Enjoy the sweetness of doing nothing

At Tender Greens, Santa Monica, they had these pictures on the wall, with the most profound messages. I’m gonna share them with you because I think they are worthy of being shared, each and every one. They are of the same quality as the Tender Greens food is, if you ever have a chance to try it, do!

Enjoy the sweetness of doing nothing

Michael Neill often says, Do nothing, in the sense that there isn’t anything to Do, just go with the flow, find that inner clarity, and act upon what comes to you. In a sense, it’s about ensuring that the Doing comes from a state of Being. And what better place to find that place where Doing and Being intersect, than to enjoy the sweetness of doing nothing?

Smakprovet!

Har en god vän som smakade kaffe för första gången när hon var 16 år gammal. Hon hade blivit avskräckt, för folk sa att det är beskt, räligt, kräver viss tillvänjning för att man ska lära sig tycka om smaken osv. Så hon drog med avsikt ut på tiden innan hon tog ett smakprov.20140206-134222.jpg

Gissa vad hon upptäckte när hon smakade?

Hon älskade det. Det var nått av det godaste hon smakat. Hon förstod inte alls vad alla hade snackat om, och hon ångrade att hon trott på dem.

Men hon testade åtminstone. Värre hade ju varit om hon valt att helt tro på andras upplevelser, och aldrig någonsin smakat. Som hennes vän har jag många gånger sett hur hon njuter av sin dagliga kopp kaffe, så vet jag vad hon gått miste om då.

Så min vän, vågar du ta ett smakprov idag på något du aldrig testat tidigare, eller ska du fortsätta tro att det inte är något för dig?

The What if-scenario

Remember my sudden increase in heart rate, when my heart went boom, boom, boom??

It’s a typical story of fear and anxiety, for something that might happen in the future, but just as likely might not.

This type of fear is in our heads. It’s thinking about the What if’s that makes us experience the feeling of fear. My What if was what if I cannot get the ESTA in time, and will miss my flight, and will not get to LA to meet my friend from my foreign exchange student year in Lincoln, Nebraska, and what if I have to buy a new plane ticket, and what a waste of money that would be!

Just thinking these thoughts made my stress level peak, and my heart start pounding, all on account of my thinking.

What if I had thought ‘So what, I’m sure the ESTA-process will work like a charm’ (which is what actually happened, remember?!)?

20140203-152720.jpg

Have you had a What if-moment lately? Did your What if actually happen? What might have happened if you had dropped the What if-thoughts from the beginning?

Let’s unravel

At Tender Greens, Santa Monica, they had these pictures on the wall, with the most profound messages. I’m gonna share them with you because I think they are worthy of being shared, each and every one. They are of the same quality as the Tender Greens food is, if you ever have a chance to try it, do!

Lets unravel

This is a funny one, since to some extent that’s what I am doing by attending Supercoach Academy 2014. You cannot partake in this type of training without unravelling a bit, or a lot, for that matter. And since I like to talk about peeling off layers from myself, this one fit’s me perfectly.

Wanna unravel with me?

Certainty and doubt

Listens to Jonathan Fields on Good Life Project, interviewing Milton Glaser. Interesting and thought provoking, as these podcasts usually are. However, one thing stood out enormously in this episode:

20140123-124645.jpg

I’ve spent so much of my life in certainty. Ridiculously so, and only to a certain degree can I attribute this stance to youth and ignorance. I kept up that attitude for too long, to the detriment of my own well being.

I am experimenting more and more with the latter though – the doubting, the questioning, the exploration of new thought, new ideas, new ways of being and doing. And boy, does it ever make for a much more fun and exciting life! There is so much to discover in life, and that’s the road I want to travel.

But still, there are things I am certain of, I guess. But they become fewer and fewer. And I no longer believe my beliefs are permanent. It feels more like I am where I am today, believing whatever I have come to realize by this point of life, but who knows what tomorrow might bring? I sure don’t.

What are you certain about?

Kritisk lyssnare

Som en reaktion på mitt inlägg om Coaching och skolintresset – en kombo? fick jag ett svar som både gläder mig, men också ger stor igenkänning:20140121-181718.jpg

Har ofta, inom min egen yrkeskarriär, tänkt samma tanke. Just att få bolla en fråga, stor som liten, med någon som aktivt lyssnar och med frågor möjliggör nya öppningar i mitt eget tänkande kring situationen. Har ofta lyckats skaffa mig de där bollplanken, men det har nästan alltid (kanske tom alltid) varit på eget initiativ. Det vill säga, jag har aldrig jobbat i en organisation där detta fullt ut varit en integrerad del i det gängse arbetet. Men jag antar att det finns arbetsplatser som lyckats med detta. Och jag har själv försökt att implementera det på ett flertal ställen.

Jag har författat många kvalitetsdokument under mina år inom läkemedelsbranschen till exempel, och ska ett dokument bli bra krävs mer än författarens ögon på dem. Och där har jag ibland haft tur och arbetat med kunniga och ifrågasättande människor, som kunnat ge mig kommentarer och input som lett framåt. Finns få saker som är så tråkiga som att inte få återkoppling på ett dokument jag skrivit.

