Månadsarkiv: maj 2015

Vatten, lille vän!

Publicerad den av
Svara

Läste ett inlägg på Facebook av Naturskyddsföreningen med ett tips på hur man kan säkra att bin och andra av våra livsviktiga pollinerare får möjlighet att dricka vatten, vilket tydligen är en av de svårigheter som de små krypen stöter på i sin vardag. Inte så konstigt kanske, så lite vattendrag som finns kvar, rent generellt. Och bina behöver just grunda vattendrag, för att inte drunkna. 

 

Instruktion: Bivattnare

 
Jag läste det där och blev överlycklig, eftersom jag har en stor skål med sonens spelkulor i pannrummet i källaren. Han ville inte skänka bort dem, men använder dem inte längre. Men nu kom ett par handfull spelkulor till användning, och fatet som maken hittade ställd vid sidan av en av containrarna på vår lilla återvinningsstation (där det givetvis inte borde stått, eftersom det inte är en förpackning) var alldeles lagom grunt.

 

Bivattnare hos familjen Roth

 
Dessutom finns det lite andra väldigt enkla och smarta tips för att göra livet enklare för våra vänner pollinerarna. Bland annat att plantera blommor, inhemska helst, och att undvika att använda gifter i din täppa, oavsett om den består av en blomlåda på fönsterkarmen, en balkong eller stora trädgården. Vad mer kan man göra för att göra livet lite drägligare för pollinerande insekter?

From the deepest despair to the highest hope

Publicerad den av
4

Yesterday at the Innate Health conference a man by the name of Dicken Bettinger spoke. And how he spoke. Dicken shared a few stories, one of which related to a troubled teen, and that’s the one that got to me, real hard. A few minutes in on his sharing my eyes started to tear up and by the end I was sobbing, uncontrollably.  

From a place of opposing feelings; from the deepest despair, that we, ordinary people, can innocently be so cruel to each other, to the highest hope, that if you are listened to, by someone who has an understanding of the way the world actually works (inside out), your life can change in an instant.

Does that sound too easy? As if I look at turning from despair to hope with just a thought as something too lightheartedly?

I ensure you I don’t. But I think you just like I, have experienced at least once in your life, a change of heart, where you go from one state of mind to another, in the blink of an eye, in the time it takes to think one thought.

There’s a quote from Sydney Banks that describes this perfectly:

Everybody, everybody, is only one thought away from whatever you’re looking for, if you can find that one thought. And that one thought — do you know what it is? It’s a state of thoughtlessness, thoughtlessness from the little personal mind. This is why people meditate. The second your mind quietens down, what you call divine mind, spiritual mind, spiritual intelligence, spiritual knowledge, true knowledge — all the same thing in different names — comes into being. And you get what you call an insight, that is a sight from within, deep past your personal mind, and all of a sudden, your world changes. 

That’s where my hope lies. In the fact that a change of heart, a shifting of the way I see and experience the world, can happen in a heartbeat, born by the wisdom contained within one thought. That’s hopeful. And I rejoice at the fact that even though I realized the other day that I will not be coming to this type of conferences again (for now at least), I was there yesterday for an experience that shook me to the core. In the very best of ways, mind you, because I only stayed in despair for a short time. The hopefulness of it all takes over in me, and from there, beautiful things can happen. Because I know that anything is possible. That’s the message for me, after these three days at the Innate Health conference: look to and come from love and understanding. Then anything is possible. Anything. Even the seemingly impossible. Such as turning from a world of despair into a world of hope, all of a sudden. Hopeful isn’t it?

Not my format!

Publicerad den av
3

I am attending the Innate Health conference in the northern outskirts of London at the moment and today is the last day out of three in total. And I had a realization yesterday right before the conference ended, having noticed something in myself both day one and day two: The standard conference format just doesn’t do it for me anymore. Sitting down from morning til late afternoon, just doing intake – listening to this interesting person, these riveting talks, this panel…. with short breaks and lunch, it’s too much for me. My head get’s filled up already by lunchtime. SImply because it’s all too good! And I’m to stingy to leave – I mean, I’ve paid my ticket, I want to get the most out of it…. That last part is of course something I could learn to drop, but still. I wrote in my note book yesterday that I should avoid conferences and go to retreats instead. 

Doodling during the conference – with the occasional message to myself.

