Read, Reflect, Rejoice

Charlotte Rudenstam blogged about the new mainstream (in Swedish) after reading an article in the Huffington Post. I read Charlottes post and nodded, feeling like she was writing about me. So before even reading the Huff Post article, I knew already that I am walking proud beside Charlotte as a part of the new mainstream.

Then I read the article. And rejoiced!

There’s a New Mainstream out there.
You’re probably part of it.
I call it ”The Consciousness Crowd”.

Because hell yes, that crowd is my crowd! There’s more and more people I know, spread out across the globe, all belonging to the new mainstream. All having become aware of the connection between us all, the connection that is always there, whether or not we can feel it in the given moment or not. Aware of the potential residing within us all, each and every one of us, aware or not, that is what the world needs from us.

The consciousness crowd

So yeah Charlotte, I read, reflect and rejoice – because there’s a New Mainstream out there. And I’m a part of it. It’s called The Consciousness Crowd. And you know what, I’m hoping you’re a part of it too. I’m hoping you’ll take my hand and join me and the rest of The Consciousness Crowd. So why don’t you read the article and see?

 

Slentrianmässiga Ja

Slentrianmässiga Ja, i den fällan faller jag oerhört lätt. Jag har blivit så möjlighetsfokuserad att jag sällan ser problem som något omöjligt, och säger därför Ja…. utan att tänka efter, gå inåt, känna efter, vad vill jag, är det jag som ska göra detta, är jag bäst lämpad, brinner jag för det som ska göras, ja, vad vill jag helt enkelt?

Och så säger jag Ja. Och Ja. Och Ja. Osv.

Och vad händer då?

Jo, värdet av mina Ja sjunker. De devalveras, om jag alltid bara säger Ja, utan reflektion, utan förankring i mig själv. Och där har jag hamnat. Jag säger Ja, för det är klart att det är möjligt, och så tappar mitt Ja lite av sitt värde, det devalveras.

Och ännu en sak händer.

För om jag säger Ja till allt…. ovansett om det är en etta eller en sjua på min tio-gradiga skala av drömuppdrag – kommer jag då att ha möjlighet att säga JA till tian när den väl står vid dörren och vill kliva på?

Om min kalender är fylld av 2:or, 5:or, 7:or och tom 9,9:or, har jag då utrymme för 10:orna? Jag inser att svaret för mig är Nej. Jag vill förankra mina Ja tydligare i mig själv, inte bara svara Ja, för det är så lätt, är det minst besvärliga och därmed enklaste alternativet. Men är det vad som gagnar mig och världen mest? Kanske. Kanske inte. Men om jag slentrianmässigt svarar Ja så vet jag inte. Därför lovar jag mig själv att undvika slentrianmässiga Ja från och med nu, jag lovar att tänka efter och verkligen bli klar om något är ett Ja eller ett Nej. Inga halvmesyrer för mig längre!

Kalender

Vad fyller du din kalender med?

Lyft blicken!

Det är så lätt att fastna i det gråa, det svåra, omöjliga, trista, slitna, vardagliga. Där gnistan saknas, guldkanten är försvunnen och livet mest går på autopilot.

Det är ok att känna så där, det gör jag med, nu och då. Men livet måste inte fastna där. Det går att komma förbi känslan att livet upplevs som en enda lång raksträcka, med någon enstaka kurva som förhöjer sinnena.

För mig har det inträffat något som gör att även det allra mest vardagliga idag är behäftat med en guldkant. Det gnistrar om tvättbestyr, matlagning, läxläsning och pannrumsröjning. Och det enda sättet jag kan försöka sätta ord på det är att jag ser det som sker i vardagen, som det mirakulösa det är, ett ögonblick av medvetenhet, kring de där pyttesakerna som jag faktiskt är så enormt tacksam för! Att vi har en tvättmaskin, att vi har möjlighet att köpa riktigt fina råvaror, att leva i ett land där det är allmän skolgång för alla och att jag med pannrumsröjningen kan skänka lite lättnad till människor i nöd.

Är det så enkelt att jag numera blivit så pass medveten att jag inte längre förväntar mig det ena och det andra, utan faktiskt _ser_ det som finns mitt framför ögonen på mig? Vad vet jag… oavsett vilket är jag tacksam för att jag idag gläds åt det jag ser, gör, hör, upplever.

Himlen

Vad händer när du lyfter blicken från den vardagliga tristessen och möter himlen?

Giving away control?

