Månadsarkiv: september 2018

Växa – inte lyda (bok 20 av 26)

Publicerad den av
5

Växa – inte lyda. Lars H Gustafsson. 
En riktigt fin bok.
En bok jag inte trodde jag skulle hinna läsa, eftersom jag inte börjat med den när fredagen rullade in med två halvdags-workshoppar i Skurup på agendan innan kvällens introduktion till helgkursen i Embodied Intimacy jag anmält mig till. När jag väl anlände hem runt halv elva på kvällen kändes det stört omöjligt att mäkta med veckans söndagsbokblogg… Men. Tji fick jag och mina farhågor – fylld av energi vaknade jag tidigt både lördag och söndag och lyckades därför med god marginal läsa ut boken i morse och nu sitter jag här, redo för att blogga om den.

Efter en helg fylld av närhet och kontakt, är synkroniciteten omöjlig att notera, när jag läser Lars ord om vikten av mötet: ”‘Allt verkligt liv är möte’, skriver den tysk-judiske filosofen Martin Buber i en av sina böcker, och det ordet har blivit något av ett mantra för mig. Jag tror, liksom Buber, att vi blir till i mötet. I mötet med andra människor, med naturen, med tillvarons mysterier och kanske med Gud. Allt är relation.” 

En helg fylld av alla de typer av möten som Lars H Gustafsson lyfter fram:
”Det lärande mötet – där vi lär av varandra och skaffar oss den livskunskap vi behöver.
Det läkande mötet – där vi finner tröst och läkning för själens alla sår och skavanker.
Det livgivande mötet – där vi hämtar kraft och inspiration för skapande verksamhet i alla dess former.”

Jag har språkat under helgkursen. I ord. I rörelse. I dans. I stillhet, lek och omfamning. I djupa andetag och ljudande utandningar. Och i allt detta språkande – utnyttjande ett vitt register av olika former av språk, verbala, som icke-verbala – så har jag reflekterat. Getts stunder att reflektera, likväl som låtit reflektionen komma, när den knackat på.

”Utan språk, ingen reflektion. Och utan reflektion stannar människan i sin utveckling.”

Ibland delade reflektioner, insikter, upplevelser. Och nog har han rätt när han säger: ”När någon vill lyssna växer språket.”
Och inte bara språket. Jag växer. Vi växer. Tillsammans gör vi varandra bra.
”Släpp ungarna loss, det är vår! Lära – inte tutas i. Växa – inte lyda.”

”[…] jag har också ett eget budskap. Det handlar om hur viktigt det är att barn får möjligheter att utveckla en egen inre kompass och lära sig att följa den i stället för att inordna sig i leden eller följa de vindar som blåser för tillfället.”

Mycket av helgen har för mig handlat om att finna mitt Ja. Och mitt Nej. Men framför allt mitt Ja. Till det som lockar, som jag vill… och är rädd för att be om. Rädd för att fråga efter. Kanske också rädd för att ta emot? Min inre kompass har kalibrerats noggrannare i helgen – min förmåga att lyssna, på djupet, till den tysta inre rösten, till intuitionen, energiskiftningarna, har skärpts. Den inre kompassen. Ett instrument jag, likväl som barnen Lars H Gustafssons syftar till, behöver och vill både utveckla och följa i högre utsträckning. Kanske du vill göra mig sällskap på vägen?

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Salighet.

Publicerad den av
16

”Female sensuality”, Helena Roth. Skapad på Måla Mandala-kurs med Lisa Withlovelisa Rislöw, dagen innan helgkurs i Lekfull tantra, ledd av Charlotte Cronquist, reflektion nedan efter dag ett.

Närvaro.
Närhet.

Att finna mig.
I dina ögon.
Betrakta och betraktas.
I mitt ja. Mitt nej.
Tydlighet är snällhet, som alltid.
Att andas; frigörande, öppnande, energiskt. Ljudligt.

Kroppskontakt.
Händer som fjäderlätt smeker min kropp.
Styrkan av en arm som håller om.
Att låta njutningen synas, höras.

