Etikettarkiv: skolvåren

Bara i Almedalen!

Publicerad den av
Svara

Eller. Det vet jag ju inte. Men det känns så. Som att det bara är i Almedalen som jag knatar förbi än den ena kändisen och höjdaren efter den andre, stöter på vänner och bekanta från när och fjärran, och merparten är sådana jag aldrig träffat i köttet förut. Och att jag sitter på ett seminarium i Syre-tältet om Hur långt sträcker sig människans ansvar? med ärkebiskop Antje Jackelén och Lars Anders Johansson från Timbro, mitt framför dem, twittrande för glatta livet. Ett par timmar senare har de båda både gillat och retweetat ett antal tweets med klokskaper de yppade under seminariet, och dessutom fick jag ett svar från Antje: 


Lägg därtill att #skolvåren:s tredje walk n talk (sista chansen på torsdag kl 10:30) blev riktigt bra trots regn vid starten och att jag fick plats på morgondagens TEDxAlmedalen. Ännu en riktigt bra dag med andra ord!

När tiden försvinner

Publicerad den av
4

Så sitter jag här, i lugn och ro, vilar mina trötta fötter och höfter efter en dag knatandes fram och tillbaka på de stenlagda gatorna i gamla Visby. Tänker att ”Jag ska bara…” och sen ska jag knoppa in, tidigt, och samla kraft till ytterligare två och en halv dags knatande i Almedalen.

Men så började jag titta på alla bilder från dagen. För självfallet träffade jag massvis med fina människor på gatorna i Almedalen även idag. Här ser du några av de jag kramat om idag. 


Beppe Singer. Snyggaste tischan i Almedalen (på Simon). Karl från Polstjärna. Johan Lange. Karin, Ola, Åsa och Michael Sillion. Och så #skolvåren och Almedalens alldeles egen pressfotograf Joakim Berndes, som tarvar ett alldeles eget blogginlägg vad det lider! 

Och sen skulle bara fixa det första videoklippet av mig och Sara, som varken uppvärmda eller uppsjungna, gav oss i kast med att öva på kulning i Almedalen idag, som vi lovade varandra på kursen förra veckan. Och sen ville jag fixa det andra också så klart. Glad och lite överraskad blev jag dessutom över att våra röster trots allt bar åtminstone några hundra meter, som Ola avslöjade för oss på Twitter:


Och när jag väl tittade på de där klippen (som jag inte orkar bråka med WordPress-appen om för att bädda in dem…) så tänkte jag att den lilla snutten Fy skämme dig skulle passa så väl som en GIF. Så då fick jag ju lära mig att skapa en dylik… Och när den väl var klar så blev jag besviken eftersom det var en ljudlös GIF. *Tänkte inte på det!* 

Så jag får jobba vidare på just det projektet.​ Men håll till godo med ljudklippet så länge (lägger in en brasklapp. Osäker på om klippet faktiskt följer med blogginlägget eller inte. Ser underligt ut i förhandsvisningen…) Lite kul är det allt?

​

​
Nu sitter jag här fyra timmar senare, har fortfarande inte börjat göra mig i ordning för kvällen, och undrar vad det var som hände. Var försvann tiden? 

#skolvåren förenar

Publicerad den av
Svara

Att knata runt lite i Visby under Almedalen är ganska roligt, så här fjärde året. Stöter på vänner och bekanta, människor jag  (mestadels) träffar väldigt sällan (typ i Almedalen!), men tycker väldigt mycket om. 


Som Ninni Udén som jag aldrig för träffat i köttet – den där första kramen när man aldrig setts, men ändock är vänner! Den är något speciellt. 

Sen passade jag på att kroka arm med Ninni och Henrik Almén från Fler Unga under #skolvåren och Fler Unga:s gemensamma #walkntalk på temat digitalisering.

Och så trillade skickligaste Åsa Minoz och Sara Modig från ModigMinoz förbi. Jag och Sara kommer förresten bjuda Almedalen på en surprise imorgon efter vår #walkntalk! 

