Kategoriarkiv: Lärandeprocess

Hejdå 2013!

Publicerad den av
3

Vilket år 2013 har varit för mig. Jag är oerhört tacksam för allt som skett, men framför allt är jag ofantligt glad i min egen delaktig i att skapa det som skett. För det har inte ”bara hänt”, utan det har skapats, i spänningen som uppstår där varande och görande möts!

Jag zoomar ut och tittar på året som helhet och då dyker dessa tretton händelser/saker/aktiviteter upp, alla har varit ofantligt betydelsefulla i en eller annan form under det gångna året:

  • Skolvision
    Precis innan jul 2012 frågade Sanna Nova Emilia om jag ville vara en av 13 skolvisionärer – kunde inte annat än säga ja. Under våren ska vi ha tre konvent tillsammans med eldsjälar från skol-Sverige och jag längtar!
  • #Blogg100-utmaningen
    Fick igång mitt dagliga bloggande, som för mig är självcoaching och därmed ovärderligt!
  • #skolvåren
    #skolvåren föddes kl 22 fredagen den 15 februari 2013 på Twitter – och sedan dess är mitt liv sig inte likt! Vilken ynnest att vara delaktig i detta fenomen, och när jag nu tänker tillbaka så kan jag inte annat än säga att det är omvälvande.
  • Coach Rasmus
    Anlitade Rasmus Carlsson som coach med syfte att bygga upp en coachpraktik, vilket jag är i full färd med. Tack vare Rasmus har jag också fått uppleva:
  • Master Mind-grupp
    Rasmus bjöd in till en master mind-grupp, och utan tvekan har detta bidragit enormt till mitt växande som människa under det gångna året.
  • Gör en bra dag
    En av de saker jag kommer ha med mig för alltid efter detta året är begreppet Gör en bra dag som min vän Inga-Lill introducerade mig till. Testa själv att byta ut ett passivt ord (ha) mot ett aktivt (gör) och se vilken skillnad det kan göra!
  • SuperCoach Academy 2014
    Dessutom introducerade Rasmus mig till SuperCoach Academy, som ska gå av stapeln 2014 men som redan dragit igång virtuellt och det har redan påverkat mig och min förståelse av världen på ett grundläggande plan. Var månde detta sluta?
  • Global summit for Transformational Presence Leaders and Coaches
    I mars samlades jag och 50 andra TPLC:er i Holland tillsammans med Alan Seale och David Robinson – sedan dess rider jag min energivåg OCH kan sätta ord på det!
  • Mentor Max
    I Holland träffade jag min blivande amerikanske mentor Max, vars månatliga Skype-samtal ger tankespjärn och styrka att forsätta fråga Varför.
  • Gotland
    Jag tacklade Almedalen tillsammans med #skolvårare och tog direkt därefter en veckas välbehövlig semester på Gotland, då familjen gjorde mig ö-sällskap.
  • Indien
    Indien spelade stor roll för mig, yrkesmässigt sett, under de första 3-4 åren som egenföretagare, och nu har även övriga familjen fått ta del av detta fascinerande och fullkomligt unika land, då vi under en dryg vecka var tillsammans i Kerala i södra Indien.
  • Duktig flicka
    Under hösten klarnade bilden för mig, och jag vet nu att jag har en särdeles stark förmåga att coacha Duktiga flickor (som likaledes kan vara pojkar) som kommit till insikt om att det är ett mönster som inte tillfullo gagnar.
  • Mjölby
    I Mjölby samlades #skolvåren back-office ett dygn i december och det var något unikt, då alla tidigare träffar enkom skett i samband med #afkSkolvåren, vilket innebutit fokus på så mycket annat. Men detta dygnet kunde vi mötas, och vilket möte sen!

20131230-152156.jpgTack skolvisionärerna, alla #skolvårare, Rasmus, Charlotte, Inga-Lill och Wivan, super- & TPLC-coacher, Alan, David, Max, Ann, Therese, Susanne, alla mina nyvunna vänner och twänner och inte minst min älskade familj – ni berikar alla mitt liv!