I’ve never been on a retreat as such, but there are several that I’ve considered going to. In beautiful surroundings, with a few intake sessions/day, and plenty of space inbetween those sessions, to make sure there’s time to listen to what happens within during the retreat. It’s in the space between where the magic happens, rather than during a seminar, or a plenary panel, or a full day conference. 

My old self had no such issue with full day conferences. Possibly because I didn’t know that something else existed, or perhaps rather because I wasn’t aware of the magic of the space inbetween. I have learnt to reflect, to sit with myself and whatever wants to show up, these past few years, and these last days have given me the realization that I’ve changed. 

I like that. I love it actually. I love noticing the progression within myself, how what I do/feel/think today differs from yesterday, the year before or decades ago. It’s absolutely amazing, and I am so grateful for noticing it. It points to the limitless possibilities of life, of living on this earth, on having this human experience. As I write this I sit here with a silly grin on my face, feeling extremely happy. 

So. I’ve progressed. Full-day traditional conferences no longer do the trick for me, I have different preferences. Now I just need to remember this, the next time an opportunity pops up. And a few already have popped up I just realized. Hm. Time to act according to my understanding, and drop the ”Well just this one time”-attitude that is so easy to fall into when changes are to be made. What’s your best trick for following your wisdom rather than your old habits, in a situation like this?

Love and understanding

Publicerad den av
1

Love and understanding. Yesterday I was reminded, again, that love and understanding is always the answer.   

Asking myself, I know that if I have done something wrong, something I am not proud of, perhaps even ashamed of having done, getting told off, made to stand in a corner to repent, perhaps even being ostracized, that never (!) creates a setting where I dare to truly look within and take ownership of my actions, and know or find a way forward from them, away from them, levelling up, rather than just repeating them over and over. Never.

What does create a setting where I am willing, able, to look within, honestly and consciously, and evolve, is, always, love and understanding. Unconditional. Non-judgmental.  That always does the trick. Given that I step into it myself. That’s the barrier for me. I also need to look at me with love and understanding.

Sometimes I don’t. And then I won’t. Evolve I mean, by looking honestly within. Taking full ownership of myself, my believes and my actions. If I’m stuck in a mode of self-loathing, judgment and disdain, there is no progression. I am stuck. Believing the inner chatter telling me how bad, worthless and pathetic I am, I don’t get away from it. I cannot rise above it, seeing it for what it is: thoughts. Transient, as thoughts are to their very nature. 

But when I step into love and understanding within myself, seeing whatever mindless mental chatter there is for what it is, transient thoughts, not Truth, anything can happen. That’s what I’ve experienced. Anything can happen from that place, the potential is unlimited, endless. Anything. 

And what a place that is to come from, to live from, where anything is possible. Where love and understanding forms the base, the come-from-place. Love and understanding for me. For you. For us. For everything. 

What happens for you when love and understanding is your come-from-place?

Podcast 20/52 – total flip!

Publicerad den av
1

Today I’ve listened two times to a podcast that flipped my world. I had no idea. There’s so much in this episode of The One You Feed that poked at what I have previously known to be true, and now feel might not be. I am definitely eager to check out what Portugal has been doing, for instance, that’s for sure. And if what they seem to have done has been so radical, and successful, why haven’t I heard more about it?

Ok. By now you might be thinking, what has she meen smoking to get all woozy like this?

Well. Nothing. I swear. But interestingly enough, the episode is actually centered around the war on drugs. Check it out for yourselves, the episode is The One You Feed with Johann Hari, on the demons we face, and why waging war on them might only have gotten them to grow ever stronger… I for one am definitely gonna check out his book Chasing the scream, that’s for sure!

I also wonder if your guess on the percentage of people who use any type of drugs (legal or illegal) who ever have a problem with it is as off target as mine was?

Light travelling – undervalued!

Publicerad den av
Svara

I flew to London this morning, to attend the 3P conference on Innate Health. I will be away for four nights, and I must say I am very pleased with the size of my luggage. Travelling light is really undervalued, I must say. I have yet, even though I get better at better at light travelling, to come home without something that could have stayed at home because it simply didn’t get used during the trip. Maybe this trip will be a first for that? There’s one thing I forgot though, my travel adaptor stayed at home. Luckily my Airbnb-host had one I could borrow. I immediately put travel adaptor in the template packing list I just created in Trello the other day. 

