Bokstavstrogen?

Dennis Westerberg gästbloggade på #skolvåren med ett inlägg som rörde upp mycket känslor. Antingen hissades eller dissades inlägget. Många har läst och kommenterat det och även skrivit egna repliker. Det tycker jag är härligt, en av drivkrafterna med #skolvåren är ju just att få in många olika röster!

En tanke som slår mig när jag följer vad mitt flöde säger i relation till Dennis blogginlägg är att många gräver ner sig i en detalj, ett ord eller en mening. Då befarar jag att man missar den övergripande tanken, det oskrivna som står att finna mellan raderna, andemeningen med texten. Det känns lite som att många fastnar i att läsa varje ord som vore det Sanning, man blir i det närmaste bokstavstrogen. Tror få blogginlägg är skrivna på det viset, att författaren vänt och vridit på varenda ord. Jag vet att jag själv inte skriver blogginlägg så, och tror inte jag är ensam om det?20131230-120530.jpgJag har övat på att ta ett kliv bakåt, zooma ut och ta in helheten innan jag går igång på ett ord eller två. Det har gjort stor skillnad i mitt liv, inte minst för att det gjort att jag använder min energi så mycket smartare, då jag agerar oftare än jag reagerar (det vill säga, jag tittar på tanken som initierar mina känsloreaktioner). Vad skulle hända om du övade på att zooma ut?

Zooma ut!

I dagarna två har jag helhjärtat ägnat mig åt min hjärtefråga, som handlar om att se till att vi med skolan som verktyg bygger det samhälle vi önskar oss.20130905-180357.jpg

Gårdagens spånskiva tillsammans med Skolvision 2013 gav klivstenar, och idag har jag fått tankespjärn så det räcker och blir över! Har samtalat med Anders Bergkvist hela dagen, tills han slutligen skjutsade mig till tåget.

Här sitter jag nu och samlar mina tankar. Bearbetar intryck och reflekterar över det som virvlats upp av dessa två dagar. Skriver och funderar.

I samtalet med Anders återkom jag flera gånger till liknelsen att vi behöver zooma ut mer. Tror det är vanligt att zooma in, att gå ner på detalj, inte minst om kraven på individen ökar med stress och oro som ständiga följeslagare. Då är det fullt naturligt att individen zoomar in och säkrar det som finns allra närmast. Det är till och med en överlevnadsinstinkt.

Själv gillar jag det utzoomade läget, och jag tycker om att tänka på systemnivå, på hur de små rörelserna påverkar i det stora och blir samhällsskapande. Skulle gärna se att fler testar utzoomning, för det är när vi zoomar ut som vi ges en chans att se större sammanhang. Det är när du får lite vidare perspektiv som du kan upptäcka om du gjort så många små kursändringar (som knappt märks i inzoomat läge) att du faktiskt är på fel väg helt plötsligt. Kanske får du bekräftelse på att du är på helt rätt väg. Eller så ser du att du är på vägen du avsåg när du påbörjade din resa, men du inser att slutmålet inte längre är dit du vill styra din kosa. Alla scenarios har det gemensamt att de är svåra att upptäcka i inzoomat läge.

Vad händer om du zoomar ut lite?