människor, har ett grundläggande värde som sådana och därför värda all kärlek och omsorg. medmänskligheten

Kanske är det inte svårare än att när någon säger ‘Stort Helena, du lever verkligen din värdegrund!‘ till mig, så är måhända det underförstådda ett budskap till dem själva som säger ‘Just ja, så kan man ju faktiskt göra, svårare än så är det inte.‘. Att det i all sin enkelhet pekar på små vardagliga handlingar, medvetna val i stunden, som fler kan testa? För det är så, att vill du leva en annan värdegrund så är det fullt möjligt, för var och en av oss. Allt som krävs är medvetna val. Allt som krävs är att ignorera det jag säger, titta på det jag gör och med en varsam självkritisk blick se om jag faktiskt lever den värdegrund jag önskar leva.

Själv fallerar jag. Ofta. Trampar i klaveret i parti och minut. Men ändå, som någon slags grundton, så finns den där, den värdegrund jag faktiskt vill leva. Och lever. Den är mycket tydligare för mig idag än någonsin innan, och min medvetenhet för när jag tar en ton som inte alls är i samklang med grundtonen, är numera hög. Jag är inte längre döv för den symfoni jag själv utgör, den symfoni som utspelar sig med varje andetag, varje yttrande, varje handling. Olika toner, stor skillnad i nyanser. Många budskap.

Lyssna och ta in dig själv. Vilken symfoni spelar du?