Kategoriarkiv: Lärandeprocess

Att besöka det förflutna, på nytt.

Publicerad den av
2

Ibland fastnar jag. I ett minne. Befäster, om och om igen, berättelsen, känslan, betydelsen. Övertygar mig själv om att så här var det och därför är det fortfarande så, genom att återberätta historien gång efter annan.

Förra året, under mitt #cleanse4expansion-projekt hittade jag gamla brev från mitt ex. Kom på mig själv med att syna min återberättade historia och fnös åt den. Skrev i affekt ner mina känslor, en text jag hittills inte publicerat och kanske aldrig ska. Delade den i förtroende med några nära vänner samt min coach, Carla. Från vännerna fick jag den förväntade responsen. Stöd, pepp, vilken stövel. Sånt där som jag själv tänkt, tyckt, och befäst. Som sagt. Lätt hänt.

Men från Carla kom något helt annat. Hon såg bortom mina ord, mitt dömande av mig själv såväl som exet, sättet att förringa det som var. Hennes ord möjliggjorde ett perspektivskifte. För mig. I mig.

återblickHelt plötsligt kunde jag se på minnet, på relationen, på detta decennium av mitt liv, på ett nytt sätt. Från ett annat håll. Inte utifrån bitterhet, ånger, förakt rent av. Jag kunde istället kliva in i minnet, återbesöka det utifrån en mer varsam samvaro. Med mig. Då. Den jag var. Ung. Kär. Och senare; sviken. Rädd. Förtvivlad. Fast besluten att inte låta mig knäckas. Bitter till och med?

Med omsorg om mig själv, den jag var då, fick jag, den jag är nu, en helt ny minnesbild av det som varit. Dömandet, av relationen, exet, men framför allt mig själv, smälte undan. Fyllt sin funktion. Behövs inte längre. Dags för något nytt. Att varsamt låta mig själv se det som varit, rätt upp och ned. Alla känslorna, de ljuva likväl som de bittra. Utan pålagor, förklaring, bortförklaring. Det jag kände, det kände jag. Behöver inte göra något med de känslorna idag, mer än se dem och omfamna dem, sådana som de var. De skaver inte, har tappat all sin tyngd, de är inte längre en tung börda att bära.

Minnen, ett drygt decennium av minnen av alla sorter och slag, lagda till ro.

Tittar. Lyssnar. Ryser. Upplever.

Publicerad den av
Svara

Tittar på Prince Ea och ryser. Rörd ända in i själen.
Håren på armar och ben står upp, rysningar porlar likt vatten över och genom kroppen, hjärtats kontraktioner tydliga i bröstkorgen när jag upplever det som finns bortom orden, bortom etiketterna.

Kroppens tydliga gräns upplöses, faller bort. Jag går i bitar. Öppnar upp. Upplever mer, upplever längre, vidare. Inte ens min hud är längre tillfreds med att vara enkom på ytan.

Jag är INTE svart. Jag är INTE vit.
Jag är mer. Jag är allt.

Ingen etikett kan definiera mig.
Ingen enskild etikett är stor nog att omfamna allt som är jag. Allt som är du. Allt som är vi.
Bortsett från den enda etiketten som pekar på det som vi alla är. Kärlek.

Tagen som gisslan?

Publicerad den av
2

Det vore så lätt.
Igår. Idag. Troligen imorgon med.
Att drunkna i det moras av hat, illvilja, missunnsamhet, misstänksamhet, rädsla, fördomar och våld som är överallt, runtomkring mig.
Varhelst jag ser, varhelst jag läser, varhelst jag går… Omringad.

Så enkelt det vore att låta mig tas som gisslan av detta.
Av hatet. Våldet. Rädslan.

Att dela vidare.
Att läsa, förfasas, fördöma.
Fastna i dramaträsket.

Det gör jag. Ibland. Minimerar mängden ilska, hat, missunnsamhet jag sprider vidare.

Att säga ”Det räcker nu!”.
Att skriva #inteerkvinna och lägga upp ett foto av mig själv på Facebook.
Att hålla Förintelsen i åminnelse och högt och innerligt ropa ut ”Aldrig mer!”.