När jag skriver detta inser jag hur mycket mer det finns, i det stora och det lilla, som bidragit till året 2013. Jag lever i sanning ett rikt liv. Ett rikt liv som består av berg och dalar, höjd- såväl som lågpunkter, och jag lär mig från alla dessa ögonblick, händelser och tillfällen. Skulle inte vilja vara utan någondera del av det som kallas livet. Så från djupet av mitt hjärta vill jag säga tack till dig som berikar mitt liv! Jag hoppas att du tar emot det?

Bokstavstrogen?

Publicerad den av
3

Dennis Westerberg gästbloggade på #skolvåren med ett inlägg som rörde upp mycket känslor. Antingen hissades eller dissades inlägget. Många har läst och kommenterat det och även skrivit egna repliker. Det tycker jag är härligt, en av drivkrafterna med #skolvåren är ju just att få in många olika röster!

En tanke som slår mig när jag följer vad mitt flöde säger i relation till Dennis blogginlägg är att många gräver ner sig i en detalj, ett ord eller en mening. Då befarar jag att man missar den övergripande tanken, det oskrivna som står att finna mellan raderna, andemeningen med texten. Det känns lite som att många fastnar i att läsa varje ord som vore det Sanning, man blir i det närmaste bokstavstrogen. Tror få blogginlägg är skrivna på det viset, att författaren vänt och vridit på varenda ord. Jag vet att jag själv inte skriver blogginlägg så, och tror inte jag är ensam om det?20131230-120530.jpgJag har övat på att ta ett kliv bakåt, zooma ut och ta in helheten innan jag går igång på ett ord eller två. Det har gjort stor skillnad i mitt liv, inte minst för att det gjort att jag använder min energi så mycket smartare, då jag agerar oftare än jag reagerar (det vill säga, jag tittar på tanken som initierar mina känsloreaktioner). Vad skulle hända om du övade på att zooma ut?

Att sätta ord till tanke

Publicerad den av
1

Jag gästbloggade hos Charlotte Rudenstam i början av december om en form av självcoaching. Här kommer inlägget:

 

Jag började blogga för ett drygt år sedan, och hade en förhoppning att jag skulle ta mig tid att sätta mig ner med jämna mellanrum och förmedla klokskap. Så blev det inte. Första halvåret skrev jag bara 14 blogginlägg eller nått sånt, och hade hela tiden den där tanken att jag borde verkligen, jag skulle vilja, om jag bara hann…
Jag fallerade stort med andra ord – i mina egna ögon.
Sen upptäckte jag en utmaning kallad #Blogg100 som gick ut på att blogga dagligen i hundra dagar. Sagt och gjort, jag hakade på och tänkte att detta kanske skulle ge mig den knuff jag behövde för att faktiskt ta itu med bloggandet. Och så blev det. Jag började blogga dagligen och kom in i en rutin. Nu är utmaningen slut sedan länge, men jag bloggar fortfarande dagligen. Och jag är ofantligt tacksam för det. För den dagliga skrivstunden har för mig blivit en stund av värdefull självcoaching.
Att sätta ord på en tanke är mer kraftfullt än jag någonsin förstått (har aldrig skrivit dagbok som du förstår). Oftast vet jag inte vad dagens inlägg ska handla om. Ibland har jag en fras, ett ord, en sinnesstämning, en artikel eller ett videoklipp som jag är lockad att titta mer på. Och då gör jag det, med nyfikenhet. Ibland sätter jag mig, helt tom, och låter det bara komma till mig.
Jag skriver, reflekterar kring ämnet, iakttar mina reaktioner och vilka tankar som väcks i mig. Jag märker vilka ord jag väljer och vilken sinnesstämning jag försätter mig i. Jag avslutar allt som oftast mina blogginlägg med en fråga – och den frågan väcker ofta nya tankar i mig själv. Så mitt bloggande är verkligen en lärande-process för mig.

20131224-080927.jpg

Jag värderar inte mina ord, mina reaktioner och mina tankar – och det gör verkligen all skillnad i världen! Jag har upptäckt glädjen som den dagliga skrivstunden ger mig, då jag med öppen nyfikenhet och omtanke om mig själv lära känna mig själv på djupet. Det är något jag önskar fler skulle få upptäcka. Så jag ber dig – testa att skriva dagligen. Det behöver inte vara långt, mina egna blogginlägg är sällan över 300 ord, och det behöver inte publiceras på en blogg heller, om du inte vill det.
För mig spelar dock själva publicerandet stor roll. Jag har under flera års tid delat med mig av andras bloggar, artiklar, videoklipp osv, men utan att lägga till min egen ton på det hela. Och det är det jag försöker göra nu. Jag sätter min prägel på något, innan jag slussar ut det i världen. Och att hitta min ton, att lära känna mina egna nyanser – det är ett skapande som är helt fantastiskt!
Vågar du testa?

