Månadsarkiv: september 2017

Minnen för livet

Publicerad den av
3

Har just plöjt igenom knappa fyratusen foton från USA/Canada-resan förra sommaren, i sällskap med min förstfödda. Ja, det har tagit oss ett par veckor, då vi tagit hundra foton i stöten. Nu har jag 1780 foton kvar, som jag tänker använda till en fotobok. Minnen för livet, som förtjänar att flytta från datorns inre till ett mer lättillgängligt format som är enklare för fler att bläddra i.

Jag brukar använda Önskefoto eller Blurb, och oddsen lutar nog åt Blurb för just denna fotoboken – det går att göra lite mer i deras verktyg. Om det nu är sig likt, det var ett tag sedan jag senast använde det. Finns säkert bättre sajter än dessa två, så har du ett guldtips till mig, så tjoa!

Jag älskar nämligen att skapa fotoböcker, och det är samtidigt mitt största problem! Jag vill verkligen att de ska bli bra – både i text och bild – och då tar det sin tid. Jag lägger lätt fyrtio timmar på själva skapandet, bygger sida för sida, med foton och text, både mina egna minnen, men också fakta – nätet är ju en fantastisk resurs som gör att jag enkelt kan bygga på mina (våra) minnen med lokal fägnad.

Och just därför ligger jag back. Har flera fina resor som verkligen förtjänar vars en fotobok:
Indien 2013, Spanien och Frankrike 2015, och så USA/Canada 2016. Kanske borde jag börjat bakifrån med Indien, men nä, nu valde jag USA/Canada – och härmed lovar jag att den ska vara klar innan höstlovet!

 

… och grått däremellan

Publicerad den av
5

Det finns svart.
Och så finns det vitt.
Och däremellan grått, i hur många olika nyanser som helst.

Liza skrev en kommentar på gårdagens inlägg Människan har behov av tydliga svar:
Spännande funderingar. Jag tror vi drivs av svart och vitt. Men jag vill ju tro vi ser allt det grå däremellan med. Det finns ju inte svart och vitt. Det mesta är en mix av det mesta.

Jag har många tankar ibland om att: om inte…
Hur skulle jag då göra/bo/tänka osv?
Är det värt att ändra på ditt och datt för att testa annat?

Lizas kommentar gav mig tankespjärn, varför jag svarade:
Jag ä l s k a r det gråa, vishetens färg! Bloggat mycket om det också i mina dagar. Och jag fick den ultimata komplimangen av en av mina nära vänner för ett år sedan eller så, när hon sa (känt mig sedan sjätte klass) ”Du brukade vara så svart/vit, men du är så långt från det idag. Du ser inte varken svart eller vitt i någon eller något, du ser gråskalan i oss alla.” och jag fullkomligt smälte, eftersom hon SÅG det jag KÄNNER.

Och JA, det är värt att ändra på ditt och datt för att testa annat, för att få nya perspektiv. Inom rimlighetens gränser, på något vis. Det finns ju ”enklare” och ”svårare” sätt att få nya perspektiv. Samtal, böcker, filmer, podcasts osv är ju alla förhållandevis enkla och tillgängliga vis, att faktiskt själv gå genom en skilsmässa eller bli arbetslös osv, är ju helt andra sätt att få nya perspektiv. Visst väljer vi, visst händer ändå, men att våga söka nya perspektiv tror jag är oerhört viktigt för människans personliga utveckling och expansion.

Och sen gick Stella också igång:
Jag håller med! Tror också det är viktigt att själva VÅGA, att ta sig ut på eget initiativ, inte bara låta livet kasta omkring mig och så måste jag handskas med konsekvenserna. Nyfikenhet driver mig i mycket och det gör resan roligare. Jag söker inte, jag finner!

Precis som Stella har jag de senaste åren börjat se skillnaden i att vara en sökare respektive en finnare, och identifierar mig mer med det sistnämnda, som den upptäcktsresande jag upplever mig vara – i mig, i världen, i mellanrummen.

Där finns det svarta, det vita, och däremellan grått, i hur många olika nyanser som helst att finna!

Människan har behov av tydliga svar.