Och Kevin Shakir kom förbi rusandes, men stannade för ett par minuters catch up med mig och Fröken Ann innan han skulle iväg för att prata med Centern för Makthavare:s räkning. 

Stod och väntade på biljett till Miriam Bryant när Sohrab Fadai och vackra Nirvana kom förbi. Sohrab känner jag via Sverige 3.0.

Detta var motprestationen för den där biljetten förresten!

Och Stellan Nordahl som modererar på Innovizion Arena hela veckan (bakom Best Western, på Rigagränd – kolla in om du är intresserad av hållbarhet, miljö, stads- och samhällsutveckling mm) och Erik Einarsson, piratpartisten som är en trogen #skolvårare sedan begynnelsen!
Och sen avslutades kvällen med en impromptu grundkurs i ”Varför sociala media och hur ska man tänka?” på Best Western:s takterrass Utsikten, tillsammans med Innovizion Arena. Mycket engagerad som synes. 

#skolvåren förenar – för jag skulle inte vara här, och skulle inte ha lärt känna alla dessa människor, om det inte vore för #skolvåren. Så är det, och för det är jag evigt tacksam!

Nu. Läggdags.

Imorgon. En ny dag i Almedalen. Då stundar #walkntalk nummer två, på temat hållbarhet. Kom till Fenomenalen kl 10:30 och haka på du med!

Bye bye 2015!

Publicerad den av
2

Sit down to write a few lines on the highlights of the year… and discover my mind is blank. Open my calendar and start to scroll, month by month, and wow. What a year. Again, Because aren’t they all like that really – amazing, jam-packed with experience and memorable?2015en

2015 has a lot to offer. Considering how much I travelled in 2014 I never thought 2015 would be yet another year filled with travels. All in all I actually think I travelled even more times than 2014, even though the duration was mostly shorter.

Creating the impossible
I started off the year with 90 days online-course with and by Michael Neill. Creating the impossible really made an impression on me, and the project I chose really gave me a lot of room for expansion.

#cleanse4expansion
This was my project for Creating the impossible. 90 + 90 days of daily cleanse, aiming to go through both my physical and digital home. Each thing in its place, and a place for each thing. You would not believe the amount of cleansing I did. I managed to work through almost every little bit of my house, I donated a lot of stuff, and it feels so good. It’s as nice to have done a significant inroads on my digital vistas, most notably my Evernote-account and my Dropbox.

#afkUmeå, Sweden
What would a year be without an #afkSkolvåren (i.e. School-spring)? Luckily, I didn’t have to discover this in 2015 either, and for that I am very happy. Do you know what it feels like to be a part of such an incredible movement that #skolvåren is?

Innate Health conference, England
What an experience. The realization that I won’t be attending more conferences like this, where the main part (or all?) is about intake, and very little is about taking active part and cocreating, was a large one. And yet. Listening to Dicken Bettinger, made the entire journey worth it. I was deeply touched, and reinforced in my hope for the future at that.

Mainland support Almedalen
After three years at Almedalen I chose to stay at home to be the mainland support for the #skolvåren gang on site. This was both very rewarding and tough. Not to be right smack in the middle of it all, very curious as to what’s happening, whom are they meeting, what possible connections and future collaborations are being born and so on. A lot of thought, and without a doubt it’s very less taxing for body and psyche to act as mainland support rather than being there on site. But the number of tweets certainly dwindled!

Center for Sustainable Change
Board member and chair of the Programming Committee is also something new for 2015. The Center for Sustainable Change, with strong roots in the US, is an organization in the midst of a transformation, and I’ve been given an opportunity to contribute with my thoughts, energy and wisdom. Let me tell you, there is a lot of learning opportunities here for me!

Human Potential Realization summit, The Netherlands
As a total opposite to the Innate Health conference, this was a fully co-creative experience. 2,5 days of intense energy and connection, connective harmonies and exploration. What a magnificent experience, and there is more to come!

