Månadsarkiv: december 2018

Hej då 2018!

Publicerad den av
10

Hej då 2018, året då…

  • jag utvidgade tidigare års intention, från ett ord till en hel mening: ett medvetet digitalt och analogt liv, som jag därefter utvecklade med en massa aktiviteter och planer, som jag sedan följt upp månadsvis på bloggen.
  • jag rivstartade januari med att vara lärare på Newton yrkeshögskola. Kursen heter Kartläggning och dokumentation av processer, och jag gav den för kravalaytiker IT. Spännande, utmanande och väldigt utvecklande! Kör favorit i repris, då jag ska ge kursen även i januari 2019.
  • skilsmässan gick igenom, och i samband med det köpte jag ut honom från huset, som jag nu äger till fullo (med bistånd från banken så klart).
  • jag besökte Paris för första gången, tillsammans med barnen, mor, moster, bror och brorsdöttrar. Härligt!
  • mitt stora barn (jamen ni vet…. det är hen ju, mitt barn. Och ändå… snart vuxen!) tog studenten.
  • jag börjat utforska både inre och yttre dimensioner av mig själv på sätt jag inte tidigare låtit mig. Födelsedagen min inföll under en gudinnehelg i Malmö, därefter drog jag tack vare Pernillas peppande till No Mind-festivalen på Ängsbacka. Mot slutet av sommaren målade jag först mandala hos Lisa Withlovelisa Rislöw bara för att direkt därefter djupdyka i en två-dagars Lekfull tantra-kurs hos Charlotte. Wow säger jag bara! Kanske inte helt förvånande har jag också laddat ner Tinder…
  • jag under en hel veckas tid hade mina fantastiska Campfire Sisters på besök i Sverige.
  • ESF-projektet Inkludera & Mötas som varit en stor del av mitt liv senaste två åren avslutades. Jag och Pernilla körde Ringar på vattnet 2.0 för skola inom ramen för projektet, och därefter vann vi en upphandling för att under 2019-2020 köra Ringar på vattnet för vård och omsorg – känns fantastiskt inspirerande!
  • jag varit låg i ett halvårs tid… vilket jag insåg först då jag inte längre var låg i månadsskiftet oktober/november. Inte så förvånande efter de senaste årens omvälvningar i liv och leverne, och ändå, ganska skönt att ”vara tillbaka”.
  • jag hoppade på #BusinessBoomUtmaning på Facebook i november månad, och har sedan dess kört en Facebook Live varje dag, något jag tror jag kommer fortsätta med! Roligt, utvecklande och lärorikt. Tidigare under hösten spelade jag in min första #TeachingOfTheDay på Caspians anmodan, och båda dessa aktiviteterna har fått igång mig på många vis, såväl tankemässigt som kreativt.
  • jag äntligen började dansa swing igen, även kallat Lindy hop. Gick en nybörjarhelg i slutet av november, har gått på social dans på Moriskan ett flertal onsdagar sedan dess och är nu anmäld till B-kursen 10 onsdagar under våren. Oh, vad det är roligt!
  • det börjar ordna sig för mina Goda Barn. Har bara ett Gott Barn kvar, som God Man, men jag håller så klart kontakten med de övriga. Och det gläder mig att det går bra för dem allesammans.Håller tummar och tår för att det fortsätter så!
  • jag äntligen skaffade mig en ny coach – och oj vad jag är nyfiket pirrig inför vad detta kommer att leda till under 2019! Ett är säkert, och det är att jag vill coacha mer än vad jag gjort de senaste åren, något jag ser fram emot.
  • jag lät min Upholder-tendens få fritt spelrum (än friare än tidigare). Det har yttrat sig bland annat i…
    * digital sabbat 21 gånger under året, minst 24 timmar men stundtals 48 timmar
    * 5 genomförda ChattyMeals här hemma och ett ChattyMeals som jag besökt
    * 52 löprundor, vilket utslaget ger en per vecka, precis som jag föresatt mig
    * 110 dagar med gitarrspelande
    * att dagens Seven var den 1597e på raken (ja. 1597 dagar i rad har jag gjort morgongympa!). Under året har jag i samband med min sjua också gjort 2890 burpees (totalt sedan jag hoppade på Mauris burpees-utmaning den 28e maj 2016 har jag inte missat en enda dag, och totalt sedan dess har jag gjort 12442 burpees).
    * att jag också gjort 1597 Headspace-meditationer, men dock inte på raken som sjuan. Idag genomförde jag dag 108 på raken. Av någon anledning är sjuan enklare att komma ihåg än meditationen, så emellanåt glömmer jag bort den.
    * att jag bestämt mig för att nå hela vägen i min tyskakurs på DuoLingo – idag gjorde jag dag 157 på raken och jag har bara 11 ”kurs-pluppar” kvar att få upp till nivå 2, sen har jag nått nivå två på hela kursen. Det finns totalt fem nivåer, så jag har att göra ett par år till, tror jag bestämt!
  • Och så har vi läsandet som varit så massivt att det förtjänar en alldeles egen punkt.
    Jag satte mig för att läsa 100 böcker i år, något jag gick i hamn med dagen före nyårsafton. Lyckades klämma in ytterligare en bok idag, så totalt 101 böcker har jag läst under 2018, omfattande 28 723 sidor.
    Dessutom hade jag två till utmaningar gällande läsning:
    1) att läsa 26 svenska och 26 engelska böcker, som jag valde ut för ett år sedan (böcker jag redan hade hemma helt enkelt, hyllvärmare vars tid äntligen skulle komma!), och att blogga en bokreflektion från dessa böcker varje söndag på mina två bloggar. Den utmaningen spurtade jag i hamn med lite innan midnatt natten till idag, med The Black Swan som sista bok av de engelska.
    2) att #läsaalfabetet2018, en utmaning som trillade över mig tack vare en kommentar på ett blogginlägg. Den kom jag bara delvis i mål med, då jag nådde 21 av 29 bokstäver på författares förnamn, 23 av 29 bokstäver på författares efternamn, 24 av 29 på titel men lyckligtvis parerat detta så att jag i gemensamt-listan lyckades nå 29 av 29 bokstäver, dvs hela alfabetet!