Alan Watts speaks about organic leadership with his slightly hypnotic voice, and I freeze. Pause. Listen very intently. Play the clip over and over again, at least four times in a row. Hear new things everytime, am moved by what I hear.

In giving away the control, you’ve got it!

That’s a sentence that rings very true to me today, but just two, three years ago, it would have terrified me. I desperately needed,or thought I needed, to have the type of control Alan refers to here, the one lording over everyone else, fighting hard to get things done my way, not believing anyone else was as capable as me so I’d really better just do it myself from the get go etc.

And now…. who’s to say my way is the best way? Well. I was. Back then. Not so much anymore. Back then I wasn’t great at trusting others, but today, I’ve come to know – fully, in the deepest part of me, soul and all – that the act of trust that Alan speaks about is the way of love and acceptance.

In giving away the control, you’ve got it.

That sentence doesn’t terrify me at all now. How about you? Is there anything you *believe you* have control over that you could not relinquish?

Head count or heart count?

Talked to a client about leadership, and was reminded of this TED Talk by Simon Sinek:

I have a feeling that leadership today isn’t about asserting my will, fighting to get everyone onboard my ship, but rather to harness the strength and potential of all in my surroundings, to achieve something that also will benefit the world in a broader sense.

Achievement for your company, at the cost of others, isn’t sustainable, and I would argue that it’s not beneficial for anyone, really. Achievement for me at the cost of you, I believe is harmful. To us both. Because when we step on somebody else to get to the top, we are hurting ourselves at the same time, because we are connected.

I look forward to the day when I see more and more proof of the circle of trust that Simon talks about, the one where we count hearts rather than heads. I can actively participate in creating this future. And so can you. How? You tell me! What can you do today to take a step towards this future?

Seen somebody naked?

There is a TEDx Talk by Nic Askew entitled ”How to see somebody naked?” from TEDxHennepinAve that I stumbled upon on Facebook.

I started to watch, and all went quiet. Within. Without. Such is the power of the story being told in this TEDx Talk. It’s a story about the stories that Nic makes, or perhaps the word is that he’s more of a witness and capturer of these stories. Stories of people being naked. Raw. Beyong the words. In the in-between. That which can only be heard once the layers are peeled off, so that nothing else remains, but what must come out. Naked. Raw.

Have you witnessed something like this? And, perhaps even more importantly, have you ever shared yourself like this, naked, raw?

Momos gåva

När jag skrev om mina läsande barn så spann hjärnan loss på det där med gåvor. Jag mindes min handarbetande momo och hur hon gav mig gåvan att virka och sedermera även att sticka. Som liten, jag gick på förskola, lärde hon mig att virka luftmaskor. Och som jag virkade. Jag kunde virka upp ett helt nystan bara med luftmaskor, vilket gav mig ett helt nystan som jag i sin tur kunde fortsätta virka luftmaskor av. Tjockare och tjockare blev det. Roligt hade jag. Jag har ett svagt minne av ett förskolerum, ganska stort, med gulaktiga väggar, där jag satt i bortre änden – kan det ha funnits lite kuddar och madrasser och annat där (sådana där i galontyger, blåa och röda, minns du?) kanske? – och virkade, och virkade och virkade.

Har också ett mycket distinkt minne av att min mamma försökt lära mig sticka men utan framgång, för jag greppade inte alls hur jag skulle hålla händerna, fingrarnas position i förhållande till garnet och stickorna, och så skulle man vifta garnet fram och tillbaka på något vis. Gick inte alls. Kan min mamma tom ha sagt ”Du är för liten för detta, du får vänta några år, sen går det nog ska du se”. Men jag ville nog inte släppa det där, utan övertalade min momo att visa mig…. och av någon anledning så gick det då.

Min egenhändigt nålbundna sjal

Min egenhändigt nålbundna sjal

Har handarbetat mycket i mina dagar och det är en för liten del av mitt liv i nuet, senaste tio åren har det inte riktigt funnits plats för det. Eller. Det stämmer ju inte så klart. Jag har inte gjort plats åt det, är mer med sanningen överensstämmande. Men så ibland får jag ett ryck, river i förråden och hittar strumpstickor och yllegarn och skapar ett par handledsvärmare eller något annat användbart. Inte utan att det lockar att göra just det, ska nog se vad jag kan hitta i mina gömmor.

garnhärva

Vad har du fått för gåvor av de vuxna i din omgivning, som barn/ungdom? Är det en gåva du fortfarande bär med dig och gläds åt?