Choir tour with a royal twist, England
The day after coming home forn the Human Potential Realization summit it was takeoff time to head off to England with the rest of my choir and our smashing choir master Jens. 4 days of fun and singing in an England on it’s best behavior (weather wise!). What a treat!

#theconf
A little over a year ago I bought two get-two-pay-for-one-tickets to #theconf, an odd sort of conference organized by Media Evolution i Malmö since quite a few years back. I gave away my extra ticket to Michael Sillion, who did a great job at summarizing Derek Sivers small gigs. DThese short snippets of mindbendingly well spoken thoughts were really great, and along with Suleiman Bakhit they were my main take-aways from #theconf, which is a conference I strongly recommend you attend.

#SethinLondon, England
This was high-impact. Talk about being wowed! A 5 hour Q&A-session with Seth Godin, in front of an audience of 400 people, including me and (yet again!) Michael Sillion. He was the best travel companion I could have to ensure that this very powerful experience won’t stay an experience as such, but will actually grow into something more permanent. The experience in itself was the inspiration for my advent calendar here on the blog this year.

#ULab
Sara Modig asked a handful of people if we wanted to join her for #ULab, a MOOC with and of Otto Scharmer, the father of Theory U. JI was all game, along with five others, and we set up our own coaching circle. Now what an experience that turned out to be. And such an amazing set up of people to experience this with. And it won’t end either, my coaching circle will run through the entire #ULab course once more, in slightly slower tempo, starting January. Read the summary in Huffington Post, written by Otto Scharmer, and definitely keep an eye out for future MOOCs!

KASAM – a feeling of connection
Thanks. My deepest thanks to you all, who surround me. Connections that Näve contributed to, a co-creation that enrich my life. For real. It’s not just something I state here, because it sounds a bit fancy. I truly mean it. These past few years have meant that I now am surrounded by a supporting circle of friends and family who play a large part in my personal development. No matter the life-force of a seed, if the soil isn’t just right for it, nothing good will come out of it anyway. And the soil I thread in is extremely life-affirming, let me tell you! It consists, amongst other things, of my MasterMind-gang, my life line, and the #skolvåren mobile office. Ledarlyftet, everyone at Being at full potential and many others. Newfound friends, such as Tess. Relationships that have grown deeper, such as with Dominic. And not to forget, Carla, my coach, mirroring me, and giving me wisdom and loving nudges along the way. My deepest heartfelt tanks to you all, both those specifically singled out here, and everyone else!

My family
In think and thin, in rain as well as sunshine, in the ordinaryness of life as well as on vacation and on travels – this year to London, Franska Rivieran and Madrid, to name three. Love and care, irritation and quarrels. We encompass it all, together, and I love you! Add to that the joy of having gotten another two bonus-grandchildren during 2015, and you can understand what a rewarding life it’s been on a strictly private level as well.

HEROs very own day
Mmm. That’s what the calendar says, weekly, a full day, and have done, since the end of August. It doesn’t always turn into a full day. And I move it around when needs be. But it’s a significant change. I have started to put Myself as my top priority, and truly stand for it. To say No is an art Iäve been practicing a lot since I posted HEROs very own day as a regular activity in my calendar, and it’s been very instructive and worthwhile. I don’t know exactly what 2016 will bring for me, but HEROs very own day will most definitely be a piece of the puzzle that I will bring with me in to the upcoming year!

And what a year. Again. Because aren’t they all like that really – amazing, jam-packed with experience and totally memorable – all the years that pass?

Hej då 2015!

Publicerad den av
4

Sätter mig för att skriva några rader om årets höjdpunkter…. när hjärnan känns helt blank. Öppnar kalendern och börjar bläddra, månad för månad, och oj. Vilket år. Igen. För är de inte alla sådana egentligen – fantastiska, händelserika och minnesvärda – åren som går?2015sv2015 bjöd på mycket. Med tanke på hur mycket jag reste 2014 trodde jag aldrig att 2015 skulle bli ett år fyllt av resor. Det blev nog tom ännu fler resor än 2014, om än inte fullt så långa.