Nu är det dags att börja förbereda kvällens nyårsmeny. Jag är tacksam och glad över ett innehållsrikt och spännande år, och det känns samtidigt väldigt skönt att ”lägga 2018 till handlingarna” på detta viset. Med en återblick som gör gott, ger chans till ett mentalt avslut och ger utrymme för avstamp inför kommande år.

Därmed önskar jag dig och de dina ett riktigt gott nytt år!

Passar du på?

Publicerad den av
2

2018 är snart slut och 2019 står snart för dörren. Jag tar tillfället i akt att reflektera över det gångna året, något som jag brukar skicka ut i världen som ett blogginlägg på nyårsafton. Stort som litet, glädje som sorg, lärdomar och upptäckter, sådant som tagit upp min tid och hur årets intention förlöpt. Har inte börjat skissa på inlägget, men det maler lite i skymundan i skallen, så snart nog. Jag passar även på att sätta en intention för det kommande året, som jag också bloggar den första januari varje år.

2018 blev annorlunda. Min intention för 2018 gjorde att jag gick igång och skapade en hel radda med uttalade aktiviteter som jag sedan följt upp efter varje månad under året som gått. Och jag har tyckt om det. Det har gett mig en påminnelse, minst månatligen, så de allra flesta av mina uttalade göromål har blivit genomförda. Så det är ganska goda chanser att intentionen för 2019 också får underhuggare av detta slag. Vissa av underhuggarna från 2018 kommer jag dessutom fortsätta med, för att de givit mig önskad effekt, som digital sabbat till exempel.

Hur gör du? Reflekterar du över året som gått? Sätter SMARTa mål och/eller intentioner för året som kommer?