Publicerad den av
10

”Måste jag ha ett hem? Måste jag ha ett ursprung? Är det för att underlätta för eller rent av blidka omvärlden? För att göra det enklare för dom att etikettera mig, mäta mig, placera mig, hägna in och döma mig?

Är det därför jag plågat mig så länge med dessa frågor om identitet? För att kunna ge den som frågar var jag kommer ifrån ett enkelt svar?

Kanske. Människan har behov av tydliga svar. Tydliga gränser mellan gott och ont, mellan ljus och mörker, mellan rätt och fel, mellan vän och fiende, mellan ”vi” och ”dom”. Som om hon inte kan existera annars.

Kan jag inte ha många ursprung, identiteter, hem?”

Jason Timbuktu Diakité skriver målande och ordrikt, bokens berättelse fångar mig på samma vis som musiken han skapar, och jag längtar till november då jag ska gå på föreställningen En droppe midnatt.

Inför föreställningen har jag läst boken med samma namn, och jag bjuds in bakom kulisserna, till en människa mer komplex än det som syns, ytan, det publika. Liksom Bruce Springsteen bjöd in mig att upptäcka hela människan, upplever jag att Jason gör detsamma, om än utifrån en snävare frågeställning. En droppe midnatt väcker tankar och funderingar, känslor och insikter.

Jag bjuds på många perspektiv som hittills varit av mig osedda – och det älskar jag. Och det gör att jag funderar över Jasons slutsats. Är det verkligen så att människan har behov av tydliga svar? Eller är det bara något vi lärt oss att behöva?

Inspirerad att fortsätta blogga på temat från #blogg100 2017 bjuds du här på en bokreflektion inspirerad av boken ”En droppe midnatt” av Jason Timbuktu Diakité.

Förebilder och hjältar

Publicerad den av
7

Andra numret av Artikel 14 från FARR ligger på soffbordet och skakar om mig när jag tittar på det – de gånger jag verkligen ser det. Inte alla de där gångerna då ögat bara sveper över tidningen och hjärnan enkom kategoriserar in det som ”nått som ligger på soffbordet”. Utan de gånger då jag verkligen s e r vad det står, ser händerna som sträcker sig, uppåt, utåt, i bön? I vädjan? I glädje och tacksamhet? I sorg och förlust?I samma veva släpper yrkes- och volontärnätverket #vistårinteut en rapport om rättsosäkerhet i asylprocessen för ensamkommande barn och unga. Läser pressmeddelandet och laddar ner rapporten. Öppnar, skummar de första sidorna, och klickar ner pdf:en igen. Orkar inte, vill inte veta, pallar inte, som ett av mina Gode Barn brukar säga, om så mycket. Och jag förstår honom. Tacka fasiken för att han inte pallar.

Han är min förebild. Min hjälte.
Denna yngling som växer för varje gång jag ser honom, som är så typisk tonåring på många vis, och samtidigt – så otroligt gammal i själen. Trots allt han varit med om (tack vare?) både innan han flydde till Sverige och efter, så har han en glimt i ögat och en social kompetens som gör det väldigt enkelt att tycka mycket, mycket om honom.

Han är en av de som dragit en vinnande lott i asylprocess-lotteriet. Till skillnad från ett av mina andra Gode Barn, han som drog nitlotten. Han är också min förebild. Men jag undrar hur länge han ska palla?

Att våga göra, med gitarren i knät

Publicerad den av
12

För ett år sedan började jag spela gitarr, varannan måndag fyrtio minuter. Så mycket mer blev det inte, trots målbilden att kunna sitta runt en lägereld på stranden och plinkeplonka och sjunga. Det ser så himla härligt ut. Som barn spelade jag piano, men ett är säkert: pianot tar man inte med sig ner till lägerelden på stranden.

I somras bestämde jag mig för att lägga tjugo minuter per dag i sextio dagar på gitarrspelande, och det gav ganska snabbt resultat. Så pass att jag, när jag hörde Mandy Harvey sjunga Try på America’s got talent, googlade upp nötterna online och skrev ut dem. Klurade ut ett enkelt gitarrkomp och började traggla.

I ensamhet – inga problem. Då sjunger och spelar jag av hjärtats fulla lust. Men så fort jag skulle köra mina tjugo dagliga minuter i sällskap (närmsta familjen typ) så kände jag mig antingen extremt självmedveten – så pass att jag liksom bara försökte sjunga och spela, istället för att faktiskt bara spela och sjunga – eller så bangade jag helt enkelt från dagens övning.