Creating the impossible
Året inleddes med 90 dagar online-kurs av och med Michael Neill. Creating the impossible gjorde verkligen ett avtryck på mig, och projektet jag valde gav utrymme för oerhört mycket expansion.

#cleanse4expansion
Detta var mitt creating the impossible-projekt. 90 + 90 dagar av dagligt röjande, i syfte att gå igenom både mitt fysiska såväl som mitt digitala hem. Var sak på sin plats och en plats för varje sak. Oj vad jag röjde. Nästan varenda liten bit av huset blev genomgången, mycket prylar bortskänkta och det känns oerhört skönt. Lika skönt att ha gjort stora insatser i mina digitala visten, mest anmärkningsvärt Evernote och Dropbox.

#afkUmeå, Sverige
Vad vore ett år utan en #afkSkolvåren? Som tur är behövde jag inte uppleva det under 2015 och det är jag glad för. Vet du hur det känns att vara en del av en så fantastisk företeelse som ansvarsrörelsen #skolvåren är?

Innate Health conference, England
Omtumlande upplevelse. Insikten att jag inte ska åka på fler konferenser av detta slag, där huvuddelen (eller allt) består av intryck, och väldigt lite delaktighet och samskapande, var väldigt stor. Men ändå, att få lyssna till Dicken Bettinger, det var värt allt. Blev så oerhört berörd, och stärkt i mitt hopp om framtiden.

Fastlandssupport Almedalen
Efter tre år i Almedalen valde jag att stanna hemma och agera fastlandssupport till #skolvåren:s gäng istället. Något som var både oerhört givande och väldigt tufft. Att inte befinna sig mitt i smeten, nyfiket undrande hur det går, vad händer, vem träffar dem, vilka kontakter och blivande samarbeten föds osv osv osv. Många tankar blev det och onekligen tär det mindre på kropp och psyke att vara fastlandssupport kontra att befinna sig på plats. Men väsentligt mycket färre tweets blir det dessutom.

Center for Sustainable Change
Styrelsemedlem och ordförande i Programming Committee har jag också blivit under 2015. En organisation med rötter i USA som är mitt uppe i en transformation, där jag har fått chansen att bidra med mina tankar, min energi och min visdom. Snacka om lärorikt!

Human Potential Realization summit, Nederländerna
Som en total motsats till Innate Health conference, så var detta en fullkomligt samskapad upplevelse. 2,5 dagar av intensiv energy och samhörighet, sammanflätade harmonier och utforskande. Vilken fantastisk upplevelse, och det kommer mera!

Körturné med kunglig glans, England
Dagen efter hemkomst från Human Potential Realization summit var det avfärd till England tillsammans med resten av min kör och vår underbare körledare Jens. 4 dagar av hygge och sång i ett ljuvligt höstvarmt England. Vilken ynnest!

#theconf
För ett drygt år sedan köpte jag gå-två-betala-för-en-biljett till #theconf, en annorlunda konferens anordnad av Media Evolution i Malmö sedan ett antal år tillbaka. Gav bort min extrabiljett till Michael Sillion, som summerat Derek Sivers små uppträden. Dessa korta tankespjärn var enormt berikande, och tillsammans med Suleiman Bakhit var de min största behållning från #theconf, som jag definitivt rekommenderar att du går på.

#SethinLondon, England
Detta var high-impact. Snacka om wowad! En 5 timmars Q&A-session med Seth Godin, för en publik om 400 personer, inklusive mig och (även här!) Michael Sillion. Bästa ressällskapet för att säkra att denna oerhört starka upplevelse inte heller stannar vid en upplevelse, utan faktiskt blir något som gör bestående intryck. Upplevelsen i sig inspirerade mig till årets julkalender.

