Vad avgör mitt värde?

Jag möter många duktiga flickor och pojkar som närmast kör slut på sig själva av att försöka leva upp till krav de själva ställer på sig. Krav de ställer på sig själva för att de tror det måste vara så. Krav de ställer på sig själva för att de tror att egenvärdet hänger på att de GÖR saker, och inte på att de ÄR den de är.

Jag är inte den enda som funderar över det här med vad som avgör en människas värde. Ann Heberlein skrev i DN som en reaktion på Borzoo Tavakolis öppna brev till Kent Ekeroth, att människan har ett värde i sig själv, i egenskap av människa. Punkt. Jag behöver inte bevisa mitt värde genom att prestera, utan jag har ett värde, eftersom att jag är jag.

20131130-144551.jpgLa upp den här bilden på Facebook och fick ett mycket tänkvärt svar från Oscar Semb:

När man förstår det är det inte förknippat med någon större risk att prova nya saker.

Jag har faktiskt aldrig gjort den kopplingen själv, men det är ju helt klockrent. Det är ju när jag räds åt att min prestation ska bedömas som jag kanske avstår från att testa, eller åtminstone undviker att spänna bågen så mycket jag egentligen skulle kunna. Rädslan att misslyckas, att bli utskrattad för att något jag gör går åt pipsvängen, den hänger ju väldigt tätt ihop med det faktum att vi värderar varandra efter prestation.

Vad skulle hända om du försöker uppskatta din omgivning för det som är, snarast än det som görs?

Allt detta görande

Duktig Flicka-mönstret är väldigt starkt hos många, och det finns inga som är så bra på att agera och handla som duktiga flickor och pojkar.

(När jag skriver Duktig Flicka så tänker jag på båda könen, för det är ett mönster som alla kan anamma. Jag tror det har varit mest flickor historiskt som skaffat sig detta mönster, därav uttrycket, men jag ser fler och fler pojkar som dras in i det, tyvärr.)

Problemet är att Duktiga Flickor gör, utan att förankra görandet i sitt varande. Som Alan Seale uttrycker det, med ett kors där det vertikala handlar om varandet och det horisontella om görandet. När vi bara gör, utan att förankra det i varandet, så tappar vi bort oss själva.

När jag ska beskriva detta för människor jag möter så brukar jag sträcka ut händerna rätt ut i luften, utåt sidorna, och vifta hej vilt med händerna. Händerna symboliserar görandet. Och oj vad mina händer har gjort saker, under årens lopp. Varandet sker från mitt center, mitt huvud, min bål, mitt jag. När mina händer gör, utan att ha kontakt med mitt center, så kan det bli vad som helst av det. Och likadant funkar det på andra hållet, om jag bara är, och inte är i kontakt med görandet, ja, då blir det inte mycket gjort om ens något. Extremen här är kanske eremiten som sitter på en bergstopp och bara är i sitt center. För mig ligger magin i korset där de två axlarna möts. När mitt görande är nära förankrat mitt varande, då kan det slå gnistor må du tro!20131130-130249.jpg

Så, tillåt dig att reflektera kring varför du gör det du gör. Vad gör du som du inte alls kan förankra i den du är? Kanske kan du skala bort lite görande? Allt det där görandet du bara gör, utan att veta varför. Försök fokusera på att knyta ditt görande till ditt varande, ditt syfte, så att det du ägnar sig åt verkligen är förankrat i hela dig.

Av allt ditt görande, vilket är förankrat i hela ditt jag?

Vem är jag?

I början av november gästbloggade jag på kostradgivarna.se med följande blogginlägg:

På en föreläsning nyligen med Charlotte Rudenstam fick publiken uppgiften att under två minuter berätta för bordsgrannen ”Vem är jag?”. Helena Roth by Alma RothJag började, och tyckte det var lite lurigt, främst för att jag inte är så förtjust i etiketter. Så många av etiketterna vi tilldelar oss själva eller andra handlar mer om vad vi GÖR än om vem vi ÄR, tänker jag. Men, jag drog igång och funderade och resonerade och berättade. Min bordsgranne tappade hakan efter en stund och sa lite chockat till mig:

– Oj vad du verkar ha tänkt mycket på detta. Du verkar veta precis vem du är. Jag vet inte alls vad jag ska svara.