Då vanan för denna typ av återkoppling inte funnits har jag försökt skapa rutiner för detta. Med lite envishet och trägen-vinner-attityd så har det lett till att just förmågan att ge återkoppling och ställa kluriga frågor blivit en mer naturligt förekommande del av arbetsplatsens/projektgruppens arbetskultur.

Vad gör du om du inte får det tankespjärn du behöver för att klättra i tankarna?

What is quality?

Headed for Hässleholm for the first of four half day classes in Quality & Environmental Management Systems at a school for electro engineers. It’s the fourth year in a row I give this class (normally to automation engineers as well, but there are no 2-year students this year) and I love doing it.

After an introduction where we address our expectations on each other (teacher, student, the course itself) I let the participants start with a discussion on this question:

20140123-075814.jpg

It’s an interesting question if you think about it – because we all have so many preconceived notions about quality.

What’s your answer to the question what quality is?

Beer makes for great stories?

Going walk-about in Santa Monica one evening, I stumbled across this sign outside a bar:

Beer and good stories

I’m not so sure about the truth to this statement though. First of all, I’m not that fond of beer in the first place, and I do believe I can tell a story or two. But also because I’ve heard a lot of great stories with no beer  in sight, some of them told over a plate of salad.

I do believe we all have great stories to share though. Some of us might not realize it, and hence, we keep silent, not sharing our stories.And that’s a shame, because we are a story-telling species, as Jonathan Gottschall writes about:

One of my favorite podcasts, The Moth, is about just that, sharing stories, in this form:

True stories, told live without notes

If you were to attend a Moth-event – what story would you tell?

#skolchatt och den talande tystnaden

Innan jul handlade #skolchatt om ”håller alla lärare måttet” och det var en diskussion som böljade fram och tillbaka, på det där sättet som jag verkligen uppskattar med Twitter. En av trådarna landade i en diskussion om kompetensutveckling kontra coaching, som jag skrivit om tidigare. I den tråden fick jag följande genmäle:

Jag är säker på att du menar väl
och är uppskattad i rätt sammanhang.

Och vet du. Jag har tänkt lite kring det där. Det där tweetet fick nämligen EN reaktion, och det var från mig själv (jag svarade med ett tack för dagens asgarv, vilket det var). I övrigt har det fått NOLL reaktioner från övriga som deltog i #skolchatt, eller för den delen andra i flödet. Men så kanske jag var den enda som läste i det oskrivna att jag inte befann mig i rätt sammanhang just där och då.

Under årets första #skolchatt, om hur vinstintresset påverkar skolan, var det kört igen. Ska jag generalisera så tolkar jag det som att alla externa parter dras över en kam så som varande giriga och maktlystna Joakim von Anka-typer och utomstående göre sig icke besvär i skoldebatten. Och jag upprörs av det där. Kanske inte helt förvånande så klart, eftersom jag ÄR en extern part som har ett stort intresse för samhälls- och skolutveckling. Medges att jag har svårt att hålla mig objektiv, just för att jag brinner så mycket för ett nytt skol- och samhällsparadigm! Men att jag är en girig maktlysten von Anka-typ, det kan jag med bestämdhet säga att det stämmer inte, säkert är det en stor del i min personliga upprördhet.

Det ledde dock till att jag försökte få svar på huruvida endast ”inom-skol-folk” är välkomna att samtala kring frågeställningarna på #skolchatt, och det var en talande tystnad jag möttes av. Så tolkade jag det i alla fall, för inte fick jag några svar. Inte förrän jag lyfte upp just det faktum att jag inte fått några svar så kom svaren. Och det var svar som jag verkligen uppskattade, inte minst för att de tydligt svarade på att alla med ett skol-intresse är varmt välkomna!

Men det gjorde att jag började fundera på om inte icke-reaktionerna är ett tecken på ett samhällssymtom. Man vågar inte ingripa och säga ”Amen du, hur tänkte du där?” av risk för att man själv hamnar i dåligt läge? Hellre avstår man. Ignorerar. Nollar. Eller ger sitt stöd i det tysta, direkt person till person.

Allt det fyller sin funktion ibland, absolut, men kanske att vi låter för mycket gå obemött?

Ett tecken på styrka!

Ibland springer tankarna iväg med mig, jag blir engagerad, upprörd, berörd och ibland också riktigt dränerad, frustrerad, irriterad. I en stund som den, då jag inte själv mäktar med att ta mig ur mina tankar och därmed känslor, så ber jag om hjälp. Jag räcker ut en hand och frågar om hjälp, stöd, uppbackning och uppmuntran, för att därigenom lättare och snabbare kunna ta mig tillbaka till tankar och känslor som gagnar mig.

Dessutom har jag sedan länge – tacka gudarna för det! – fått min inre domare att sluta banka på mig själv, inifrån. Och det gör stor skillnad ska du veta.

Ensam är inte alltid starkJag ser det inte som ett tecken på svaghet att be om hjälp, utan snarast som en styrka. Ensam är inte starkast, och jag är tacksam över att jag har vävt en så stark väv av relationer som bär mig då jag ber om det, i ömsesidig visshet att det kommer ett tillfälle då det är ombytta roller.

Hur gör du när du fastnar i ett tankespår som gör dig olycklig?