Jag gör allt det där också. Ibland. Markerar, säger ifrån, tar ställning.

Till vilken nytta? Gör det skillnad? Leder det till det jag önskar se mer av?kärlekHjärnan fungerar så att det som vi lägger fokus på, det vi uppmärksammar och ständigt återkommer till, det uppfattar hjärnan som viktigt. För mig är kärlek, medmänsklighet, generositet, omsorg och respekt, värme, glädje, livslust och en tro på välviljan viktigt. Så vad föder jag min hjärna med? Vilken kosthållning har jag, på det mentala planet? Vilken mental kost bjuder jag mig själv och min omgivning på? Väljer jag hatet eller kärleken, rädslan eller medmänskligheten, misstron eller förtröstan?

Bortom alla vackra ord…

Publicerad den av
9

Bland annat i samband med senaste insändaren i Sydsvenskan, även publicerad här, får jag från flera håll höra att jag ‘verkligen lever min värdegrund/mina värderingar‘. Började fundera på vad det verkligen betyder. För…. leva sin värdegrund? Det gör vi ju alla. Det är ju värdegrunden: Det sätt jag agerar i vardagen. Svårigheten är väl att det vi ibland tror och vill ska vara vår värdegrund inte alltid är den värdegrund vi faktiskt lever.

Seth Godin lyfte det under #SethInLondon-dagen när han fick frågan hur man vet vilken värdegrund en person har/tar. Hans svar var kort och koncist: Ignorera allt de säger och titta på allt de gör. Carl Jung har uttryckt något liknande. Värdegrunden ligger bortom alla vackra ord och uttrycks i dina handlingar.

Så jag funderar vidare. Får jag höra detta omdöme för att många lever en annan värdegrund än den jag ger uttryck för? Att det jag agerar i världen sticker ut? Att grundbultarna i min värdegrund, den tänkta och uttryckta – den obändiga kraften i möjligheter och lösningar som finns inom räckhåll för oss alla och att försöka sprida kärlek, värme och ljus i världen – är det som är det ovanliga? Att få faktiskt lever utifrån det? Eller?

Alltså. Jag undrar verkligen vad det är som gör att jag får höra det där. Får du höra det? Kanske är jag bara blind för det, och det är något vanligt förekommande? Kanske jag är ovetande, för det är först de senaste åren, kanske tom året, som jag uppmärksammats på detta viset. För igen, alla lever sin värdegrund. Inte nödvändigtvis den värdegrund du önskar leva. Men så som du lever är hur din värdegrund ser ut.

Jag lever min värdegrund, precis som alla andra. Svårigheten uppstår när jag pratar om min värdegrund som vore den något den inte är. I jämförelse med någon som lever utifrån den värdegrund jag tror mig leva, kan det bli synligt för mig att jag inte lever som jag lär. Har folk gått vilse i själva begreppet? Har vi missförstått ordet värdegrund? Tror det är ett tillstånd vi kan nå, när det istället faktiskt är utgångspunkten i allt vi gör. Tror den kan definieras i ord men inte behöver levas. När det i själva verket är så att definitionen av din värdegrund kommer av hur du lever, dina val i vardagen, i stort som smått. Det är där din värdegrund definieras.

Kanske är det så att allt för många lever utifrån en mellanmänsklig värdegrund, den som bygger på igenkännandet. Gamla Siv på hemmet minner dig om din egen gamla farmor och därför blir du berörd av nyheter att hon far illa i vård och omsorg. Alternativet är den medmänskliga värdegrunden, som kräver mer av dig. Att välja den medmänskliga värdegrunden kräver att du ibland avstår vissa sammanhang eller sällskap, visar civilkurage nog att försaka sådant som är oetiskt, odemokratiskt osv. Den kräver av dig att du ser inte bara att Siv på hemmet har ett värde, som människa, utan även att den romska kvinnan som tigger utanför ICA, i hopp om att få ihop tillräckligt med pengar för att kunna skicka hem så yngsta barnet kan få välbehövlig astmamedicin, också har ett värde, som människa. De är båda människor, har ett grundläggande värde som sådana och därför värda all kärlek och omsorg. medmänskligheten