När de två minuterna var till ända var det ju hens tur att göra just det, berätta för mig vem hen är, och det satt hårt inne. Efter en stunds tystnad började hen berätta om sitt jobb, vilken position hen hade och vad det handlade om. Efter en liten stund av det, så frågade jag:

– Men, är detta vem du ÄR, eller är det vad du GÖR?

Jag möttes igen av en markant tystnad, innan hen sa att det ju är vad jag gör. Och det har hen ju rätt i.

Det var en intressant observationen och jag insåg till fullot att det finns många vuxna som tappat bort sig själva lite grann, som definierar sig själva utifrån vad de gör, snarare än vem de är.

Nånstans på vägen så tror jag vi tappar bort helheten i vårt jag. För titta på ett litet barn – de bara är. Helt naturligt. Inga konstigheter. Sen händer något. Vi (vuxenvärlden) börjar sätta epitet på dem. Säga att de är duktiga när de klär på sig, ritar en teckning och sätter undan tallriken i diskmaskinen. Berömmer dem ofantligt för saker de gör…. och glömmer kanske bort att ge dem bekräftelsen i att de är fantastiska och underbara som de är. Alternativ uppmuntran är inte lika lätt för många av oss. Men kanske kan du säga:

– Jag ser att du kunde knäppa knappen i byxan alldeles själv idag!
– Jag ser att du lagt ner mycket arbete på den här teckningen, kan du berätta för mig vilka färger du använt dig av?
– Vad mycket enklare det blir när vi hjälps åt att ta undan efter maten!

Tonårsdottern kom hem häromdagen och berättade om den störiga killen i klassen. Jag kände hur det stack till i hjärtat på mig. Så jag kunde inte hålla mig från att ställa frågan:

– Tror du att han ÄR störig, eller är det något han GÖR som du/ni uppfattar som störigt?

Hon tänkte en kort stund, innan hon sa, att det så klart var det sistnämnda. Men tänk så lätt det är att säga att folk är dumma, när de kanske sagt något dumt. Eller att de är så otrevliga, fast det egentligen bara är en handling de gjort som vi uppfattar så. Med det sagt, menar jag så klart inte att vi ska bete oss hur som helst! Jag har ett ansvar för mina handlingar. Men det blir ohälsosamt och skadligt när jag tror att jag ÄR det jag GÖR. För hälsa, verklig hälsa, är beroende av att jag hyser omtanke och kärlek för hela mitt jag, både det jag är och det jag gör. Och tappar jag bort den jag är – ja, då är jag inte hel.

Och då funderar jag över våra barn – vilken slags förebild är jag då för mitt barn? Om jag tappat bort den jag är, hur kan jag då med någon slags trovärdighet berätta för mitt barn att det duger som det är? För nog ligger det mycket sanning i ordstävet att barn gör som vi gör, inte som vi säger.

Vem är du?

Förbättringsprojektet som var jag

Tänk om vi föds med en personlighet, mer eller mindre en kärna. Och att när man påverkas av sin uppväxt är det mer en bur som personen innesluts i, som hindrar kärnan från att vara sig själv. – Sigge Eklund

Jag höll på att cykla omkull när jag hörde Sigge säga det där i Värvet, avsnitt 25. För precis det där tänker jag mycket på nuförtiden. Jag har under många herrans år tänkt på mig själv som ett förbättringsprojekt. Ständigt jagat efter att bli bättre, mer värd, duktigare, mer duglig. Men jag har slutat tänka så, att jag måste utvecklas och bli nått annat, någon annan. Under alla dessa år som jag ägnat mig åt att vara projektledare för detta förbättringsprojekt, är det som om en massa lager lagts utanpå mitt jag, den jag verkligen är.

Men inte längre. Jag har slutat lägga på nya lager, snarast skalar jag bort dem, ett i taget. Och ju mer jag skalar bort dessa utanpåliggande lagren, desto mer mig blir jag. Mer och mer av mitt äkta jag träder fram. Det är precis som om mitt jag lyser igenom kvarvarande lager mycket starkare än någonsin tidigare.