#ULab
Sara Modig kastade ut en fråga till en handfull människor om vi ville haka på henne på #ULab, en MOOC med och av Otto Scharmer, fadern till Theory U. Jag hakade på, tillsammans med totalt sex andra, och vi utgör en egen liten coaching-cirkel. Vilken upplevelse. Och vilket fantastiskt gäng att uppleva detta tillsammans med. Och inte tar det slut här heller, vår coachingcirkel ska gå igenom hela #ULab-kursen tillsammans en gång till, i lite långsammare tempo, med start i januari. Läs summeringen i Huffington Post, skriven av Otto Scharmer, och håll definitivt koll på kommande MOOC:ar!

KASAM
Tack. Mitt djupaste tack till er alla, som finns i min omgivning. Sammanhang jag bidragit till att skapa, ett samskapande som berikar mitt liv. På riktigt. Inte bara något jag säger, för att det låter tjusigt. Jag menar det verkligen. De senaste åren har medfört att jag nu har en stödjande omgivning som är en stor del i min egen utveckling. Ett frö kan vara nog så livskraftigt, om jordmånen är undermålig blir det inget bra av det ändå, och min jordmån är helt fantastiskt livgivande ska du veta! Jordmånen består bland annat av MasterMind-gänget, min livlina, och #skolvårens mobile office. Ledarlyftet, Being at full potential-gänget och många fler. Nyvunna vänner, som Tess. Fördjupade relationer, som Dominic. Och inte minst Carla, min coach, som speglar mig, och ger mig vishet och kärleksfull pepp och puff på vägen. Ett hjärtinnerligt tack till er alla, nämnda som onämnda!

Min familj
I ur och skur, i vardag såväl som på semester och under resor – i år bland annat London, Franska Rivieran och Madrid. Kärlek och omsorg, irritation och bråk. Allt omfamnar vi, tillsammans, och jag älskar er! Lägg till det ynnesten att ha berikats med ytterligare två bonus-barnbarn under året, så förstår ni vilket underbart år det varit på det privata planet.

HEROs very own day
Mmm. Så står det i kalendern, varje vecka, en hel dag, och har så gjort sedan slutet av augusti. Det blir inte alltid en full dag. Och dagen kan flyttas vid behov. Men det är en signifikant förändring. Jag har börjat prioritera Mig, och verkligen stå för det. Att säga Nej är en konst jag har fått chans att öva tack vare HEROs very own day, och det har varit oerhört lärorikt. Vet inte exakt vad 2016 kommer att medföra, men detta är en av sakerna jag definitivt ska ta med mig in i det kommande året!

Som sagt. Vilket år. Igen. För är de inte alla sådana egentligen – fantastiska, händelserika och minnesvärda – alla dessa år som går?

17/24 – A pain in the ass

Publicerad den av
1

On parents and schools.

If I as a parent have thoughts, ideas and/or concerns concerning the schools my children attend, what do I do?

I’m guessing most teachers, principals and anybody else working within the school system, laugh a bit at what Seth answered: You must understand that parental involvement is a pain in the ass.parents

So he flipped it around. Not saying parents shouldn’t be concerned, shouldn’t contribute with thoughts and ideas. No. Not at all.

Instead – asking myself the question: How am I contributing? How can I contribute?

Not to assume I know what do to, and how to do it best. But offer it up, the thoughts, ideas, good examples. Humbly. Earning my voice, by actually providing value, in one way or another. Engaging in a conversation.

Asking the teacher or principal: What can I do? What do you need? Is there any way I can contribute with this thing?

Reflection #17 of 24 from the notes I took and the experience I had at the Seth Godin Q&A-session in London, November 2015. These reflections will constitute my Advent Calendar for 2015, and will be posted daily from December 1st to the 24th.

5/24 – What is school for?

