PMS-häxa. I osynk med mig själv. Hårda tankar studsar runt inom mig, som en pingpong-boll som fått frispel. Varje träff för ont och skada, stöter till, ger en ömhet. Kort i tonen, både i min inre dialog och i det yttre. Aaaarrrrgggghhhh!

Ogillar. Och vet, att det gör det inte ett dugg bättre att jag ogillar mig själv just nu. Snarast tvärt om. Ogillandet i sig är ett slags motstånd. Med motståndet följer spänningen, önskan om nånting annat, att bli kvitt det som är. Som att stå mitt på en öde åker i skyfall. Och önska att jag vore i goda vänners lag, skönt uthälld i en soffa eller fåtölj, med en katt i knät.

Så futilt.

För jag är där jag är, och istället för att förbanna det och göra mentalt motstånd, något som fungerar som kardborre på känslan jag vill bli kvitt, så skulle jag kunna se det som är, ta in det, bara vara i och med det. Utan att för den delen klänga mig fast.

Jag vet av erfarenhet att då förvandlas kardborren till teflon och det blir möjligt för PMS-häxan att lämna när andan faller på, och en ny känsla kan kliva in på arenan.

Men ibland är det där lättare sagt än gjort. Och just nu är en av de stunderna. Så jag får väl dras med PMS-häxan ett tag till. Oavsett vilket så vet jag att hon inte är här för att stanna. För känslor kommer och går. Snabbare när de är omgivna av teflon än kardborre, men oavsett vilket så är de inte permanenta. Aldrig. Nånsin.

Det är så skönt att veta det.
Framför allt nu.
När PMS-häxan rasar som allra värst i mitt inre och yttre.