Helena Roth by Alma Roth

Dessutom är det så att ju mer jag vågar vara mig själv, desto mer lär jag känna mig själv. Det är som en fantastisk upptäcktsfärd och jag är så tacksam för att jag vågat mig ut på resan. Belöningen är enorm, inte minst för att jag verkligen tycker om mitt jag. Och det, det gjorde jag inte innan. Alla de där lagren jag omslöts av, de gav en besk eftersmak på något vis. Känslan att jag behövde lägga på nya lager för att bli en bättre människa gav en ständig känsla av att inte duga.

Men det gör jag. Jag duger. Som jag är. För att jag är, inte för att jag gör. Och du, du duger du med, precis som du är. Vet du det?

Ta inte åt dig!

Ta inte åt dig, sa någon till mig. Och jag blev ilsk, arg, upprörd, irriterad. Tyckte hen hade sagt något så urbota dumt, att det var fullt förståeligt och närmast logiskt att jag tog illa vid mig.

Nu, många år och erfarenheter senare, tänker jag att hen hade rätt.

Ja, jag tycker fortfarande att det var himla onödigt att säga det där som hen sa åt mig. Det fanns ingen anledning. Men nu sa hen det, och i den situationen har jag ett val. Jag valde att ta illa vid mig, att bli ledsen och stött.

Och det hade jag inte behövt välja! Jag hade kunnat välja att tänka helt annorlunda. Kanske kunde jag tänkt ”Det handlar inte om mig, utan om dig.”. Eller ”Jag vet mitt värde, och det kan inte förringas av något du säger.”.

Jag säger inte att det är lätt. Men likväl som jag tänker tanken som gör att jag känner mig sårad, kan jag tänka en annan tanke som gör att jag inte känner mig sårad. Valet är mitt. Och ansvaret. Ibland undrar jag om det inte är det som är kruxet – det är nästan enklare att skylla ifrån sig på någon annan, än att fullt ut ta eget ansvar för mina känslor.

20131125-212742.jpgNär lyckas du med konststycket att inte ta åt dig?

Omskapande!

I förmiddags var det dags för workshoppen kring Duktig Flicka-skap som jag bjudit in till.

20131124-162006.jpg

Kloka Agneta deltog och summerade förmiddagens samtal så här:

20131124-162251.jpg

Väldigt fint summerat tänker jag. Just det där med att skapa om är viktigt. Ty allt är energi. Energi kan ej förstöras. Det kan bara omskapas/omvandlas. Så ock våra mönster. De består – precis som allt annat – av energi.

Jag tänker mig att vi kastar upp våra mönster i luften för att splittra dem. När de faller neråt igen så kommer de, helt automatiskt, att återgå till sitt gamla mönstret. Om vi vill att något nytt skall ta det gamla mönstrets plats så gäller det att skapa något nytt av energin när den faller nedåt, ty endast så kan vi säkra att det gamla mönstret inte längre existerar.

Känner du någon som försökt sluta röka till exempel? Hur många lyckas? Hur många byter bara ut föremålet för sitt beroende mot något annat (snus, mat, godis, träning)?

För att bryta ett mönster behöver tanken gå längre, det behöver omskapas – och först då befäster du en ny vana! Därför försöker jag undvika att tala om att bryta mönster, för det är bara en del av arbetet som krävs. Det är omskapandet som avgör om du lyckas eller ej.

Har du något mönster som inte längre gagnar dig, som du funderat över att omskapa?

Valet att kroka fast eller ej!

Under hösten har jag använt begreppet ”kroka fast” på många olika sätt i ett flertal sammanhang. Inte minst vad gäller min egen förmåga att tjäna pengar eller ej.

Du förstår – jag fattade ett beslut för ett år sedan, att ägna 2013 åt skolutveckling, utan att veta i vilken form det skulle ske. Jag har varit egenföretagare i sex år nu, och hade lite sparat som jag avsåg att använda upp under året. Båda två har inträffat. Jag har ägnat mig åt skolutveckling – framför allt genom mitt engagemang i #skolvåren, som föddes på twitter i februari – men jag har också använt upp sparkapitalet. Så nu står jag här, en ofantlig upplevelse rikare, men rent konkret rejält barskrapad, vad gäller pengar.

