Farväl

Sitter i bilen på väg norrut, ska på begravning idag. Tänker på gårdagens inlägg om premiärer. När det gäller begravningar är en typ av premiär första gången jag någonsin går på en. Men varje begravning är, på sitt eget sätt, sin egen premiär. Varje begravning är en engångsföreteelse, en unik händelse.

Varje gång någon jag känner dör har jag en möjlighet att reflektera. Har som tur är inte fått så många tillfällen att göra detta. Men idag ges jag denna möjlighet.

Varje individ tillför något unikt till världen. Läser just nu sir Ken Robinsons bok Out of our minds . Läste igårkväll ett stycke som inleddes med att han berättade om den fysiska världen som består av allt runt omkring oss, alla händelser och andra människor. Han fortsatte med följande passage:

20130522-064820.jpg

Och han har så rätt i detta:

We share the first world with other people: we share the second one with no one.

Idag tänker jag därför hylla den värld som funnits och som nu tagit slut. Den unika värld som jag har haft glädjen att vara en del av – eftersom allas våra unika världar befolkas av de och det vi omger oss med.

Vila i frid min vän. Tack för att du var en del av min unika värld.

Premiärdags!

Minns du första gången du smakade jordgubbar? Eller tog bussen hem själv från en bio? Kysste någon? Satte dig bakom ratten helt solokvist, med ett alldeles pinfärskt körkort i plånboken?

Alla dessa premiärer. Så underbara de är. Första gången.

Eftersom jag var ensamstående med min dotter under hennes första tre år var jag väldigt observant på alla hennes premiärer. Fotograferade, skrev, berättade. Delade på alla sätt som gick då innan sociala media-tidevarvet. Ville dela undren med andra.

Tänker på det nu i samband med det inlägg jag skrev om etiketter.

Vad går vi miste om som vuxna när vi inte längre ser på världen med ett barns ögon? När vi slutar förundras över sötman i en solvarm jordgubb. När vi inte ser det vackra i en bukett vissnande tulpaner utan bara raskt kastar bort dem. När vi bara blir irriterade över silverfisken i badrummet eller myrorna på uteplatsen.

Tulpan3

Är det för att vi är vana? Har blivit blasé? Loja? Inrutade? Tar saker och ting, och inte minst människor, för givna? Vad skulle hända om vi försökte att titta på saker och händelser på riktigt? Verkligen såg dem. Verkligen upplevde dem. Lyssnade, kände, smakade på dem. Jag undrar jag.

När uppmärksammade du senast en premiär?

Skynda skynda!

Cyklade till min MasterMind-grupp idag, och lyssnade till On Being med Krista Tippit, som intervjuade Marie Howe, en amerikansk poet. Intressant som alla Kristas intervjuer, men framför allt så fastnade jag för Maries dikt Hurry som du kan höra uppläst av poeten själv här. Lyssna till den, den är bara en minut, så du hinner, jag lovar.

20130520-172713.jpg

Dikten handlar om en mamma som skyndar på sin dotter, för att hinna alla vardagliga ärenden. Hon kommer på sig själv och gör en tankevända. När dottern får chansen att agera mamma, så agerar hon så klart exakt som mamman, och skyndandet fortgår.

Känns som vi alla är hjärntvättade, mer eller mindre. Dessa digra att-göra-listor. Alla måsten. Allt som vi tror vi måste göra, för att någon annan gör det. Alla aktiviteter som barnen måste få gå på, annars är vi dåliga föräldrar som inte ger våra barn möjligheten att pröva på precis allt. Alla utlandssemestrar, spa-helger, renoveringsprojekt och bilinköp. Vi har fastnat i tron att det ska vara så här. Men måste det vara så?

Aldrig har vi väl haft så stora möjligheter att skapa det liv vi verkligen önskar och mår bra av, som just nu. Men hur många av oss gör det? Hur många tar tillfället i akt? Alltför få, tänker jag ibland. Undrar över vad det är som gör att många individer fattar beslut och väljer sådant som de inte mår så bra av, åtminstone inte långsiktigt.