Men när vi fick tillfällig vardagsrumsgäst en vecka i väntan på nyckelöverlämning till studentlägenhet så bestämde jag mig för att sluta med det där ”försökandet”. Så jag satte mig resolut med gitarr och nötter och började spela och sjunga. På riktigt. (Och jodå, fick allt ett omdöme i stil med ”Du är ju inte helt oäven på det där, asså!” dessutom.)

Samma vecka hade vi yngsta brorsdottern på besök dessutom, så när de tre ynglingarna var upptagna med att kolla YouTube, spela spel och gosa med katten Pop, så drog jag fram gitarren och körde mina dagliga tjugo. När jag satte undan gitarren igen vände sig brorsdottern till mig och sa ”Oh så mysigt det där var!”, och gav mig lite lägereld-vid-stranden-vibbar för framtiden.

Så i torsdags kom jag på det: Den ultimata utmaningen för mig! Satte larmet med en påminnelse att ta med gitarren på fredagsmorgon. Så när Pernilla Tillander kom körande för att plocka upp mig för dagens två (likadana) workshops i Skurups kommun, för förskolepersonalen, så öppnade jag bakdörren och hivade in gitarren. Pernilla vände sig om och sa ”En gitarr? Spännande!” varpå jag drog min plan:

Vi pratar ju om mod, och att agera förebild, och tom att våga göra fast man inte är fullfjädrat proffs, så jag tänkte att jag ska sjunga och spela låten Try, vad tror du om det? 

Pernilla är ju som Pernilla är, så hon var så klart helt med på noterna!

Så i fredags satt jag båd’ förmiddag och eftermiddag framför dryga fyrtio respektive femtio personer, och sjöng, efter att jag dragit denna berättelsen. Och vet du? Jag dog inte, inte en enda gång. Och inte trillade himlen ner, för den delen. Och inget av det inträffade idag heller, då jag körde en repeat performance inför den sista gruppen – om dryga sjuttio personer!

Om jag både sjöng och spelade fel?
Jajamensan, flera gånger. Det bjuder jag på!
Om det kände mindre och mindre nervöst för varje gång?
Jajamensan, idag var rösten väsentligt mer stadig än i fredags. 
Om jag nu har sjungit och spelat gitarr inför ganska stora grupper?
Jajamensan. Sanslöst!
Om jag kan tänka mig att göra det igen?
Jajamensan!

Korrekturläser bok.

Publicerad den av
9

Fått ett nytt uppdrag, att ”tekniskt korrekturläsa” en satt men ännu inte tryckt bok. Det vill säga, en bok som är redo för tryckning, men ska genomgå en sista syning för att försöka hitta, och eliminera, alla dubbla mellanrum, borttappade punkter, dubbelord och allt sånt där som är så retligt att finna efter att boken väl gått i tryck. Får en slant för arbetet jag lägger ned, vilket betyder att detta är första gången jag får betalt för att läsa en bok kan man väl säga. Bara det är ju lite roligt.

Och vilken bok sedan!

Tänker inte avslöja den än, det får komma när den släppts, men oj, så bra skriven. Vilken distinkt tonart (ja. Faktiskt. Språket är mycket speciellt, inte vackert, snarast målande och oerhört rakt-på-igt på ett smocka-i-magen-vis). Och ödet sen. Ja, gisses, min själ, vad människor får stå ut med. Det är inte klokt, vad vi människor kan göra mot andra människor – jag vet att vi är kapabla till det mest vedervärdiga, och likförbannat blir jag chockerad och indignerad varje gång jag ställs inför faktum. Bortsett från de gånger då jag bara blir in-i-hjärteroten-ledsen och börjar gråta.

För ja, det är en självbiografisk bok. Och den griper tag i mig så mycket att jag – efter att ha suttit i fem timmar igår med pennan i högsta hugg och följt ord för ord i texten, så att jag mäktat med att korrekturläsa hela två tredjedelar av den – när jag vaknade och skulle iväg till Skurup för ett helt annat uppdrag tillsammans med Pernilla Tillander, var lockad att ta med utskriften i bilen.