Och det är nu jag har ett val! Jag ser en tankebubbla flyta förbi, innehållande ”Jag måste tjäna pengar så jag har råd att föda familjen!” och kan välja att kroka fast i den bubblan, eller inte. För bara ett par år sedan hade jag garanterat valt att kroka fast, och hade då landat i en massa oro och ångest, till exempel:

– Ojojoj, hur i allsindar ska jag kunna hitta något uppdrag?

– Kanske jag ska sluta med det här skoltjafset och gå tillbaka till att bara hålla på med projektledning och kvalificering inom läkemedelsbranschen?

– Vem skulle vilja anlita mig som förändringsagent och varför skulle de välja just mig?

Bara att skriva detta gör mig medveten om vilka ofantliga mängder energi jag slösat genom åren, när jag valt att kroka fast vid tankebubblor som visat sig bli som infekterade oroshärdar!

Just nu väljer jag att undvika att kroka fast i dessa tankebubblor. Jag låter tankebubblan komma…. och sen ser jag den åka förbi, och tänker att det ordnar sig. Och det gör det. Det är jag säker på. Vet du varför jag är så säker på det? Jo, för att jag inte enkom tänker. Utan jag agerar också! Jag kombinerar därmed två naturlagar, som min coach Rasmus gjort mig medveten om:

The law of attraction och The law of action

Med ett steg i taget så kommer man hur långt som helst. För trägen vinner! Så istället för att ägna mig åt oro och ångest, så använder jag energin till att skapa förutsättningar för att fortsätta göra det jag brinner för och älskar att göra, nämligen att möta människor och se hur jag kan hjälpa dem att få syn på och därefter förverkliga sina drömmar! 20131122-131315.jpgHar du något exempel på en tankebubbla du valde att krokat fast i fast det gagnat dig bättre om du bara låtit den flyta förbi?

Det här med duktig?

På söndag håller jag workshop på Mindfloor i Malmö för kvinnor som identifierar sig i begreppet duktig flicka, på ett eller annat vis. Begreppet duktig flicka kan man förhålla sig till på olika vis och så ock till själva ordet duktig.

På Facebook var det någon idag som skrev att det inte är något fel på att vara duktig, och det håller jag absolut med om. Inget fel i det alls. 20131120-205319.jpgMen hela poängen med mönster, som t ex det som kallas duktig flicka, är att de blir som uppkörda spår i vår hjärna, som vi halkar in på, oavsett om vi vill eller ej, och oavsett om det faktiskt gagnar oss eller ej. Och det är det mitt engagemang handlar om.

Jag vill bland annat dela min berättelse, som före detta duktig flicka ,som numera inte agerar utifrån ett mönster (något som ofta påkallas av stimuli utifrån), utan snarast så kan jag, inifrån, välja vad jag vill göra, hur jag vill göra det och i vilken omfattning. För det är det som är den avgörande skillnaden, i mina ögon. Jag gör medvetna val och kan fatta beslut som gagnar mig och min omgivning, på riktigt.

Det kommer näppeligen vara jag som står och pratar en hel förmiddag – utan jag ser verkligen fram emot att samskapa denna förmiddag tillsammans med alla underbara kvinnor som anmält sig. Ni väcker min nyfikenhet och jag undrar vad vi kommer lära av varandra på söndag?

Det finns fortfarande några platser kvar om du blir nyfiken att utforska din relation till duktig-flicka-skapet tillsammans med mig och övriga samskapare. 

Ses vi?

The Land of No

There is a statement that Steve Chandler use a lot:20131113-154251.jpg

I’ve been trying this out for the past six months or so, and I can tell you – it has made a huge difference in my life, both privately and professionally.

Then I just read what Seth Godin wrote about what a No really means. And it just gave me even more proof that we need to really start to lean towards our own edge when it comes to No. Be bold. Make requests. Ask for outrageous things. Challenge your own beliefs as to what is a reasonable request – and go outrageous!

Go looking for the No’s, and you will be surprised by, at least, two things:

  1. The discomfort of making requests will shift as you stop dreading the No’s
  2. The number of Yes’es that will come your way

Yes lives in the land of No.
Can I dare you to go searching for some No’s?