Jag vet inte om min omgivning upplever det på samma sätt som jag, men jag saktar ner just nu. Och det är underbart. Det ger mig möjlighet att tänka, att reflektera, att bara vara. Jag älskar det. Testa det du med. Testa att sakta in. Att ta det lugnt. Att bara vara, på det sätt som du och din kropp mår allra bäst av (varande måste inte innebära att sitta med benen i kors och humma, märk väl!). Se vad som händer.

För vi måste inte skynda så mycket. Vi hinner ändå. Jag lovar. Frågan är om du tror på det. Gör du?

#esc2013

I am not alone. There are thousands of people at Malmö Arena and me and my daughter are two of them.

It’s the dress rehearsal for the big finale tonight. I am not much of a Eurovision Song Contest-fan but my daughter loves it and it is an experience. So when my hometown was chosen to host the event after Loreen won last year, I decided to give my daughter this for Christmas.

20130518-125003.jpg

Music and singing, a bit of glamour and a party feeling – ingredients that can spice up any day!

20130518-125149.jpg

I can’t help myself from shedding a tear or two – whenever I see a lot of happy people coming together I am moved. We are meant to be together, and share moments of happiness. ‘We are one’ is a great theme for this event!

20130518-131108.jpg

I also like to spend time with the kids, one-on-one. It makes for a special treat. And right now, the male family members are also having a one-on-one of a different kind. Double treat!

Do you jump to the occasion to spice up your day when you have the opportunity?

Tio år senare!

Tänk vad mycket som kan hända på tio år. Idag är det nämligen tio år sedan jag gifte mig med min älskade. Och det känns oerhört bra!

För tio år sedan…

  • överraskade vi omvärlden med att gifta oss. Jag ringde runt och berättade för alla i bilen på väg till Vitemölle Badhotell.
  • var dottern 3,5 år och sonen inte ens tilltänkt.
  • stod vi just i begrepp att köpa vårt hus.
  • arbetade jag på en kontraktstillverkare i läkemedelsbranschen och kunde inte tänka mig någon annan arbetsplats.

Under dessa tio år har jag..

  • blivit tvåbarnsmamma.
  • bytt arbetsgivare och startat eget.
  • utbildat mig till professionell coach och helt bytt inriktning yrkesmässigt.
  • utvecklats nått så enormt!

Tycker om att reflektera kring det här. Det är ett sätt att vila lite i vem jag var då och vem jag är nu. Vad har varit viktigt för mig under årens lopp, vilka svårigheter har dykt upp, hanterats eller ignorerats och sedan lösts upp. Vad har jag tyckt om, inte tyckt om, glatt mig åt, lärt mig av, osv. Ja, det finns mycket att minnas.20130517-153012.jpgNu ser jag med glädje fram emot kommande tio år – älskar att gå på huppegupptäcksfärd genom livet! Gör du?

Våga en ny vändning efter 95 år

Tänk att flytta från en ände av ett landskap till ett annat när du är 95 år gammal. När du levt hela ditt liv – med några få års undantag i tidig barndom – inom ett par mils radie.

Det är vad min farmor ska göra imorgon. Jag tycker hon är modig.

Tänk om fler vågade sig på nya vändningar. Kanske ett nytt jobb. Ny inriktning. Ny frisyr. Ny bostad, kanske tom bostadsort. Eller något så radikalt som att gå på ett kulturevenemang av ett slag du aldrig någonsin upplevt.

Vad är det med rutiner och vanor som gör att vi slutar ifrågasätta dem? Om jag mår bra av dem, gott nock. Men om de gör mig illa? Det händer ju att en vana slutar gagna dig, i takt med att du själv, omgivning och förutsättningar ändras.

En god idé är därför att fundera igenom dina livsval med jämna mellanrum, och göra en Funkar – Funkar Ej – Saknas (brukar förkorta det #FFES).

