Kategoriarkiv: Lärandeprocess

Nöjd – därför förändras jag!

Publicerad den av
1

Paradoxalt.BoldomaticPost_Ju-nojdare-jag-ar-med-den-och

Insikten att ju mer nöjd jag är med den och det jag är och gör, desto enklare är det att förändra, både i mitt varande och mitt görande. Som om jag är mindre beroende av att fortsätta vara så som jag kommit att känna mig själv, mindre fäst vid de etiketter och epitet som ålagts, av mig själv, av andra.

Kanske är det enklare för att jag inte strävar bort, för att jag verkligen är nöjd med det som är? Kanske för att jag inte drivs av tron att gräset är grönare på andra sidan staketet, utan snarast av upptäckslusta och nyfikenhet? Nya epitet kanske smakar bra? Andra etiketter kanske ger upphov till nya erfarenheter? För vem vet vad som väntar bakom nästa krök, innanför den stängda dörren som plötsligt uppenbarar sig, bortom nästa möte?

Möten i medvetenhet

Publicerad den av
1

MötenMöten.
Så många möten.
Varje dag.
Egentligen i varje stund. För mol allena så möter jag ju mig själv.

Medvetenhet avgör mötets kvalitet. Min medvetenhet. Din medvetenhet. Gruppens – kollektivets – medvetenhet.

Ibland går möten på automatik. Vanor, rutiner och processer trillar på som de ska. Utan ansträngning sker det som är avsett att ske, precis som gången innan, gången innan det, gången innan det, osv.
När alla vet vad som ska bli till, kanske det som vill hända inte får plats?

Och så, ibland.
I ett rutinmässigt möte, vars like vi genomlevt gång efter annan, kan något nytt tillföras, och plötsligt så öppnar sig världen. Något nytt kan bli till, vill bli till. Det som vill hända händer.
I första mötet med en ny bekantskap. Själarnas gemenskap. Något uppstår, en känsla, vi klättrar på varandras tankar, vidare, ut, upp, in i det okända. Bryter ny mark. Tillsammans.
I en stunds stilla reflektion, i självsamhet, en inre dörr som öppnas. Helt plötsligt får jag syn på en del av mig jag tidigare aldrig vetat om. Som jag inte visste fanns. Som att vara en upptäcktsresande som oväntat stöter på en helt ny kontinent, outforskat territorium att bekanta sig med.

När jag är medveten, men öppen, i stunder där jag inte är benfast besluten att säkra att något förutbestämt ska ske, då… Då kan det som vill hända blomma.
Smyger sakta och försiktigt fram. Ibland.
Dundrar fram som en hjord galopperande hästar. Ibland.

Vad vill hända?
Låter jag det?

Ögats blick på föremålet

Publicerad den av
2

WH Auden säger det så vackert:

Man behöver inte se vad någon gör för att veta om det är hans kall,
man behöver bara betrakta hans ögon; 
en kock som reder en sås,
en kirurg som lägger ett öppningssnitt,
en kontorist som plitar på ett konossement
har samma hänförda ansiktsuttryck, och är helt förlorade i handlingen de utför.
Så vacker den är, ögats blick på föremålet.

Han besvarar frågan som jag funderat mer än en och två gånger på:
Är jag på rätt plats? Är det detta jag ska göra? Brinner jag för detta?

Ett annat sätt att formulera den frågan på är detta:
Vad är det jag inte kan undvika att göra?

Låter lite krystat på svenska. Tycker det låter bättre på engelska. Det är så jag har fått mig frågan till dels inledningsvis, den är frekvent förekommande inom #ULab och Theory U:
What is it that I can’t not do?

Har du något sånt? Något som du bara inte kan avstå från att göra?

wh auden

Tiden, denna gåva!

Publicerad den av
Svara

Tänk så mycket tid vi har.
Hela 24 timmar/dygn. Tjugofyra. Timmar. Per. Dygn.
En skatt, vilken rikedom, en gåva att göra något av!

Själv väljer jag åtta timmar till sömn. Den är given, för mig. Jag mår bra av det och njuter av det. Tycker om min säng, tycker om sömn. Restorativt. Uppbyggande.

Men resten av tiden då? Sexton timmar kvar. Vad gör jag av dessa timmar?
Lagar mat. Äter, ibland allena, andra gånger i gemenskap. Mediterar, ca tjugo minuter Headspace varje dag. Sen har jag min Sjua rörelse, som jag oftast gör i samband med daglig tvagning och påklädning.

