Tittar på Prince Ea och ryser. Rörd ända in i själen.
Håren på armar och ben står upp, rysningar porlar likt vatten över och genom kroppen, hjärtats kontraktioner tydliga i bröstkorgen när jag upplever det som finns bortom orden, bortom etiketterna.

Kroppens tydliga gräns upplöses, faller bort. Jag går i bitar. Öppnar upp. Upplever mer, upplever längre, vidare. Inte ens min hud är längre tillfreds med att vara enkom på ytan.

Jag är INTE svart. Jag är INTE vit.
Jag är mer. Jag är allt.

Ingen etikett kan definiera mig.
Ingen enskild etikett är stor nog att omfamna allt som är jag. Allt som är du. Allt som är vi.
Bortsett från den enda etiketten som pekar på det som vi alla är. Kärlek.