Alla tre kategorier behövs. Funkar är viktigt eftersom det visar dig vad som ska fortsätta. Funkar ej är de där sakerna som behöver skruvas rätt för att hamna i Funkar-kategorin. Och det som Saknas, ja, det behöver du se till att skaffa, på ett eller annat sätt.

Min farmor har, fast säkert ganska omedvetet, gjort en #FFES. Hon kom fram till att det var lite för mycket som inte funkade, och som saknades i hennes tillvaro. Och då vågade hon agera. Jag önskar att fler vågade agera. Precis som min 95-åriga farmor.20130516-232055.jpg

När gjorde du senast en #FFES på dina livsval?

Låt mig välja hatt!

Jag lär känna mig själv,
och jag är inte den
jag trodde jag var.

Den frasen kom ur min mun under dagens coachsamtal med min coach. Det är en förunderlig upptäcksfärd jag är på just nu, och jag gläder mig åt alla nya dörrar jag upptäcker i mitt inre. Han ställer frågor som gör att jag ifrågasätter sanningar om mig själv, och det är ofantligt värdefullt.

Vi talade också om att tvingas välja, något jag varit obekväm med ända sedan barnsben. För mig har denna ovilja att välja inte inneburit stillestående paralysering, utan oftare att jag valt flera saker, istället för bara en. Just nu så håller jag dock på att bli bra på att säga nej till saker, som inte längre gagnar mig. Och det är ju också ett sätt att välja. Men det är många som gett mig rådet att jag måste fokusera, inte minst som företagare.

Under samtalet blev jag mer och mer klar över hur dessa två saker hänger ihop.

Jag protesterar nämligen mot att tvingas på en etikett. Det kryper i kroppen på mig. Jag vill kunna vara allt jag är, och det varierar, för varje stund. När jag tvingas sätta en titel på mig själv, känns det som en begränsning. För jag är ju så mycket mer. Jag varken kan eller vill välja ett epitet.

Jag vill möta varje dag med mitt väsens skål tom, som Dag Hammarskjöld sa.

Säg att det skulle handla om en hatt istället för en titel.

20130514-181615.jpg

Jag vill inte välja en enda hatt, att bära dag ut och dag in. Jag vill kunna välja, precis som jag väljer vilka skor som lämpar sig bäst för dagens aktiviteter. Kanske är det inte ens så att jag väljer en hatt på morgonen, utan den kommer till mig under dagen.

Har du en titel du känner dig bekväm med, som omfamnar allt du är?

Räcka fram sitt väsens skål

Vid det senaste framträdandet med min kör hörde jag en rad som berörde mig. Jag blev så tagen att jag skrev ned det så gott jag mindes det, vilket var följande:

20130513-173658.jpg

Var morgon räcka fram sitt väsens skål tom

Jag googlade det och upptäckte att det var en rad ur Dag Hammarskjölds bok Vägmärken. Boken publicerades efter hans död, sedan manuskriptet, eller rättare sagt dagboken, upptäckts i hans lägenhet efter hans död. Så här lyder raden i original:

”Var morgon skall vårt väsens skål räckas fram för att mottaga, bära och återskänka. Räckas fram tom –”
– Dag Hammarskjöld

Den gav stort genklang i mig. Att varje morgon börja dagen ånyo, redo att ta emot, att bära under dagen och att ge tillbaka, där jag kan. Om jag börjar min dag med en fylld skål, då blir det svårt att ta emot nytt. Och jag älskar att ta emot nytt – det är i det jag kan lära mig, kan få tankespjärn, kan få teser bekräftade eller förkastade.

Börjar du dagen med att räcka fram ditt väsens skål tom?

Jag är en förebild, och du med

Skrev ett blogginlägg i höstas på Föräldraföreningen i Husies blogg Husieföräldrar, som handlar om modet att våga vara en förebild. Ibland kan det kännas betungande, framför allt med barn i sin omgivning. Jag bara vet att de snappar upp och känner in allt jag gör och säger (och ofta det jag inte säger också!).