Jag skriver. Bloggar. Inte allt jag skriver skickas ut i etern, men mycket. Vill skriva mer. Min skrivretreat i januari gav mersmak. Föresatte mig att blocka dagar i kalendern, för skrivande i längre sjok även hemma, men det har inte blivit av. Föresatsen kvarstår dock, liksom avsikten att ge mig själv två dagars skrivretreat varje kvartal.

Sociala media. Tar min tid. Och ja, faktiskt lite mer tid än jag känner mig bekväm med. Den planlösa tiden, den grämer mig. Att lägga 30 minuter på förmiddagen för att checka in, den vill jag ha. Men resten? Planlösheten skaver. Där är jag ovarsam med den gåva varje dag för med sig, gåvan som är tid.

Möten. Och då menar jag inte projektmöten, utan möten person till person. Coachsamtal (ibland är jag coach, ibland klient), Walk n Talks. HangOut’s, eller än hellre, min favorit HangIn’s. En timme eller två, där själ möter själ, där något kan hända i mellanrummet, där min förståelse för och upplevelse av livet vidgas, expanderar. Explorativt. Ibland väldigt processinriktat, konkret, beslut fattas, handlingsplaner dras upp. heart to heartJust nu har jag hela 12 dylika sammanhang av skiftande karaktär, som regelbundet återkommer på olika frekvens i min kalender. Ibland dyker ett nytt sammanhang upp, engångsföreteelser, eller som inledning till ett nytt regelbundet återkommande sammanhang av själsmöten. Tolv stycken. Nej. Tretton. Glömde en. Kanske finns fler? Ja! Fjorton! Oavsett siffran: tänk! Fjorton sammanhang där jag upplever att min själ får näring, mitt hjärta stärks i all den värme och omsorg jag badar i, jag berikas av dessa tillåtande miljöer, att utforska, uppleva och vara i.

Sen finns projektmötena också. Jobbet liksom. Det som just nu genererar merparten av min inkomst. Att i de mötena vara jag. Där en utmaning, för mig, i den kontexten. Min hjärna utmanas, jag drar kopplingar, ser udda samband, föranar sådant som vi därmed kanske kan förebygga. Det har jag alltid bidragit med. Men att i den typen av sammanhang bidra även med den jag är nu och inte bara med den jag var då, där kan saker och ting uppstå, inte minst eftersom den jag var är det som ligger till grund för att jag har denna typen av uppdrag idag.

Finns ännu mer tid över. Och där gäller det att icke förglömma rörelsen, mestadels utomhus. Cyklar kors och tvärs genom staden. Promenerar, mol allena eller i sällskap, och snart snart väcks trädgården till liv igen… eller. Den har redan börjat, det spirar både här och där medan annat förmultnar. Allt står som redo att explodera, samlar en sista gnutta kraft inför vårens växtexplosion. Där vill jag spendera mer tid, med fingrarna i jorden. Plocka äpplen, bär, krikon, grönsaker och örter – snart nog är de första nässlorna redo för att plockas! Lagom tills de tagit slut i frysen, där förra årets förvällda dito senaste halvåret gett mig glimtar av en annan årstid. Kirskålen kommer något lite senare, men så finns det ännu kvar något fler portioner i frysen av förvälld kirskål.

Tjugofyra timmar. Varje dags tidsgåva. Till dig. Mig. Oss alla.

Den dagen kommer då vi inte längre får tjugofyra timmar.
Men givet att den dagen inte är idag – vad väljer du då att göra av dagens gåva?

#Blogg100 drar igång… utan mig

Publicerad den av
3

Sara Modig hoppar på årets #blogg100 och gör en fin liknelse att stå på startlinjen till ett mentalt Vasalopp när startskottet går. Första året jag hoppade på #blogg100 (andra året det hölls) var det precis så det kändes för mig. Hade inte en aning om hur det skulle gå, eftersom jag dels var nybliven bloggare (startade denna bloggen i augusti 2012) och dessutom endast hade fått ur mig drygt tjugo inlägg fast min intention var att blogga mycket mer. Jag fick helt enkelt inte tummen loss. Jag trodde att bara det faktum att jag hade startat en blogg skulle vara tillräckligt för att få mig att faktiskt blogga, men det blev väldigt tydligt för mig att så inte var fallet.

#Blogg100 var helt enkelt vad jag behövde för att komma in i rytmen att blogga dagligen och sedan dess gör jag just det. Dryga 1000 blogginlägg senare kan jag verkligen se vilken skillnad detta gjort för mig. Kort sagt bidrog #blogg100 till att förändra mitt liv.