Kanske är det inte svårare än att när någon säger ‘Stort Helena, du lever verkligen din värdegrund!‘ till mig, så är måhända det underförstådda ett budskap till dem själva som säger ‘Just ja, så kan man ju faktiskt göra, svårare än så är det inte.‘. Att det i all sin enkelhet pekar på små vardagliga handlingar, medvetna val i stunden, som fler kan testa? För det är så, att vill du leva en annan värdegrund så är det fullt möjligt, för var och en av oss. Allt som krävs är medvetna val. Allt som krävs är att ignorera det jag säger, titta på det jag gör och med en varsam självkritisk blick se om jag faktiskt lever den värdegrund jag önskar leva.

Själv fallerar jag. Ofta. Trampar i klaveret i parti och minut. Men ändå, som någon slags grundton, så finns den där, den värdegrund jag faktiskt vill leva. Och lever. Den är mycket tydligare för mig idag än någonsin innan, och min medvetenhet för när jag tar en ton som inte alls är i samklang med grundtonen, är numera hög. Jag är inte längre döv för den symfoni jag själv utgör, den symfoni som utspelar sig med varje andetag, varje yttrande, varje handling. Olika toner, stor skillnad i nyanser. Många budskap.

Lyssna och ta in dig själv. Vilken symfoni spelar du?

Fem skäl att undvika punktlistor

Publicerad den av
Svara

Jag drar mig för att läsa punktlistor nuförtiden. (Förtydligande 23JAN2016:) Ni vet, ‘Fem sätt att gå ned i vikt till Beach2016’ eller ‘Sju vinnande sätt att få bästa pojkvännen’ eller ’10 garanterade sätt att bli lycklig!’. Den typen av punktlistor.

Jag vill inte smaka på livet på det viset. Snuttifieringen och förenklingen bekommer mig. Ger mig magknip. De funkar lite som homogeniserad mjölk. Visst får du i dig mjölkens fettsyror, men så sönderslagna att kroppen har svårt att tillgodogöra sig dem. Människan är inte skapt för homogeniserad mjölk, och lika lite är vi skapt för punktlistor. Människan är större än så. Att vara människa är större än så. Så jag har bestämt mig för att skapa den ultimata punktlistan. Punktlistan som tar livet av alla punktlistor för evigt.

Punktlistor ska undvikas för att de…

  1. …antyder att det finns Ett Rätt Sätt/Svar
    Jag ska berätta en hemlighet. Det finns inte det. Den Enda Rätta Vägen är en chimär.
  2. …förutsätter att alla har exakt samma behov
    Jag ska berätta en hemlighet. Vi har inte det. Eller… visst har vi som människor en bas av grundläggande behov, som jag själv sammanfattar i följande fem delar: samvaro, sömn, sol och frisk luft, mat, rörelse. Men hur det där görs, i vilka former, i vilka mängder, det är helt upp till den unika individen.
  3. …förenklar livet
    Jag ska berätta en hemlighet: Att vara människa är stort. Det kan inte sammanfattas i en punktlista. Och om du tror att det finns nått med att vara människa som är så enkelt att det kan sammanfattas i fem, sju eller möjligen tio punkter, då ber jag dig tänka om. För att vara människa är större än så. Det finns ingen universell quick fix. Däremot är det något av det mest givande vi kan ägna våra liv åt: att lära sig vara människa, utifrån de värden du håller högt.
  4. …förtar glädjen och spänningen med en riktigt god berättelse
    Vi är berättande varelser, Homo Sapiens. The Storytelling Animal. Att förtälja en berättelse, att ge den en klädedräkt, bygga den, inifrån och ut, med allt som behövs för att förmedla den. Att förtälja och att lyssna till denna uti grann klädedräkt insvepta berättelse – det är vad människan är skapt för. Inte att stycka den där berättelsen i fem, sju eller tio punkter, som vi faktafierat serverar som vore det en entydig sanning.
  5. …är en mode-fluga
    Punkt-listor slår. Sorgligt men sant. Det finns allt för mycket bevis på det, inte minst det faktum att det finns så många punktlistor. vidgadevyerKliv över dem, var en större människa. Tänk själv. Lova mig åtminstone att om du nånsin läser en punktlista igen, efter denna punktlistornas punktlistedödare, så tänk själv. Vad håller du med om? Vad håller du inte med om? Vad skulle du själv lagt till, dragit ifrån? Vidga dina egna vyer, och låt dig inte begränsas av de punkter som författaren landat i. Punkterna må mycket väl vara författarens sanning i stunden, men de är inte Sanningen. Varken för punktlistans författaren eller för dig. Vet med dig att du är större än så. Ok?