Här kommer inlägget i sin helhet:
—————————————————————————————————————————

Barn gör som vi gör, och inte som vi säger. Ett gammalt ordspråk som det ligger mycket sanning i tycker jag. Håller du med?

OM du håller med, tänker du på vad du gör och hur du gör det?

För det är ju det som är det intressanta med denna frågeställning – det är vad just jag gör, som är av intresse. Jag är en förebild. Inte nånannan. Eller, jo, nånannan är också en förebild, men jag kan inte lägga över ansvaret att vara en förebild på nånannan, utan jag får ta mitt ansvar. Alldeles själv!

Tanken väcktes i morse när jag cyklade med min 8-åring till skolan i mörkret, och vi mötte vuxna cyklister. Vissa hade cykellyse, reflexväst och cykelhjälm. Andra cyklade utan vare sig lyse, reflexväst eller hjälm. Jag är säker på att alla bilförare stött på sistnämnda kategorin på vägarna och hoppat till vid ratten, när cyklisterna dyker upp inom synhåll väldigt nära. Jag vet själv att jag reagerat många gånger på detta. Lika många gånger har jag blivit glad att som bilist möta cyklister som har lyse och reflexväst – det gör sån enormt stor skillnad!

Våga vara förebild

När jag stöter på ungar, i olika åldrar, som cyklar utan lyse, väst och hjälm, så tänker jag att det ju inte kan vara lätt för dem. Ska de göra som de vuxna säger eller som de vuxna gör?

Skriver inte mer om just det, men tänker att använda cykelhjälm eller ej bara är en av alla de saker som vi vuxna gör, kanske utan att tänka efter vilka signaler vi förmedlar. Utan att tänka på att det vi gör, uppmärksammas av de yngre i vår omgivning. Vårt förhållande till alkohol och droger, kost, motion, mobbing, skvaller, återvinning, konsumtion, ömhet och kärleksbetygelser, böcker, natur, lokalsamfund, demokratiska val, ideellt arbete osv – ja, till allt egentligen. Vi är ju faktiskt förebilder. På ett eller annat sätt.

Jag predikar absolut inte för att vi alla ska bli helgon som ”gör allt rätt” för det tror jag varken är möjligt eller ens önskvärt! Jag tycker dock att det är viktigt med medvetna val, och för att nå dit måste vi diskuterar dessa saker. Med oss själva, våra barn, släkt och vänner, andra föräldrar osv.

Tror också att det är viktigt för barnen att se att vi vuxna ibland gör mindre kloka val. Världen går (oftast) inte under om jag agerar lite tokigt och gör ett val som kanske inte var så genomtänkt. Men om jag vågar stå för det, så visar jag barnen att det är ok att det blir fel ibland.

Våga vara en förebild, som gör både goda och mindre goda val, och stå för de val du gör, oavsett slutresultat.

—————————————————————————————————————————

Tänker du på att du är en förebild?

Velar, vacklar, väntar…

Sitter här vid datorn och får inget gjort… Eller, tja, jag twittrar för #skolvåren denna veckan, så jag kollar Tweetdeck nu och då. Har ett fönster öppet med Facebook, kollar mailen, både den privata och företaget, och svarar på något enstaka. Läser lite ur Gränsbrytnings fantastiska specialnummer om skola samtidigt som jag pratar med barnbarnet som sitter i soffan med farfar och tittar på Bamse.

Hela tiden med den diffusa känslan att det vore skönt att få dagens bloggande gjort, så att resten av dagen kan få gå i umgängets tecken.

20130510-114849.jpg

Men jag kommer liksom inte riktigt loss. Velar, vacklar, väntar på inspiration. Tänker att om jag bara skriver, ord efter ord, så kanske det blir något av det. Frågan är om det blir något som går att publicera. Känner mig lite som rödkålen nedan – snacka om invecklad. Frågan är vilken väg som leder framåt?

Invecklad!

Fastnar du någonsin på detta vis? Vad gör du för att ta dig ur det? Har du något riktigt bra tips så dela gärna med dig!