Att yppa min innersta önskan.
Vad vill jag. Just nu. Med just dig.
Att säga. Få. Ombestämma. Säga ånyo. Få ännu en gång.
Att våga släppa taget.
Att våga låta mig be om, få, ta emot.
Njuta.
Bara vara i. Vara med.
Sensualitet.
Smekningar.

Att inte ta ansvar för någon annan än mig.
Jag. Här. För mig. Inte dig.
Du. Här för dig. Inte mig.
I mellanrummen skapas Vi.
Flera stycken.
Växlar. Växer. Vävs ihop, av skratt, ögonkontakt, beröring.

Delar. Skrattar.
Sanning och lögn; mer skratt. Lättsamt och innerligt, på samma gång.
Sådant som är betydelsefull, och betydelselöst.

Elementmassage. Som jord, eld, vatten, luft, eter.
Tyngden. Jordad. Grundad. Mäktigt. Behövligt.
Förvåningen. Skönare att få än ge, vilket gav tillåtelse i efterhand för det jag gett. Som vinterbad: pirrande hud, nyuppväckt, levande. Blodet som flödar i ådrorna.
Porlande, pärlande. En stunds respit.
Lätt, lätt. Smekt av hår, av andning, av fingertopparnas yttersta del. Mer, ge mig mer!
Energismekt, av kraften i närhet och närvaro, även utan fysisk kontakt. Vi är så mycket mer, vi sträcker oss så långt bortom våra fysiska kroppar.

Gåvan.
Att jag gör. Vågar. Låter mig.
Ge. Få.
Njutning, innerlig njutning, långt från ABC.
Så mycket mer njutning det finns att tillgå i livet än jag vetat, vågat, förstått, förmått.

Börjar förstå.
Salighet!

Ett samtal om varsam samvaro

Publicerad den av
3

Lite roligt med sammanträffanden som detta… Skulle precis börja blogga om Varsam samvaro, en kvällsaktivitet som jag och min Supercoach-kollega Daniel Doverland bjuder in till i Stockholm måndagen den 24e september, när gamla minnen fladdrade förbi i Facebook-flödet, så där som det gör emellanåt. Det var en bild från två år sedan idag, då jag och en knapp handfull andra fantastiska kvinnor träffades på Häringe Slott för en helgs varsam samvaro just! Daniel tog sig en promenad en av dagarna och vi tog en fika innan han knatade vidare.

Och just varsam samvaro är vad kvällen ska ägnas åt (Mer detaljer hittar du i FB-eventet och på MBS Living-rooms FB-sida):
I en tid när det mesta går snabbt och mycket handlar om prestation och mindre om att vara, kan vi lätt känna oss otillräckliga. Mycket i världen och samhället handlar om att bidra genom görande snarare än att bidra med sig själv, med sitt varande. Vi tror till fullo på att vi är bättre för oss själva och andra när vi har en mer varsam miljö inombords. När den yttre världen och dess röster ter sig starka gagnas vi av att bli pekade tillbaka till vår egen inre signal, till vår visdom och självkärlek. Därifrån kan vi bidra mer i enlighet med våra inneboende kärnvärden. Vi vill med denna föreläsning bjuda in till en dialog och en varsam samvaro. Pris 100 kr (ink moms) – Swish i dörren. Boka din plats på email ddoverland @ gmail.com 

Varsam samvaro är något som ligger mig oerhört varmt om hjärtat, helt enkelt för att det är nyckeln som möjliggjort för mig att uppleva livet på ett helt annat – och bra mycket mer välgörande – sätt än innan jag hittade den. Så jag hoppas vi ses den 24 så fortsätter vi samtalet där!

Bland de rättrogna (bok 19 av 26)

Publicerad den av
4

Nä. Bland de rättrogna av V.S. Naipaul var första bottennappet i år.

Första boken som jag tvingade mig genom (med handen på hjärtat så ”snabbläste” jag ett antal kapitel i mitten av boken) med insikten att jag endast läser klart den eftersom den är en av mina tjugosex utvalda svenska böcker. Annars hade jag lagt ifrån mig den oavslutad.