BoldomaticPost_att-sta-bredvid-och-heja-pa-fHar bestämt mig för att inte hoppa på årets utmaning, dels för att jag vet att jag bloggar dagligen ändå, liksom, men också för att jag numera har två bloggar, en på svenska och en på engelska. Jag bloggar fortfarande dagligen, men på endera av dessa två, inte på båda, vilket gör statistiken lite lurigare. (Förra året bloggade jag faktiskt på två bloggar också och båda uppdaterade jag dagligen, så jag vet redan att jag klarar av det. Handlar mer om en känsla nu, att det inte är mängd jag ska satsa på numera.) Så… hur underligt det än känns att i n t e haka på #blogg100 i år, så ska jag stå fast vid det. Får stå bredvid och heja på från sidolinjen istället. En utmaning i sig?

 

Tar ett steg i taget

Publicerad den av
6

För 279 dagar sedan missade jag att utföra mitt dagliga meditationspass via Headspace, efter att ha mediterat dagligen i 278 dagar. Vaknade dagen efter och insåg min miss, och sen var det liksom inte mer med det. På hästen igen, och börja om.

Och nu, nu är jag där. Har nu mediterat 279 dagar i rad, och alltså kommit ett steg förbi förra rekordet. Dag ett, dag två, dag tre… Ett steg i taget, en dag i taget, och hux flux har jag 279 dagar i rad under bältet, så att säga.

Headspace

Tänk vad som blir möjligt när man tar det ett steg i taget. Faktiskt allt. Det är ju faktiskt så livet levs. Ett ögonblick i sänder, och i varje stund finns det en valmöjlighet. Det finns en inneboende möjlighet i varje stund, i varje dag. Varje andetag jag tar ger vid handen att något kan ske. Eller inte. Valet är mitt.

Medvetenheten att valet är mitt, är i mina ögon det som gör skillnaden mellan om jag lever livet som ett offer för omständigheter eller som skaparen av mitt liv. Det förunderliga i det är ju att även om jag väljer offerkoftan så ÄR jag ju faktiskt skaparen av mitt liv, med den viktiga distinktionen att jag väljer passivitet, jag väljer att inte själv styra, utan maktlöst låter mig föras fram i livet av andra krafter. Krafter som jag kan nyttja för att föra mig dit jag vill, men som jag – passivt – istället låter föra mig dit de vill… Fast vill och vill? Snarast är det som att sitta på stormigt hav i en jolle med uppspänt segel och inte styra, utan bara låta vindarna avgöra destinationen.

Det är inte mitt val.

Jag väljer att aktivt möta och därmed skapa livet. Ett steg i taget, och sen ett till. Vad väljer du?

Ånyo

Publicerad den av
1

Vilket vackert ord. BoldomaticPost_a-n-y-o

Ånyo.

Igen.
Än en gång.

Här kommer jag, ånyo.

Händer det att du fastnar för ett ord? Som om du hör det för första gången? Helt plötsligt uppfattar något djupare i det, en tyngd, andra nyanser?

Händer mig emellanåt. Och jag gläds. Blir lycklig som ett litet barn som får se mamma och pappa efter en stunds separation.

Känner mig berikad, och som om världen helt plötsligt blir lite mer. Lite mer påtaglig. Det finns mer av världen, den blir större. Som ballongen som växer när ännu ett andetag blåses ned i den. Wooof, ett andetag som omfamnas av ballongens yttre hölje, som i ett svep växer, markant, påtagligt, synligt.

Så kan jag uppleva det, när jag fastnar för ett ord. För ett ord som jag uppskattar, tycker om, får syn på. Som om jag ser det, och ser bortom det, på en och samma gång. Det finns ett Nu i varje ord, men det finns också ett Bortom, något mer än Nuet. En känsla, energi kanske? Och kanske det är vad som faktiskt händer? Att jag för ett ögonblick vibrerar med samma frekvens som energi i och bortom ordet och att vi förstärker varandra?

Att säga Nej

Publicerad den av
1

Har under vintern sagt Nej. Flera gånger. Oväntade saker. Sånt jag trodde var solklara Ja, som vid en närmre titt visade sig inte alls vara Ja. Kanske ett Kanske, och jo, titta, där gömde sig ett Nej. Och ett till. Har avsagt mig saker/projekt/uppdrag. Ovant. Rädslan, den tidigare, att jag måste finnas med, måste tacka ja, måste måste måste… för att räknas. För att finnas till, vara viktig, nyttig, till gagn för andra, konkret, faktureringsbart.