 

Nu vet vi!

Publicerad den av
6

20140527-145340-53620124.jpgNu vet vi, var det slutade det där äventyret så påbörjades i maj 2014. Åtminstone för denna omgången. Hönsen flyttade i helgen, till större boende där de dessutom kommer avlas på (tjusig tysk linje minsann, det är något annat än den franska Faverolle-linjen, fick jag lära mig av hönsövertagaren!). Det känns bra, även om det var lite ledsamt att hjälpa dem in i transportburen.

Vi har *handen på hjärtat* inte umgåtts så mycket med dem som vi ville och önskade. Vi har inte riktigt haft ett optimalt boende för dem, varken själva hönshuset eller hönsgården. Lite för litet hus, men kanske framför allt för svårstädat, vilket vi uppmärksammades på när de fick ett rejält utbrott av kvalster i höstas. Det i sig är inte alls ovanligt, men det var ändock väldigt tråligt och arbetsamt. Så vi satte stopp på experimentet Hönsägare. Fick hjälp av hönsmamman själv att hitta nytt hem till dem, och det känns extra bra, för jag vet de kommer få det riktigt bra där.hejdå hönsen

ÄggplockningMen vi har provat på. Haft dem i drygt 19 månader och har upplevt så mycket på den tiden. Sett dem växa från små minikycklingar som första nätterna delade marsvinets bur, till stora ståtliga hönor, med den mest silkeslena fjäderdräkt du kan tänka dig. Och känslan att plocka nyvärpta ägg i egen trädgård, den är något alldeles speciellt. Att titta ut genom köksfönstret och se familjens minsting stå i hönsgården, gosande med en höna i famnen. Höra dem gladeligen kackla när det var dags för påfyllning av mat. Hjälpsamma hönsfötter som sprätter i ogräsklumpar; lika ohjälpsamma hönsfötter som sprätter i nysådda odlingsbäddar. Det förtjusta kluckandet när en uppgrävd mask från trädgårdslandet landade framför näbben på hugad spekulant.

Vilken upplevelse! Verkligen. Råder alla att pröva på. Men för stunden är det slut på vårt hönsägaräventyr. Sen får vi se vad framtiden bär med sig. Vem vet, vi kanske testar ånyo?

Jag och orden, dag två

Publicerad den av
3

27549Så var jag då hemma, efter dag två av detta mitt första – men definitivt inte sista – skrivretreat. Jag, en skrivarlya i den småländska skogen, och utrymme att låta orden flöda.

Idag blev det 27 549 tecken innan jag packade ner datorn i min ryggsäck, stängde dörren till lyan och fick skjuts av bästa Therese till stationen där tåget väntade på att ta mig hem till Malmö.

Kör en snabb funkar – funkar ej – saknas, så jag lär av upplevelsen och kan utveckla skrivretreat-konceptet till nästa gång.