Dock lyckades jag, som tur är, hitta åtminstone två stycken som väckte mitt intresse.

Det första som kommer i det inledande kapitlet från Naipauls samtal i Malaysia, leder mig osökt att dra paralleller till dagens situation med Sverigedemokraternas väljare: ”De unga människorna från byarna, som redan känner att de förlorat så mycket, ser vägen stängd för sig överallt. Pengar, utveckling, utbildning har väckt dem till insikt om att världen inte är som deras by, att världen inte tillhör dem. Deras ursinne – detta ursinne som landsortsbor med begränsade kunskaper, begränsad ekonomi och begränsad världsuppfattning känner – är förståeligt.”

I nedanstående stycke, från Naipauls samtal i Indonesien, är det svårt undvika att notera hur länge sedan det är boken skrevs (den gavs ut 1981) men det finns något som pockar på även här: ”Han sa: ‘Ledarna för u-länderna – de flesta av dem – är framgångsrika utåt, men fattiga inåt.’ Och han tog sig för hjärtat. ‘De kan köpa en Mercedes, men de har inte den rätta känslan för den – de kan inte sätta värde på den genialitet och det arbete som ligger bakom. Det är meningslöst att köpa en IBM-skrivmaskin om man inte har högre hastighet än fyrtio ord i minuten.’ Han var inte någon humoristisk person, men hans förbittring (och hans förkärlek för att komma med tekniska jämförelser) gjorde ett slagfärdigt intryck.”

Kanske är det raden om att vara framgångsrika utåt och fattiga inåt som lockar? Eller är det just liknelsen med IBM-skrivmaskinen och hur meningslöst det är med ”mer än man har förstånd/kunskap/förmåga att dra gagn av” som landar inom mig? Eller båda? Jo. Kanske det. I övrigt… så är det en bok jag är glad jag kan lägga åt sidan. Och vem vet – det säger kanske mer om mig än om boken?

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.

Äppleringsfabriken igång igen!

Publicerad den av
5

Idag har jag äntligen dragit igång min äppleringsfabrik för året. Förra året var ett riktigt dåligt äppleår, så då blev det inte många äppleringar torkade inte, annat var det 2016. Då var det både ett riktigt bra äppleår och dessutom var det i den vevan som jag och exmaken separerade, så jag hade stor nytta av det meditativa svarvandet av äpplen.För det är just det jag gör. Jag svarvar äpplen (ju jämnare och rundare desto bättre. Tidigare om åren skalade jag dem med svarven också, det har jag slutat med. Blir för mycket svinn och skalet stör mig inte alls. Snarast tvärt om. Blir lite vackert, framförallt med röda äpplen!) med min äppelsvarv och sen torkar jag dem genom att hänga ringarna nere i tvättstugan på torkställningar (för tvätt, som ni ser på bilden).

Luftavfuktaren sätter jag på AUTO och har dess fläktfunktion aktiverad så att äppleringarna hänger i ett ständigt men ganska försiktigt flöde av luft i rörelse. Då torkar ringarna snabbt och smidigt, kan ta en dag eller två eller tre om jag har alla torkställningarna fyllda av äpplen. Går och tittar till dem med jämna mellanrum, flyttar på äppleringar som glidit nära varandra så de har lite avstånd sinsemellan och provsmakar en eller två. Så klart!

Likväl som jag inte förmår skala äpplena med svarven så kan jag inte heller med att kasta den urkärnade delen rätt av, utan jag skär av allt ätbart ner i en kastrull och passar på att koka (osötat/osockrat) äpplemos när jag ändå är igång. Tillsätt lite vatten och en bit kanelstång eller två och låt koka tills du tycker det är tillräckligt mosigt. Vill du så kör med mixer, själv tycke rjag om det lite grövre med synliga bitar. Ska du inte använda upp det inom en vecka eller två så frys in i små plastpåsar, funkar finfint.