Ord som berör

Publicerad den av
2

Den 20e december publicerade #skolvåren sin julkalenderlucka, precis som vanligt. Men där tar det slut. 20131222-074533.jpgSen hände bara ovanliga saker. Bakom luckan dolde sig Hjärnkontorets programledare Benjamin ”Beppe” Singer, med en av de starkaste texten om en lär-resa som jag någonsin läst. Och jag var bestämt inte ensam om att tycka det, eftersom texten lästes av över 4000 personer den dagen och på den vägen fortsatte det.

När tanken får vandra möter den något som den krokar fast vid nu och då. Här ett sånt exempel, en slöjdlärare som berördes av Beppes text i #skolvåren:s julkalender, och skriver om att tro på människor. Älskar hur vi kan inspireras av våra möten med andra, oavsett mötets form!

En av grundförutsättningarna för att kunna mötas är att vi är öppna och mottagliga för de intryck som vi stöter på, och även en smula uppmärksamma på oss själva, så att den inre reflektionen fångas upp på något vis.

Jag hoppas du tar dig tillfälle under helgerna att låta tanken vandra, utan krav på prestation eller effektivitet – tillåt dig att reflektera, vilket för mig handlar mycket om att zooma ut, snarare än att zooma in (som för mig är vad analyserande handlar om).

Vad sker i dig när du låter tanken vandra?

Tillvänjning av värsta sorten

Publicerad den av
2

Så här några dagar innan jul har Sydsvenskan en tre-dagars artikelserie om romerna som de tidigare skrivit om (oerhört gripande reportage, läs dem!) som gör allt de kan för att skrapa ihop pengar till sina nära och kära som är kvar i de allra fattigaste delarna av Europa. Nu är de hemma över jul, och maken har just läst del två som rubricerades ”Där nöden är som störst” på Sydsvenskans framsida.

Jag ska läsa. Jag ska låta mig beröras. Men jag ska också agera. En av de mest fantastiska uppmaningarna att agera läste jag på Troed Troedssons FB-profil för ett tag sedan. Tror han lyssnat till en kvinna på radio som sa så här:

Jag skänker alltid en slant till tiggare som sträcker ut en bedjande hand, eftersom jag inte vill vänja mig vid att gå förbi en utsträckt hjälpsökande hand.

Det där gick rakt in i mitt hjärta, och sedan dess har jag burit det med mig. För jag öppnades för en tanke jag inte slagits av tidigare:
Jag vill inte heller vänja mig vid att gå förbi någon som ber mig om hjälp.
Kan jag hjälpa, i stort eller litet, så vill jag göra det. DET vänjer jag mig gärna vid.

Helen Keller

Helen Keller formulerar det väl, och det citatet har helt plötsligt fått en vidare mening i mitt liv. Jag ska göra det jag kan. Vad väljer du?

Funderat på crowdfunding?

Publicerad den av
1
Känner mig nästan som en FundedByMe-expert efter två kampanjer, för Dance Walk i Malmö 2012 och #skolvåren tacklar Almedalen 2013 – där främsta insikten är att det krävs hårt jobb, envishet och jävlaranamma. Fast expert är kanske att ta i. Men jag tycker ändå att kampanjerna lyckades ganska bra även om ingen av dem faktiskt nådde ända i hamn. Men jag kastar ändå Jante genom fönstret (tack Karin) och delar 10 tankar kring det här med crowdfunding:

1) Sätt ett högt minimimål
I de kampanjer jag skapat har jag medvetet satt ”minimimålet för att garantera utbetalning” så pass högt att jag haft kniven på strupen och faktiskt MÅSTE driva stenhårt för att inte allt skulle gå tillbaka till sponsorerna. Så tänk på det innan du kickar igång din kampanj – det är lätt att fega ur och sätta ett minimimål som snabbt nås, men jag tror du vinner mer på att sätta ett högre minimimål!