I did a post in Swedish with a few of the things I’ve started to pay more attention to before/during/after travels, but I am sure there are tips and tricks I’ve yet to learn, so please share yours, if you have any?

Bye bye, beloved friend!

Publicerad den av
3

Today is a sad day, as Oliver the cat has left us. Most likely hit by a car, found by an old man out for a walk, who took the time to go knocking on the doors of the neighborhood. Answering the old gentleman with a ”Yes, I do have a red and white cat with a red necklace with a small bell on it”, I still had hopes it might be someone else’s cat.

The trepidation as I walked around the block, only to realize a few meters away, that yes, indeed, it was Oliver, sweet Oliver, lying there, in the grass. Kneeling down beside you. Caressing you. Picking you up with tears running down my face, I carried you home.

Oliver the cat

Home will be emptier without you.
Rest in peace, sweet Oliver.
You are forever in our hearts.
❤

 

 

Ett budskap. Men till vem?

Publicerad den av
Svara

journalI morse funderade jag lite till kring det där med regler, och drivkraften att skapa ordning och reda i ledet, så att säga. Jag skrev ner mina tankar i min journal, och landade i det faktum att i alla interaktioner med andra människor så finns det något till mig. Detta något är ett budskap. I relation och interaktion med andra själar så vaknar något i mig.

Ett budskap. Till mig.

Det sistnämnda är viktigt, för ofta misstar jag det som ett budskap till den andre. Istället för att bara utgå från att så är fallet har jag i medvetna stunder börjat ställa mig själv frågan vem budskapet riktar sig till. Ofta, väldigt ofta, är det snarast något som går tillbaka in i mig, det handlar i grunden om mig.

Barn i alla åldrar är extra finfina bärare av budskap till mig, ofta för att tanken blir så omedelbar och det pockar på inom mig, att reagera, göra något, säga ifrån… istället för att stanna upp och fundera över vad tanken bär med sig till mig.

Ta ett gråtande barn till exempel. Genast vill jag dit, trösta, göra bättre, få det onda att gå över, övertyga om att allt är ok.

Men varför? Är det så farligt att gråta? Att vara ledsen?

Jag vet ju själv hur skönt det känns, de gånger jag får lov att gråta klart, gärna hållen i ett space av någon som visar att hen finns där, men som inte själv har något behov av att få slut på mina känsloyttringar. Jämför det med att bli tröstad (eller kanske snarast tystad?) av någon som likt en tvättsvamp tar till sig mina känslor och därför, rent egoistiskt alltså, vill få stopp på dem. Hos mig. För då kan de ta stopp hos hen också. Och däri ligger budskapet. Om man är öppen för det, vill säga.

Vad detta har med ordning och reda och skrik efter fler regler att göra, tänker du kanske nu. Jo, jag undrar om det kan finnas ett budskap till den som ropar efter hårdare tag och fler regler? Om lite av energin riktades inåt, till reflektion, istället för att försöka få andra att uppföra sig si eller så, i syfte att försöka undgå sina egna känslor av frustration, misslyckande, uppgivenhet, ilska, agg, förvirring, eller vad det än månde vara? Lägg därtill det faktum att en tanke inte är Sanning, utan just en tanke, och därmed något som vi inte måste ta på så blodigt allvar, så tror jag livet skulle te sig annorlunda för väldigt många.

Så nästa gång du känner ett behov av att säga till, ställa till rätta, säga ifrån, fråga dig själv vad det egentliga budskapet är. Och till vem?

 

 

Bygger regler inre självkännedom?

Publicerad den av
1

alex1Inga-Lill Lellky pingade mig på Twitter och undrade vad jag tyckte om Alex Schulmans krönika till svar på Fredrik 2.0, FB-statusen som snurrat runt i sociala media senaste veckan. Jag läste Fredrik 2.0 (och det är medvetet jag inte länkar och inte heller har delat inlägget) förra veckan och blev matt, men framför allt rädd. Rädd för vad jag läser in i det där, hans uppgivenhet inför vad det egentligen är han som lärare är där för, men än värre, rädd för tron att ordning och reda, att veta hut, att minsann lyda när någon pekar med hela handen, är lösningen, svaret på alla problem… Och i den fällan faller Alex Schulman också.

alex2Jag reagerar på dessa eviga krav på mer regler. Fler. Tydligare. Allomfattande. Det ska finnas regler för allt! Det är för mig ett rop på symtomlindring, istället för att gå på djupet och förstå vad problemet egentligen är och hur vi åtgärdar det.