Testar BuJo, dvs Bullet Journaling

Publicerad den av
10

Tror det var av struktören David Stiernholm som jag första gången hörde talas om Bullet Journaling, och jag minns att jag tänkte Men gud, så omständigt. Hålla på att skriva om stup i kvarten… 

Sen har det där så sakteliga smugit sig på mig, inspirerad av bland annat Dorro.se som är både pedagogisk, inspirerande och skicklig i sitt BuJo:ande. Smått frustrerad med mina digitala kalendrar där gremlins ställde till det för mig (inbokade aktiviteter som försvann, elelr bytte tider stup i kvarten) gjorde att jag i lagom till sommaren kände för att skaffa mig en analog kalender, och letade då efter en smyg-BuJo, utan större framgång. Med smyg-BuJo menar jag en kalender med en kombination av för-i-fyllda års- och månadsupplägg med tomma sidor däremellan. Den jag hittade har i alla fall lyckats få mig över tröskeln, till att nu ha skaffat mig en Leuchtturm1917, en vackert djuprosa/cerise dylik.

Tillslut inträffar det: stunden då det är dags att riva plasten av den sprillans nya BuJo:n och sätta penna till papper… oåterkalleligt. 

Index.
Future log.
Bemärkelsedagar och diverse trackers.
Januari månad och dess motsvarande att-göra-sida.
Allt på plats, ”så där som jag tror det ska se ut”.
Spännande fortsättning följer…

 

 

Mål bör vara specifika och mätbara

Publicerad den av
5

”Mål bör vara specifika och mätbara.”

Ja. Jag vet.
SMARTa mål ska det vara:
Specifika. Mätbara. Accepterat. Realistiska. Tidssatta.

Problemet är bara att jag inte direkt går igång på SMARTa mål (längre).

Däremot går jag verkligen igång på aktiviteter som jag i någon mån kan kvantifiera. Att läsa 100 böcker under 2018. Att läsa alfabetet. Att springa en gång/vecka. Eller aktiviteter som jag kan logga antal dagar i sträck på, som min dagliga morgonsjua (idag genomförde jag, med smärtande ländrygg, sjua nummer 1593 på raken), min Headspace-meditation (idag nummer 104, har hållit på lika länge som morgonsjuan men missat en dag emellanåt, varvid jag bara plockar upp tråden dagen efter igen) och min tysk-kurs i DuoLingo (154 dagen idag).

Vad leder det till då? Varför sätter jag inte bara SMARTa mål som i nedbruten form kan uppnås genom dessa kvantifierbara aktiviteter?

Bra fråga.

Morgonsjuan, löpningen och meditationen bidrar till fysisk och själsligt välbefinnande. Och det är ju fint nog, men långt ifrån SMART formulerat.

Läsandet och språkkursen bidrar till mental spänst. och det är också fint nog, men lika långt ifrån SMART formulerat.

Måhända att jag under 2019 kommer att sätta ett ekonomiskt mål (ja, ett SMART sådant) för mitt företag. Måhända? Jamen jo. Jag ska det. Jag har nog redan satt det när jag tänker efter. Och det känns bra. Det kommer generera underliggande aktiviteter som alla syftar till att hjälpa mig uppnå mitt SMARTa ekonomiska mål. Och ja, det är så klart kvantifierbart och enkelt att logga på det där viset som kittlar mig.

Men detta är verkligen ett undantag. Det är precis som om jag tycker om, och går igång på, de kvantifierbara aktiviteterna, likväl som jag kan gå igång på ännu mer högflygande intentioner, som i min värld befinner sig steget ovanför mål. Lite flummigare, lite mer odefinierade, inte så planlagda och strukturerade. Som SMARTa mål betraktade i alla fall. Titta bara på min intention för 2018, att leva ett medvetet digitalt och analogt liv. Inte är det SMART formulerat, och det är inte de underliggande aktiviteterna heller. Men oj vad mycket av det som jag genomfört!

Så. Visst b ö r mål vara SMART formulerade, men inte bara-för-att. Det köper jag inte. Hjälper det mig att formulera mål SMART och/eller att sätta kvantifierbara aktivitetsutmaningar och/eller högtflygande intentioner, så kör! Spelar ingen roll vad ”man bör” eller inte, om det hjälper är det till gagn, om det stjälper är det inte till gagn. Och vi är alla olika, så ock inom ramen för samma individ. Det fanns en tidpunkt i livet då SMARTa mål kittlade mig, och då var de ju verkligen till gagn för mig, likväl som intentionssättandet vuxit fram i takt med att målsättande slutade kittla.