Jag har testat andra sätt att torka också, t ex i vanlig rumstemperatur på torkställning i vardagsrummet – det funkar det med men tar längre tid. Har även torkat äpplen i mina två grönsakstorkar (märke Evermat) men det förslår inte. Efter att jag svarvat 5-10 äpplen så är en hel tork fylld – och jag svarvar bra många fler äpplen än så!

Såg nyligen någon som trädde ringarna på blompinnar anpassade till ugnens bredd, hängde in dem i ugnen så ugnen mer eller mindre var fylld och torkade på 50-70 grader med öppen lucka, det funkar nog också ganska bra. Man kan hänga på snören i fönster också om man vill… eller i en stringhylla.

Möjligen finns det lika många sätt att torka ringarna på som det finns människor som kör igång äppleringsfabriker hemma – det gäller nog bara att testa och se vad som funkar bäst just hos dig.

När ringarna är bra torra (jag är lite kinkig, tar hellre ganska hårda/sega ringar som jag vet är rejält torkade, än riskerar att de inte torkats tillräckligt så de möglar under förvaring. Har aldrig hänt mig men kan tänka att det skulle kunna hända.) så tar jag en näve oanvända kompostpåsar till hushållsavfallet och fyller, snörper åt och fyller skafferiet. Där håller de utan problem i tre kvartal och säkerligen längre än så. Men längre än så har jag inte lyckats få mina äppleringar att hålla, så jag kan inget garantera. 🙂

Samtal om världsbild och fokus – en podklubb

Publicerad den av
4

På söndag är det dags igen för mitt och Caspians andra gemensamma ChattyMeals på temat: samtal om världsbild och fokus – en podklubb. Anmäl dig gärna på ChattyMeals hemsida!

Anledningen till att jag och Caspian bjuder in till podklubb är dels att vi båda lyssnar mycket till poddar och dessutom att vi skulle vilja prata av oss mer om de poddar vi lyssnat till.

Nu experimenterar vi även med formatet – för ikväll kommer vi ha en ”privat” podklubb på samma tema som söndagens ChattyMeal, med personligt inbjudna gäster. Ett sätt för oss att leka med formatet för att se vad som ger oss (alla) mest, och för att se om det kan berika mig och Caspian extra mycket att få en chans att djupdyka i poddarna två gånger.

En av de saker jag hoppas kvällens privat-podklubb kan leda till är att någon annan väljer poddar till kommande podklubbsträffar, så det inte varje gång blir avsnitt som jag och/eller Caspian redan lyssnat till.

Så är det dock inte denna gången, då det är jag som valt båda poddarna. På tema världsbild och fokus ska vi djupdyka i ett samtal om följande två poddar: avsnittet Juggling and bicycles från podden AKIMBO som är Seth Godins senaste skapelse, och avsnittet How to become batman ur podserien INVISIBILIA, en av mina favoritpoddar som sänts i fyra säsonger hittills. Vissa avsnitt är absolut briljanta och levererar tankespjärn i världsklass. Precis som jag vill ha det med andra ord.

Om du inte har möjlighet att komma, så kan du alltid inleda ett samtal med oss om världsbild och fokus i FB-eventet. Fast jag hoppas så klart få se dig på söndag!

Så mycket enklare tillsammans!

Publicerad den av
4

Jag jobbar mycket hemifrån. Delar av mitt arbete är dessutom helt styrt av mig, på det vis att det är jag själv som avgör vad jag gör, hur mycket och när. Emellanåt är jag en fena på det där, så Upholder jag är, men…. inte alltid sörru!

Ibland (handen på hjärtat: ofta. Typ oftast!) så arbetar jag mycket bättre när jag har en deadline att arbeta mot.

Jamen enkelt, tänker du, då bara skapar du egna deadlines.

Njae, jag är nog en Upholder med en uns Obliger i mig, för det är inte så enkelt. Jag v e t ju att en egenpåhittad deadline är just egenpåhittad, så den måste vara lite mer sofistikerad för att funka. Till exempel att jag ska ha kommunicerat den, publikt eller till väl utvalda vänner. Det kan räcka med att göra ett blogginlägg om vad det än månde vara för utmaning eller uppgift jag föresätter mig, så har jag en mer skarp deadline att följa. Och då följer jag den. Oftast.

