Givmildhet

En FB-vän la upp en länk på Facebook till ett klipp som verkligen berörde hen. Jag blev nyfiken, och föll för det även jag:

Hur kan det komma sig att de som, till synes, har mindre, har lättare att dela med sig av det som de trots allt har? Vad är det som gör att de som lever i ett – synbart – överflöde har svårare att skänka något? Och stämmer detta? Valideras hypoteser som dessa av klipp som detta, eller finns det mer hårdfakta bakom? Någon som vet?

I helgen berättade en britt att han läst att Sverige är det land vars befolkning ger allra mest till välgörenhet, typ 1 % av vår inkomst. Han tyckte det var något att vara riktigt stolt över, men själv blev jag lite misstänksam. Stämmer det där verkligen? Är det så? Ger vi ”så mycket”? Och är det verkligen mest i världen? Någon som kan upplysa mig?

Och vad handlar det om, för den delen, det där med att skänka pengar till behövande? Ger du? Oavsett om du svarar ja eller nej på frågan, varför har du valt just det?

Jag ger själv, både till tiggare och till olika föreningar/rörelser, som Läkare utan gränser, Greenpeace, Rädda Barnen och allt vad det är. Om jag funderar lite djupare på varför jag gör det så är det väl ett antal olika skäl. Varför jag ger till tiggare har jag skrivit om förut. Men organisationerna får främst för att jag vill ge kontinuerligt stöd. Är månads”skänkare” till de flesta av dem, sedan brukar jag köpa Action Aid-presenter och ge bort istället för en blomma eller gå-bort-present, eller vid uppvaktningar. De jag stödjer utför ett viktigt arbete, enligt mig. Men det slog mig just att jag kanske inte tänkt tanken hela vägen, när jag valt vilka jag stöttar. Jag brukar dela in det i två kategorier, de som åtgärdar ett akut problem (föder de svältande, katastrofhjälp osv) eller de som arbetar med att åtgärda rotorsaken (som t ex Hungerprojektet gör i sitt arbete med att inte bara avhjälpa akut hunger utan genom att arbeta långsiktigt med att helt utrota hunger). Har dock inte funderat närmre på hur fördelningen i dessa kategorier är bland de vars arbete jag stödjer regelbundet. Ska nog göra det.

Tänk att ett klipp på ett par minuter kan få igång min hjärnverksamhet på detta viset. Går du också igång?

Tillvänjning av värsta sorten

Så här några dagar innan jul har Sydsvenskan en tre-dagars artikelserie om romerna som de tidigare skrivit om (oerhört gripande reportage, läs dem!) som gör allt de kan för att skrapa ihop pengar till sina nära och kära som är kvar i de allra fattigaste delarna av Europa. Nu är de hemma över jul, och maken har just läst del två som rubricerades ”Där nöden är som störst” på Sydsvenskans framsida.

Jag ska läsa. Jag ska låta mig beröras. Men jag ska också agera. En av de mest fantastiska uppmaningarna att agera läste jag på Troed Troedssons FB-profil för ett tag sedan. Tror han lyssnat till en kvinna på radio som sa så här:

Jag skänker alltid en slant till tiggare som sträcker ut en bedjande hand, eftersom jag inte vill vänja mig vid att gå förbi en utsträckt hjälpsökande hand.

Det där gick rakt in i mitt hjärta, och sedan dess har jag burit det med mig. För jag öppnades för en tanke jag inte slagits av tidigare:
Jag vill inte heller vänja mig vid att gå förbi någon som ber mig om hjälp.
Kan jag hjälpa, i stort eller litet, så vill jag göra det. DET vänjer jag mig gärna vid.

Helen Keller

Helen Keller formulerar det väl, och det citatet har helt plötsligt fått en vidare mening i mitt liv. Jag ska göra det jag kan. Vad väljer du?

4xVarför

På eftermiddagen trillade det in ett Viber från min dotter:

20130315-190322.jpg

Mina tankar går så här:
Vi har skapat en värld som är uppbyggd på tävling och konkurrens. En värld där människor försöker ta sig fram, oavsett om det är på någon annans bekostnad. Därför är de som har det bra också rädda för de som har det sämre, för tänk om man skulle hamna där? Har du klättrat på någons bekostnad kan ju någon annan göra detsamma mot dig.

Ville fundera vidare, och blev inspirerad att göra ett blogginlägg av det, så jag frågade om jag fick använda frågorna, och var de kom från:20130315-190422.jpg

Härligt empatisk och klok unge. Hon behövde själv fundera vidare över sina egna tankar i frågorna, för hon saknade svar. Nyss trillade hennes tankar in i ett nytt Viber, och jag säger bara: det är dags att vuxenvärlden bjuder in barn och ungdomar att faktiskt titta på de samhällsproblem vi står inför. För snacka om klokhet! Snacka om insikt! Och snacka om uppfinningsrikedom och förmåga att både

Klyftorna i samhället växer, och dotterns reflektion över det hon ser på stan är ett tydligt tecken på det. Varför accepterar vi det? Varför gör vi inte något åt det? Det är ju, idag, faktiskt möjligt att utrota fattigdom och svält. Men gör vi det? Nä. Varför inte?

Är det rädslor, som jag spånade kring ovan? Är det avståndet, tanken att det är inte jag, jag kan stänga dörren om mig och krypa in i mitt eget trygga bo, och låtsas som att världen utanför ser annorlunda ut?

20130315-190356.jpg

Nyss trillade hennes tankar in i ett nytt Viber, och jag säger bara: det är dags att vuxenvärlden bjuder in barn och ungdomar att faktiskt titta på och agera för att lösa de samhällsproblem vi står inför. Tillsammans kan vi klara både dagens och morgondagens problem, men då måste vi i vuxenvärlden kliva ur vägen!

Hon föreslog att jag tog med hennes tankar i detta blogginlägg, så här kommer de:

Mina tankar om detta är: vi har skapat vår värld så här och vi kan inte hindra att det kommer finnas fattiga eller uteliggare eller tiggare. Dom fattiga är rädda om sina pengar och vill inte ge det till människor men kan använda det till att köpa massa onödiga saker. Jag tror dom tycker att människor är människor men att dom får lösa sina problem själv ingen vill väl vara fattig men dom som är det tycker jag vi ska hjälpa istället för att låtsats som om dom inte finns där. För alla är vi männsiskor och oavsett vilken människa man är så ska man hjälpa alla och inte stötta ut nån oavsett om det beror på hudfärg religon och fattighet/ rikedom alla vill väl må bra. Men vår värld kommer aldrig vara perfekt eller bli perfekt vilket är svårt att förstå för om man inte är i den sitationen som dom är det svårt att känna som dom.

I mig väcker hennes frågor bara mer frågor, så jag säger som tösen min, jag får fundera vidare. Men jag tänker inte stanna vid tankar. Jag kommer fortsätta kämpa för ett framtida hållbart lärande samhälle, för jag tror att vi kan skapa det, liksom vi skapat det samhälle vi lever i nu. Tror du att vi tillsammans kan skapa ett bättre samhälle?