Summan av kardemumman: Testa! Lek! Experimentera! Se vad som funkar och inte funkar, vad som är till gagn eller ej, och inte minst, var öppen för att utvärdera ”ditt sätt” med jämna mellanrum, för vi är alla stadda i förändring, och det bör även våra system vara, annars riskerar de att leda till stagnation snarare än expansion.

Att sätta en ny vana?

Publicerad den av
1

21 gånger. Har jag hört det ska krävas för att sätta en ny vana. Fast det finns de som säger att det krävs många fler gånger än så. Mitt kallbadande kvalar inte in oavsett. Kallbadade nämligen ikväll för andra gången i mitt liv. Men det känns som om jag håller på att sätta en ny vana. Eller… vana kanske är fel ord? Jag bor inte så till att jag kommer kasta mig i plurret dagligen, hur skönt det än verkar. Men det känns verkligen som att jag fått upp ögonen för en aktivitet som jag tycker mycket om – som river skönt i mig, ger mig den där pulserande känslan av l i v.

Befinner mig hos momo och här är det onekligen mer görbart, med fem-tio minuters promenad ner till stranden. Fick med mig barnen och momos hund som sällskap (och livvakter). Strippade, tog raska kliv nerför badbryggan, stannade en mikrosekund ovanför vattenytan innan jag bara plöjde på. Det är galet kallt, och samtidigt inte. Kroppen i stort känns liksom, men sen börjar fötter och vader domna i kylan, så då vände jag upp till en väntande handduk. Gnugga, gnugga, blodcirkulationen på topp, raskt på med kläder igen och sen styrde vi kosan hemåt.

Kommer göra om det. Troligen redan imorgon, och ytterligare ett par gången innan året är slut. Och jag vore ju inte mig med mindre än att det redan snurrar i skallen om jag ska sätta upp något mål på antal kallbad under 2019… haha. Ja, så upholder – löfteshållare – jag är, så kittlas jag av sånt! Men kanske det får anstå ändå. Fördelen med ett uttalat mål är å andra sidan att jag då får en påminnelse med jämna mellanrum, som sannolikt leder till större antal genomförda kallbad. Nåväl, det återstår några dagar på året då jag kan fnula på det där…

Den omättliga vägen (bok 26 av 26)

Publicerad den av
4

”På mig verkade det som om de var andas som hade lånat lite delar av människor för att delta i den mänskliga verkligheten. Det sägs att andar gör så ibland. De gör det därför att de blir trötta på att bara vara andar. De vill smaka på mänskliga saker; smärta, berusning, skratt och sex.” 

Där gick jag i hamn med halva årets ”läs dessa redan förbestämda böckerna”-utmaning, den svenska delen. En bok återstår, sen är engelska delen också i hamn. Detta är också min 96e bok för året, fyra återstår innan jag är kan bocka av läsa-100-böcker-under-2018-utmaningen också. Och så återstår X och Z i #läsaalfabetet2018-utmaningen, bibblaböcker med bokstäverna är hemlånade och får följa med på julfirande.

”Och så lämnade vi kanten av verkligheten, sagolandet som ingen kunde se och gick hem genom den svajande natten.” 

Den omättliga vägen. Ben Okri. 
Oerhört udda bok. Fascinerande, överväldigande och galenskapande.

”Vi virvlade runt i de härliga och vilda stormarna i hans epilepsi och for fram längs andarnas röda vägar och kom fram till Nattens by, där fåglar höll på att lägga ut elkablar, där De maskklädda var alkemister, där honungsfågeln var präst, där månprinsen var ett hittebarn och där sköldpaddan var en kringvandrande trubadur som vid vägkanten påminde mig om att ingen historia någonsin kan avslutas.”