Och så. Ett tyst Nej, i mitt inre. Ett tyst Nej, som växer fram, blir allt tydligare, och mer högljutt. Jag kan inte ignorera det, men än viktigare. Jag vill inte. Jag lyssnar och agerar. Säger Nej. Farhågan innan jag släppt ut mitt Nej till världen. Du vet, vad ska hen säga, vad ska de tro, kommer jag nånsin hitta några Ja inom mig, eller skjuter jag mig själv i foten nu?

Insikten efteråt, att det aldrig blir så illa som jag inbillat mig. Och kanske har det med mitt tydliga Nej att göra. Att det inte är ett intellektuellt skapat nej, utan ett innerligt Nej, för att detta inte är mitt att göra. Jag ska göra annat. Vad, tja, vem vet? Men just detta är inte mitt. Det finns någon annan vars inre ropar Ja, till det som mitt inre viskar Nej till.

Att lyssna till det. Att låta det som vill bli få lov att växa fram, titta ut, ta ett kliv framåt. Utrymmet till det kommer av att säga Nej till annat. Till det som inte är mitt att göra. Fyllde jag mina dagar med det som är någon annans, ja, vad gjorde jag då med det som pockar på, inom mig, det som vill ut, ut ur just mig? Var får det plats? Om jag fyllt mina dagar med en annan själs drömjobb, tvingar jag min själs drömjobb att hitta ett utlopp hos någon annan då? Någon vars inre protesterar, säger nä, men, jag vill ju inte…

det som vill bli

Att säga Nej. Låta det okända få breda ut sig, ta plats. Och sen kommer ögonblicket när ett Ja växer fram inom mig. Det bullrar, skramlar, slår på trummorna. Vill ut. Ja! Jag vill. Detta vill jag. Detta är mitt att göra. Ja, Ja, Ja! Skillnaden så stor, mellan vinterns Nej och detta Ja. Just detta Ja, stort och bullrigt, omöjligt att ignorera. Något helt nytt. Totalt okänt. Både samarbetet och uppgiften. Så mycket att lära. Så mycket att växa in i, så mycket att växa ut i. En expansionsyta utan begränsningar.

Tänk. Hade jag sagt ja till mitt Nej, så hade jag nu tvingats säga nej till mitt Ja. För det hade inte fått plats, mitt Ja. Vad hade det gjort med mitt Jag? Och kanske hade någon annan tvingat sig att dövat sitt inre Nej för att säga ja, ett lamt, vekt och oengagerat ja?

Lappa och laga

Publicerad den av
1

Att lappa och laga är, på vissa områden, en företeelse jag inte är så förtjust i. Inom vissa områden tycker jag det fyller sin funktion att släppa loss helt från det som är, och förutsättningslöst titta på vad som skulle kunna uppstå, obegränsat av det som redan är och har varit. På andra områden så fullkomligt älskar jag lappandet och lagandet. Att återanvända, återbruka och förlänga livslängd på ett klädesplagg, en gammal bokhylla eller en sprucken tallrik. Eller. Älskar och älskar. Som koncept i alla fall. Den faktiska sysslan är lite av en utmaning, att påbörja. När jag väl gjort det dock, satt mig där, med nål och tråd i handen, eller med färgdoppad pensel i högsta hugg framför en slipad och rengjord gammal byrå, då rullar det på.

Så ock igår. Har tre favoritplagg, samma plagg, olika färger. Mina Ivanhoe of Sweden ullfleece:ar. Under vinterhalvåret är det sällan att jag går i något annat än en av dessa tröjor. Med resultatet att jag till min förskräckelse insåg att jag nött dem på armbågarna, alla tre. Lite olika grad, men alla var definitivt i riskzon för hål på armbågarna. Undertröjans färg lyste igenom! Så jag har använt lite andra varma tröjor senaste månaden i väntan på inspiration att sätta mig och lappa och laga dem. Varje morgon när jag klätt på mig har jag suktat efter mina Ivanhoe. För de är mina favoriter.