Publicerad den av
1

How do I as a parent prevent my kids from loosing their inspiration?
Should I take my kids out of school?parents at fault

Now, if you’ve followed Seth you know he is a staunch critic of the current school system, but besides the fact that it’s a industrialist system designed (originally) to produce compliant cogs, he actually took me a bit by surprise here. Because he blames parents. (Now I’m not into blame games normally, but he has a point.) Parents should be asking what is school for, of everybody, anyone with a power to make changes, on all levels. And since everybody actually does influence somebody else, this really is something to ask of everybody.

What is school for?

Or, to use the twitterified question of the Swedish movement #skolvåren (translates to school spring): #WhySchool?

But, the real answer to the question affected me even more. Seth said that there is one thing that he loves about public schools and that is the fact that it’s such a mix. Where a kid from the projects can sit next to a kid with a billionaire mother. A kid with five older siblings, who never got a brand new piece of clothing in his life, can sit next to an only and severely spoilt child. (Perhaps a current risk we are facing is that the eclectic mix seems destined to become a thing of the past, the way the school system is run at the moment?)

So rather than think that you have to take your kid out of school, look at what you can do outside of school. In the afternoons. Weekends. Holidays!

Edit Wikipedia articles together, help your kids set up a blog to write in, give them a camera, buy them (or you all) a Raspberry Pi to experiment with, go to museums and art galleries, play together, read books, write books! Join a local toastmasters club, play instruments and sing together, travel the world, or go walk-about on roads in your local area that you’ve never walked along before. Grow vegetables in the garden, or sow a sunflower seed in a small pot of soil, get chickens for your backyard, cook together. Have fun! Live, love, laugh!

So even though, generally speaking, we don’t have a school system designed to create free-range kids, that doesn’t mean your kids can’t become free-range kids anyway. (What a free-range kid is? Check out this post: Part 4, Seth at On Being!)

So just get cooking! Homeschool (or unschool if that is more to your liking) your kids after ordinary school is out for the day, the week, the semester, the year! There is so much more to life than school, and learning for life can take place just about anywhere and anytime. I think the reason this affected me such was that I’d somehow forgotten about this little fact. But now I’ve been reminded.

Reflection #5 of 24 from the notes I took and the experience I had at the Seth Godin Q&A-session in London, November 2015. These reflections will constitute my Advent Calendar for 2015, and will be posted daily from December 1st to the 24th.

DAY 4 #NAJOWRIMOPROMPT: Create personal door signs

Publicerad den av
2

For today’s prompt, write and/or draw three signs that you would hang on your home door, work door, or even your forehead to let others know what you allow and don’t allow in your life. For example, a sign might be, “No Gossiping” or “Please Knock First.”

Now write about your signs and how you will enforce them, or how you already enforce them. Are there ways you can communicate your signs without actually posting them? Or should one or more of them be physically posted?

stay out door signs

I am taking part of the MITx #ULab MOOC and one of the things that has really struck a cord in me have been the voices of judgement, cynicism and fear, that Theory U talk about as detrimental to deep listening. Listening to these voices are effective road blocks hindering you from being able to drop down into presencing.

So how to enforce them? Do I need to print these out, laminate them and post them around the house? Well. That might not be a bad idea actually… But is it a necessity? Well no. Not really. I am lucky that I have created a setting whereupon I am around people who remind me of when I do listen to, or talk from a place of judgement, cynicism or fear. My coach Carla does a great job, constantly reigning me in to self-compassion and other-compassion, for instance. Friends in my MasterMind-group and in #skolvåren hold a space where I can voice thoughts stemming from these emotions without being condemned, while gently reminding me of my why, and how I want to show up in the world. Having that ”safe space” where I can rage against the world and perceived injustices is a great outlet of frustration, and getting it out of my system makes it easier to get back on track faster.

I am a great help myself in keeping the voices of judgement, cynicism and fear out, as I have gotten so used to observing myself. So I am better at noticing when I am judging, being cynical (which probably is the one of these emotions that pop up the least for me) or acting out of fear. That opens up for asking myself whether or not it’s in service to me to continue to entertain these thoughts or if I should show them the way to the door.