Funkar
*Platsen. Ljuvligt vacker omgivning med enorm värme och omsorg från T och hennes härliga familj.omgivningen
*Tågresan funkade finfint och det är precis lagom långt bort för att inte ta en hel dag att resa, men ändock tillräckligt för att känna att jag byter miljö.
*Pomodoro-tekniken jag körde med. Satte timern på 30 minuter och lät orden flöda.
*Att ta en hundpromenad innan lunch – skönt med lite luftombyte och rörelse mitt på dagen.
*Härligt och kul att elda i braskaminen för att säkra att min lya är väl uppvärmd. Eldens sprakande ger en extra dimension till det hela.
*Två dagar känns alldeles lagom. En hade varit för lite, med tanke på resandet, och tre hade nog blivit lite väl mycket sittande.

Funkar ej
*Efter två dagar framför datorn är jag stel i skulderpartiet, trots att jag varit ganska noga med att röra mig med jämna mellanrum. Kanske får byta position mer? Låna in en kartong att ställa datorn på så jag kan stå upp ibland?

Saknas
*Det enda jag saknar nu är ett datum för nästa retreat. Skulle mycket väl kunna tänka mig två skrivretreats på våren och två på hösten, för detta gav verkligen mersmak!

Vad sägs om att boka in tre preliminära skrivretreats för resten av året T?

Jag, en stuga i skogen och orden

Publicerad den av
6

Nu är det dags.

Jag. En gäststuga i djupaste småländska skogar. Och orden.
Pirrar inombords, som inför ett återseende med en kär vän som varit bortrest allt för länge.

Jag. Och orden.

Dessa ord. Och… kanske än mer, känslan bakom orden. Det skapar förhoppningen, jag kan inte vänta att se, uppleva, känna!

Vilka ord väntar på att komma till mig? Vad blir det av detta experiment?

Detta skrivretreat i de småländska skogarna, som blir av nu precis som planerat, känns som ett avstamp. Ett sätt att skeppa. Jag skeppar mig. Jag skeppas iväg, agerar, gör. Väljer mig. Och orden.

En kärlekshistoria, som sakta rullas ut, med ett klick efter klick på datorns tangentbord, en bokstav i taget, klicketi-klicketi-klickar ur mina fingrar, en ljudlig markör, förlängningen av det som väcks inuti mig, det som kommer till mig, en tanke, ett ord, en känsla, som neuron för neuron blixtrande snabbt förflyttar ordet, känslan, genom hjärnan, via nervbanor, ut i fingerspetsar, i armföring, muskler som kontraherar och slappnar av, som möter tangent för tangent, med en slags… iver. Ivrig inför vad som komma skall.

Den samtidiga ovissheten. Vad blir det av det? Var landar det? Vad landar? Blir det något som förmedlar en känsla? Lyckas jag i den logistiska processen, i transporten från tanke, till känsla, till muskulös handling, till ord. Detta ord som bokstav för bokstav växer fram på skärmen. Hoppet som väcks i mellanrummet mellan den tänkta tanken och dess förgänglighet innan den befästs via tangentbordets bokstäver, svart på vitt på min datorskärm.
kärleksförklaring

Sinnligt. Jag känner det. I hela kroppen.
Hjärtat slår, blodet rusar i ådrorna. Ögonen tåras.

En kärleksförklaring till orden. Till tanken. Till känslan som förmedlas. Till människan som är jag. Som bit för bit omsätter det förgängliga i text. Som glimtar av livet. Glimtar som fastnar, i text bevarade Ögonblick av Nu.

Detta ögonblick. Förevigat.

Därför fullföljer jag!

Publicerad den av
16

Jag har förundrats över att jag på senaste år blivit så himla bra på att fullfölja mina löften till mig själv. Dessa löften kan ta sig former såsom att göra en daglig motions-sjua, att börja dagen (om det inte blir senare) med en stunds meditation med Headspace i lurarna, Create the impossible-kursen som gav mig mitt #cleanse4expansion-projekt som jag utan pardon genomförde 90+90 dagar i rad, mitt dagliga bloggande och jag vet inte vad. Jag har noterat att en av de viktigaste ingredienserna i detta fullföljandet är att jag inte känner efter om jag vill eller ej, utan att beslutet att göra har fattats en gång, och sen är det bara att göra.