Korrekturläsning pågår.

Det gjorde jag nu då inte. Men när jag väl blivit hemskjutsad av Pernilla efter två intensiva 3,5-timmes-workshops på för- respektive eftermiddag, gått en promenad, fått i mig lite mat, låtit barnen bubbla av sig, sedan drog fram luntan när klockan var åtta så är det inte utan att ni borde förstå att detta är en bok i särklass. Trött som få, men helt enkelt för nyfiken på hur det går – vill veta! – för att låta dagen gå helt utan en djupdykning ned i berättelsen. Efter trekvart har jag korrekturläst totalt fyra femtedelar av boken och kanske kanske jag kan nå i hamn imorgon?

En kväll på temat Naturens guld

Publicerad den av
8

I tisdags var det så äntligen dags, mitt första ChattyMeals-evenemang som värdinna. Temat hade jag satt till Naturens guld och med tanke på kvällens meny tog jag plockarkorgen under armen och gick ut på lång-plockar-promenad på Bulltofta. Kirskål, nässlor och krikon/mirabeller/vildplommon (eller heter de körsbärsplommon egentligen?) hade jag bespetsat mig på, men lyckligtvis fann jag dessutom både björnbär och lite hallon, rödklöverblomster och en handfull svartkämpe – som jag kastade in som kvällens joker.

Promenaden tog längre tid än planerat, i en och en halv timme var jag ute på plockarstråt, så när jag väl kom hem fick jag eld i baken. Det föll sig så att huvudrätten fortfarande stod i ugnen när första gästen klev in genom min uppställda dörr. Hon fick bistå mig med det sista av dukningen…

Så kvällens lärdom för mig var att planera lite bättre, så allt är klart tills gästerna anländer. En lärdom jag kan ha nytta av i andra sammanhang också. Sällan har jag hunnit byta om innan gäster anländer då jag har kalas eller andra tillställningar. Utom på årets födelsedag då jag bjudit in till knytkalas – en briljant idé för övrigt – då rullade jag tummarna innan gästerna dök upp, eftersom det var de som stod för förtäringen.

Nåväl, när väl gäst nummer ett anlänt och satts i arbete så trillade övriga gäster in i rask takt, ja, alla utom en gäst som inte dök upp alls. Antar hon fick förhinder. Sånt händer, så vi plockade undan en uppsättning tallrikar, glas och bestick och körde vidare helt enkelt.

Till förrätt serverade jag två olika gröna smoothies, på nässla respektive kirskål, i övrigt identiska ingredienser, och det gör förbluffande stor skillnad på smaken. Smarrigt vilket som, tycker jag själv så klart, storfantast som jag är av både nässla och kirskål.

Sen satte vi i oss ogräspaj på nässla och kirskål, med en vild och blommig sallad till innan vi klev ut i trädgården för att plocka blad till kvällsteet som serverades med en fruktsallad och lite rysk yoghurt.

Jaha, och kvällens tema då? Jo, det pratade vi om under hela tiden, med smärre avvikelser. Att fransa ut i kanten lite här (yoga och holistiskt tänkande) och där (Bokashikompostering, kan det vara något?) ger bara lite extra krydda till upplevelsen i mina ögon. I övrigt pratade vi nässlor och kirskål, torkade äppleringar och äppelsvarvar, ätbara perenner och läkeörter, Fruktförmedlingen och Fruktkartan, hållbarhet och resiliens och den sköna känslan det ger att kunna ta tillvara lite av all den överflöd som naturen omger oss med. Och mycket mycket annat så klart. Skickar härmed ett riktigt stort tack till mina gäster på detta mitt allra första och egna ChattyMeals!

Kvällen gav definitivt mersmak, vilket är tur eftersom jag redan innan det gick av stapel hade skapat mitt nästa ChattyMeals på temat Älskade böcker. Kommer du?

PS – Och om du undrar varför ChattyMeals inte finns i din stad ännu – så är det helt enkelt för att du inte bjudit in till ett ChattyMeals ännu. För det är det som är poängen, att du bjuder in till en kväll kring ett tema som lockar dig, med en meny du bestämmer helt själv, och sen har ChattyMeals etablerat sig i ännu en svensk (fast varför begränsa det geografiskt till Sverige för den delen?) stad! Så testa, om det lockar ens det minsta lilla. Och har du frågor så lovar jag att Slobodan, som är pappa till konceptet, är en fena på att både besvara alla frågor du kan tänkas ha likväl som att peppa och vägleda dig genom ditt första egna evenemang!