What really make a difference though is to tune in to the energies of people I am in conversation with. Where are they coming from? Is it the voice of judgement, cynicism and fear speaking, or are they speaking from an open mind, open heart and open will? If it is, and I can spot it, it’s much easier for me to refrain from stepping into judgement myself. Rather, empathy is invoked in me, because I know full well what it’s like to come from the place of judgement/cynicism/fear. Sometimes, the conversation can take a sudden turn to something deeper when I drop down to a deeper place of listening. Sometimes. Not so. And I’ve learned, the hard way, to step out of that type of interaction if there is no shift in energy or awareness. There is neither giving nor receiving in those instances, and hence, I bow out. Politely if I can, silently at times, and hopefully, very seldom with a tiny jab in the back. Because that’s not who I want to be in the world. 

What about you? What would your three door signs look like?

En betraktelse, del tre av tre

Publicerad den av
1

Del ett och två har publicerats tidigare. Här kommer del tre av Charlotte Rudenstams betraktelse över mig:

När hjärtat är med

Första gången jag mötte Helena, för några år sedan, så förstod jag först inte riktigt vad hon sade. Det kändes som att hon kom från en värld som inte var min. Det hon sa var abstrakt i mina öron.

hjärtanSedan hände något. Det är som att hjärtat har landat i hennes ord. Som att fler dimensioner kommit in i hennes liv, i yrkespersonen, idealisten, hustrun och mamman Helena Roth och där hjärtat fått en allt viktigare plats. Det är som att hennes nya insikter har gjort det lättare för mig att ta emot hennes ord, att förstå henne och att känna hennes engagemang. Kanske har coachpromenaderna bidragit till den resan? Att hon i dag verkligen är Helena i hela kroppen, att det snabba huvudet, de glimrande idéerna, den intensiva blicken blivit integrerade i kroppen? Som att hon i dag är hel och att hon utifrån den helheten möter människor, möter klienter, möter arbetsgrupper, möter skolklasser, möter den som möter henne.

Detta har skett parallellt med att Helena inte bara utbildat sig vid Supercoach Academy i USA utan också mött 100 nya coachklienter, är en flitig bloggare, har varit backoffice på #skolvåren och nyligen avslutat #cleanse4expansion, där hon på riktigt jobbat för att ta bort det överflödiga och skräpet ur sitt liv.

Ibland tittar jag lite oroat på henne. Hur ska hon orka? Hur många intressanta böcker eller podcasts har hon möjlighet att servera mig? Hur många rensningstips? Hur många kniviga frågor? Hur mycket hjärta? Hur många tweets?

En dag på jobbet

Men så följer jag med henne en dag på jobbet, en dag när hon håller lektioner på en YH-utbildning i Hässleholm och jag kan se hur hon liksom kan vila i närvaron, även när det är 30 personer i rummet.

Det är lätt att bara se den där blixtsnabba Helena. Hon som är som en dynamo som driver en starkt lysande lampa. Men jag har sett, och kommer också att denna dag få se, en annan aspekt av henne: Den eftertänksamma, den lyssnande, den inkännande, den tysta. Det uppstår situationer där jag känner närkontakten med hennes hjärta, med hennes vilja att skapa gott och själv leva som hon lär.

Smoothien lyser nästan giftgrön i plastflaskan när hon tar en klunk. Jag frågar inte vad den innehåller, men inser att där kan finnas allehanda fynd från trädgården. Att den är nyttig är det ingen som helst tvekan om.

Vi är alltså på väg till Hässleholm, där hon möter studenter på Yrkeshögskolan Syd på el-, respektive automationsingenjörsprogrammet. Hon är anlitad som underkonsult till ÅF och kursen – under fyra halvdagar – handlar om kvalitetsarbete, Lean, ISO och liknande.

Inkännande och närvarande

Salen fylls långsamt på med män i olika åldrar. De yngsta ser ut att nyligen ha slutat på gymnasiet, andra har ganska många års arbetslivserfarenhet med sig.