Ett gott exempel är årets bokläsarutmaning, som består av två delar. Först och främst att läsa (minst) 100 böcker under året. För det andra inkluderat i dessa 100 böcker läsa 26 svenska och dito engelska böcker som jag vid årets början redan hade i min ägo (eller till låns) och blogga om dem, varannan vecka. Detta är en utmaning som löper på och jag har inte fallit på målsnöret en enda söndag, som är veckans bokbloggsdag. Både denna och förra helgen har det varit lite på håret, men båda veckorna har jag lyckats.

Ett annat knep är att ta hjälp. Just nu har jag precis genomfört ett par timmars arbete för ett av mina hjärtebarn, och det tack vare att jag hade digitala arbetskamrater. Vi var en handfull som satt hemma på våra respektive kammare och gjorde jobbet. Var och en, utifrån eget ansvar och egen planering. Med in inledande incheckning, halvtidsuppföljning och avslutade incheckning för att summera och hjälpas åt att klappa varandra (och oss själva, inte minst viktigt!) på axeln för ett väl utfört arbete.

Hade inte detta digitala arbetstillfälle varit inbokat så hade jag i n t e just lagt dessa två timmarna på detta arbete. Jag har sovit dåligt i natt, jag kom lite sent till ”mötet” eftersom jag varit på ett Hyvens Nätverksmöte med start halv åtta, och jag har en massa annat att göra (ni vet, röja i högar, handla, hämta paket på tre olika utlämningsställen, vika tvätt, göra äppleringar, läsa veckans bokbloggsbok, blogga…. behöver jag fortsätta? Eller du känner själv hur alla de där möjliga att-göra-uppgifterna bara radar upp sig, en efter en efter en efter en inombords…). Tack vare att jag visste att det fanns ett gäng kollegor där ute i cyberrymden som jag skulle få ynnesten att jobba tillsammans med ett par timmar, så la jag allt det där andra åt sidan, drog fram datorn när jag kom hem (efter att jag kokat mig en kopp te) och satte helt enkelt igång.

Och vilken skön känsla det är, att veta att jag 1) gjorde det, 2) tagit del av och bidragit till en gemenskap med andra och inte minst 3) inte bangade på grund av en massa ursäkter utan faktiskt följde min prioriteringsordning, för det jag just gjort är viktigt, enligt mig. Så när jag skapar (och, som i detta fallet, hakar på!) arbetstillfällena, så hedrar jag mitt eget åtagande. Och det är en fantastiskt skön känsla.

Bra jobbat Helena – nu är det läge för lite välbehövlig lunch!

 

Uppföljning av 2018 års intentioner – augusti

Publicerad den av
10

Redan tionde september och jag har inte kommit mig för att följa upp på årets intentioner för augusti månad. Men nu så:

  • jag fortsätter att vara varsam med mig själv – det är en livsinställning jag alltid bär med mig.
  • jag lever ett mer medvetet digitalt och analogt liv – väljer vilket som passar bäst utifrån given situation. ⇒ Juli månads uppdatering får stå kvar som påminnelse och fråga till mig själv även nu: Som tidigare – både upp och ned. ”Bråkar” fortfarande inombords på något vis, vad vill jag egentligen med detta? Varför fastnar jag emellanåt i ett menlöst FB-scrollande istället för att gå och lägga mig och läsa bok? Och varför är det ett problem?
  • digital 24-timmars-sabbat blir ett vanligt inslag i min vardag. Månatligen? Veckovis? Det ger sig, men minst två per månad. ⇒ Siktade på digital sabbat både 4-5 och 18-19 och det höll jag med den äran. September månad kör jag på 3-5e och 22-23e.
  • sovrummet är en fredad analog zon, där huserar varken dator, padda eller telefon och behöver jag en väckarklocka får jag lösa det på annat vis än med telefonen.
  • jag inte köper en endaste online-kurs som innebär att jag själv ska titta på diverse videoklipp och reflektera i min enskildhet. Det. Funkar. Inte. För. Mig. Jag har lärt mig det nu. ⇒ Framgång!
  • jag, trots ovanstående, ska börja om på, och fullgöra ”A year to clear what is holding you back” som införskaffades under 2017.
  • jag – i gott sällskap – ska på ”analog” skrivarkurs med Bob Hansson på Mundekulla. 
  • Pernilla Tillander och jag ska fortsätta arbeta tillsammans – växa, lära oss, och ha fantastiskt kul under tiden – i Skurups Kommun inom ESF-projektet Inkludera & Mötas. ⇒ Jajamensan, i augusti månad genomförde vi fem stycken halvdags workshops med all skolpersonal i Skurups kommun. Två moduler till väntar om respektive fem workshops, så det kommer mera!
  • jag ska läsa 26 svenska samt 26 engelska böcker, en per vecka; böcker som jag redan har i min ägo. Varje söndag blir det en bloggreflektion om veckans bok.
    ⇒ Bok nummer 16 Vägen och 17 Upplyst meditation på svenska, samt bok nummer 16 Sapiens – A brief history of humankind och 17 Outliers på engelska är lästa och bloggade.
  • jag utöver de 52 ”böcker jag redan äger som ska läsas” sätter årets #Goodreadsreadingchallenge för 2018 till ett hundra böcker. ⇒ 62 av 100 böcker lästa vid månadsskiftet augusti/september. Ligger för stunden fyra böcker efter schemat enligt Goodreads, så jag får unna mig själv ett par läs-dagar!
  • jag låter min Upholder-tendens (Löfteshållare) få fritt spelrum, vilket märks t ex i ovanstående, som för mig inte är ett straff utan en utmaning, något som lockar, som kittlar, som pirrar inombords! ⇒ Dagligt gitarr-plinkeplonk fick en liten come-back under augusti med åtminstone 6 speltillfällen. Nu i september så börjar gitarrlektionerna igen och då avser jag bli mer aktiv plinkeplonkare igen!
  • jag satsar på att vara ChattyMeals-värdinna och/eller gå på andras ChattyMeals åtminstone månatligen. ⇒ Inget ChattyMeals för mig i augusti, men i september så kör jag och Caspian en repeat (fast med nytt tema så klart) på podklubb via ChattyMeals, anmäl dig vettja!
  • cykling och promenerande, likväl som den dagliga sjuan och Headspace-meditationerna, fortsätter vara mina dagliga medspelare i livet. ⇒ Hela fem löprundor under månaden.
  • min ekonomiska resurshushållning går till större klarhet – på alla plan. Här har jag ett arbete att göra i att klargöra, för mig själv, vad detta faktiskt betyder så jag vet vad det faktiskt är jag strävar efter. ⇒ Förra, förförra och förförförra månadens uppföljning kvarstår: På något vis går det framåt i detta, fast merparten av arbetet verkar ske på tankeplanet.
  • min äldsta tar studenten. Gisses. Som tiden går. Det ska firas!
  • jag – kanske viktigast av allt! – ska njuta av livet, utforska, upptäcka, expandera, och på alla vis låta mig själv ha så roligt det bara går att ha!
    ⇒ En månad av sol och regn (äntligen!), barfotalöpning och promenerande, en liten roadtrip med kidsen till Österlen, smaskande på egenhändigt odlade tomater – för att inte tala om mullbären från Mr Bs namngivningsträd, gudagott! – en Stockholmsvisit och till sist en vecka med tre goda vänner – något jag kommer berätta mer om i nästa månads reflektion. Dessutom en fantastisk reseskildring från Better Globes kundresa i somras – en resa jag hoppas åka på nästa år – liksom tankespjärn i form av en bok som vände upp och ned på vad jag trodde jag visste.

 

Det lilla landet som kunde

Publicerad den av
6

Det är titeln på Mustafa Panshiris och Jens Ganmans bok. Det lilla landet som kunde. En bok som ställer till det inom mig. Upp. Och ned. Glad. Ledsen. Upprörd. Lugn. Värsta bergochdalbanan med andra ord, eller, för att använda ett av mina favorituttryck: väldigt bra tankespjärn.