Glädjetjut på glädjetjut!

Publicerad den av
2

Kommer hem efter lååång dag ute hos kund, häller mig i sängen och slöspelar lite Two Dots medan Claudia Galli Concha kulsprutepratar i På riktigt med Charlie & Mathias. Surfar in på Facebook och ser hur någon i Pokémon Go Husie-gruppen lagt ut ett upprop om en Entei-raid i e x a k t samma stund som jag läser inlägget. Panik, skriver ”15 minuter senare, snälla, så kastar jag mig på cykeln?!” och gör just det.

Halvvägs där så dyker den plötsligt upp framför mig: en Shiny Magikarp, detta sällsynta kryp! Kastar en Razz Berry och spinner iväg en Ultraboll på den och bingo – den är min! Wihoo, nu kan jag utveckla den till en röd Gyarados, och de är ju så vackra!

Cyklar febrilt vidare, och som tur är så är Husie-pokemon-gänget ena riktiga hedersknyfflar, så när jag kommer sladdandes in med cykeln så får jag tom någon minut att lugna ner andningen innan vi drar igång raiden. Vi bekämpar jättehunden lätt som en plätt och sen vill det till att börja kasta bollar. Tyvärr fick jag inga Golden Razz Berries och alla mina vanliga Razz Berries är slut. Katastrof. Nåja. Kastar boll på boll och varje gång rymmer den skurken från mig, precis som den gjort de tidigare fem-sex gångerna jag raidat och lyckats battla ner den. Men så, sista bollen, på en Nanab Berry och ett vanligt (icke-curve ball) kast senare, så fångar jag den! Och den smiter inte!

Ger upp ett glädjetjut som heter duga och dansar en liten gig. Hälften av gänget ska iväg och försöka på ännu en Entei-raid i grannskapet och eftersom jag inte raidade igår har jag ett extra raid-pass över, så jag cyklar iväg dit jag med. Och vet ni – jag lyckas fånga även denna Entei (och självfallet ger jag upp ett glädjetjut även denna gången). Så från att inte ha haft en enda har jag nu två. *Mycket lycklig!*

Väl hemma i soffan kastar jag ett Lucky Egg och börjar utveckla alla Pokémons jag samlat på mig tillräckligt med candy för, så den röde Gyarados dyker upp, liksom en Ampharos som jag knatat ihop till. Nu har jag bara ett par kilometers promenad till för att få tillräckligt med candy för att utveckla min Bayleef, så tror jag att jag utvecklat alla ”som man kan utveckla”. *Hittills!* Har nu 238 av totalt 249 möjliga Pokémon-varelser.

Det tar sig, sa han som hade eld i håret!

Och vet ni. En av de som raidade ikväll har nått level 40, den högsta möjliga. Nyfiken som jag är så bad jag att få se hur det såg ut – ”poängstrecket” är rött och helt maxat, men man kan spela vidare som vanligt bortsett från att man inte kan nå högre level. Och jämfört med hens dryga 20 miljoner XP så känns mina knappa 6 miljoner XP som ganska futtiga helt plötsligt. Men…. snart nog är jag level 35, och sen är det bara att kämpa på, poäng efter poäng gör susen. Trägen vinner!

Jag undrar…

Publicerad den av
9

… vad det är som gör att jag helt plötsligt har ”skriv-förstoppning”? Jag sätter mig för att blogga… och så kommer liksom inget. Inga idéer, inget som lockar, bläddrar genom utkast, citat och möjliga bokreflektioner… och nada. Noll. Zip.

Ofta så kommer det nått, trots allt. Jag bläddrar håglöst och helt plötsligt fastnar ögat och tanken vid något i mitt arkiv av ”bra att ha saker som jag skulle vilja blogga om någon gång”. Men ibland, som ikväll, så är det som förgjort.

– Jamen varför skriver du då?