Framme vid vita tavlan och datorn står Helena lugn och stabil och, som det ser ut ur mitt perspektiv, med bra koll på läget. Hon drar igång datorn, tar fram dokumentet där dagens kursavsnitt ligger och väntar, med bilder, citat, youtubeklipp, frågor och med möjligheter att anteckna medan studenterna reflekterar kring olika frågor.

Innan lektionen börjar småpratar hon med några av dem som sitter längst fram. Det är som att hon kan ta emot dem en i taget, verkligen lyssna, vara med dem, intresserat svara eller ställa en fråga. Som att hon har en ovanlig förmåga att verkligen fokusera, att närvara, trots att det är mer stökigt i någon annan del av rummet.

Blicken är riktad och intensiv. Armarna lever sitt eget liv, hon har stora gester, hon tycks veta vad hon talar om. Trots att det bara är andra halvdagen, har hon redan lyckats skapa en familjär stämning i gruppen. Hon är väl förberedd och samtidigt beredd att när som helst spela på volley.

– Vi drar igång med en backspegel. Vad minns ni sedan förra gången?

Jag vandrar ut ur skolan och känner att Helena är komplex. Ena stunden lugnet och tryggheten personifierad, i den andra den nyfikna utforskaren och så i den tredje den ettriga expansiva världsförbättraren med helhetssyn. Det som fångar mig mest är att hon ler med hela hjärtat. Hon är. På riktigt.

– CHARLOTTE RUDENSTAM

En betraktelse, del två av tre

Publicerad den av
1

Del ett har publicerats tidigare. Här kommer del två av Charlotte Rudenstams betraktelse över mig:

Tror gott om människan

– Jag har länge haft känslan av att vilja rädda världen och numera har jag fått en helhetssyn på det. Det innebär att jag själv vill göra ett positivt avtryck och det sker till exempel genom mitt val av kost, att bilen är såld och att jag cyklar mer. Idag lever jag i världen utifrån hur jag skulle vilja att den ser ut. Jag tror gott om människor. Jag åker på smällar emellanåt och det är det värt, för jag mår så mycket bättre av att tro på människor, att se det goda och att göra gott.

Med två barn i skolåldern och som ordförande i den lokala föräldraföreningen kunde Helena se att skolan kan bli bättre, kan vara annorlunda. Tillsammans med en grupp andra, som också såg en icke utnyttjad potential i skolan, startade hon nätverket #skolvåren, som levt mycket av sitt liv i ett ymnigt twitterflöde och som också har resulterat i flera helgkonferenser på tryggt avstånd från Twitter, afk (dvs away from keyboard), eller snarare, konferenser och möten där deltagarna twittrat som bara den och gjort att Twitter, för några dagar, fyllts av massor av framtidstankar om skolan och vad vi ska ha den till.

Skoldebattör

– Jag tar del av skoldebatten i Sverige på nationell nivå. Det har att göra med min vilja att göra något bättre, och att jag tydligt har sett att vi inte måste lära människor en massa för att få en värld jag drömmer om. Vi kan ta det ur människan. Skolsystemet snarare begränsar människan, än låter hennes fulla potential få plats och utrymme. Det är den kopplingen som gör att mitt hjärta brinner för det.

rörelseMen Helena brinner inte bara för skolan. Hon vill bidra till att människor förverkligar sina drömmar. Hon vill vara med när en rörelse föds eller fortsätter. Det gör hon ganska ofta i rollen som coach, coaching som ofta bokstavligen sker i rörelse. Coachwalken är ett av hennes främsta element. Under promenerande samtal möter hon klienter som med hjälp av hennes frågor leder sig själva till nya insikter, till att sätta nya mål och ibland välja ny riktning i livet.

Det finns något i hennes intensitet som smittar. Något i hennes ärlighet. I hennes sätt att ställa frågor som lockar fram svar på djupet.