Ja. Galenskapande.
Läser sida efter sida och fascineras. Tänker att Så här måste det vara att vara helt galen? Att ha skapat ett inre universum befolkat av allsköns möjliga och omöjliga varelser? Eller är det bara en kulturell kontext som är mig främmande? Är tomtar och troll och allsköns övernaturliga fenomen från den svenska/nordiska mytologin lika galenskapande om man inte fått den till sig sedan barnsben?

”Andebarnet är en varelse som motvilligt dristar sig in i kaos och solljus, in i de levandes och de dödas drömmar. Sådant som inte är färdigt, som inte är villigt att födas eller att bli till, sådant för vilket tillräckliga förberedelser inte har vidtagits inför den ödesdigra födseln, sådant som inte är avklarat, sådant som är nära förbundet med misstag och med fruktan för att bli till, allt återkommer ständigt, kommer hela tiden tillbaka, och är självt en del av andebarnets villkor. Allt kommer och går tills den rätta tiden är inne. Historien visar själv till fullo hur alla företeelser i världen är delar av andebarnets villkor.”

Jag plockade på mig boken i en ”var-så-god-att-ta-en-bok”-hylla i Lessebo för ett par år sedan, när jag var där på jobb. Hade då precis fått upp ögonen för det faktum att jag läst oerhört lite ”afrikansk litteratur”. Och fnuttarna är medvetna. Afrika är världens näststörsta kontinent, och det blir närmast parodiskt att klumpa samman femtiosju länder under ett begrepp. Samtidigt som faktum kvarstår: jag har läst alldeles för för få böcker skrivna av författare med rötter (och hemviste) i Afrika.

”Med tanke på det faktum att andar är odödliga, kunde skälet till att jag ville bli född finnas här – i dessa paradoxer hos saker och ting, de eviga förändringarna, det gåtfulla hos livet när man lever det, mysteriet med varat och med födelser i födelserna, död i födelsen, födelser i döden, utmaningen att födas till sitt sanna jag, till sin nya ande, tills villkoren är de rätta för den nya oföränderliga stjärnan i ens universum att bli till; utmaningen att växa och lära sig och att älska, att bemästra sitt jag; möjligheterna till en ny överenskommelse med sin ande; sannolikheten för att ingen orättfärdighet varar för evigt, att ingen kärlek någonsin dör, att inget ljus någonsin utsläcks, att ingen verklig väg någonsin avslutas, att ingen väg någonsin är definitiv, ingen sanning någonsin slutgiltig och att det aldrig egentligen finns någon början eller något slut?”

Mot slutet kommer stycken som dessa. Lite mindre galenskapande, mer förståeliga och samtidigt pekar de på saker så djupa, så grundläggande mänskliga, att även detta känns som att vandra på ett gungfly.

”Han reste outgrundliga frågor. Hela tiden frågade han: varför? Eoner senare frågade han: vad är det vi måste göra? Och sedan frågade han: hur gör vi det? Han fortsatte ihärdigt och ville veta: när? Obevekligt frågade han, medan han vred och vände på sig: vilket är det bästa sättet? Och med en smula större lugn, utan att dra sig undan den oundvikliga konflikten med sig själv, frågade han: vilket är det första steget?”

Frågan. Ständigt återkommer jag till frågan. Frågorna. Som på så många vis är av större intresse, är mer öppnande och inbjudande än ett aldrig så välformulerat svar kan vara.

”Vi kan på nytt drömma fram denna värld och göra drömmen verklig.”

Hög tid för det nu. Att drömma fram en värld utan omättliga vägar…

” – Det bor många människor i oss, sa pappa som om han läst våra tankar, många förflutna liv, många kommande liv. Om man lyssnar noga är luften full av skratt. Människan är ett stort mysterium.”

Ja. Ett citat som ger ett värdigt avslut på årets läs-26-svenska-böcker-utmaning: Människan är i sanning ett stort mysterium.

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Q

Publicerad den av
5

Läste ut Q idag. Skriven av Fredrik Ekelund. Handlar om hans upptäckt/insikt att han är transvestit. Han är hon, hon är han. Fredrik. Marisol.