För ärligt talat vet jag inte vad jag tänker. Var jag står. Om jag nu står nånstans. Eller… jo, jag menar… som God Man till ensamkommande och med stolthet iförd min No man is illegal-tischa så vet jag var jag står. På ett sätt. Jag står fast i att asylrätten måste värnas, fullt ut, och dessutom anser jag det moraliskt svårt att sitta på höga hästar i ett Norden med oerhört trygga omgivningar och säga att vi inte kan ta emot fler än x asylsökande per år. Svårt för Libanon att säga detsamma, när Syrien är inbegripet i värsta inbördeskriget. Lika svårt är det för (de övriga) grannländerna till Syrien, Afghanistan, Sydsudan, Burma/Myanmar och Somalia.

Lyssnat till både Mustafa och Jens i samtal med Navid Modiri i podden ”Hur kan vi…?”, och även där får jag tankespjärn som heter duga. Tipsade en god vän om Mustafa-samtalet och fick fin återkoppling från henne också. Bland annat väckte hon något som Johanna Jönsson också lyfter i Hur kan vi-avsnittet med henne, nämligen hur jag som har fördelen att vara ”hemtam i detta land, insatt i dess lagar, regler och normer och helt enkelt vet hur det går till här” har ett större ansvar att se, säga ifrån, hjälpa de som inte (ännu) besitter denna fördel. Till stor det är det ju precis vad Mustafa Panshiri gör när han föreläser för ensamkommande, gode män (inklusive mig), HVB-personal, socialtjänst osv.

Jag tror att det viktigaste jag tar med mig från Det lilla landet som kunde är insikten att det samtal som förs i Sverige om invandring, om mångfald, integration, kulturella yttringar osv, under många år har förts på oerhört låg nivå (och det fortsätter på samma stuk, än värre polariserat). Eller för att citera Mustafa/Jens: ”I Sverige har frågan om integration – tyvärr – blivit en fråga om vem som är god eller ond snarare än om vad som är mest rationellt och vilka åtgärder som gagnar flest medborgare.”

Och det tror jag är olyckligt. Det har nog, till största del, varit precis det som lett fram till dagens situation, där samhällsdebatten under 2018 års valrörelse till synes verkar handla nästan enkom om invandring/integration. Och det känns ju ganska korkat. Jag menar – det finns bra mycket mer som politiken styr och ställer över, som påverkar många fler människors vardag. Och allt det – upplever jag – har kommit i skymundan. Istället har vi hamnat i en liknande sörja som USA under 2016 års presidentval. Och vem fasiken gagnas av det?

En av frågorna som Mustafa/Jens trycker på om och om igen, genom att både själva diskutera den, men också ställa den i sina intervjuer, är vad vi ska göra åt/med de (individer/grupper) som inte vill integreras, som finns i landet, men inte vill vara en integrerad del av det? Och då kan jag ju inte undgå att dra kopplingar till Bury me standing, boken av Isabel Fonseca som jag just diskuterat med min bokklubb. En av sakerna som blev så uppenbar för mig när jag läste den var just hur många romer valt att göra just det: ställt sig utanför den kulturella kontext som råder i de länder de levt i. Och fasiken alltså – det skaver i mig. Det skaver att vi inte ”kan ta det”. Det skaver att vi gjort allt för att få in romerna i ”vårt sätt att leva”, eftersom det underförstått (och ärligt… kanske inte så underförstått heller direkt. J-vligt uppenbart emellanåt.) är ett mycket bättre sätt att leva och ”ni stackare har bara inte förstått det ännu”. Och samtidigt – självfallet är det bra mycket enklare för ”oss alla” om man i ett land inte har den här typen av ytterligheter/outliers. Det fattar jag också.

