#blogg100 – Är du dig själv?

Det berättas om Rabbi Susha att han, när han låg på sin dödsbädd, kallade samman sina lärljungar och sa ”I den tillkommande världen kommer man inte att fråga mig ‘Varför var du inte Abraham?’ eller ‘Varför var du inte Moses?’, utan man kommer att fråga ‘Varför var du inte Susha?*”.

Pelle Bengtsson lyfter fram en berättelse från den chassidiska traditionen. Jag läser och igenkänningen slår sina starka klor i mig. Just så! Vem är jag? Jag? Hur är Jag, när jag är som allra mest mitt stora jag? Pelle följer upp med frågor som rör runt:

Är du dig själv? Eller har du blivit ett med masken du satt framför ditt verkliga ansikte? Vem är du när du slutar spela roller? När du klätt av dig egenskaperna du skyler din nakenhet med? 

Ja. Och nej.

Jag medger öppet och ärligt, att jag fortfarande ikläder mig masker, som skydd, som rustning, som ett bekvämt tillhåll, som jag kan tillskansa mig en paus bakom. Men mindre ofta. Mer sällan. Oftare träder jag fram, naken och sårbar, delar med mig av osäkerhet, rädsla, förvirring, missförstånd och längtan. Och därmed, föder jag min egen styrka. Få saker har gett mig sådan kraft, som att släppa mitt krampaktiga tag om rollen jag spelat (spelar…) och likt en bebis som just lärt sig ta sina första stapplande steg, så testar jag: bär mina ben mig fortfarande? Trots att jag kastat rustningen, som fungerat som ett exo-skelett, en krycka, vars stabilitet jag lutat mig på, till den milda grad, att muskler förtvinat, för de helt enkelt inte kommit till användning.

Kastar kryckan och stapplar fram. Steg för steg, starkare, säkrare på foten.
Snart springer jag som om jag inte gjort annat.

Det ger bränsle att kasta loss från nästa roll, och nästa, och nästa. Många är de.

Förälder. Kvinna. Sjuttiotalist. Duktig flicka. Projektledare. Egenföretagare. Valideringsingenjör. Hustru. Syster, dotter, kusin, barnbarn. Kollega. Vän. Fiende?

Enkelt hade jag kunnat addera bra många fler roller till listan.

Vad händer i mig, och i dig som möter mig, när jag inte identifierar mig med rollen jagduvi ålagt mig utan möter världen, naken?

#Blogg100-utmaningen 2017 – inlägg nummer 13 av 100.
Boken ”Mot enkelhetens punkt – anteckningar från vägkanten” av Pelle Bengtsson.
Svenska inlägg här, engelska på 
helenaroth.com

Game-Changer

Feeling a bit jitterish, but at the same time: there’s nothing more for me to do. It’s out of my hands, and all I can do is be me. And that’s something which I definitely practice a lot more nowadays, compared to most of my life.

It’s a change I am very happy about, even though it might be a bit troublesome for my surroundings, as the Helena they believed they knew, acts differently these days. That difference is me. That difference is me being me. That difference is me, more pure, raw, undiluted. The Helena they knew was a person faking it. Believing I had to put on a mask, act in certain ways, not true to me, but true to the show I believed was expected of me. That Helena was never me. And it’s not who I am today.

AwarenessAnd then this post popped into my stream today, giving me back that which I had temporarily forgotten.

‘What?’, you may ask.

I’d forgotten that this is what it’s all about. Not to coach. Not to fix (there’s nothing to fix!). But to be a Game-Changer. And I am.

And you know? That’s not just a brash statement from me. That’s not something I believe to be true. I don’t have to believe it. Because I’ve tested it. I know I have helped clients see things they couldn’t see before. I know I’ve held a space for clients to go deeper and purer than they have ever gone before. It happens. Not all the time, every time I see a client. Not by a long shot. But when it happens – BAM, that IS a game-changer, let me tell you!

Remember that jitterish feeling? I’ll just hug it, but I definitely won’t cling to it. Because it doesn’t provide much value to me at the moment. And what I know to be true, I know to be true.

Are You a Game-Changer?