Nämligen förståelse, eller kanske snarast brist på förståelse. Förståelse för och kontakt med min egen känsla av respekt, omsorg, kärlek. För är det inte det som dessa rop på hjälp egentligen syftar till? Är det inte det både Fredrik 2.0 och Alex önskar? Jag tror och hoppas det.

Den riktigt intressanta frågan blir ju då om regler bygger förståelse? 

Jag tror inte det. Jag tror inte regler bygger respekt, kärlek och inre självkännedom. Inte per automatik åtminstone. De kan vara en hjälp på vägen, visst. Men de är väl reaktiva till sin natur, är de inte det? Först när något inte fungerar som tänkt, kommer vi på tanken att skapa en regel för det, eller hur?

Alex3Inga bollar på gräsmattan. Din mamma jobbar inte här så städa undan efter dig i köket på jobb. Inga barnvagnar inne på caféet. Ta inte mer mat än du orkar äta upp. Räck upp handen om du vill prata i klassrummet, för du får absolut inte bara prata rätt ut. Ät inte med öppen mun. Bada inte förrän tidigast en timme efter du ätit.

Många regler blir det. Så lyckliga vi måste vara som har så många regler – vissa tydligt uttalade och andra outtalade – att förhålla oss till. Att lyda. Blint. För det måste väl vara poängen va?

Så hur gör man då när vi rör oss i sammanhang där det saknas tydliga och uttalade regler? Hur gör man då? Då är det grönt ljus, fritt fram för vadsomhelst, right? Eller neeeeeej, för höge farao, tänk själv! Men – hur ska jag kunna tänka själv om jag hårddrillats till att lyda, att följa regler? Hur gör man då? Ropar på än fler regler måhända? Och handen på hjärtat, jag är den förste att erkänna att det är ett ganska enkelt sätt att hantera det hela. Jag gör det själv. Om något är fel – skapa en regel. Stökigt i klassen? Skapa en regel som säger att det ska vara lugn och ro, tyst i klassrummet, händer i vädret om du vill säga något, ingen får komma försent osv osv osv. Det är garanterat jobbigare att ta reda på vad det där egentligen handlar om, anledningen till stöket. Ska man dessutom behöva titta inåt, fundera över varför jag har så lätt att ropa på fler regler, strängare krav, fundera över vad det egentligen handlar om, var kommer det ifrån inom mig? Jobbigt, var ordet. alex4

Istället för ropa efter hårdare tag och fler regler, är det inte den inre kompassen vi önskar att alla människor ska komma i kontakt med? Och där kan absolut regler fylla en funktion. Men då är det ju processen kring dem, samtalet om dem (Varför är de relevanta? Hur gör man för att vara i enlighet med dem? När är de tillämpliga? Ska jag blint följa dem, eller är det också något jag behöver lära mig?), både det inre och det yttre samtalet, som är viktigt. Det är ju där förståelsen kommer in. Insikten att jag är en människa, och det är du med. Förståelsen för det mellanmänskliga, vanan vid att både ta ansvar för mig och för oss. Inte att luta mig tillbaka i tron att någon annan ansvarar för ordning och reda. För det är risken jag ser. Att dessa krav på hårdare tag bara föder än mer passivitet, nånannanism och empatiskt outvecklade människor, som i sin tur ropar på än hårdare krav…. en ond spiral. En cirkel jag inte önskar. Jag önskar dess motsats. Jag vill se mer respekt för allt och alla, kärlek och inre självkännedom.

Och för dig som läser in i ovanstående att jag är helt emot regler och lagar, tycker vi ska vara helt fria att göra precis som vi vill när och var vi vill det: Nej, det är inte vad jag säger, inte alls. Jag säger bara att världen jag tror på, en mer kärleksfull värld, med respekt och inre självkännedom, inte skapas av tuffare tag. Jag ser inte hur det skulle leda till den värld jag önskar. Den värld där vi respekterar oss själva och varandra och för oss i världen utifrån en välfungerande inre kompass.

Hur skapar vi den världen? Är svaret på frågan verkligen mer regler och hårdare tag?