Jo, av flera skäl:
För att jag vill.
För att jag har en grundläggande föresats att blogga dagligen.
För att jag vet att om jag trots allt får ur mig nånting, oavsett om det är av undermålig kvalitet, så kommer jag på det stora hela skriva mer och bättre saker, ju mer jag skriver. Övning ger färdighet och allt det där.

Och så kan jag inte undgå att skänka en tanke till Seth Godin, som på #SethinLondon berättade för oss att han dagligen skriver tio till femton snabba utkast till ett blogginlägg, kasserar alla utom en 2-4 stycken som har jobbar vidare lite på, för att sedan kassera alla utom ett, som han publicerar.

H o l y  s m o k e s, säger jag bara. Inte konstigt hans blogginlägg ofta håller så oerhört hög kvalitet, när tratten för att nå ända fram innebär att nio av tio möjliga utkast ratas.

Där är i n t e jag, det kan jag villigt erkänna. Och ja *skrattar lite*, det förstår ni ju själva så klart, eftersom detta (!) är dagens blogginlägg. Som jag dessutom publicerar! Jag menar, gisses, inte mycket till tratt där inte!

PS – Höll en grundläggande GMP-utbildning hela förmiddagen ute hos ny kund – mycket roligt och givande, både för mig och deltagarna, och jag fick väldigt fina omdömen efteråt. Så kanske jag har förverkat dagens ransom av påhittighet och klokskap? Det finns kanske ett dagstak?

PPS – Nä. Det tror jag inte egentligen. Det finns nog både påhittighet och klokskap så det räcker och blir över. Men när jag är trött, och det är jag nu, så gör jag bäst i att acceptera att både påhittigheten och klokskapet är lite bortom räckhåll, så det bästa jag kan göra är att tacka för mig och säga god natt. Så nu gör jag det. God natt!

Köpstopp!

Publicerad den av
8

Ja.
Nu får det vara nog.
Alltså. Jag är ju inte en shopper av stort mått, men ändå. Böcker har jag, sedan ett år eller två tillbaka, börjat köpa igen, och det är ju hundan så många fina, vackra, intressanta, spännande, tankeväckande och nyttiga böcker det finns där ute. Älskar ju böcker! Och tyvärr är de ju alltför billiga dessutom. Så från att ha läst i princip allt via biblioteket under tio-femton års tid, så har jag, som sagt, på sistone fallit till föga och shoppat.

Försöker vara restriktiv och köpa böcker som jag vet – eller tror mig veta – att jag kommer ha mycket glädje av, sådana jag vill läsa med blyertspennan i hand, blogga om och läsa om och om igen. Men nu har jag en massa sådana böcker här hemma, så nu får jag läsa de jag köpt på mig helt enkelt. Dessutom lyssnade jag på På riktigt med Charlie & Mathias igår när de snackade om hur man kan tjäna en extra månadslön och när Mathias (tror jag) började prata köpfri månad, så kände jag att det är precis vad jag känner för just nu!

Senaste månadens bokinköp.

Så.
Nu blir det en köpfri månad, i görligaste mån!
Förbehåll som jag redan nu vet om är:
1) Mat. Det kommer jag köpa. Men kan för all del försöka äta ur skafferi, kyl och frys så långt det går. Det är en god idé!
2) En födelsedagspresent som jag redan sedan tidigare bestämt, den ska införskaffas, inget snack om saken.
3) Om fridykningen jag ska testa faller mig på läppen kanske jag köper mask och snorkel innan månaden är slut, för det saknar jag, med mindre än att jag kan låna där, vill säga. Hoppas det!
4) Och så ska jag på resa med kören till Salzburg i månadsslutet, så där lär jag ju behöva köpa lite mat om inget annat.

Tittar jag genom kalendern för månaden ser jag inget annat inbokat som jag vet om idag, som skulle kräva att jag öppnar plånboken, och kommer det något får jag väl känna efter om det verkligen verkligen är nödvändigt, eller om det går att undvika och/eller skjuta upp.

PS – Podcasten På riktigt med Charlie & Mathias rekommenderas varmt. Finns flera avsnitt som gett mig rejält med tankespjärn och dessutom många konkreta och handfasta tips. Avsnittet med Jan Bolmeson var just ett sådant, liksom avsnittet om familjejuridik. För att bara nämna två, utöver avsnittet om att tjäna en extra månadslön.