2) Sprid goda exempel
Tänk på att du vill sprida de goda exemplen – så hur kan du skapa ”detta får du” som ger ytterligare spridning? Försök att se till att alla bidrag syns på något vis genom att se till att era Tack hjälper till att sprida ordet, t ex genom att sponsorn får en banner, ett tack på FB/twitter/hemsida i olika former osv.

3) Lobba på företag/organisationer
Försök att lobba på företag/organisationer så att du kan få sponsorsbidrag som är lite högre summor än hundralappar – det boostar kampanjen framåt! Får du en företags/organisationssponsor så se till att ge dem något unikt för kampanjperioden.

4) Draghjälp av medaktörer
Kontakta andra aktörer som kan hjälpa er att sprida ordet, aktörer som i någon mån strävar åt samma håll som du/din kampanj. Be dem hjälpa dig att sprida kampanjen, puffa för det i sociala media, att du gästbloggar hos dem eller vice versa. Ja, tänk samarbete helt enkelt!

5) Daglig uppmaning20131218-204521.jpg
Lägg dagligen ut en vädjan om mer stöd, i alla kanaler du har. Variera din ton, vädja, uppmana, be om hjälp, utmana, uppfordra, böna på dina bara knän… Whatever works helt enkelt!

6) Använd din tribe
 Be alla dina kompisar att sprida din kampanj än mer, i alla kanaler. Och hur använder du befintliga stöttare/medlemmar/arbetskamrater/gillare på FB-sidan eller vad det nu kan röra sig om? Har du uppmanat dem alla, gärna personligen, att bidra med en slant, likväl som att dela kampanjen, i alla kanaler de har tillgång till, och gärna mer än en gång?

7) Var aktiv på nätet
Skriv kommentarer på bloggar, artiklar och insändare som rör ditt ämne, och dela med dig av dina kunskaper och erfarenheter. Samtidigt kan du länka till din kampanj och beroende på situationen be om stöd.

8) Be bloggare hjälpa
Känner du någon bloggare? Be dem blogga om din kampanj och sprid sedan deras inlägg i alla dina kanaler. På det viset hjälps ni åt. Och att få någon annan att bli ambassadör för din sak bidrar starkt till trovärdighet.

8) Läs på
Läs på lite grann om hur man bedriver en framgångsrik grärotskampanj. Det finns tips bland annat hos Funded By Me. Ta allt med en nypa salt (inklusive dessa tips) och anpassa till just din kampanjs behov och möjligheter.

9) Be om hjälp
Känner du någon som drivit en crowdfunding-kampanj? Be dem om hjälp och tips!

20131218-204509.jpgHoppas du blir lite inspirerad att testa gräsrotsfinansiering själv, jag har lärt mig väldigt mycket under resans gång. Våga sikta mot stjärnorna! Några som verkligen gjort det är Cancerkompisar.se vars kampanj för att skapa en skräddarsydd community för anhöriga till cancersjuka pågår just nu. Jag hoppas verkligen det blir en riktigt lyckad kampanj. Bidra du med! Kanske det kan bli en julklapp till någon?

Fysiska mötesplatser

Publicerad den av
1

Satt och diskuterade med en ny bekantskap, och vi kom in på vikten av det fysiska rummet. Vikten av att det fysiska rummet möjliggör och hjälper till att skapa möten mellan människor.

I det sammanhanget kan jag tycka att det är fascinerande, och faktiskt en smula nedslående, hur lite vi drar nytta av forskning och kunnande kring hur fysiska miljöer kan utformas för att främja möten.

Titta på skolor – det finns skolor som är sprillans nybyggda som är mer eller mindre identiska med skolor jag gått i som har både femtio och etthundra år på nacken (nedan Videdalsskolan i Malmö, fotograferat under en ballongfärd).20131130-181249.jpgHur kommer det sig? Och vad är det som gör att jag läser om enstaka skolor som byggs utifrån en mycket medveten tanke kring det fysiska rummet, där man inte bara kör på med korridorer, klassrum, grupprum i traditionell stil. Läste för nått år sedan om en dövskola som skapat runda rum, vilket påverkade lärandemiljön och atmosfären enormt, i positiv bemärkelse.