Boken kom ut i september 2018, och har gått mig spårlöst förbi. Trots artiklar och intervjuer med Fredrik. Och Marisol.

Som tur är läser jag ju alfabetet i år (försöker i alla fall), och frågade i början av månaden desperat bibliotekarierna på världens bästa lilla lokala biblioteksfilial i Husie om böcker vars titel, författares för- och/eller efternamn började på Q, Z, X, Ä.

Då sa en av dem: Q. Fredrik Ekelund har ju skrivit en bok om att han kommit ut som transvestit, och den heter Q. Fast den är utlånad, men vänta lite, jag kollar… jomen du, den finns på 14-dagars-utlåningshyllan på Rosengårds bibliotek, ta dig dit!

Så det gjorde jag.
Och glad för det är jag, för det är en riktigt fin bok. Vackert skriven – berörande, ärligt, naket, sårbart. Poetiskt och beskrivande; varierat. Om ett ämne som intresserar mig, och jag tänker… den där tu-delad-heten som Ekelund beskriver, undrar om inte vi alla mer eller mindre upplever den, om än kanske i andra former, att det tar sig olika uttryck? Bara de olika roller jag upplevt mig ha ha inom ett och samma ”upplevda kön”, mamma, egenföretagare, hustru… allt det där ”som man ska” för att passa in i normen. Och det där ”som man inte ska”. Så… Q är – utöver att vara en helt fantastiskt välskriven bok om ett uppvaknande som både fört med sig den högsta av glädje och känsla av helhet och samtidigt den djupaste av sorg och förtvivlan – det en bok om att vara/bli människa.

Har lämnat tillbaka den. Och det var så många passager som var vackert skrivna, gripande och rörande… att jag inte noterade en enda. Fast en satte sig i skallen: Han är hon, hon är han. Och jag, jag tackar dem båda, Fredrik såväl som Marisol, för att de släppt på förlåten, låtit mig få komma nära, nära, en ynnest jag tar som en ära.

Läs den.
Q. 

Orientalism (bok 25 av 26)

Publicerad den av
3

Jag. Är. Inte. En. Svår. Intellektuell. Typ.

Emellanåt har jag nog velat tro att jag är det. Men det är bara att konstatera, efter Deleuze– och Lévinas-magplasken borde jag lärt mig läxan. Men kanske krävs det en tredje-gången-gillt? Bevisligen gör det det…

”Från 1815 till 1914 utvidgades Europas direkta koloniala kontroll från cirka 35 procent av jordens yta till cirka 85 procent.”

Nåväl. Nu har jag plågat mig genom Orientalism av Edward W. Said, en bok som skrevs 1978, om än att mitt exemplar gavs ut 1997.

”Kort sagt, orientalismen kan bättre förstås som en uppsättning begränsningar och tankehinder än som en positiv doktrin. Om kärnan i orientalismen är en outplånlig indelning i västerländsk överlägsenhet och orientalisk underlägsenhet, måste vi också vara beredda att notera hur orientalismens utveckling och senare historia har fördjupat denna uppdelning och till och med förstärkt den.”

Orientalism försöker gå till roten med de vanföreställningar kring ”Orienten” som spridits under århundradena, och jag tar till mig tillräckligt mycket för att inse följande:
1) Orienten finns inte. Det är ett alltför allomfattande begrepp, både geografiskt, kulturellt och religiöst – det finns inte en Orienten.
2) Det Orienten som ändock ”finns” är skapat av Occidenten (dvs resten av världen, eller närmare bestämt ”Västerlandet”, i motsats till ”Österlandet”), och är i stor utsträckning en skapelse i syfte att rättfärdiga Västerlandets (tänkta och bevisligen egenupplevda) överlägsenhet.

”Erövringen av jorden, vilket för det mesta innebär att ta den från dem som har ett annorlunda ansikte eller något plattare näsor än vi, är inget vackert om man ser alltför noga på det. Det som rättfärdigar det är bara idén. En idé bakom alltsammans; ingen sentimental föreställning utan en idé och en osjälvisk tro på idén – någonting som man kan sätta upp framför sig, böja knä inför och offra till…” – Joseph Conrad, Mörkrets hjärta

Jag förstår av det femtiosidiga förordet att Edward W. Saids förgörande kritik mot orientalismen inte är något man kan/ska ställa sig okritisk till i sig, men inte är det vacker läsning inte, och inte heller smickrande.