Men, alltså…
Det är svårt detta. Det tycker jag verkligen.
Det är utmanande och ovant att prata om (än mindre skriva om!), och jag inser, att en av anledningarna är just för att vi [läs: åtminstone jag] pratar väldigt lite om invandring, om mångkultur, om integration/assimilation, om flyktingsströmmar osv. (Och kanske än mindre pratar m e d folk som flyttat hit, av ett eller annat skäl?) Jag menar… vi p r a t a r inte om det. Vi kan dra rasistkortet och dänga i huvudet på någon, och i retur kanske bli kallad batikhäxa, men det är inte att p r a t a om det, eller hur?

Så nu när jag sitter här och sliter mitt hår, och förvirrar mig själv, så landar jag i en klyscha: Vi får mer av det vi fokuserar på. Och kanske är det det allra värsta av allt: att vi fokuserar så på problem, rädslor, och oro, och hur gagnar det – mig – dig – oss? Och jag är inte ensam om att landa där, om än att det uttrycks i andra ord:
”‘Hela Sverige är förändrat’, säger Mustafa.
‘Jag vet’, säger Paulina [Neuding], ‘men en sak är viktig att komma ihåg: vi är inget brunt, rasistiskt land. Jag är oerhört trott på den beskrivningen. Vi är fantastiskt utvecklade och det är ett fantastiskt privilegium att leva i Sverige.'”

 

 

Optimism (bok 18 av 26)

Publicerad den av
4

Optimism. Skriven av Francesco Alberoni, italiensk sociologiprofessor i Milano, enligt baksidestexten. En bok som med sina 158 sidor var lättläst samtidigt som den skavde. I åtminstone 150 av de 158 sidorna.

Jag vet inte. Det känns som om Francesco ger mig alla chanser i världen att använda mig av hans beskrivningar av människor – Olycksprofeten, Nihilisten, Den som aldrig avslutar meningen, Den som inte ger beröm, Den otacksamme, Den fege, Den som stör… ja ni förstår kanske?! Och då har jag i denna uppräkning inte ens kommit till slutet av bokensandra av fem delar – för att peka finger, för att döma ut, för att förringa mina medmänniskor (för aldrig kan jag väl känna igen mig själv i benämningar som dessa?). Och det skaver. Om och om igen.

Fast visst hittar jag guldkorn. Ett litet här. Ett något större där. Till exempel ”Modet är påbörjandets dygd. Dess motsats är att inte handla, att gömma sig. Inte rädslan, för även den modige är rädd. Men han övervinner rädslan och kastar sig ut i världens ovisshet.” som inleder Den fege i bokens andra del ”Den som bestämmer”.

Eller detta:
”Livet är till sitt väsen och sin struktur projekt och risk. Det finns alltid ett ögonblick när vi andlöst väntar.” Från Att bestå provet i fjärde delen om ”Framgång och kreativitet”, som överlag var den del av boken där jag fann allra flest guldkorn.

Fast sen kommer den, Krisen ur femte och sista delen ”Att vara sig själv” och jag faller handlöst. Vackert formulerat och klokt. Här sätter Alberoni ord på något jag längtat efter att läsa, inser jag, när jag läser: ”Allt vi gör föds som en öppning mot världen, som armar utsträckta för att gå till mötes och ta emot. Men denna rörelse blir en tom ritual när den upprepas ett oändligt antal gånger. Den uttrycker inte längre oss själva, den anknyter oss inte längre till livet.
Och det är därför som vi då och då behöver en kris. […]
Krisen är det förödande begynnelseögonblicket av en process av tillfrisknande och återuppbyggnad.
I psykets liv finns inget verkligt framåtskridande utan dessa avbrott då vi förmår ifrågasätta oss själva, det vi uträttat och det vi vill på ett radikalt sätt.”

Så frågan är: Är det en bok jag tycker om? Nja… Skulle jag rekommendera den? Tja… Fann jag något av värde i läsningen? Oh ja, enormt mycket. Inte minst i skavet, för det i sig bär med sig budskap till mig.

Boken jag skriver om är del i den bokläsningsutmaning jag skapat för mig själv under 2018, att läsa och blogga om 26 svenska och 26 engelska böcker, en per vecka, böcker som jag redan har hemma.