Jag är säker på att det finns en enorm rikedom att ta av, för att kunna skapa fysiska mötesplatser som verkligen gynnar möten, oavsett om de är planerade eller spontana. Varför tar inte fler till sig dessa tankar? Vad är vi rädda för?

Vill du mötas?

Publicerad den av
9

Detta är mötas. Vad underbart det är, när jag möter en människa som gör att jag kan växa och utvecklas. Och insikten att alla människor jag möter har den potentialen. Det finns ingen människa jag inte kan lära mig något av, ingen!

Jag tänker därför tillbaka på mitt liv, och inser, med ett litet styng i hjärtat av förlorade möjligheter, att jag allt för sällan varit mottaglig för människor och deras resa. Jag har varit så upptagen av att hävda mitt eget värde, att jag inte kunnat öppna upp för lärandet i mötet. Jag har inte vågat vara mig själv, fullt ut, utan har känt ett behov att hålla uppe en 20131130-170611.jpgfasad, en yta, som sköld. Av rädsla för att bli bedömd och värderad som sämre än andra.

Nu möter jag – oftast – människor fullt ut, äkta, ärligt, öppet, och det är med ett leende på läpparna jag skriver detta. För jag lär mig, jag vågar vara mig själv, fasaderna rämnar och kvar står jag, den äkta Helena, i all min kraft och svaghet. Som jag är.

En människa. Fullt ut.

Vill du mötas?

24 plus 10

Publicerad den av
Svara

Julkalendern är i full gång när detta publiceras, men när jag skriver det har den inte börjat än. Men idag har jag verkligen haft en skrivardag, alldeles fantastiskt! Har, med detta inlägg, skapat 24 julkalender-inlägg likväl som ytterligare tio andra blogginlägg. Det är rekort så det visslar om det för min del ska du veta.

Jag började visserligen igår eftermiddag, då jag satt på Raw Food House i Malmö och väntade på att min fina vän Matilda skulle dyka upp. Där blev det tre-fyra utkast skapade, men eftersom internetdelningen på mobilen inte ville fungera och jag inte brydde mig om att fråga om de hade wifi, så blev det först idag som jag tog itu med dessa utkast. Och alltså även lyckats med konststycket att skapa ytterligare sex-sju stycken.

Detta är dock ett exempel på vad jag menar med att det slår gnistor när mitt görande och mitt varande är tätt sammankopplade. När mitt görande är synkat med mitt varandra, då kan jag rida min energivåg (som är det jag har fokus på) och så är det precis som det skapas leverabler (i detta fallet blogginlägg) utan ansträngning. De bara blir till.20131130-235811.jpg

Så Filippa, här kom ett exempel på när jag gnistrar till. Det var dock inte det exempel jag tänkte på när du bad om ett exempel, så kanske kommer det ytterligare ett vad det lider.

Vad har du upplevt när ditt varande och görande är i balans med varandra?

Rimliga krav

Publicerad den av
4

På sista tiden så är det ett par ämnen som jag återkommer till, gång efter annan, både här på bloggen men också i de möten jag upplever, i olika forum. Duktig flicka, varande och görande, att testa eller tro, och vad som anger en människas värde.

Ser en kopplingar mellan allt detta, utifrån att jag tror att många människor ställer helt orimliga krav på sig själva, som jag skrev om häromdagen.

Därför skulle jag vilja ge dig en utmaning! Fundera över varför du gör det du gör. Tänk efter om du gör det för att du vill, verkligen, inifrån dig själv. Eller gör du av rädsla för att omgivningen inte ska tycka du är bra nog om du inte gör? Gör du för att du tror omgivningen förväntar det av dig? Gör du för att ditt värde hänger på att andra ser det du gör och uppmuntrar dig, tycker det är bra?

Nu i juletid har du ett ypperligt tillfälle att testa att sätta rimliga krav på dig själv. Och om du tycker det är otäckt – testa då att fråga folk i din omgivning vilka förväntningar de faktiskt har på dig.

20131130-164616.jpg

Du kan ju faktiskt fråga dig själv också om du ställer rimliga krav på dig själv? Eller håller du på att köra slut på dig själv?