Igår lyckades jag överbrygga den initiala tröskeln att faktiskt ta fram nål och tråd (garn i detta fallet), satte mig och började luska ut hur jag bäst skulle förstärka armbågarna på mina tröjor, någorlunda snyggt. Jag testade nått, drog upp, försökte något annat, blev inte nöjd med det heller. Och så där höll jag på tills jag till slut insåg att det funkade bäst att från rätsidan förstärka hela området så osynligt som möjligt.lappa och laga

Lyckades hitta en hyfsat nära färgmatchning till den rosa tröjan, från en växtfärgningsfläta jag fått för många herrans år sedan av en fantastiskt skicklig textilkonstnär. Den bruna och den antracitgrå ullfleecen förstärkte jag med ett svart Alpacka-garn. De blev något bättre, främst för att det garnet var något tunnare och det gjorde det enklare att göra det nästintill osynligt. Gjorde mitt bästa i alla fall och fick alla sex armbågspartier gjorda. Nu kan jag äntligen använda dem igen! Gissa vad jag har på mig idag?

Saknar det som inte blev

Publicerad den av
2

Jag saknar det som inte blev. Det som kunde uppstått, om jag, om du, om vi, bara…

Men nej. Jag håller tillbaka, vågar inte säga, vågar inte röra, vågar inte lyfta. Håller tillbaka. I saknad. I rädsla. I oro. Vad skulle kunna hända, vad ska du månne tro. Lamslagen av alla dessa möjliga framtida tankar hos någon annan, tankar som uppstår, i nuet, enkom i mig. Det är det enda ställe jag vet hur tankarna ser ut, hur de låter, hur de känns. Och ändå håller jag mig tillbaka, låter mig hållas tillbaka, av mina egna projektioner av hur dina tankar möjligen, eventuellt, månne kunde komma att se ut, låta, kännas.

Jag saknar det som inte blev. Det som kunde uppstått, om jag, om du, om vi, bara… Samtalen som inte fördjupades. Skratten vi gick miste om. Älskogen vi inte upplevde. Chanser till närhet, till intimitet, till själarnas möte.

Det som varit.
Det har varit.
Insikten att jag saknar det innerliga i det som redan passerat, gör att jag, kanske, kanske, vågar leka mer i nuet, i kommande ögonblick av nu. Skapa utrymme för innerligheten i det som ännu inte uppstått. I de ögonblick av Nu, som bygger mitt liv. Pusselbit efter pusselbit växer min livserfarenhet sig större, vidare. Expanderar. Innerligt.

Om jag leker i tanken, leker att jag ger, istället för att hålla tillbaka, säger, istället för att hålla tyst, att jag rör, istället för att känna mig paralyserad, lyfter istället för dess motsats. Om jag ger, mitt allt, istället för att hålla tillbaka. Om jag vågar släppa ut min själ på grönbete, i lekhagen? Ut och lek, experimentera, pröva.

Det är inte farligt, min själ. Det är bara ovant. Du har hållit tillbaka, så länge. Släpp bojan som mentalt håller dig tillbaka, låt ljudet trilla över tungans tröskel, den tröskel som hindrar ord från att rulla över tungan, ut, ut genom munnen. Låt orden bli hörbara, för någon annan än det inre. Detta inre som räds vad orden – månne – kommer stöta på. Men orden är redo att födas, de pockar på, vill ut, testa sina vingar, ut, flyga, upptäcka, sväva högt, dyka djupt. Släpp dem fria. Orden, handlingarna, de själsliga mötena.

Låt handen trotsa fysiken, sätta sig i rörelse. Det kostar energi att få ett stillastående objekt i rörelse, men energi är allt, allt är energi. Det som finns finns och det räcker. Den går inte att förstöra. Det kommer energi i retur, energin fylls på, jag lovar. Om bara rörelsen initieras. Våga lyft fingret, handen, ögonlocket. Titta, känn, smek, utforska. Släpp dem fria, rörelserna. Det ligger en skatt begravd inunder den stilla handen, bortom stillheten finns en värld av fysiska sensationer att utforska. Rörelsen är liv, i rörelsen blir vi till liv. Utforska rörelsen, liksom orden. Låt den ena porla från tungan, och den andra flöda från varje cell i kroppen. I rörelsen blir vi till.

Lyft, min själ, lyft från det som hållit dig tillbaka. Lyft dig, över barriären, genom motståndet, det mentala, som fjättrar dig till marken. Lyft, min själ, lyft från rädslans boja. Låt dig smekas av kärlekens vind, bäras av det som blir möjligt, berikas av energin i mötena som uppstår, själarnas möte.buren av kärlekens vind

Lyft, min själ, det är dags att säga adjö till saknaden av det som inte blev. Det är dags att skapa det som kan bli, det som vill födas. Innerligheten i det som komma skall.

Det är din tid nu, att lyfta, att expandera, att uppleva. Lyft, min själ. Lyft.