”[…] mänskliga samhällen, åtminstone de mest avancerade kulturerna, sällan har erbjudit den enskilde några andra redskap än imperialism, rasism och etnocentrism för att handskas med andra kulturer.”

Jag erkänner samtidigt villigt att den här typen av bok är vida över min förmåga – jag förstår inte, varken ord och sammanhang, jag lyckas inte ta till mig det som skrivs över huvud taget. Det går mig förbi. Samtidigt så lockar de sista sidorna mitt intresse mer än resten av boken och Said formulerar ett antal frågeställningar som jag finner intressanta. Tankespjärn på hög nivå helt enkelt: ”Hur framställer man andra kulturer? Vad är en annan kultur? Är uppfattningen om en särpräglad kultur (eller ras, religion eller civilisation) användbar, eller leden den alltid till självberöm (när man behandlar sin egen kultur) eller till fientlighet och aggression (när man diskuterar en ”annan”)? Spelar kulturella, religiösa och rasliga skillnader större roll än socio-akonomiska eller politiskt historiska kategorier? Vad gör att en del idéer blir betraktade som ”normala” och hur kommer det sig att en del av dem till och med betraktas som ”naturliga” sanningar? Vilken är den intellektuelles roll? Tjänar han som bekräftelse på den kultur och den stat han ingår i? Vilken vikt måste han fästa vid en oberoende kritisk medvetenhet, en oppositionell kritisk medvetenhet?”

Inför kommande läsutmaningar (mmm, nått blir det nästa år, men annorlunda än årets tre-delade utmaning!) kommer jag i n t e att ha med böcker likt Orientalism. Hade jag inte föresatt mig att plöja och blogga om denna och de övriga 25 svenska böckerna jag bestämde mig för att läsa under året, så hade jag inte ens kommit genom förordet på Orientalism innan jag lagt den åt sidan och plockat upp en ny bok. Så är det.

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Uppföljning av 2018 års intentioner – november

Publicerad den av
3

November månad drog förbi i ett huj och här kommer därför min november-uppföljning av årets intentioner:

  • jag fortsätter att vara varsam med mig själv – det är en livsinställning jag alltid bär med mig.
  • jag lever ett mer medvetet digitalt och analogt liv – väljer vilket som passar bäst utifrån given situation. ⇒ Ja. Känns bra!
  • digital 24-timmars-sabbat blir ett vanligt inslag i min vardag. Månatligen? Veckovis? Det ger sig, men minst två per månad. ⇒  Fick bara till en digital sabbat i november månad, under Lindy hop-kurshelgen 17-18e november. I december månad har jag många böcker att plöja och ska definitivt se till att skapa minst två sabbats-tillfällen. Siktar på 8-9, 24-25 och 28-29 december.
  • sovrummet är en fredad analog zon, där huserar varken dator, padda eller telefon och behöver jag en väckarklocka får jag lösa det på annat vis än med telefonen.
  • jag inte köper en endaste online-kurs som innebär att jag själv ska titta på diverse videoklipp och reflektera i min enskildhet. Det. Funkar. Inte. För. Mig. Jag har lärt mig det nu.
  • jag, trots ovanstående, ska börja om på, och fullgöra ”A year to clear what is holding you back” som införskaffades under 2017.
  • jag – i gott sällskap – ska på ”analog” skrivarkurs med Bob Hansson på Mundekulla. 
  • Pernilla Tillander och jag ska fortsätta arbeta tillsammans – växa, lära oss, och ha fantastiskt kul under tiden – i Skurups Kommun inom ESF-projektet Inkludera & Mötas. ⇒ I november var det slutkonferens för projektet och dessutom har jag och Pernilla vunnit upphandlingen för att köra Ringar på vattnet för Vård och Omsorg i Skurups kommun under 2019-2020! Så vi fortsätter att växa, lära oss och ha kul!
  • jag ska läsa 26 svenska samt 26 engelska böcker, en per vecka; böcker som jag redan har i min ägo. Varje söndag blir det en bloggreflektion om veckans bok.
    ⇒ Bok nummer 23 Marshmallowtestet – Att bemästra självkontroll och 24 Gilles Deleuze – en introduktion på svenska, samt bok nummer 22 The Great Misunderstanding och 23 The Tibetan Art of positive thinking på engelska är lästa och bloggade.
  • jag utöver de 52 ”böcker jag redan äger som ska läsas” sätter årets #Goodreadsreadingchallenge för 2018 till ett hundra böcker. ⇒ 84 av 100 böcker lästa. Hela sju böcker ”efter schemat” enligt Goodreads. Och mitt lokala bibliotek stänger för målning i sex veckor, så i veckan var jag där och bunkrade upp. Glömde dock att kolla på kvarvarande bokstäver i #läsaalfabetet2018-utmaningen, så möjligen att jag tar en sväng om bibblan på måndag igen, för att säkra att ”totallistan” åtminstone är täckt.
  • jag låter min Upholder-tendens (Löfteshållare) få fritt spelrum, vilket märks t ex i ovanstående, som för mig inte är ett straff utan en utmaning, något som lockar, som kittlar, som pirrar inombords! ⇒ Gitarr-plinkeplonk hela 30 dagar i november. Och yes, det innebär att jag körde gitarrspelande v a r j e dag hela månaden för första gången på hela året. Mycket nöjd! Dessutom körde jag igång #BusinessBoomUtmaning i november och har därför kört en Facebook-live varje dag sedan 1 november också. Tänker att jag kör vidare resten av året.
  • jag satsar på att vara ChattyMeals-värdinna och/eller gå på andras ChattyMeals åtminstone månatligen. ⇒ ChattyMeals Samtal om samtal – en poddklubb gick av stapeln enligt plan och dessförinnan var jag gäst på tema Salighet anordnat av Slobodan (ChattyMeals pappa). Ingen ChattyMeals inbokad för december månad, men vem vet…
  • cykling och promenerande, likväl som den dagliga sjuan och Headspace-meditationerna, fortsätter vara mina dagliga medspelare i livet.
  • min ekonomiska resurshushållning går till större klarhet – på alla plan. Här har jag ett arbete att göra i att klargöra, för mig själv, vad detta faktiskt betyder så jag vet vad det faktiskt är jag strävar efter. ⇒ Slackade lite på kassaboksförandet, men skärpning utlovas!
  • min äldsta tar studenten. Gisses. Som tiden går. Det ska firas!
  • jag – kanske viktigast av allt! – ska njuta av livet, utforska, upptäcka, expandera, och på alla vis låta mig själv ha så roligt det bara går att ha!
    ⇒ I november har jag suttit i näringslivspanel på Kunskapsskolan, haft utanför-boxen-afterwork med Hyvens frukostnätverk, både vinterbadat och k a l l b a d a t (!), njutit av Gifted Book club som vecklade ut boken Written on the body för mig,lyckats träffa och krama lite på vännen Michael Sillion en förmiddag på Studio, och mycket mycket annat. Tycker om livet. Även om minstingen tycker att det är dags för mig att tagga ner lite. Förra helgen när han kom ner för att göra frukost vid lunchtid diskuterade vi kvällens gemensamma middag – den första på ett tag. Han sa ”Mamma, du får faktiskt ta och lugna ner dig lite nu, det är snart jul och då ska man ta det lugnare.”. Så jag frågade om han tyckte det var lite galet och jo, det gjorde han. Fast så sa han ”Alltså, man kan ju säga att jag också jobbar mycket, om man räknar in mitt streamande.” Det höll jag med om, och när han sen började säga något men avbröt sig bad jag honom säga vad det var han kommit på. ”Jo”, sa han, ”jag tänkte säga ‘Fast jag tycker ju om det jag gör’, men så kom jag på att det gör nog du också?!”. Så är det!