Samtidigt är det så att jag, självfallet, senaste åren också hoppat på saker, utmaningar, löften jag givit mig själv…  som jag faktiskt inte alls fullföljt. Så vari består skillnaden?

Det fick jag syn på häromdagen tack vare min #ULab coaching-cirkel. Tess lyfte vikten av att lyssna inåt.

Där.
Då.
Där levlade jag.

Det är skillnaden som gör skillnaden. Att lyssna inåt. Men inte till vilken röst som helst. För jag kan besluta mig för något, som jag ändå inte fullföljer. Eller så beslutar jag mig för något, som jag fullföljer. Skillnaden är var energin kommer från, energin som säger att detta är något för mig. När jag fullföljer kommer energin genom mig. Jag tänker inte ut något logiskt och smart och vettigt och välbehövligt som vore bra för mig. Nä. Det kommer till mig, det är inte påtänkt av mig. Det är den tysta inre vissheten som säger mig att det här ska göras. Det här är vad jag har behov av, just nu.

Och vet du vad det betyder? Att jag lärt mig lyssna. Jag hör den där klokheten när den kommer till mig, Dessutom agerar jag (allt oftare) på den.

varsamSå vad är det då som gör att jag helt plötsligt lärt mig lyssna? Enkelt. För mig handlar det om den frihet jag givit mig själv, i takt med att min förmåga att vara i varsam samvaro med mig själv ökat. Först när jag är där, i varsam samvaro med mig, finns utrymme i mitt liv att höra rösten som alltid finns där. Jag har bara inte förmått, eller velat, eller vetat att man kan förut. Nu. Nu har jag både skapat utrymme för att lyssna och har börjat värdera mig själv så högt att jag tar action på det jag vet att jag har behov av, just nu.

Är det förvånande att det är ofantligt mycket härligare att vara Helena idag, än för fem år sen?

Tillåter du dig att lära, att levla?

Publicerad den av
2

BoldomaticPost_Nothing-goes-away-until-it-haHon är klok hon, Pema. Denna kvinna vars klokskaper möter mig, här och där, de senaste åren. Klokskaper som jag ännu inte djupdykt i, men snart nog. Har köpt en av hennes böcker, och har börjat bläddra i den. Snart nog.

Visst är det så att det där vi har att lära oss dyker upp, igen och igen, till dess ett skifte sker. Vi rör oss runt runt i plan, och stöter på liknande saker, människor, händelser, tills vi kommer till insikt, och då kan förflytta oss upp ett plan.

Och där börjar det om, vi rör oss runt runt och stöter på en ny typ av saker, människor, händelser…. Runt och runt. Om och om igen.

Har du nånsin tänkt på hur det kommer sig att kvinnor som faller för en alkoholist, blir olycklig i förhållandet, kanske slagen, lyckas ta sig ur det destruktiva förhållande, på något underligt vis ofta verkar hamnar i ett nytt liknande förhållande? Och att det är som om det är omöjligt att ta sig ur cykeln av dysfunktionella förhållanden, vidare till en välfungerande relation, först den dagen då kvinnan kommer till insikt om sitt egenvärde. Insikten om att hennes Jag har ett värde. Ett stort värde. Ovärderligt.

Då.
Där.
Där levlar hon.

Som att kliva ut i en ny dimension, en ny värld. Som pånyttfödd.
Att möta världen på ett nytt plan.

Även på detta plan finns egenvärdet. En – ny – insikt och lärdom är möjlig. Samma sfär, kategori, men på ett nytt plan. Djupare. Eller högre, beroende på perspektivet.

Och så går vi genom livet. Hanterar en smärta, en händelse, bearbetar, kommer vidare. Levlar. Och förbluffas. När det där vi trodde vi hade gjort upp med, som vi var klara med, helt plötsligt dyker upp igen. Ny skepnad, men i grunden samma sak. En ny slutboss att ta sig förbi.

Då.
Där.
Där levlar vi.

Och så fortsätter det. Livet. Så fantastiskt. Och så lärorikt.

Har du fastnat på en och samma level, om och om igen, eller tillåter du dig att lära, att levla?